tisdag 12 januari 2010

Försök inte att förstå.

Ibland blir jag medveten om att folk läser här.
(Ja, jag vet. Tänk så briljant smart jag är som kommer på det med jämna mellanrum...)

Som nu till exempel.
Helst skulle jag bara skriva precis vad jag tänker och tycker, vilket jag tänkte göra när jag stod på balkongen, men så kom tanken "Folk kommer inte att begripa någonting."

Varvid jag började fundera på om det spelar roll, egentligen.
Att ni inte har bakgrundshistorien utan bara kastas in i händelsernas epicentrum, menar jag.
Skulle jag förklara skulle vi inte vara klara förrän korna kommer hem, och här i länet är korna verkliga nattsuddare.
Så det skulle bli sent.
Mycket sent.

Så, jag ger helt enkelt fan i att förklara och var och en får tänka sig ett tänkbart scenario, jag är säker på att ni kommer på något, kanske egna erfarenheter eller vad som helst.
Det kanske är ett allmängiltigt ämne, vi får se.
Annars får ni väl leva med undran.
Det är nyttigt det med, att gå och undra. För att inte tala om att vara förundrad.

Saken är den, att någon gång i livet så råkar man ut för att en människa börjar bete sig på ett sätt som han eller hon aldrig gjort förut.
Folk i bekantskapskretsen undrar.
"Vad fan är det med honom?"
"Vad har det åt henne?"
"Vad är det för fel?"
"Vad håller de på med?"

Jo, du känner igen det, va?
Och jag tror, (det här slog mig i natt, när jag inte kunde somna, för tankarna gick som en synnerligen ambitiös torktumlare) i huvudet, att felet jag just nu gör, (och andra med mig) är att vi försöker förstå.

Vi försöker att begripa, famlar efter ledtrådar och grubblar oss smått gråhåriga men har helt enkelt inte referensramarna att kunna begripa.
För vi har aldrig varit där själva.
Vi vet inte hur det är i situationer vi aldrig varit i.

Vi kanske till och med klappar oss själva på axeln och säger "Så där skulle aldrig jag kunna göra!"

Men i natt, tänkte jag, att det enda man kan hoppas på är att man aldrig skulle göra så.
Det enda man kan hoppas på är att inte bli så jäkla totalförvirrad att man gör folk och fä illa genom sina handlingar utan att begripa att man är ansvarig för vad man gör.
Man kan hoppas på att man aldrig någonsin ska börja ljuga för sig själv, att "ändamålet helgar medlen" och att man "gör sitt bästa" medan allt man egentligen gör är att förtvivlat hitta skäl och försvar för varför man gör som man gör.
Man kan hoppas på att man aldrig blir så självisk att man anser att det är helt rätt att köra över andra människor i sin egen jakt på lycka.
Man kan hoppas och visst, jag är inte bättre människa än att jag tänker ändå "Så där skulle jag fan aldrig göra."
För jag tror inte jag skulle det.
Jag hoppas jag inte skulle det.
Men jag vet inte.

Men jag lägger ner att försöka förstå.
Det går helt enkelt inte.
Sedan har vi acceptans...
Det vete fan om jag känner att jag kan acceptera...
Jag tror inte jag kan acceptera när folk beter sig som idioter.
Däremot är jag fullt beredd att acceptera att somliga är idioter.
Jag vet inte om det är någon bra slutledning direkt..
Men det är det enda slutledning jag har just nu.

Inga kommentarer: