lördag 31 juli 2010

I mina vildaste drömmar...

Ni skulle ha varit med i natt.
Klockan tio i ett vaknade jag, slog upp korpgluggarna och bara stirrade rätt ut i mörkret.

Dessförinnan var jag i en dröm.
Det var jag och en person från Facebook, en person som står som "vän" men som jag normalt sett inte har något speciellt gemensamt med förutom att vi skickar små kor i farmville till varandra med ojämna mellanrum.

I alla fall, det var hon och jag och vi var i ett kråkslottshus någonstans i världen.
Det var ett hus som hukade i skymningen, medan molnen flög förbi så där orosmättat som bara moln kan flyga förbi i skräckfilmer, någonstans lyste det också en blek måne ner över oss.
Huset bara stod där (ja, som hus gärna har för vana att göra.) och ju närmare vi kom, desto större förstod vi att det var.

Givetvis klev vi in, i hallen var det mörkt och luktade damm, mitt framför oss var en stor rak trappa, vi vandrade uppför och på andra våningen var det prång och dörrar överalllt.
Någonstans fick vi en röd nyckel och vi prövade olika dörrar som hade olika hemskheter innanför, det var skelett som susade fram, mörka skuggor som smög upp och lade kalla fingrar på vår nacke och speglar som visade märkliga människogestalter som verkade försöka ta sig ur.

Vi tog oss ut ur huset, det blev nästa kväll och vi återvände, någonstans fanns det något vi letade efter och vi fortsatte uppåt i huset, öppnade fler dörrar och kom in i fler rum, alla med det gemensamt att det var både hemskt hemskt och hemskt spännande.
Vi kunde helt enkelt inte låta bli, fast vi sa till varandra flera gånger att "Vi borde ge oss iväg."

Tredje kvällen gick vi i stället nerför en trappa, kom in i en stor biosalong, en film visades och hela salongen var öde, vi satte oss, bägge ganska långt bak, men med mellanrum mellan oss.
Plötsligt öppnas dörren och in kommer tre gigantiska grizzlybjörnar, iförda gröna t-shirts som räcker dem precis ner mitt på magen.
Något stod tryckt på tröjorna men vi kunde inte se vad.
Deras ögon glimmade rött och ondskefullt, och vi kände, att vad än dessa björnar kunde vilja, så inte var det något gott.

Vi hukade i stolsraderna, när björnarna kom närmare hörde vi ett surrande från dem, vi förstod genast (precis som man förstår allt omedelbart i vissa drömmar) att det här var inte vilka björnar som helst.
Det var mekaniska björnar.
Av någon anledning skrämde detta oss ännu mer.

Allt medan de surrade fram mot oss, där vi satt, så började de fäkta i luften, någonstans ifrån fick min Facebook-vän fram ett långt grönt skohorn som hon började fäkta med.
En björn gick hon i närkontakt med, körde ner skohornet i halsen och micklade runt så att mekanismen slutade fungera.
"Good, one down, three to go!" skrek jag.
(Ja, jag vet. Det var ju bara tre björnar från början, men ändå var det tre kvar..)

Själv hade jag bara knytnävarna att ta till, den björn som kom emot mig, skulle sett riktigt gullig ut om det inte varit för de mörkröda ögonen som glimmade och morrandet som verkade dåna om hela hans kropp.

Självklart förlorade jag kampen, björnen fick tag i mig med sina ramar och började klämma åt om halsen på mig, jag minns att jag låg ner och stirrade rakt upp i hans ögon och undrade vad jag skulle ta mig till.
"Spela död!" flög det genom huvudet, så jag tog ett djupt andetag och höll andan och blundade.

Björnen klämde åt och jag tänkte att "Andas inte. Rör inte en muskel."
Grizzlyn lutade sig ner mot mig.
Då slog jag upp ögonen.
Och glodde rakt in i de här ögonen som fladdrade som ett rött ljus.

Någonstans ville jag desperat vakna och någonstans ville jag absolut inte lämna drömmen,
jag ville ju veta hur det skulle gå, om vi skulle överleva och hitta vad det nu var vi letade efter.
Det var så spännande så det inte var klokt.

Och där, där vaknade jag.
Av att jag stirrade rakt ut i mörkret och jag lovar, hade någon stirrat tillbaka på mig så hade jag gjort nytt rekord i grenen "ta-sig-ur-sängen-och-ylande-springa-rätt-ut-genom-dörren".

Lyckligtvis var det ingen som tittade på mig tillbaka.
Jag hoppade (jo, jag gjorde faktiskt det.) ur sängen, gick ut i vardagsrummet, där jag tände två lampor, satte på tv'n och begrundade drömmen.
"Som en Stephen King." sa jag till mig själv.

Det märkliga är, att i drömmen var jag inte ett dugg rädd någon gång.
När jag vaknade däremot var jag helt klart skakad.
Motvilligt imponerad också, för det var en av de bästa (eller värsta) mardrömmar jag haft på länge.
Och någonstans, någonstans undrar jag så, hur det skulle ha gått. Vad vi letade efter och om jag skulle ha lyckats lura björnen.

Jag är säker på att ni som ägnar er åt drömtydning har ett och annat att säga om drömmen.
Själv tror jag att en viss överkonsumtion av chips, plus ett läsande av en artikel om Midsomer Murders, där det redovisades olika sätt att ta av daga folk, plus mitt just nu, ganska rysansvärda läsande av deckare spelar in.
Däremot har jag svårare att förklara varför björnarna var mekaniska.
För att inte tala om att jag undrar vad det stod på björnarnas t-shirts.

Men vem vet...
Jag kanske drömmer om dem igen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jo, din dröm, dear friend, betyder att du inte ska fejsboka så mycket. Å på björnarnas tee´s stod det "blogga mera". Glasklart sa Fimpen;D...

Cicki sa...

Helt klart så var det inte jag som var med dig i drömmen för jag drömde om en ny handväskmodell som jag ska sy.

Däremot är jag helt övertygad om att du spelat alldeles för mycket Frontierville och klubbat björnar, rävar, ormar och mullvadar. Det var nog ett nytt uppdrag du var ute på. Denna mardröm botas lämpligast med två veckors avhållsamhet från Frontierville. Under tiden vissnar dina grödor, dina djur råmar av hunger och törnen och benknotor intar din nybyggarmark.

Shirouz sa...

Hej Fimpen och Cicki,
hmm, mycket märkligt att ni båda två hävdar samma sak... :D
Ni kan ha rätt, och din vision, Cicki, fick mig att bli smått kallsvettig, för att inte tala om att jakten på välkomstmattan skulle bli ännu mer långdragen. ;)