tisdag 5 januari 2010

Så jävligt är det...

Nej, vet du...
Det är fan bara elände vart man än tittar.
Ser man åt ett håll så är det något jäkelskap på gång där, ser man åt ett annat kan man ana ett annalkande dammoln i form av ödets ryttare. (jo, jag har bestämt att ödet kommer ridande på en mattsvart löddrig häst, är det ett bra öde som ödet har i fickan så gnistrar hans tömmar av stjärnor men är det ett dåligt öde på gång så ser man små blixtar i hästens ögon och då vet man att all lugn och ro har farit sin kos för ett tag, även denna gång...)

Ibland blir jag som sagt trött på mänskligheten, visst, jag erkänner, oftast när jag har pms, då finns det ingen höjd eller bredd som är för låg för att jag inte ska känna hur ilsken jag blir.
Eller sorgsen.
Nu är det nog dags igen, för fy för den lede så förbannat trött jag blir.


Någonstans ganska långt ifrån min riktiga vänkrets går ett förhållande över styr och jag har funderat ända sedan jag fick veta det.
Har funderat på hur det kan komma sig, hur vändpunkten kan komma så abrupt och jag tror att jag kan förstå.
Kärleken kommer precis när fan den vill, sjunger Lundell i en låt.
Det är sant.
Kärleken kan också försvinna, precis när fan den vill.
Det är inget märkligt i det, det är mänskligt, sorgligt och realitet för många av oss.
Antingen är vi kvar i kärleken, ensamma, eller också är vi den som väljer att gå.
Så är livet.
Så jävligt är det.

Allt det här kan jag förstå. Allt det här är helt gripbart.

Men sedan kommer vi till det andra, det jag gått och funderat på, det jag inte kan förstå.
Lögner.
Att ljuga sig ur ett förhållande måste vara bland det lägsta man kan göra?
Jag menar, om man vill bryta upp, är inte det minsta man kan göra då att vara ärlig?
Jag vet inte, eller jo, det vet jag visst.
Jag tycker att ärlighet är det minsta man kan begära.

Jag kan inte gå med på saker som att "Det skulle såra så oerhört om jag sade sanningen nu. Det är bättre att det går lite tid."
Det är bullshit.
Jag tror absolut inte att det känns bättre för den lämnade parten att efter en tid få höra sanningen som den konstruerats efter ett tag.
Det är bara att tänka sig själv in i den situationen.
Först dumpad.
Sedan ljugen för.
Sten på börda, någon?

Jag tycker det är så förbannat fult gjort och jag tänker att den här människan har lyckats glida många pinnhål ner på stegen av vad jag tänkt och tyckt om den människan förr.
Kanske det finns några förmildrande omständigheter, har jag tänkt, för säga vad man vill om mig, rättvis försöker jag vara.
Men nej, hur jag än vänder och vrider, inte kan jag se något förmildrande mer än att personen i fråga är rädd om sitt eget skinn.

Jag vet inte, jag.
Men elände och jäkelskap är det på många håll just nu.

Men ja, jag vet.
Det är bara temporärt.
Allt ändrar sig hela tiden.

Men just nu, så ser jag dammolnet där borta i kröken och jag ser hästen med, jag hoppas som fan att det glittrar stjärnor i tömmarna på honom.

6 kommentarer:

Moster Ma sa...

Nu vill jag inte provocera, men kanske du kan titta på " Ett år med kungahuset" det brukar ju komma så här års, så kanske du får din ranson av stjärnor i tömmarna och kanske tom en vit springare!

Motvalls gubbe sa...

Du skriver i varje fall bra om eländet.

Shirouz sa...

Hej Moster Ma,
mja, vet du, t.o.m. för en drömmare som mig så är det en lite för surrealistisk värld.Jag tror jag tittar lite på Gustaf i stället. Där kanske riddaren kommer med en lasagna, man vet aldrig :)

Shirouz sa...

Hej Motvalls gubbe,
tack, jo, än så länge har det inte blivit så eländigt att jag blivit tyst och ordkarg.

Baronessan sa...

Är det inte någon som kan skjuta den där hästjäveln för han är här och galopperar också.
Och lögner står som spööööön i backen. Allt för att rädda skinnet. Dock inte mitt.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
det är inte utan att jag önskar det med.
Lögner blir man så förbannat trött på, och jag vet inte hur folk är funtade när de tror att det ska gå att ljuga sig ur situationer. För lustigt nog så kommer ju alltid sanningen fram ändå.
Respekten man kanhända har haft för folk innan försvinner ju totalt när man märker att historier inte hänger ihop. De gör sig själva och de som drabbas en jäkla otjänst, tycker jag.
Jo, det är mycket jäkelskap nu, förhoppningsvis galopperar hästen iväg någonstans långt bort.