tisdag 2 februari 2010

Den tanken skrämmer...

I "Frequent Flyer" säger Kinky Friedman, "Dreams, they say, can never hurt you, only the dreamer can."

Därmed befäster han återigen sin ställning som en av de roligaste och intelligentaste människor som vandrar omkring på jorden i detta nu.

För det är ju så det är.
Drömmar skadar aldrig, men se vad drömmare ibland kan ställa till med, när de har drömmar som de sätter i praktik för att få mer av vad de önskar samtidigt som de kör över andra människor.
Det finns fullt av världsledare som tyvärr har drömt och fått med sig andra i sina drömmar.
Det finns fullt av politiker som har drömmar som de drömmer så att andra också börjar drömma utan att förstå vad drömmarna i realiteten betyder.


Det finns som tur är motpoler, människor med drömmar som gör gott, det är som det är här i världen, en konstant fight mellan gott och ont, medan de som inte bryr sig går omkring och inte bryr sig.

De som drömmer är livsviktiga, för jag tänker som så, att hade alla människor varit folk med båda fötterna på jorden hade vi aldrig kommit någonvart på den här planeten.
Men vi behöver också de som kan sätta i hasorna och säga "Ptrooo, hör du, det här går åt helvete om du får som du vill!"

Vi behöver folk som Suu Kyi, vi behöver folk som bryr sig helt enkelt.
Ibland misstänker jag (ja, du vet, de där dagarna när jag tycker att om hela mänskligheten hoppade åt helvete så skulle det vara en välgärning som heter duga) att folk har glömt hur man gör för att reagera, i mina värsta stunder kan jag vara övertygad om att folk är komplett lyckliga och nöjda när de sitter med en näve i chipspåsen medan den andra ömt håller fjärrkontrollen till tvn.

Jag mötte en bekant härom dagen som sa att "Inte ett öre tänker jag ge till Haiti. Pengarna kommer inte fram ändå, de tas av andra och det är inget som fungerar därnere!"
Och jag blev mållös.
För en gångs skull.
Tänk om folk kunde reagera så mycket och så ilsket när politikerna i vårt land och småpamparna skor sig.
Tänk om de då kunde drämma näven i bordet och säga "Nu räcker det!" och sedan gå ut och demonstrera.

Det enda jag kom på att säga var att "Jag skickade pengar till Unicef, de var redan på plats innan och jag kan fan inte med att höra rapporteringarna därifrån utan att ha försökt göra någonting."

Och när jag sagt det så tänker jag att det handlar inte om att jag skulle vara en bättre eller mer godhjärtad människa när jag skänker pengar, det handlar helt enkelt om mitt dåliga samvete kanhända, att jag inte kan sitta och lyssna och veta att jag inget gjort.
Och tänk om jag reagerade lika starkt på orättvisor här hemma?
Varför gör jag inte det?
Är det för nära eller är jag för lat, eller är jag en av dem med näven i en chipspåse ändå?
Den tanken skrämmer en aning.

3 kommentarer:

Pennelina sa...

Jag har mött sådana kommentarer också, och jag tackar min skapare för att jag har en familj som är villig att ge av hjärtat - trots att vi inte lever i överflöd, med Svenska mått mätt :-)

Kram på dig!

Shirouz sa...

Hej Pennelina,
samma här, ha det gott! :)

Anonym sa...

varfor inte:)