onsdag 20 januari 2010

Nu är han som han är.

Nu har ni saknat mig igen, eller hur?
Undrat vad jag gör och varför jag aldrig hör av mig...

För närvarande lever jag i Calusa, Florida ihop med Matthew Hope, vi har hunnit med att vara otrogna, skilja oss från hans fru, möta en ny kvinna, bli nerslagen av en klient, samt bli nerslagna på en bar av två cowboys, blivit dumpade av den nya kvinnan, funderat över manlighet och dessemellan löst lite kniviga mord.

Så ni förstår ju att jag haft det körigt.

Det är så här man ska läsa en svit av böcker.
En efter en och se hur karaktärerna mejslas och förändras.
Hur relationer blir till och hur relationer tar slut.
Det är mästerligt gjort och man kan tycka vad man vill om Hopes agerande mellan varven, men han är ack så mänsklig.

Och som vanligt, när jag läser något som är riktigt bra blir jag förbaskat medveten om att just så där skulle jag aldrig kunna skriva.
För det första kan jag aldrig hålla mig till ämnet.
Skulle jag försöka mig på att skriva en deckare skulle hjälten ständigt vara upptagen med annat och helt enkelt inte ha tid att lösa några gåtor över huvud taget.
Han skulle sitta vid sitt skrivbord och fundera på andra saker och vifta lite förstrött åt sina klienter, lyssna med ett öra och sedan gå ut och skugga fel person.

Han skulle inte heller vilja ta i något som är blodigt, skulle han upptäcka ett lik skulle han vackert svimma bredvid och först vakna upp när någon annan upptäckt både offer och honom själv prydligt placerade bredvid varandra.

Han skulle också tillbringa mycket tid i köket och helst äta middag med sin katt, en ensamvarg skulle han vara, bitter och cynisk och fåordig. Det är inte lätt att få till bra konversationer med fåordiga personer så hela boken skulle antagligen mer handla om vad han tänkte och tyckte och vad han inte tänkte och inte tyckte om.
Kvinnor skulle han se på med viss misstänksamhet, ity hans hjärta (som han själv skulle hävda att han inte hade) blev krossat på det glada sjuttiotalet av en flamencodansös som emigrerade till Island för att exploatera gejsrar.
Ilse skulle hon heta. Och vara rödhårig med svarta ögon.

Det enda som minner honom om Ilse är ett sönderrivet fotografi som han har inramat, det ligger under sängen, i tryggt förvar med hans smutsiga sockor, dammråttor och kattleksaker.
Ibland tar han fram det och tittar på henne och säger "Skönt att vara av med henne!" och tar sig ännu en öl.
För givetvis dricker han öl. Enbart öl och aldrig några drinkar eller groggar. Han snusar också ibland, skickar efter från Sverige och när en stock kommer in är han nästan lycklig där han sitter med kindpåsarna putande som en lycklig bävers.

Han skulle heta Harry. Det vet jag alldeles bestämt.
Och ha mockajacka som är sliten på axlarna efter otaliga regn.
Kanske skulle jag kunna skriva om Harry om det inte vore som så att Harry inte tycker om att jobba över huvud taget och inte tål att se blod och inte vill göra ett skapandes grand mer än att kläcka cyniska kommentarer och titta på fotot under sängen.
Så jag får vackert inse fakta, Harry är som han är, i sin fantasivärld, han trivs bäst vid sitt fantasiskrivbord med sitt fantasisnus, jag får lämna honom där, helt enkelt.

8 kommentarer:

Motvalls gubbe sa...

Ibland hittar man guldkorn...
Din Harry kommer jag att stjäla om du du inte vaktar honom.

Baronessan sa...

Jooooo, jag vill läsa om Harry. Jag vill läsa om alla människor som säkert har ett eller annat drag av något djur i motvind.
Det spelar ingen roll om han inte vill jobba eller bara dricker öl. Jag vill läsa om hans funderingar när han sitter där på sängen och tittar på sitt ex-foto.
Men.... det är väl det som är problemet när man läser. Man vill kunna skriva just så där. Men det är väl det som är grejen - att hitta sin alldeles egna stil och den har ju du redan. Jag köper första boken! :)

Red sa...

Kan inte hjälpa att jag tycker lite synd om Harry. Jag skulle nog gärna se att han fick komma fram och glänsa med sin slitna skinnjacka och såväl lång- som tillkortakommanden.
Ha en bra dag!

Shirouz sa...

Hej Motvalls gubbe,
Harry skulle nog le lite snett (om han ägnade sig åt att le över huvud taget) och säga att det var väl det han alltid misstänkt, att en vacker dag skulle någon komma och svepa iväg med honom. Nu hade han i och för sig helst tänkt sig att det vore en utomordentligt vacker kvinna med höstlövsrött hår, men han funderar på anbudet... ;)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, fast Harry vill inte bli skriven om, han ville knappt vara med idag, och nu är han helt omöjlig att få kontakt med, jag tror han sitter på sängkanten och filosoferar över livets jävligheter som bäst.
Jag är lite förtjust i Harry själv, men han är inte speciellt förtjust i mig...
Skämt åsido, jo, det är ju det, man läser något som är bra och man vill kunna skriva precis så där och fånga folk så att de praktiskt taget känner sig som att de är inuti böckerna när de läser dem.
Och tack, skulle jag någon gång skriva en bok, (om det uppfinns en möjlighet att skriva enbart genom att skjuta upp att skriva och vara riktigt duktigt lat...) då ska du få den första boken, det lovar jag! :)

Shirouz sa...

Hej Red,
jo, det är synd om Harry, fast jag misstänker att hans glädje ligger just i att vara så miserabel som möjligt, jag vet inte riktigt, för före idag visste jag inte ens om han fanns i min fantasi.
Jag är inte säker på att han vill komma fram, men man vet aldrig, ha det gott, du med! :)

Laila sa...

Säg till när boken är färdig! Jag vill ha förstautgåvan. :-)

Shirouz sa...

Hej Laila,
absolut, det ska jag göra, så fort jag kommit på hur man bär sig åt att skjuta upp skrivandet och ändå få något gjort :)