tisdag 9 mars 2010

Den här bergochdalbanan kliver man inte ur i första taget.

Om ni bara visste hur roligt jag har just nu så skulle ni be om att få vara med i min bekantskapskrets för att riktigt dela alla skojsigheter...

Nejvars, allvarligt talat, jag börjar fundera på att starta en blogg som skulle kunna kallas Utförsäkrad-bloggen, för jag lovar er, till och jag med som är en tämligen bister och cynisk gammal räv börjar häpna så smått.
Det börjar så smått likna en berg-och-dalbanetur där ingen riktigt vet om någon har hunnit lägga ut spåret hela vägen fram eller inte.
Detta leder i sin tur till att jag ömsom kiknar av skratt, ömsom håller för ögonen och stönar "Neejjj, jag vill kliva av!"
Saken är bara den att är man väl inne i vagnen kliver man inte av mitt i farten.
Man håller sig fast, håret fladdrar, vissa stunder är man inne i de mörka tunnlarna för att emellanåt (guskelov) bli utsläppt på de fria höjderna.

Det är en tur som inte är för dem som tror på ordning och konsekvens.
Det här är en tur som ibland är en otur och emellanåt blir komisk på gränsen till bondkomik.
Alla vill egentligen väl men hur ska det gå, när så många kockar är och rör om i samma soppa och pytsar i kryddor allt efter eget huvud?

Men jag håller ut.
Igår åkte jag skidor för första gången på över 29 år.
Jag behövde göra något jag inte gjort på länge och skrämde nästan slag på mig själv när jag fann mig själv i en sluttning som dalade ut vackert precis vid Vätterns inlopp.
"Det här går åt helvete!" skrek jag och fäktade ystert som den femte borttappade musketören med mina stavar allt medan Kia stod nere vid udden och sade "Du stannar av dig själv!"
Jag tog fan i hågen och for ner.
Blundande och ylande.
Men jag stannade av mig själv.
Utan att stå på öronen.
Bara en sådan sak, kan få mig att le stort.

Idag åker vi igen.
Jag behöver solen och jag behöver glida fram över slätten som en ängslig kalv som lyckas med konststycket att låta som en ilsken älgko mellan varven.
Mitt i allt djävelskap behöver man nämligen krydda med roligheter och galenskaper.
Idag ska jag ta sluttningen i full fart, ystert ylande och fäktande.
Igen.

4 kommentarer:

Pennelina sa...

Ja, vad gjorde vi utan humor, ett gott balanssinne och förmågan att vända på kronorna ;-)

Kramisar!

Shirouz sa...

Hej Pennelina,
jaa, vad sjutton gjorde man då!?
Balanssinnet förvånade mig för övrigt, jag hade sett mig själv innan, vackert plogande fram som en sork i snön över slätterna....
Men jag stod på fötterna.
Ända tills jag tog av mig skidorna, då ramlade jag pladask i en snöhög... :D
Kram!

Cici sa...

Humor är nog ett värdefullt arv, men vad gör man om man nu inte fått ett sånt? Då får man väl vara den där torrbollen som knegar på i livets realiteter. Jag tycker det borde vara lite rättvisa på den fronten. Också.

Shirouz sa...

Hej Cici,
det är sant, det borde vara rättvisa lite till mans eller kvinns när det gäller humor också.
Fast, (bara för att komplicera det ytterligare) så finns det ju så många olika sorters humor, så kanske alla har någon slags humor.
Det hoppas jag i alla fall :)