måndag 4 januari 2010

Det är ert fel!

Jo.
Så är det.
Det är ert fel att inget blir skrivet.

Jag sitter här med händerna i tangent-attack-ut-tryckning och sedan fångas mitt norra (och det södra för den delen) av något uppdaterat.
Så måste jag dit och läsa och fundera och när jag kommer tillbaka hit och intar tangentställning igen så ser jag något gammalt jag läst men som pockar på min uppmärksamhet igen.
Varvid jag ilar dit och läser och funderar igen.
För att återgå hit och sedan huka mig över tangenterna som en gam redo att slå ner på sitt byte.
Då slår det mig att jag inte tittat till dem som jag ännu inte lyckats få in i min bokmärkesfavorithörn.
Kanske de har något nytt att säga?
Kanske skulle jag passa på att lägga till dem här på sidan?
Så jag kan hålla koll på dem lite lättare?

Sagt och (nästan) gjort.
Ilande på lätta cybersteg tittar jag in och läser och funderar.
Varvid jag återvänder hit och hukar mig över tangenterna igen, denna gång som en hukande iller på språng.
Varvid tanken att "Jädrar, nu addade jag dem inte igen!" slår mig.
Händerna slår ner som blöta disktrasor bredvid tangentbordet och jag tänker "Kanske skulle jag gå tillbaks och adda dem nu då?"
Sedan tänker jag att "Jag gör det imörrn. Imörrn Mödde, som Kia brukar säga."

Återigen hukar jag över tangenterna som en grävling beredd att kasta sig över en knäckebrödsfylld stövel (jag vet, bara en skröna, men skrönor behövs) och se på fan, där kommer också ett ord nerpräntat på bloggen.

"Det är ert fel!" står det.
Och jag tänker "Men så kan man ju inte skriva!" och faller ihop som en oformlig kudde modell sjuttiotalssommarstuga bredvid stolen.
Hasar mig sedan upp igen, hukar över tangenterna som en skogssork som hittat en ojämförligt smaskig ostbit och skriver det ändå.

Ty så är det.
Det är ert fel att jag inte kan koncentrera mig.
För inte kan det väl vara som så att jag hellre återigen skjuter upp vad som ska skrivas.
Usch.
Då vore det ju mitt fel.
Usch igen.
Nej.
Det är ert fel.
Jodå.
Lite.
Ganska mycket faktiskt.
Helt och hållet egentligen.

Ingen skugga må falla över mig.
Men hu så mörkt det blev här i min enkla koja...

8 kommentarer:

stella sweden sa...

Hahaaaaa...do I need to say moooore?

Moster Ma sa...

Skyll på oss du. Gör det föralldel!
Så långe beskyllnigarna kommer i form av liknelser som får att le med hela kroppen är det helt OK: Kan tom uppmuntras!

Motvalls gubbe sa...

Gam, iller, grävling, skogssork...
Är det här någon slags naturblogg?

Shirouz sa...

Hej Stella Sweden,
det räcker gott och väl :)

Shirouz sa...

Hej Moster Ma,
härligt att höra, le kan man aldrig göra för mycket :)

Shirouz sa...

Hej Motvalls gubbe,
mja, nu var det ju både knäckebröd och ost och kudde med också, så jag tänker jag täckte upp det viktigaste här i livet, djur,natur, mat och sömn lite snabbt sisådär i förbifarten. ;)

Baronessan sa...

Jag läste varginlägget först och så kommer jag hit där det bara väller fram skogens alla djur och lite till. I like!
Jag hoppas att det är mitt fel... lite :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jaa, jag vet inte var de kommer från, men de pockar på uppmärksamhet emellan varven.
Och jo, en sak kan du vara lugn för, det är bland annat lite ditt fel :)