söndag 11 april 2010

Jag är ju inte mer än människa...

Jo, det är jag igen...
Till min tillfredsställelse har jag sett att folk har saknat mig. Jag är inte mer än människa så jag kan konstatera att feedbacken i sin tur föder en lust att skriva.
Det och att vissa saker har jag fått distans till.
Jag kan inte skriva om händelser när jag är mitt uppe i dem. Då lever jag i det och har inte tid att reflektera och framför allt har jag varken tid eller lust att sitta vid datorn och skriva.

Man är i nuet och det tar både kraft och tid.
Vad man gör är att sitta på FB och farma djur, bara för att koppla av och inte tänka på någonting alls.
Ett klick, en ko mjölkad. Ett klick, en värpt kyckling.
Sinnesavkopplande och rofyllt.
Jag som normalt sett tycker om actionspel. Nu är farmandet min hobby.
Tänka sig...

Ni kanske tror att vi ska ta den omtalade turen till AF idag, men det har jag inte riktigt smält än..
Upplevelsen med AF är fortfarande smått hårdsmält, lite som ett gammalt tuggummi som man tuggar på av gammal vana fast man vet att man borde spotta ut det.
Kort sagt, det är inte färdigdigesterat än, så ni får ge er till tåls.

Vad jag funnit ganska märkligt under tiden är att bloggen lever sitt eget liv medan man inte skriver. Jo, jag är inte mer än människa, (det återkommande temat i det här inlägget) så jag har en viss koll på er.
Jag ser mina reguljära besökare och jag ser nya som jag funderar på vilka de är. Jag ser sökningar gjorda och en del har varit så förbaskat hjärtnupna i sina sökningar att jag blivit hjärtnupen själv.
Känslan finns ibland att jag skulle vilja sträcka ut en stor nallebjörn och omtanke i kilo om det lät sig göras.
Andra sökningar gör mig ytterst betänksam, inte kan väl jag någonsin ägnat en blogg åt karuschaband? Jag vet ju inte ens vad det är.

Även den engelska bloggen som ligger i träda har fått kommentarer, någon skrev att de haft hjälp av den i sitt collegearbete, något jag finner både roande och smått oroande i sig. Kan de ha hjälp av den så är det värre ställt med collegearbetet i USA än vad jag någonsin trott.
Men man är ju inte mer än människa så man tänker "Hm. Måste vara någon ytterst skickligt förklädd spam, var är adressen de vill att man ska klicka på?" Jag letar fortfarande och spenderar nätterna sömnlösa medan jag undrar vad jag hjälpt till med.
Nejvars, men jag är ju inte mer än människa så visst undrar jag.

Nuläget, som du vet om du håller dig uppdaterad är ganska kaotiskt.
En sak, som är viktig, och som jag tror hjälpt mig hittills är min smått cyniska inställning till saker och ting och politik i smått och stort.
När det nya sjukförslaget antogs gjorde jag mig absolut inga illusioner om att det inte skulle bli jävligt.
Tvärtom.
Jag tänkte mig att nu får vi säkerligen veta att vi lever, om vi aldrig gjort det förr, och därtill kommer det att bryta ut en kalabalik medan reglerna görs om, görs om igen och görs om.
Jag tänkte aldrig att "Så illa kan det nog inte bli." och det är jag ytterst tacksam för i nuläget.
Illa kan det alltid bli, det ska man ha klart för sig, även om man bara är människa.

Dock, en sak ska vi vara klara över, det har än inte överträffat mina värsta fantasier.
Du som läst här ett tag vet nog att jag har en viss fantasiförmåga, i mina värsta fantasier så har jag sett en ättestupa, (dock ej enbart för åldringar) utan en ättestupa där alla som inte är lönsamma får hoppa ner utan fallskärm.
Kanske får man med sig ett orange kuvert från pensionsmyndigheten att hålla i, men det torde inte göra så mycket skillnad...
Jo, jag vet, en synnerligen dyster framtidsfantasi, men jag är ju inte mer än människa.

Det som jag finner en viss tröst i är dock alla som hjälpt mig, det är märkligt och jag ska väl inte förespråka ett viss svartsynt sätt att se på saker, men, varje gång någon räckt ut en hand i den här karusellen jag åker med så har jag blivit glatt förvånad.
Det finns ett visst hopp för mänskligheten, trots allt.
Nöjd är jag dock inte.
Inte på långa vägar.
Det är ett synnerligen dåligt skämt att försöka tvinga människor som inte är friska att vara friska i tre månader innan de måhända övergår till sjukpenning.
Det är ett rått exempel på att få människor att må sämre än de gjorde innan och det är inte humanistiskt på något sätt.

Jag kan fundera på hur i helskotta ett sådant förslag någonsin kunde få majoritet och genomföras, hur majoriteten av svenskarna tänkte när de röstade och jag kan fundera på vems felet är.
Fimpen, som är en klok kvinna sa någon gång att "Solidaritet är ute, folk bryr sig inte om varandra längre."
Tyvärr har hon rätt i det, på ett sätt. Så länge det är viktigare hur ens nya bil ser ut (som med förlov sagt, i det långa loppet ändå bara är plåt, aliminium och tekniska detaljer) än hur ens medmänniskor eller t.o.m. hur man själv mår inombords, så är vi inne på en väg som inte direkt får en att le.

En annan sak, kan du tala om för mig, hur det kommer sig, att industrialismen, som skulle ge människor mer tid, och datorerna, som skulle ge människor mer tid, i stället på något märkligt vänster har lyckats få folk att ha ännu mindre tid?
Jag får inte ihop det, hur jag än försöker.
Å andra sidan... Jag är ju inte mer än människa...
Kanske någon dator kan räkna ut det. Vem vet?

2 kommentarer:

Moster Ma sa...

När jag läste ditt förra inlägg tänkte jag att verkligheten överträffar dikten, men det är väl dit vi kommer på ditt inlägg om AF - besöket!
Kan bara fortsätta att heja på dig att bevara din härliga och lagom bisarr-burleska humor!

Shirouz sa...

Hej Moster Ma,
jag utbrister ett stort "JAAA!"
För det är så det är, verkligheten överträffar dikten med hästlängder ibland.
Af-besöket får mig att småskratta så här i efterhand, eftersom det emellanåt kändes som att vara med i en fars som en måhända kanske lite bakfull regissör hade regisserat. Och jag lovar, det kommer,just nu har jag bara lite fullt upp.

Och du, tack,jag gillar den beteckningen "bisarr-burlesk humor :)