fredag 24 december 2010

God jul allihop!

Jag har suttit här sedan igår kväll och försökt ladda upp en bild på Styre i tomtemössa (okay då, man ska inte luras när det är jul, jag gick faktiskt och lade mig, men försökte igen nu på morgonen...)
Hur som helst, det fungerar inte.
Så, jag säger det väl med ord.
God Jul på er allihop, en del av er känner jag på ett sätt efter åren här som bloggare, en del vet jag inte vem det är, men lika God Jul till er.
Sköt om er allihop,
och med Lundells ord: Fred och lugn i natt i människoland.

onsdag 22 december 2010

Styre Långskanks tal till varelser med och utan svans

Kära nattsjon, hm, naschon, hmm, nattschon?
Äh.
Kära vänner med och utan svansar!
Styre här, jag hörde att vänner utan svans skriver julbrev och visst har jag fejsbock, men matte sa "Ska du inte skriva ett du med, Styre, du har ju varit med om så mycket, antar jag?"
Jag tyckte det var en bra idé.
Visst kan varelser utan svans ha spännande liv, men det är inget emot mitt liv, det lovar jag!

Jag börjar med det viktigaste först:
Jag upptäckte kokt skinka! Herregud så gott det är!
Men!
Det är inte bara att slafsa i sig skinkan, först måste man slå ihjäl den riktigt duktigt och sedan äter man den samtidigt som man ylar högt och blänger på matte och Asta Katt så att de förstår att det inte är någon idé att närma sig.
Matte och Asta bara fnissar åt mig när jag gör så här, men det är för att de inte begriper bättre, jag menar, den ena har ju inte ens svans och den andra är en luddboll med dålig attityd.
Hur som helst, jag lade den viktiga skink-upptäckten till andra viktiga, som lax och Sheba.

Egentligen vill jag helst inte berätta nästa sak. Men jag gör det ändå, så att alla vänner med svans tar lärdom.
Matte är ju lite konstig och äter grönsaker (smakar inte kött ett dugg, vad är det bra för!?) och en dag bjöd hon mig på en hamburgare.
Det var jättegott!
Först var det faktiskt det.
Sedan kom Asta Katt och dammade till mig över öronen och fräste "Är du inte klok!? Äter du vegititibilioskt?"
Jag begrep ingenting. Men Asta visade mig att på paketet stod det soyabiff.
Soya är tydligen inget djur.
Jag skämdes lite men det kan ju hända den bästa att man tar fel.

Vidare så blev jag sjuk i somras.
Jag åt inte och jag gick inte på lådan och jag kräktes.
Det var jättesynd om mig.
Jag orkade inte ens förolämpa Asta.
Så då blev det åka av.
In i buren och iväg.
Fick träffa en tant som var en verklig kattkännare, för hon sa att "Han är en rolig katt!"
Och det är jag ju.
Jag undersökte noga hela rummet och det osade både katt och hund(!) och tanten plockade på mig och stoppade in en pinne i munnen och sa att jag nog hade en infektion.
Så fick jag medussin.
Den smakade tjära! Matte hade ett fasligt schå att få in den i munnen på mig och jag hade ett fasligt schå att spotta ut den igen.
Det var riktigt roligt när jag väl var på bättringsvägen.

Sedan har vi Asta Katt.
Hon är inte klok. Om vi ska ta det kort, menar jag.
Jaha.
Nu säger matte att så ska jag inte skriva.
Förblaskat!
Asta Katt är en ilsken honkatt som jag aldrig, aldrig vinner över i en enda fight.
Jag vet inte varför, jag är dubbelt så stor som hon, ändå så vinner hon.
Och så svär hon.
Massor.
Själv svär jag inte, för det är en regel att katter under fyra år inte får svära.
På min höjd morrar jag "Förblaskat!"när jag blir arg.
Bryter man mot lagen blir man (det är så hemskt så att jag nästan inte kan skriva det, men man blir hund!)
Det säger Asta och hon vet allt.
Det är också ganska irriterande. Vad jag än säger eller frågar så vet Asta allt.
Hon vet vad en fårfiol är (ett får som spelar fiol) och att när matte kommer hem och luktar konstigt så har hon druckit alkofår (får som är tilljuicade) och när matte säger att det ska vara tyst så menar hon att det är fritt fram att busa.
Allt sån't har Asta lärt mig.

Nu är det inte som så att jag avskyr Asta. Hon är varm att sova intill och vet du?
En dag, när jag låg och sov så gick Asta förbi och gav mig en tvätt!
Jag låtsades att jag inte märkte det, men jag visste väl att hon älskar mig, det gamla pälsskrället!

Sedan har vi matte.
Jag tränar henne så gott det går, men det tar på krafterna.
Ibland är hon så bångstyrig och låtsas att det är hon som bestämmer.
Och så fattar hon dåligt.
Helst vill man ju inte skylta med sina människors dåliga fattningsförmåga, men vad ska jag säga?
Hon frågar jämt "Vad har jag sagt!?" så fort jag sitter på bordet, äter på en blomma, stoppar tassen i diskvattnet och sprayar henne med det eller åker kana på mattorna.
Jag menar, om hon inte kommer ihåg det själv, hur ska jag komma ihåg det?
Och så vill hon inte dela kudde med mig.
Hon är snål med andra ord.
Muttrar om att hon inte vill vakna upp med baktassar i ansiktet och så.
Jag bryr mig inte om det där, jag lägger mig och sedan planterar jag tassarna i ansiktet på henne bäst jag vill.
I morse var det extra kul, då låg jag på kudden med ansiktet nära hennes så det första hon såg var mig.
"Hjälp!" mumlade hon och sen (det här är så hemskt så att jag förstår om ni blir upprörda) så puttade hon ner mig!
Sa att hon inte ville ha nån som stirrade på henne som om hon var frukost på morgonen.
Bah!

Hm. Jag tror att det var allt för den här gången.
Jag ska ha en god jul och det ska du med!
Skicka gärna bilder om du har nån snäll kattflicka i närheten, jag byter henne mot Asta Katt på studs! :D

tisdag 21 december 2010

Vilket jävla år. Vilket fantastiskt år.

Någon sökte på "hur länge ska en sjömansbiffsgryta koka?" och hamnade här.
Svaret är givetvis "Åt helvete för länge, släng den!"

Ibland hamnar folk här av de märkligaste anledningar, kan jag se.
Nu är diskretion en hederssak för mig, så jag säger inte mer om det.
Ni har säkert fantasi nog samt egna fantasifulla sökningar på era sidor, det är jag övertygad om.

För övrigt, dagens ord: Fantasm : fantasibild; hallucination; dröm(bild); gyckelspel.
Det är nog en hel del som har en fantasm om hur julen ska vara.

Jag däremot, vet precis hur julen inte ska var.
Det ska inte vara tunga på julbordet.
Annars går det mesta för sig, om du frågar mig.

Jag ser också att det börjar närma sig bokslut för det här året.
Och vilket år.
Vilket jävla år.
Vilket underbart år.

Sammantaget så kan man väl säga som så, att har man turen (ironi, någon?) att umgås med myndigheter så behöver man inte bekymra sig så mycket om fritidsproblem.
Man är fullt sysselsatt med papper, möten och telefonsamtal.
Är man riktigt ambitiös så drömmer man om det också.
Det gjorde jag ett tag.

Samtidigt under året var jag vid himlen på jorden, Österlen.
Den här gången, mitt i värsta turistplågan.
(och ja, jag kan höra dig "Har du varit på Österlen, det har du inte berättat?" varvid jag svarar "Jomenvisst, förstår du. Jag skulle skriva om det, men så kom annat i vägen. Du vet hur det är.)

I alla fall.
Österlen i juli.
Kan det vara något?
Tänkte jag, så osocial som jag är.
Kan Österlen vara lika vackert och lika magiskt med folk som kryllar som myror överallt?
Kanske begår jag ett stort misstag genom att åka ner, kanske blir det som en förälskelse som hastigt går över, du vet, när man träffat någon och de verkar fullständigt underbara ända tills man kommer hem till dem och upptäcker att de klipper tånaglarna rakt genom sockorna, enbart lyssnar på Absolute Music, aldrig öppnat en bok (telefonkatalogen räknas inte) anser att höjden av social lycka är att sitta i soffan och se på alla såpor som finns, samt att de har ett vildsvin som husdjur och är lika spirituella som en gran mitt i mörkaste skogen.
Kanske blir det så? tänkte jag.
Kanske jag börjar längta till Mallorca (nej, jag vet inte varför jag skulle längta till Mallorca, jag har aldrig längtat dit i hela mitt liv, men man vet ju aldrig) och önskar att jag aldrig sett Österlen mitt i kaoset.

Men i alla fall.
Jag åkte.

Nu ska det sägas direkt att Österlen vinner inte direkt på turistsvärmar överallt. Detta sagt ur rent personlig synpunkt eftersom jag är av åsikten att saker och ting inte blir roligare för att man köar till dem.
Eller för att man måste trängas med barmagade herrar och damer (isch!) i butiker.
Eller för att alla blir som lämlar och tittar sig omkring och säger "Vart ska vi? Vart ska vi?"
Eller för att en del ser sammanbitna ut som grävskopor där de skyfflar sig fram.

Men.
Skönheten hos Österlen går inte att förstöra hur man än gör.
Det är oförstörbart.
Sandhammaren på kvällen, kvällsdopp i havet och en horisont som aldrig tar slut.
Eller Ales Stenar på kvällen, när folk åkt hem.
Det är så vackert att det gör ont.
Så.
Förälskelsen eller passionen, rättare sagt för Österlen är intakt.
Kanske mer grundmurad nu, när jag sett att det helt enkelt inte går att inte tycka om det även om det springer japaner framför fötterna och fotograferar allt och inget.
Det är precis som en verklig förälskelse, du vet, när du ser att föremålet för din ömma låga kommer strosande i mjukisbyxor med klädsamt häng, t-shirt som troligen någon gång haft en färg, och du tänker "Så fin han är!"

För övrigt var det en jävla massa gnäll på folk att priserna var höga.
Självklart.
Krämarna ska leva på inkomsterna under hösten och vintern, förstår du, (ville jag säga men sa inte, eftersom jag är så väluppfostrad. Ibland.) och om vi nu är här och sliter på gångarna, badar i havet och lögar oss som väldrillade vikingar så får vi också betala.

Och jag blev lite småkär i Glimmingehus.
Där kan man snacka om att kunna bygga hus.
Jag är inte helt säker på att jag vill bo där, men det är något oemotståndligt med ett rejält stenhus med inbyggda trappor som ska göra det svårt för fiender att ta sig upp.
Och kanonluckor och grejer.
Det tilltalar min fantasi.
Vore jag lite mer företagsam kanske jag byggde en egen borg här på slätten, en liten med en vallgrav där änderna kunde plaska omkring.
Jag ska fundera på det...

tisdag 14 december 2010

Nej, jag har inte varit sjömansbakfull. Men jag fnyser.

Jag antar att ni misstänker att jag varit sjömansbakfull eftersom ni inte hört
ett dugg från mig efter det förra inlägget.
Kanske åt hon ihjäl sig? tänker ni.
Allt emedan de som läst kommentarerna tänkt: Kanske hon tjurat ihop fullständigt och numera ägnar sin tid åt att gå i affärer och fnysa föraktfullt åt varenda sjömansbiff hon ser?
Eller:
Kanske hon förätit sig på dillköttet i stället?
Och numera bara dillar för sig själv?
Man kan ju inte låta bli att undra, eller hur?

Nu har jag inte gjort vare sig det ena eller andra, jo, okay, jag fnyser föraktfullt åt sjömansbiffar,
det får jag väl medge, och visst har jag dillat om både det ena och det andra.
Men nu är det nya saker på agendan!

Jag har ett dussin ägg!
12 närmare bestämt alltså!
Och nu, nu ska det bakas!
(Jo, jag hör dig, när du mumlar, "Varför måste hon göra det så storstilat? Kan hon inte baka lite lugnt? Vilket jag själv frågar mig just nu, å andra sidan, är man så lat som jag, så föredrar man att när man verkligen gör något, att göra det storstilat.)

Så, nu ska det bakas korintkakor, såna däringa chokladkakor med strössel på och svart kaffe som glasyr (det är så att jag blir vindögd bara jag tänker på hur gott det är) några sockerkakor och havrekakor och jag vet inte allt.
Katterna ser med respekt (eller är det undran?) på mig nu när jag drämt några påsar vetemjöl i bordet med schvung, efter att först ha konstaterat att den ena läckte eftersom jag helt plötsligt blev helt vithårig.
Sockret står och väntar på mig, likaså äggen som ska knäckas med fermitet!
Här ska bakas, jaa då!
Provsmak hos mig senare ikväll.
Blir det inte bra så hittar ni mig tjurande på balkongen, högtidligt lovande att jag aldrig, aldrig mer ska baka något någon gång.
Men så illa ska det väl inte gå...

Men, nog om mig, hur är det med dig? Vad gör du nu för tiden?

onsdag 1 december 2010

Sjömansbiffsberusad...

Jag märker att jag skriver som mest när jag har saker att skjuta upp.
Som nu till exempel.
Igår drabbades jag av en häftig husmodersattack, så till den milda grad att jag ylade ut på facebook att jag behövde tips på russinkakor.
Och det fick jag!
Nöjd som bara jag kan vara plitade jag ner en inköpslista...
Begav mig till Citygross och där gick det totalt utför.
Ramlade över en skylt där det stod "Sjömansbiff billigt" eller något sådant.
Studerade den, studerade sedan biffen i fråga, där det också stod hur man gör sjömansgryta.
Jag blev helt fascinerad.
Sjömansgryta tycker jag om.
Mycket.
Dock har jag avhållit mig från att göra det själv eftersom jag misstänkt att det är svårt.

Igår måste jag dock ha trott att jag var superkock allra minst.
Jag läste receptet och det vattnades i munnen och innan jag visste ordet av låg en STOR förpackning biff i min vagn.
Halvt berusad av blotta tanken på hur gott det var, vände jag vagnen, travade iväg till grönsaksdelen allt medan jag mumlade "Potatis, lök, buljong, öl, gott, gott, gott!"
Och ärtor.
Det stod det inte, men det ska det vara i.

Sjömansbiffsberusningen höll sig hela vägen genom affären och mästerkocken i mig var också tydligen en mästerbagare, kunde jag konstatera när jag kommit hem och lyckats få med mig så mycket ingredienser så att jag nu kan starta hembageri när som helst.

Idag har dock sjömansbiffs- och bakberusningen gått över.
När jag tittar in i kylen säger biffen "Laga mig! Nu! Gör en gryta på mig!"
och vetemjölet står och studsar små vetemjölsmoln och ryter "Baka med mig nu!"
"Huuu...." ryser jag och piper iväg till datorn.

Det lär bli mycket jobb för mig idag.
Ska du komma över på sjömansgryta sedan, förresten?
Det lär räcka till en medelstor by, nämligen.

Schläpp å...

Jag märker ju att folk börjar dras med i julhysterin...
Först och främst: Schläpp å och fjöla av.
Jag höll på att dras med, jag med, ett tag, tills en synnerligen negativ varelse traskade in i mitt synfält och sa "Fy fan! Man borde åka bort. Långt bort. Och slippa hela det här julhelvetet."
Det var bara gnöl och eländes elände och inget bra och hu så jobbigt och usch och tvi och fan och hans moster.
Jag blev lite negativ själv, ett tag där.
Sedan hörde jag om en dam som slutat att fira jul med sin släkt. "Jag kan väl träffa dem när som helst,"sa hon, "det behöver jag inte göra vid jul, sitta där som en gammelfaster och nicka i ett hörn. Nej tack."
Och så hade hon helt sonika firat jul själv ett tag.
Så ville hon ha sin jul och var glad över det.
"Men, vad sa dina släktingar?" sa reportern.
"Ja, första julhelgerna var det ju ett evinnerligt ringande och frågande om jag verkligen hade det bra. Men sen lugnade det ner sig."

Jag tycker det är strålande, själv har jag ju lagt många släktförbindelser i malpåse och knutit till hårt, en del för att vi absolut inte har något gemensamt, en del för att jag helt enkelt inte kan med dem.
Det är skönt och rogivande och jag har inte ångrat det en sekund.
För, i min värld är det inte lönt att umgås med folk jag inte tycker om, däremot har jag nog blivit softare med åren, förr (ja, du vet, du har ju läst om min arbetskamrat och jag som avskydde varandra högst civiliserat väldigt länge) avskydde jag en del utan att ge dem en chans, numera tycker jag att alla förtjänar en chans, löper det däremot inte väl ut så åker de ut på öronen ur min värld och får fortsätta att leva i sin.
Sedan har vi det där med släkt, blod är tjockare än vatten och så vidare....
Nej.
Det är inte det.
Släkt får man utan att be om det, i vissa fall, guskelöv som vi säger här, i vissa fall så undrar man om det inte är som så att en del är trollbortbytingar som smugit in i vaggan och lagt sig, för man kan för sin själ inte se några förmildrande släktdrag som binder en samman.
Och nu menar jag otrevliga troll, inte de trevliga med guldringar i öronen och rosett på svansen.

Så, det är klart, det finns troll och troll.
Mina troll som jag tycker om, tycker jag om.

Hm, var var vi?
Jo, just det.
Jul.
Om man helt enkelt avlägsnar alla traditioner och "måsten" och "skan" så kan man få en finemang-jul.
Det är jag övertygad om.
Och traditioner kan man skapa själv. Bör man skapa själv. I alla fall en del.
Annars traditionerar man sig bara i gamla traditioner tills man inte vet varför man traditionerar sig fram längs vägen.

På ett sätt tycker jag synd om de som dukar under av alla julkrav, de som förtvivlat försöker att städa hela huset, baka alla kakor och göra sylta tills det sprutar ur öronen. Jag menar, de som egentligen inte vill göra det.
De som vill njuter och har det gott.
Eller de som springer sig halvt galna efter julklappar bara för att det ska vara så, allt medan de skär tänder över julsångerna som skvalar ner över dem i varuhusgångarna.
Det är inte bra att skära tänder. Tandläkaren blir dock glad och det är ju alltid något.

I år, tror jag, att det blir en kattgran åt katterna, med en girland som de kan dekorera som de vill, för det mesta brukar de dock ägna sig mest åt att sparka omkull granen och bita den i grenarna.
I alla fall har det varit så med Asta Katt och Diesel, när han fanns.
I år har dock Styre nöjet att bekanta sig med kattgranen, förra året hade jag ingen, eftersom han var så liten och for omkring överallt som ett skållat troll.
I år är han större och far fortfarande omkring som ett skållat troll, men djärv som jag är, så ska de få sin gran.
Själv ska jag (efter att ha sett hur experimentet med deras gran faller ut) ha en stor gran också.
Tror jag.
Jag är inte säker på hur granen kommer att känna sig av nästan 5 kilo Styre men det kan nog också bli intressant.

Sedan ska jag göra chokladkola till Fimpen, tända adventsstjärnan och vänta på julafton.
Den kommer med Pogues fantastiska "A fairytale in New York".
Det är en tradition som aldrig bryts och den slår heller aldrig fel.

söndag 28 november 2010

De olika arterna på en julmarknad.

Jag hoppas att jag förstörde nattsömnen för en del med mina undringar,
dock är det ingen som har kommit med något svar än, så jag undrar än...

Men.
Igår var jag på gammeljul på slottet i den lilla staden inte långt härifrån.
Det som förbryllade mig mest var alla korvar.
Det var korv överallt.
Vildsvin och tamsvin och älg och jag vet inte allt...
Däremot var det en klar brist på sådant som jag tycker är livsnödvändigt.
Choklad och marsipangrisar fanns bara på ett ställe.

Och....
Hann jag titta på lite människor, då?
Jo då.
Jag förskanskade mig i öppningen till en mörk gång och kunde ägna mig helhjärtat åt det.
Det roligaste är, att står man i öppningen till en gång, så verkar en del människor tänka "Hmm... Kan man gå in där? Har hon varit där inne? Vad finns det där, månntro?" och så piper de fram och sticker in huvudet i gången, tittar sig omkring, ser att det är rena natta, drar tillbaka huvudet, tittar på mig och går sedan vidare.
Jag kallar dem för "de nyfikna." och kan nog räkna in mig själv till dem.
Man vet ju aldrig, vart en gång tar vägen eller hur det ser ut, innan man sett.

Sedan såg jag också många som jag kallar "lok och vagn".
Vanligtvis är det en dam som är loket, hon banar sig väg fram i slottsgångarna, stannar vid försäljarna, smakar och säger "Hör du, Gösta, kom och smaka på det här!" och vagnen Gösta seglar upp snett bakom, smakar och säger "Hmm..." varvid loket förkunnar "Det här blir bra, det tar vi!" betalar sin korv, eller sill, får den i påse och svänger påsen snett bakom sig så att vagnen kan ta hand om den.
Sedan fortsätter lok och vagn runt i rummen, tills loket slår tvärbroms och säger "Nej, hör du, nu vänder vi!" Och vagnen Gösta som gått i sina egna funderingar törnar in i lokdamen, ryster till lite och säger "Hmm." och vänder på en femöring.
Jag tror att vagnen Gösta skulle vilja befinna sig precis överallt utom just där, i tomteland med sill och korv.
Jag tror att Gösta vill hem och läsa tidningen i lugn och ro.
Men lok och vagn går ihop, det vet vi ju alla, så de tuffar vidare.

Sedan har vi de som "Inte ska ha nåt men ska smaka på allt och avfärda det"
De seglar fram som små vikingaskepp, smakar, fryner och fräser och går vidare medan de pratar om att "Julmarknaden på Skansen, där finns det saker!"
Jag tror att de små vikingaskeppen trots sin motvilja ändå är tämligen mätta när de väl går hemåt. Dock inte belåtna.

Sedan har vi de blyga. De står i utkanten och kommer aldrig fram till smakproven. De vill men de gör det helt enkelt inte. För det är lite jobbigt att tränga sig fram, och sedan, om man provsmakar, och det inte är gott, då känner de sig tvungna att ändå kanske köpa lite, för man fick ju smaka och det är jobbigt att bara gå...
Så de tvekar och tittar och tvekar lite till.
Ända tills de kommer till ett ställe där de vet att de tycker om utbudet. Då handlar de och de handlar rejält. Och kan gå hem, ganska nöjda ändå.

Sedan finns det de som står i öppningar och tittar på folk.
De tittar och tittar och har det gott.

Jag till exempel.
Ända tills jag upptäcker en annan människa, i en annan öppning, som står och tittar på mig.
"Vafalls!?" tänker man då. "Vad står den där människan och glor på? Så ohövligt! Usch!" och så traskar man vidare. Smått påkommen med att titta på någon som tittar tillbaka med samma nyfikna blick...

lördag 27 november 2010

Alldeles för mycket tid.

Jag kom på en sak i förrgår natt.
Finns det någon frukt man kan äta som inte lämnar rester efter sig?
(Jo, jag vet... Jag har alldeles för mycket tid ibland...)
Än så länge har jag inte kommit på någon.

Och den här är fin med...
Varför står alla klockor i reklamen på 9 minuter i 10?
Jag har vetat det.
Men minns inte längre...

Så där.
Nu har ni något att grubbla över om nätterna ni också.
Så slipper jag vara ensam om att vara vaken om nätterna...

onsdag 24 november 2010

Han styr, han....

Snön fortsätter och faller. Mellan 5-10 cm kan vi räkna med.
Hurra!
Jag kan knappt tygla mig förrän jag får frusta ut som en islandsponny i snöeländet och njuta, njuta, njuta av den kalla, friska luften!

Nävars.
Jag tittar ut och förbannar och fryser och tofflar omkring i de tofflor som mina snälla vänner gett mig så att jag lugnt kan utstå attacker mot fötterna från Styre.
Styre och jag har en väldigt speciell relation, när jag tänker på det....

Allt från start så har han visat med hela tassen att han bestämmer.
Antagligen bars han in i det här hushållet och bestämde direkt att varken Asta Katt eller jag var kapabla att ha kontroll.
Godtroden som man är så fogade vi oss från start.
Han var ju så liten.
Så söt.
Och så genomgullig när han sprängde fram över golven och tillrättavisade oss så fort vi gjort "fel".

Vilket innebär att nu har jag 4.9 kilo katt som tror att han är chef över oss allihop.
Ibland har jag gjort misstaget att tillrättavisa honom, genom att sätta ett finger på hans nos, titta honom djupt i ögonen och säga "FYYYY!" med barsk stämma.
Då smalnar hans ögon och en framtass smäller till på fingret som irriterar hans nos.
Inte med klorna ute, men han markerar definitivt att här ska ingen komma och fya honom.

Ibland kan jagar han mig fram och tillbaka i hallen, det tycker vi båda är skoj. Sedan slänger han sig kvickt fram, kopplar tasskrok med framtassarna runt mitt smalben och nafsar.
Det tycker Styre är skoj men jag kan tygla min glädje då.

Ibland ligger han och sover i gungstolen. Då kommer jag och vill sätta mig.
Det ska jag ge fan i, tycker Styre.
Gungstolen och pläden i gungstolen är hans.
Jag får sitta någon annanstans.
Vanligtvis gör jag det också.
Jag är definitivt väluppfostrad vid det här laget.

På natten, när han går och lägger sig, givetvis sist av alla så jamar han.
Som jag förstått det, så vill han att vi alla ska lägga märke till att nu, nu ska han sova.
Sedan ställer han sig på mig, hummar och diskuterar hur trött han är.
"Gå och lägg dig!" muttrar jag.
Det hindrar honom inte från att lägga ut texten ytterligare om hur trött han är, vad han gjort under dagen och vanligtvis slutar det med att jag hummar trött tillbaka.
Då är Styre nöjd.

Sedan ställer han sig bredvid mig och faller ihop som en brädhög på stället.
Andra katter brukar sno omkring innan de ska sova, men sån't larv håller inte Styre på med.
Han ska sova.
Han faller.
Han sover.

Men inte förrän de obligatoriska klapparna bakom öronen.
Två, ska det vara.
Klappar man en tredje gång blir han irriterad och daskar till med tassen.
Sedan ska det vara tyst.

Styre tycker inte om att någon stör honom när han sover sin ack så viktiga sömn.
Min sömn är det däremot inte så viktigt med.
Mitt i natten kan jag väckas för att han kommit på att "Hördu, Asta är väl för jäkligt tjurig, eller vad tycker du, jag menar, jag ville ju bara leka, men hon dammade ju till mig något så ända in i storskogen igår mitt på dagen, är inte det otrevligt? Är det inte? Du? Va? Hör du? Sover du? ÄR INTE DET OTREVLIGT, SA JAG!?"

Jo, nu vet jag ju inte om det är så han säger, men jag tror det.
Han ger sig i alla fall inte förrän jag mumlat med och nickat.
Sedan faller han ihop som en brädhög igen och sover belåtet.

Mornarna har han koll på också.
Ställer sig ovanpå mig och plirar förtjust när jag yrvaket tittar upp.
"Ska du sova länge till? Gå upp nu. Jag vill ha mat. Töm lådan. Jag vill ha mat. Gå upp. Töm lådan. Gå upp!"
Jag säger inte emot.
Jag går upp.

Så fort lamporna tänds förvandlas han och Asta Katt till galna racerförare som sladdar omkring i hela lägenheten, rusar in i väggar och jagar varandra så att de smäller in i mina stackars smalben.
Det är som de tänker, "Åh, äntligen morgon! Vi har längtat efter det här hela natten!"
En morgon beslöt jag att famla mig fram i mörkret, bara för att få lugn och ro.
Det fungerade. Katterna var lugna.
Men nu vet jag inte om det är så mycket bättre att köra stortårna med kläm rakt in i trösklar och stolar och bord, till priset av lugn och ro.
Armbågen mådde inte heller väl av att slå i dörrposten.
Och när jag tände ljuset, så kan jag nästan svära på att katterna satt och flinade åt mig.
Jag är inte säker.
Men nästan.

tisdag 23 november 2010

Jag lovar att jag faller.

"Snön faller och vi med den" sjöng Lundell förra seklet.
Det är så sant som det är sagt.
Släpp ut mig i snön och jag lovar att jag kommer att stå på öronen så att det står härliga till.
Jag har talang för sådant.
Inte för att jag vet vad man ska med en sådan talang till, men är det något jag är bra på, så är det att ramla i snö.

Givetvis har jag också bosatt mig i den delen av staden dit snöslungorna inte kommer i första taget.
Det ska inte vara för lätt att bo, tycker jag.
Inget är så upplivande som att sticka ut huvudet och stå upp till knäna i härlig nysnö.
Det är danande för karaktären och ger dessutom grannarna ett leende när man meddels flamingohopp skuttar sig fram till soptunnan, som;
(surprise!) har ett halvmeter högt snötäcke på locket, så att när man släpper locket, (hastigt, givetvis, för det är kallt som fan och man vill in) ser till att man blir vackert pudrad i ansiktet.

Dessutom har jag sett till att jag har stadens värsta backe att ta mig ner för.
Träden längs med gatan är min bästa vän.
Jag stapplar lite långsamt fram, får fart, slänger ut med armarna och omfamnar ömt varje träd på nervägen.
På hemvägen brukar jag ta tag i dem och dra mig upp när det är halt uppåt också.
Jag är en trädkramare av rang.

Och så har jag skoskav.
Mina fötter är invanda på gympaskor och varje vinter så tänker dessa fötter, "Är hon helt bindgalen, vad är det här för skor? Stora, tunga, klumpiga skor? Var är Reeboken? Det här ska hon inte komma undan med!"
Och så ger de igen med skoskav precis överallt.

Vad jag tycker värst om, är när jag hasar nerför backen och blir omsprungen av hurtiga människor som inte verkar känna av halkan ett dugg.
Där kommer de, med solsken i blick och travar fram som små ponnies, andedräkten står som rök i en skorsten och de tjattrar glatt med varandra och svänger med armarna när de går förbi mig, som hasar fram i slow motion.

Sådan var jag också en gång i tiden.
Oförskräckt och dum.
Vänta bara tills de kommer upp i min ålder och utan ansträngning kan ramla omkull bara genom att stå still på en lagom hal fläck.
Jag pratade med en tjej på gymmet i förra veckan...
Hon sa "Jag hatar när det är halt, jag känner mig fram för varje steg, man går ju som en kommandosoldat!"
"Jaa!" sa jag.
Och hon har ju helt rätt, de hasande försiktiga stegen, huvudet som går som en vindflöjel och snabbt tassande där man bedömer att snabbt tassande går bra.
Så, ser ni någon tassande och hasande i min backe, kanske gluttande fram bakom ett träd som ömt kramas av en figur som kikar fram lite lagom ängsligt, det är bara jag på väg ut.

måndag 22 november 2010

Jag vill nog helst vara egen.

Jag satt här och tänkte på vad jag helst av allt vill bli när jag blir stor.
"Excentrisk!" tänkte jag.
Och så slog jag upp det...
1) som ligger utanför l. avlägsnar sig från medelpunkten o. d.; särsk. mat. om cirklar: som icke hava samma medelpunkt (motsatt KONCEN- TRISK), om ellips o. d.: avdikande från den cirkelrunda formen; tekn. om maskindel o. d.: som är placerad l. har sin axel l. stödjepunkt o. d. utanför centrum; om tryck: som ej värkar i en kropps axelriktning; äv.: som icke är centralt belägen o. d. En excentrisk cirkel.
2) bildl. om person l. ngns läggning l. uppträdande o. d.: som på ett uppseendeväckande sätt- avviker från det vanliga o. regelbundna, underlig, egen, 'konstig', överspänd.

A
tt avlägsna sig från medelpunkten, är inte dumt, tänkte jag. Enda problemet är ju att jag inte är en cirkel. Visserligen har en del av min kropp definitivt börjat gå mot det cirkelrunda hållet, men inte helt och hållet.
2an då?
Som på ett uppseendeväckande sätt avviker från det vanliga och regelbundna?
Nja.
K
an man inte bara få avvika från det vanliga och regelbundna på ett icke-uppseendeväckande sätt?
Det är ju inte som att jag vill ha uppmärksamhet... Hmm...
R
esten då?
Underlig, egen, 'konstig', överspänd.

Mjaa...
Underlig. Jo. Lite underlig. Men inte så underlig så att det står ut.
Egen?
Definitivt!
Egen är en bra sak att ha! Egen är eget. Bättre blir det inte.
"Konstig"
Hmm.. Det låter ju lite så där. Konstig och konstig. Mja...
Överspänd?
Det låter lite för aktivt för att vara jag. Jag är mer underspänd skulle jag säga.
Laid back och allt vad det heter.
Lite Nalle Puh med tassen i honungsburken och allt det där.

Min version av excentrisk är nog helst att vara egen.
Som min vilde fars släkting Tekla...
Hon hade ett namn om sig i byn för att ha hoppat över gärdsgårdar som den en kalv när hon var ung.
"Hon bara hivade upp klänningen en bit och flög över gärdsgårdarna!" sa folk. "Du skullle ha sett henne..."
Jag minns att jag såg ett foto av henne och hennes tvillingsyster. Tekla kunde man lätt urskilja, med armarna kavat i sidorna och vegamössan på svaj.
När jag mötte henne var hon gammal, i fysisk ålder, men lika ung som jag som var tio...
Jag minns hennes tältklänningar med blommor på och vegamössan som hon fortfarande bar, nertryckt över stålgrå lockar.
Hon hade en genomträngande gråblå blick och någonstans minns jag att jag trodde att hon såg allt.
Hon hörde allt också fast hon låtsades inte om det. När hon ville kunde hon visa upp en remarkabel brist på att höra oss andra. Men sänkte vi rösten så hörde hon utmärkt.
Jag minns att hon brukade sitta i sin gungstol, bekvämt tillbakalutad, lätt trummande på armstöden och helst plötsligt ryta i "Va!?"
När vi andra sedan landade i soffor och fåtöljer igen så log hon som en buspojke.

Sån vill jag bli. Höra när jag vill och inte höra ett dugg när det passar mig.

Hmm.... När jag tänker på det, kanske är jag på väg att bli egen ändå...
Min ringklocka har inte fungerat på väldigt länge.
Ett tag tänkte jag byta batterier i den, speciellt första tiden när vänner sa "Hör du, din ringklocka fungerar inte!" när de väl blev insläppta efter att ha bankat på dörren ett tag.
Men sedan vande vi oss allihopa, så nu knackar alla utan att ens (tror jag) testa ringklockan.
Och!
Sedan kom jag på en sak.
Att inte byta batteri är ju det ultimata sättet att hålla folk borta som man ändå inte vill träffa.
Jag menar, om man är försäljare eller trospredikare (tros-predikare som i tro, inte trosor, men å andra sidan, i den här världen förvånar mig inget längre, så det kanske finns både trospredikare av bägge slagen. Vem vet?) så vill det nog till att man är väldigt sugen på att lägenhetsinnehavaren ska öppna dörren för att man ska ge sig till att knacka...
Jag menar, det är lite mer påträngande att knacka på en dörr än att ringa på en klocka, eller är det jag som är ytterst finkänslig av mig?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag inte haft några julförsäljare (ja, inte sådana som försöker sälja jul, men du vet, saker till jul, tidningar och sådant....) eller folk som velat berätta för mig att jag har en stående inbjudan till en bbq i den undre världen om jag inte passar mig.
Lugnt och skönt har det varit.
Så jag tror inte att jag byter batteri.

Eller också gör jag det.
Så att jag kan slå upp dörren när mina vänner kommer och säga i ljuv ton "Varför använder du inte ringklockan?"
Hmm... Jag får fundera på det....

fredag 19 november 2010

Inte ens han ville prata med mig...

Igår hade jag en så fruktansvärd huvudvärk att det kan gå till historien som alla huvudvärkars urmoder.
Hade jag kunnat så skulle jag ha skruvat av mig huvudet och lagt det på hatthyllan tills det blivit bättre.
Det kunde jag tyvärr inte.

Så jag gick med huvudvärk och ett stort gråsvart moln med blixtar över mig genom dagen.
Jag var dyster och grå och svårmodig.
Kände mig ensammast i världen.

Men så ringde telefonen.
"Jaa!?"
"Är det Ulvstrumpa Ulvstrumpson?" kvittrade en glad herre.
"Jaa" mullrade jag dystert som en begravningsorkester.
"Ja, hej, jag ringer från Mummelilull AB." sade han och lät lite tvekande.
"Jaha..." dånade jag dystert.
"Jag har, eller, vänta lite, ringer jag olämpligt?"
"Njae..." sniffade jag tungt i luren.
"Det här är ju absolut inte något brådskande!" sa han snabbt.
"Nähä.." sa jag svårmodigt.
"Jag menar, det här är inget vi behöver ta nu, jag kan ringa igen."
"Jaha..." suckade jag.
"Ja, så gör vi! Jag ringer en annan dag. Tack och hej!" sa den stackars telefonförsäljaren som antagligen var övertygad om att livets alla jävligheter drabbat mig och förskräcktes vid tanken att jag kanske skulle vilja lätta mitt hjärta för honom.
"Hej hej..." ekade jag.


Tänk, inte ens telefonförsäljare vill prata med mig, tänkte jag dystert.
Blev dock lite muntrare när jag tänkte att det måste ju vara något av en bedrift.
Men bara lite muntrare.

Idag är det dock bättre.
Vill inte byta huvud med någon annan.
Däremot väder.
Jag har snö och jävligt kallt, ska vi byta?

onsdag 17 november 2010

Låt inget hindra dig!

Har ägnat mig åt att skriva små blogginlägg hos mina bloggvänner.
Man kan tro att inspirationen har tagit slut efter det.
Men nej.
Jag känner mig inspirerad och motiverad.
Speciellt efter ett inlägg hos Cicki, (och nu är jag så i gasen att jag inte orkar leta upp hur man länkar utan säger och pekar med hela handen att: Länk till henne hittar ni på vänster sida! Där" Ser ni?") om att man upptäcker att man har svårt för hur orden ska komma ut rätt. Eller stavning.

Jag säger som så, att skit i det!
Har du något att säga, så ska inga felstavningar, kommateringar eller något komma i vägen för din lust att skriva.
Det går fram ändå!
Man behöver inte veta hur ett ord stavas exakt, man ska utveckla språket, inveckla det, men för guds skull aldrig avveckla det.
Språket ska vridas om som en blöt handduk och med jämna mellanrum daskas i ansiktet på folk som behöver väckas upp ur törnrosasömn, det ska kittla mellan tänderna och fnittra på papper och datorskärmar!
Språket ska mysa med dig och vara som en fluffig filt när du vill och ibland ska det tredskas och nästan behöva pressas ut med sil.
Man ska ha skoj med språket!
Man ska tamme fan göra precis vad man vill med det, så länge man gör något!

Vad andra må tycka och tänka om hur man säger eller inte säger saker är helt egalt, höll jag på att skriva.
Så är det kanske inte, men du vet ju, eller hur, glädjekänslan när du skrivit något och fått ur dig vad du ville säga och känner dig så förbålt nöjd och glad?
Du vet, visst?
Låt aldrig något hindra dig från att känna det.

Eller känslan av när man rivit av sig ilskan på någon sida och känner sig lugn.
Den är inte dum.
Eller fått tröst av någon som skrivit något snällt.
Inte fan sitter man då och hakar upp sig på om den personen skriver "Du är bra, jag tyker om dej."
Nej.
Det gör man inte.
Man tyker om den personen okcså.
Så det så!

lördag 13 november 2010

Åh! Åh! Åh!

Åh, vad jag nyser!
Snart faller huvudet av.
Eller lättar som en ballong och flyger iväg.

Men, faktiskt lider jag inte lika ohämmat som jag brukar.
Inte än, peppar, peppar, ta i trä.
Jag har nämligen massor med böcker som bara väntat på det här.
Åh!
Och choklad i skafferieskåp.
Åh!
Med chili i!
Åh!
Och chips.
Åh!
(Nej, matlusten är det inget fel på.)

Sitter också och pratar med Fimpen och kom på att jag kan göra potatismos.
Med grädde!
Herregud så gott det är!
Sedan kan man avsluta med en liten klick smör för att göra moset glansigt.
Åh!

Senare i kväll kan det också eventuellt bli en Guinness framför tvn.
Åh!

Och på tvn ska det vara John Pinette!
Åh!
För se, det kan jag bestämma själv, tack vare den lilla dvdn jag händigt har förskaffat.
Jag kommer att skratta eller nysa huvudet av mig.
Frågan är vilket som händer först.

torsdag 11 november 2010

"vari jag kränger ett gosedjur över skallen och känner mina manliga sidor..."

Egentligen är det märkligt att jag har några vänner kvar.
Det slog mig igår, efter att en vän ringde, mitt när jag var i "Slutet på Mr Y" och det var rysansvärt spännande.
"Heeej," sa hon.
"Hej." sa jag korthugget som en revisor i full färd med att såga bokslut.
"Vad göör du?"
"Läser en bok. Var det något speciellt?"
"Nej. Bara pratsjuk."
"Jaha. Jag är inte speciellt pratsjuk, jag vill fortsätta att läsa."
"Okay, då hörs vi." sa hon.
Så lade vi på.
Sedan efter några kapitel, när författaren verkligen fått det att gå runt i huvudet på mig drabbades jag av lite samvetskval.
Lite kunde jag väl ha pratat?
Men jag hade ju inget att prata om?
Och jag var inte upplagd för att lyssna heller.
Inget jag ville säga och jag har så förbålt svårt för prat som bara är prat och inte leder någonvart.

Jag tog en test någon gång, på någon obskyr sidan på nätet, där man kunde utläsa om man hade närmare till sin manliga sida eller sin kvinnliga.
Jag hade definitivt väldigt nära till min manliga sida.
Det kom inte som någon överraskning i och för sig.

Vänner har sagt att jag resonerar som en man, i vissa fall, som till exempel när de är kära i något hopplöst fall och jag säger (och ja, jag vet, återigen låter jag som om jag vore Gudfadern, men det ligger nog tyvärr i min natur, det också...)
"Gör dig av med honom. " eller i mina riktiga skarprättarögonblick "Vad håller du på med? Nu får du skylla dig själv."

Samma sak med småprat.
Jag har inget tålamod att höra om vad vilt främmande människor har haft för sig, vad de kan tänkas ha för sig och hör mig själv säga med ojämna mellanrum "Du förstår att det här är totalt ointressant för mig, va? Jag har ingen aning om vem du pratar om och jag har inget intresse av vad de kan tänkas göra."

Kanske borde jag bli mildare i min framtoning, tänker jag ibland.
Å andra sidan, är det inte bättre att ärligt säga att "Nej, jag vill inte/har inget intresse/ bryr mig inte."
I stället för att sitta och tänka på annat medan folk pratar och tror att man lyssnar?
Jag tycker nog det.

Mina vänner får min fulla uppmärksamhet när de behöver det, men inte när det ska ägnas tid åt recept, prat om människor som är ointressanta eller när det ska småpratas om ingenting alls.

Sanningen är väl också som så att jag inte begriper mig på småprat för småpratets skull.
Jag förstår inte vad det ska vara bra för.
Eller jo. Det gör jag ju.
Det är en social funktion att småprata lite i sällskap.
Det vet jag.
Nu är jag ju inte så där fruktansvärt social i sällskap som inte intresserar mig.

Hmm, ju mer jag tänker på det, ju mer känns det rimligt att jag har väldigt nära till manliga sidor.
Ta det här med blommor, till exempel.
Jag vill inte ha blommor i present av män.
De går inte att äta. Skräpar ner. Får katterna att gå bärsärk.
Bara problem, kort sagt.

Choklad däremot!
Choklad har ett syfte.
Det kan man äta. Det smakar gott. Det ger en ljuvlig känsla.
Eller parfym!
Det luktar gott. Ger en ljuvlig känsla.
Eller en bok!
Den smakar gott. (om man ska tro Styre och Asta Katt...)
Har ett innehåll och ger (förhoppningsvis) någon slags känsla.

Men blommor.
Nej.

Eller kläder.
Jag är i det närmaste helt ointresserad av shopping.
Jag förstår inte tjusningen i att följa med i trender.
Kia och jag var i Tranås förra veckan, ramlade in på Åhléns och började prova mössor.
"Åh! Den här!" sa jag, när jag fick på mig en lurvig rosalila mössa som gick ner över öronen, du vet, en sådan man hade när man var barn?
Till saken hör kanske att jag såg komplett inte klok ut.
Jag såg ut som om jag krängt ett gosedjur över skallen men som jag sa "Det kommer att bli jävligt kallt, den här fryser jag inte i, och om man kan bjuda folk på ett leende, så?"
"Jaa..." sa Kia.

Men sedan slog det mig.
Andra skulle ju kunna komma i en likadan.
Då är det ju inte alls lika roligt.
Hur kul är det att gå på stan och se att tio andra har likadan mössa?
Jag tror att Kia inflikade att det kallas för mode.
Jag hängde tillbaka mössan.
Jag vill vara själv om att se ut som om jag har gosedjur på skallen, annars får det vara.

Hm, jag flöt lite från ämnet, där va?
Men jo.
Definitivt visst manligt beteende i mig.
Absolut.
Det är jag nöjd med.

onsdag 10 november 2010

Alltings jävlighet i en skön mix...

Världen är upp-och-ner.
Bara så att ni vet det.
I Staterna säger en snubbe att de har världens bästa hälsoprogram och någon annan funderar på att ha Sarah Palin som värd för ett naturprogram...
Här i Sverige så översvämmas vi med papper, papper och som om det inte vore nog, ännu mer papper om man har oturen att inte ingå i arbetsstyrkan någonstans.
Det ena pappret kan lätt ersätta ett tredje som man inte fått än allt medan ett fjärde cirkulerar i faggorna just när man tagit ett lättat andetag och tror att "Nu, jävlar, nu är jag klar!"

Samtidigt kommer snön för att toppa lagen om alltings jävlighet.
Och kom inte och säg att "Det lyser upp så fint!" eller "Det är så skönt med riktig kyla" för då jagar jag dig med moppen jag har stående behändigt här.

Har också en konversation med en vän, det gamla vanliga om att placera problemen där de hör hemma.
Jag är en stark anhängare av det.
Man får inte låta andra människors tankar och åsikter om sig själv sätta sig på en som ett klister.
Vill folk prata, så låt dem prata.
Allt medan du går vidare med ditt liv och till syvende och sist så är ju du, den enda som verkligen vet vad som gäller i ditt liv, eller hur?
"Det är inte lätt..." sa hon.
"Vem fan har sagt att det ska vara lätt?" sa jag, "Det är inte lätt, men det går."
Och fram för allt:
När man själv insisterar på att leva sitt eget liv, oberoende vad folk må tycka och tro, så mår man själv så mycket bättre, allt medan de andra är upptagna med ens liv och glömmer bort att de har ett eget liv, som de kanske borde ta i tu med.

Sedan är det ju också som så; att man måste låta folk få tro...
Men....
Man får inte göra det till sin egen tro.
Om det inte stämmer, vill säga.
Då kan man göra det så mycket man vill.

Och ja.
Världen är upp-och-ner.
Bäst att limma fast sulorna i taket så att man inte ramlar av...

onsdag 3 november 2010

Sicken otur.

Sicken otur.
Storm och regn.
Och jag som skulle putsa fönster.
Sicken misär!
Nu får de vänta tills nästa gång jag känner mig putslustig.

tisdag 2 november 2010

Jo, det bor nog en vandal i mig...

För övrigt har jag en tanke.
Ja, jag vet, som vanligt...
Saken är den att Kia och jag slet dän en korkmatta igår och det är ju så in i helvete hälsosamt roligt!
Det slog mig, att det är en definitiv otjänst att lämna allt sådant här med rivande och slitande åt männen.
För det är ju så, eller har jag fel?
Jag menar, att det är männen som oftast gör det?
Och ja.
Säg gärna att jag har fel.

(Ja. Detta är ett av de få tillfällen jag tillåter att någon som helst annan säger att jag har fel, så passa på!)

Allt det här rivandet får min själ att sjunga.
Det är något befriande att inte behöva vara rädd om saker och ting, att själva målet är att riva ner, ta bort och frilägga.
Det är något förbannat skönt att sparka bort en spånplatta eller att riva dän en korkmatta med händerna, det är underbart befriande att slänga saker genom att öppna en balkongdörr och sedan nöjt höra "BRAK!" när det landar på gräsmattan.
Jag vet att jag sagt det förut, men det bor definitivt en vandal inom mig.
En härjande hunner, som Lundell kanske skulle sagt.
Dock, en ganska fridfull hunner, så länge jag inte har ett hus att sätta händerna i....

Kia tittade på mig igår och sa "Det här är en sida som du inte visste att du hade inom dig, eller?"
Det har hon helt rätt i.
Å andra sidan har aldrig någon frågat mig förut om jag vill hjälpa till att riva i ett hus.
Tänk vad jag gått miste om i alla dessa år.
Nu kan jag knappt se en heltäckningsmatta eller ful korkmatta på bild utan att jag mentalt griper efter kofoten.

Sedan är det själva grejen att man vet att återuppbyggelsen väntar.
Det kommer något fint ur det här och igår, när skymningen föll och vi stod ganska så uttröttade och såg det gamla brädgolvet skimra så var det närapå magiskt.
Så länge sedan som det är, sedan någon gick över de här bräderna så var det nästan ändå som så att jag trodde att om man lade sig ner med örat mot bräderna så skulle man höra tassande fötter.
Kia sa att "Nu ska golvet invigas" och började ta av sig skorna och strumporna.
"Ska du gå barfota?" sa jag.
"Ja. Sådana här golv ska gås på barfota." sa hon.
"Det är sant..." sa jag och sedan gick jag ner till bottenvåningen, för en del saker ska man göra helt ensam, som att gå barfota på sitt egna brädgolv i skymningen för första gången.

Det här verkar ju bli en bra dag.

Det här verkar ju bli en bra dag.
Började så smått med att stampa lillkatten (som vi alla vet inte är så liten numera) på svansen imorse så att han vände sig om, blängde med tusen eldar i ögonen och sa "WAuuu?"
(Jo. Som tur är, det var inte så hårt.)

Sedan gick jag in i sovrummet, drämde till mig själv med hurtsdörren rakt i knäet så att jag böjde mig framåt och såg stjärnor och planeter som inga astronomer skådat.

Antagligen är det ett stort, svart moln över mitt hus just nu, fyllt med svordomar, tandagnisslan och Styres förbannelser över sin klumpfotade matte.

måndag 1 november 2010

Jag marscherar inte i valstakt.

Jag funderar en hel del på Ullared för närvarande.
En del säger att de aldrig kan tänka sig att åka dit, en del åker dit så ofta de kan.
Det som fascinerar mig mest är de som är så konsekvent nedlåtande, ungefär som om värdet på en vara och bristen på köer gör att varan är värd mer.
Som om det vore finare att handla på det ena eller andra stället.
Till syvende och sist handlar det ju om kommers, eller hur?
Det blir inte finare även om det har stått guldlaminerade försäljare med pepsodent-leenden och hållit i ens handväska samt hjälpt en att tränga ner fötterna i ett par skor än om man suttit med hundratals andra på en bänk i en "vanlig" affär och själv skåpat ner fötterna i ett par skor.
Tror man att det är finare så är man blåst.
Både mentalt och på pengarna man lade ut.
Så är det.
Och du vet ju, att jag har aldrig fel, eller hur?

Själv har jag inte varit på nämnda Ullared sedan barna Hedenhös var inne och handlade pinnar till brasan men jag följde det med spänning på tv'n...
Det är som att se en annan värld som jag inte hör hemma i och jag ska ärligt tillstå att jag inte riktigt begriper tjusningen.
Å andra sidan så avskyr jag shopping med en glödande passion så det är kanske inte så märkligt.
Men jag uppskattar att ha tillfälle att titta in i andras världar och leka med tanken på att göra det till min också, om jag vill...
Vem vet? Jag kanske skulle älska det?
Åka upp och ner i rulltrapporna, ta en fika med de andra shopp-sugna, rulla en kundvagn fram och tillbaka i gångarna och komma hem med massor, massor, massor av grejer!

För när jag sitter här och funderar så tänker jag på att det är själva utförandet av handlande som jag avskyr, jag har inget emot att komma hem med fina saker, det är just själva transportsträckan som tråkar ut mig.
Kanske borde jag ha en sådan här personal shopper, någon som jag kunde skicka ut med kamera och visa sakerna och så kunde jag sitta och skicka sms som säger "Köp", "Ta bort!" och så vidare.
Det skulle jag gilla...

Om du frågar mig så är den enda shopping jag tycker om böcker och loppisar.
Då har jag tålamod, minsann.
Böcker finns dessutom ofta på loppisar, just nu har jag en favorit, där det verkar vara någon som har likadan smak som mig som ofta lämnar in sina böcker, människan har också den trevliga vanan att köpa nyutkomna böcker och läsa dem så snabbt att jag ena dagen kan stå i affären och läsa omslaget för att nästa dag ramla in på loppisen och hitta samma bok där till ett vrakpris.
Den människan tycker jag mycket om.
För att inte tala om att han eller hon inte ägnar sig åt att göra hundöron på sidan, spilla kaffe i boken eller skriva sina omdömen i marginalen.
Rackarns trevlig människa, som sagt!

Hmm, det var något mer jag skulle säga...
Jo!
Telefonen!
Den är icke längre.
Det blev återköp på den och sedan gick jag en sväng i butiken, för att se vilken annan jag skulle ta.
Jag blev så o-lycklig igen.
Så där riktigt o-lycklig så att jag önskade alla mobiltelefoner åt helvete och morrade i mina tankar att "Jag vill inte ha en telefon som wappar,bluppar,facebookar,blåtandar eller marscherar i valstakt, jag vill ju för fan bara ringa!"
Sedan marscherade jag själv ut, dock inte i valstakt.

fredag 29 oktober 2010

Jag gör hellre onytta.

Smått stressad och ja, jag skjuter upp igen.
Dammsugaren står och tittar uppfordrande på mig och sängen ska dammsugas och golven ska dammsugas och sedan ska jag gå i närkontakt med den illvilliga svinpälsen till mobil som jag köpte genom att åka in till stället därifrån den kommer, lägga upp mobilen på disken och yla "Den fungerar inte! Hjääälp!"

Jag ser fram emot det. Mycket.
Kameran fungerar, skulle du fråga Asta och Styre skulle de säkert säga att "Hon dyker ju upp precis var som helst med den där förbannade kameran framför ansiktet!"
För så är det.
När de minst anar det så står jag där och fotar.
Styre gäspar varje gång blixten går av vilket gör att han ser fullkomligt rosenrasande ut, Asta blundar varje gång.
Matte svär.
Katterna flinar.
Och ja.
Om mitt tålamod vill så kommer bilderna här någon gång.

För övrigt har jag funderat mycket på det här med olycklig, du vet, jag skrev ju det, i förra inlägget att jag sa att jag var så olycklig.
Nu menade jag inte olycklig utan o-lycklig.
Jag har för mig att det var någon som sa att folk uppåt ofta sätter ett "O" framför olika ord,
oglad, otrött och så vidare.
Jag tycker att det är helt strålande!
Idag är jag fortfarande smått o-lycklig över telefonen, opigg, odammsugarsugen och omotionervillig.

För övrigt har jag totalt snöat in på folk som bor i hus på tv'n.
(Ja, jag vet. Folk bor för det mesta i hus. Jag har märkt det. Men folk som ska göra om sina hus till jag vet inte allt... Eller bygga ett nytt hus. Eller göra en restaurang av en lada. Jag tittar och tittar och blir imponerad av folk som följer sina drömmar, hur galna de än må vara. )
Sedan går jag ut på balkongen och slänger ett öga på det lilla huset som ingen verkar ha köpt och jag funderar på om det inte är kallt för huset att stå helt obebott och ovarmt.
Och jag kollar på hus på nätet.
Hittade ett härom dagen.
Med visthusbod, fd loge och ladugård (hur blir ett hus före detta loge? vad har de gjort där inne? och vad är det nu?) och insynsskyddat.

Sedan tänker jag på mitt torp.
Det är säkert kallt för det att stå ute om nätterna nu.
Egentligen borde jag lära mig att virka (igen) och virka en husvärmare.
I lila och rött och rosa.
Så att alla lägger märke till att här, här ligger ett hus som någon bryr sig om.
Måhända en person med ett märkligt färgseende, men ändå, ett hus som brys om.
Kanske ska jag sätta på reflexer på det också.
Stora, fina reflexer.
Folk skulle komma i horder för att beundra mitt torp.
Och till jul kan jag klä in det i girlanger, sätta en gran på takåsen och låta tomtar kika fram bakom hörnen.
Jag ska fundera på det...

Och ja.
Jag vet..
Det fungerar inte att skjuta upp mer, hur mycket jag än låter tankarna vandra så nog känner jag dammsugarens närvaro.
Lika bra att gå och göra nytta, som det så vackert heter.
Fast jag skulle hellre göra onytta.

onsdag 27 oktober 2010

Jag blir gaaaaleeeen!!!

Jag blir gaaaaleeeennnnnn!!!
Igår när jag tydligen var helt jävla sinnesförvirrad och inte borde ha släppts utanför dörren så bestämde jag mig för att skämma bort mig själv.
Jag fyllde ju år, gubevars!
Hur firar man bättre än genom att åka till en butik och slå sig lös fullständigt bland hyllorna?
Genom att till exempel skämma bort sig själv med en splitterny digital-kamera.
Och sedan, när jag troligen var helt bortom mänskligt förnuft också slå sig lös med en ny mobiltelefon, för att "Jag har ju haft min sedan barna Hedenhös traskade runt i skogen och den är så fin och den är ju så nersatt och den är ju lila och förtjänar inte jag att skämma bort mig själv en aningens aningens just idag när jag fyller år, fallera?"
Till saken hör också att jag är en idiot när det kommer till andra tekniska saker förutom datorn...

Skämma bort sig, var ordet, sa Bull...
Nu är jag så förbannat förbannad att det är ett under att jag inte sprutar ånga och är explosivt tegelröd i ansiktet.
Redan igår stupade jag när det kom till en så enkel sak som att få ihop kontakten med kontakten till kameran.
Ringde en vän (på den gamla trotjänarmobilen) och sa med panik i rösten att "Det går inte och det står att man inte får använda våld!"
"Lugn," sa han.
Varvid jag ylade som en ilsken räv tills han sa "Jag kommer strax..."

Så där satt jag. Ylade och morrade.
En annan vän ringde för att prata av sig, det fick hon inte, jag ylade och gick på som en ångmotor tills hon också sa "Lugn, han kommer väl alldeles snart, sa han inte det?"

Och så kom han, utan brännvinskrus men med ett frejdigt leende, bände loss småsakerna ur mina händer, fixade ihop kameran på ett litet kick och sa "Det är en fin kamera, det här, du kommer att ta många bra bilder med den."
Och så började han pilla och peta och visa alla moderniteter som fanns, varvid jag gömde huvudet i händerna och stönade "Jag är så olycklig, så olycklig, jag begriper inte allt det där!"
Vännen sa att jag skulle börja begripa, det är bara att pröva sig fram, sa han.
Så jag får väl göra det.

Men...
Sedan kom vi till telefonen.
Som var så fin och så lila och så jag vet inte allt.
Han fixade ihop den också medan jag stödrökte en cigg på balkongen.
Så skulle han dra igång den fina, lila, jättemoderna telefonen.
Det fungerade inte.
Telefonen sade hovsamt att "Minneskortet är fullt."
"Jag visste det, det var ju ett fyndex," sa jag, "någon klåpare har väl laddat allt han kan på kortet." och så begravde jag huvudet i händerna igen.
"Lugn..." sa vännen.
Så trixade och fixade han lite till och då spottade mobilen upp sig och talade om att den ville ha kontakt med återförsäljaren och att det inte gick att komma till någon meny.
"Morrrrrrr" sa jag.
"Lugn..." sa vännen.
Fixade och trixade lite till och mobilen vibrerade lite våldsamt och sa kaxigt att "Kontakta återförsäljaren!"
Efter detta gick mobilen alldeles på egen hand in på facebook och vägrade lämna den platsen (precis som majoriteten av befolkningen här i världen som facebookar...).
Jag var vid det här laget antagligen ganska purpurfärgad själv i ansiktet medan jag sa att "Den gamla mobilen duger, jag vill inte vara med längre!"

"Lugn," sa vännen.
Fixade och trixade och mobilen ryste till, gick in på FB och meddelade sedan spydigt att kontakt med återförsäljaren ville den ha.

Vid det här laget, nu på morgonen så vill jag det också.
Närkontakt.
Nävars.
Inte så våldsamt.
Men jag vill inte ha en mobil som hellre facebookar än är med mig, höll jag på att säga.
Jag vill ha kontakt med mina vänner.
Inte någon ilsken mobil som beter sig som om E.T. var fastkedjad i telefonen och vill ringa hem!
Jag blir galen!

En liten fotnot...
Långsamt börjar det sjunka in varför min vilde far, sa som han sa, när vi pratade igår på morgonen...
Han sa nämligen så här:
"Du får pengar av mig i present."
"Åh, tack" sa jag, "vet du, hmm, då ska jag köpa en digitalkamera!"

Och det blev tvärtyst i luren.
Sedan kom det:
"Ska du verkligen göra det?"

Min far, han känner sin dotter, han...
Jag själv, känner uppenbarligen inte mig själv alls mellan varven.
Ja, pappa, jag köpte både kamera och mobil, får jag säga idag, och nu är jag hemskt, hemskt arg och olycklig.
Min vilde far vet bättre än att säga "Vad var det jag sa...."
Men han kommer att fnissa.
Det vet jag.

tisdag 26 oktober 2010

Nu fyller jag igen!

Japp!
Idag fyller jag år, jag blir 47 och med tanke på den åldern torde en viss mognad ha infunnit sig, kanske ni tror att jag tänker säga.
Men nej.
En sak ska ni ha fullt klart för er, den där tanten ni ser på bussen, gråhårig och böjd, hon känner sig inte ett dugg äldre än kanske 27, gubben som sitter och hostar bakom er, han undrar vart fan tiden har tagit vägen.
Den lille grabben som hoppade av bussen precis nu, han bär redan portfölj och funderar på varför mamma är så tyst och varför pappa alltid är som ett åskmoln.
Den snart medelålders kvinnan som lutar huvudet mot glaset sitter och funderar på varför det blev som det blev och varför det inte blev som det skulle.
De två som är nykära är explosivt lyckliga och för dem är hela världen rosaröd medan de upplever den härligaste känslan i hela världen.
Och den känslan, kan jag meddela herrskapet är lika intensiv vare sig man är 7, 17 eller 77.
Troligen också om man orkar fylla 107 och träffar en toyboy på 94.

Skulle jag kliva på den bussen skulle jag nog se ganska nollställd ut.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och jag vet inte riktigt i vilken riktning jag är på väg.
Man kan ju tro att vid denna ålder borde man ha åtminstone en susning.
Men nej då.
Jag har flera vägar att gå, en del verkar tilltalande, en del mindre tilltalande, jag har en del människor jag nog bör göra mig av med. (jo, jag vet, fantastiskt hur den delen av meningen lät som något ur Gudfadern och vibbarna av hästhuvud i sängen blev lite otrevliga, eller hur? Å andra sidan, så vet du nog att jag inte tänker fullt så våldsamt.)
Mer som så att en del människor har man kommit så långt man kan komma med och man börjar undra varför man umgås med dem när det man får ut är mest dåliga vibrationer.
En skämtare skulle säkerligen säga, (och ja, jag kan inte neka mig nöjet) att huvudsaken är att det vibrerar, men tyvärr är det ju inte så.
Det är lite ledsamt att tänka på, men ibland är livet lite ledsamt. Vore det inte det, så hur skulle man då veta om när livet är lite glatt, som någon tänkare någon gång sa, eller något liknande i alla fall...

Sedan tänker jag på de jag absolut inte vill göra mig av med, de som driver mig till tårar (tack för i lördags hör ni, gör ni om något liknande igen så ta med en stor näsduk jag kan gömma ansiktet i och gråta som en snörvlande grävling i.) och får mig att tänka att "något måste jag fan i mig ha gjort rätt här i livet med sådana vänner."
Vi hade det trevligt och jag blev våldsamt gratulerad och jag säger som jag sa då; "det här ska ni få igen!"
(Ja, jag vet. Det är skumt hur allt låter smått våldsamt ibland, eller hur?)

Sedan tänker jag smått nostalgiskt på alla jag lämnat bakom mig och alla jag har framför mig att möta, någonstans i hörn av hjärnan umgås jag med tankar på en bloggsammankomst, det skulle förnöja tillvaron och jag ser er sitta i min loge, alternativt på min fräsiga gröna gräsmatta medan konversationens vågor går högt.
Det kanske skulle vara trevligt, jag vet inte, men jag funderar, som sagt.

Sedan funderar jag på om det är dags att växa upp, bli stor och ansvarsfull och hmm, mja, nu blev jag fundersam, vad är det, att växa upp, egentligen?
Jag tror att jag förblir som jag är, med vissa förbättringar och försämringar, precis som vanligt.
För övrigt, så anser jag att man ska fira när man fyller, varje år, och ja, jag kan lika gärna erkänna, jag skulle gärna fylla år en gång i månaden, bara för att få ha kalas och se de jag tycker om och höra av dem jag tycker om.
Absolut!

torsdag 21 oktober 2010

Nu får jag lägga av!

Det blir lite komprimerat här.
Jag försöker nämligen att smita.
Skjuta upp, som det också kallas.
Ingen gör det så väl som jag, det vet vi ju alla.

Egentligen borde jag fara omkring som en tornado i lyan och damma, dammsuga och skura golv som en annan Vim-gumma.
Men jag har förstrött mig själv med att läsa bloggar, svara på kommentarer, (mange tak som de säger i södern!) sedan ryckte jag mig själv i kragen och sade "Lägg av! Du får läsa de andra bloggarna i kväll!"
Det höll jag med om och så loggade jag in mig på Fb i stället.
Jag behöver bara en liten koll på om något hänt, sa jag till mig själv.
Tog en ordentlig koll eftersom jag ändå var där.
Inget hade hänt.
Tänkte att, kan det verkligen vara så illa? Och tog en titt till bara för att kontrollera ordentligt.

Inget hade hänt som direkt berörde mig eller kunde få mig att tänka att; nej, jag kan inte städa i dag!
Sedan brakade Fb ihop, ville inte.
Nåväl, sa jag till mig själv, nu lägger jag av, marsch iväg till dammtrasan!
Men, kanske skulle jag skriva något? På bloggen? Jag har ju inte hört av mig och det har hänt massor!
Bara en liten rad?
För att visa att jag är här än?
Det borde jag göra.
Så här sitter jag nu allt medan jag strängt säger till mig att nu får jag lägga av!

Men bokhyllorna springer ju inte i väg. Eller golvet. Och köksgolvet har jag redan skurat efter att Styre Långskank sprang omkull vattenskålen.
Så lite duktig har jag allt varit.
Egentligen borde jag ju berätta för er om min tripp till huvudstaden i lördags, den första på nitton år.
Jo, jag sa: nitton år!

Efter vad jag kan förstå är det en precis lagom tidsintervall.
Lugn nu...
Jag har inget emot er huvudstad, (jo, visst är det också min, men inte i hjärtat... Min hjärtehuvudstad ligger någonstans på Österlen, så är det bara...) men det är för mycket.
För mycket människor, trafik, för mycket stress och för mycket oljud.
Jag är mer en Edward Persson-typ som vill se människor komma och gå vid en landsväg,
gärna med en katt uppflugen på en mjölkpall bredvid mig.
Och det var lite för få mjölkpallar i huvudstaden för mig att sitta på.
Däremot har jag full respekt för alla som tycker om storstäder.
Världen måste få innehålla både Edward Persson-typer och storstadstyper.
För att inte tala om, folk som gör saker direkt och folk som ständigt skjuter upp saker.

Det värsta är att jag känner att jag inte kan skjuta upp närkontakten med dammtrasan ännu längre.
Usch.
Nåväl.
Det är väl lika bra att jag tar mig i kragen (igen) och lägger av här för nu.
Men, innan det, hur är det med dig? Är du storstad eller Edward?

Förresten...
Om jag hade en krona för alla gånger jag säger till mig själv "Lägg av!" då vore jag baske mig triljonär!

onsdag 13 oktober 2010

"Folk tycker så mycket om mig."

Egentligen är det förunderligt så mycket tankar som ryms i en hjärna.
Ibland tittar jag på Styre och Asta och tänker, fan så skönt det måste vara att vakna, äta, gå på lådan, sova, äta, leka, sova, äta, driva matte till vansinne och sedan sova igen.
Att aldrig direkt planera för något, oroa sig eller ligga vaken och fundera på "Vad menade hon/han med att säga så där?"

Fast vad vet jag om det?
Kanske ligger Styre ibland och tänker på hur han ska attackera Asta Katt medan Asta Katt ligger och oroar sig för att dammsugaren ska komma fram när som helst.
Men jag tror inte det...

Härom dagen pratade jag med en vän och hon sa att hon hade en vän som konstant talade om för henne hur omtyckt hon var.
Alltså, hur omtyckt hon själv var.
Det är inte ofta jag är mållös men jag kippade lite efter luft och stammade "Vänta lite nu, säger din vän till dig att hon är så omtyckt?"
"Ja," hon slår ner mig i skorna med hur mycket folk tycker om henne och säger "Lilla guummaaan" till mig, ungefär som om jag vore tolv och inte torr bakom öronen."
"Hon säger att hon är så omtyckt?" upprepade jag klentroget.
"Ja!"
"Men så säger man väl inte?"
"Jo, liksom, hon är så populär och det är inte jag. Så känns det som att hon menar."
"Så hon säger att hon är så omtyckt?" hackade jag som en papegoja som hakat upp sig.
"Jaa! Fattar du dåligt, eller?"
"Lite. Jag har aldrig hört talas om något liknande förut..." mumlade jag tveksamt.
"Men hon finns!"
"Det tvivlar jag inte på. Men... Har du frågat henne vad hon tycker om sig själv?" sa jag.
Det hade hon inte, men skulle göra vid tillfälle.

Jag vet inte hur det är med dig, men för mig låter det som en person med ganska lite självförtroende, eller?
Samtidigt fascinerar tanken mig, att man skulle låta andra människors omdöme om en själv färga sin tillvaro rosarött.
Vad händer den dagen när någon inte tycker om en?
Ska man ändra på sig då?
Vända kappan efter vinden och samla på sig ett gillande till?

Jag ska inte säga att jag tycker att det är upplivande när folk inte gillar mig, men det stör mig inte nämnvärt.
Man kan inte älskas av alla, och man behöver inte älska alla andra.
Man kan för övrigt inte göra det såvida man inte är fullständigt inställd på att slita häcken av sig för att vinna gillande och gilla.

Och en annan tanke som slår mig, vågar man vara obekväm då?
För det måste ju vara en katastrof om folk tycker att man är det?
Du vet ju vid det här laget, antar jag, att jag utan att försöka nämnvärt driver mina vänner till vansinne ibland, och det returneras med varm hand.
Men vi tycker ju fortfarande om varandra.
För att vi är lite kantiga ibland och lite runda ibland.
Det är aldrig konstant och alltid solsken i mina vänners och min värld.
Det finns skuggor och nyanser, det är det som gör det värt att vara vän.
Så är det.
Tror jag.
Jag ska fundera vidare...

fredag 8 oktober 2010

Lilla farmor...

Hej, hur är det?
Det är lite grått och trist här, så jag tänkte att nu behöver jag ett leende och kanske du också...
Min vilde far, min kusin och hans fru (de enda jag kan med i min släkt för övrigt, ja, det vet du ju vid det här laget, eller hur?) och Fimpen gick upp till vår vän häxan förrförra helgen (jag ska komma på ett bättre smeknamn på henne, eller kanske hon gör det själv, vi får se...)

När vi satt där så sa någon att min vilde far är så pigg för sin ålder och fortsatte "Du kommer ihåg farmor, va?"
Jag nickade.
"Du vet, när hon var på pensionärshemmet och hade fyllt 90 så stod hon på farstutrappen och tittade när 2 andra pensionärer i 70årsåldern kom förbi, lite stapplande och med käpp.
Hon puffade till mig och sa "Jag hoppas att jag inte blir så där när jag blir gammal!" och så log hon illmarigt."

Jag log, jag med.
Det var länge sedan jag tänkte på min lilla farmor, men det där var hon i ett nötskal.
Krutgumma, säger en del.
Nej, säger jag.
Tanten var rena dynamiten.

torsdag 7 oktober 2010

Jag tycker inte om er.

Ingen kan vara så elak som jag, det är jag ganska övertygad om.
Senaste dagarna har jag svurit ve och förbannelse över den delen av mänskligheten som envisas med att gå till jobbet eller med att gå ut och hosta och nysa över resten av den bräckligare delen av befolkningen (ja, det vill säga mig själv.) och jag har förmodligen varit rödögd av både förkylning och ilska.
Jag är fullt medveten om att det är en hälsosam attityd att inte stanna hemma för att man är lite förkyld.
Jag vet det.
Jag är fullt medveten om att folk säger att de förlorar så mycket pengar.
Jag vet det.
Men så ger ni förkylningen till mig, som alltid, alltid, alltid blir slagen med samma kraft som om någon boxat till mig i magen, sedan hoppat på öronen på mig och sedan avslutat med att damma till mig i ansiktet med kalla fiskar.
Jag blir aldrig "lite förkyld" som resten av normalbefolkningen.

Och jag avskyr er andra varje sekund och minut av tiden då jag är förkyld.
Jag tycker inte om er alls.
Jag tycker ni är elaka.
Osannolikt elaka.
Jag tycker att ni borde hoppa åt helsike och försvinna från jordens yta.
Jag tycker att ni är ogina, egoistiska själar.
Om ni över huvud taget har en själ.

Jag morrar mellan hostattackerna och jag förbannar er varannan sekund mellan nysningarna, den andra varannan-sekunden går åt till att fundera på om det är möjligt att nysa skallen av sig.
Antagligen inte, tänker jag, när huvudet känns som ett bowlingklot så lär det nog sitta fast.
Jag drömmer rödglödgade feberdrömmar om hur jag lämnar tillbaka förkylningen till den där den hör hemma.
Jag sitter med lock för öronen och drömmer om att gå hem till er och spela Metallicas senaste skiva på repeat mitt i natten för er.
Kort sagt.
Jag lider.
Och jag är elak som aldrig förr.


Fast nu börjar det gå över.
Jag börjar bli lite mer människa och mindre förkylningsmonster.
Jag börjar tycka om mänskligheten lite mer.
Snart kanske jag gillar er allihop igen, som vanligt.
Det gör jag nog.
Men kom inte med en ny förkylning till mig igen, för då är det klippt.
Det vet du.
Aaaaaatscchooo!

tisdag 5 oktober 2010

Får du ihop ditt pussel?

"Det är inte lätt att vara kvinna. Det är inte lätt att vara man.
Och sedan finns det inte så mycket mer att välja på."
Så sa någon som tänkt till för länge sedan.

Det är fan inte utan att man blir sorgsen, jag läser en undersökning om att hårda normer styr hur kvinnor ska se ut och jag tänker som så, att det gäller nog män också.
I vår värld, i det mänskliga menageriet som Desmond Morris kallade det, så är vi väldigt snara på att skilja ut folk som skiljer sig från vad vi anser ska vara vår norm.

I varje gäng, bekantskapskrets så kan man se en slags universell klädkod, nej, alla har inte exakt lika, men ändå så är det sällan som man har en färgsprakande punkare i ett gäng av kostymnissar, eller hur?
Vi tycker om att vi är lite lika, det är tryggt och det känns bekant.
Vi tycker inte om främmande djur i våra vardagsrum och varje ny bekant mönstras och skärskådas för att se om de passar in, eller inte i våra mallar.
Ibland känns det som varje människa mer eller mindre är som pusselbitar, som ska fyllas i på de rätta ställena.
Ibland är man tvungen att kasta ut en pusselbit, den har blivit knagglig och tjatig med tiden, den vrångar sig i hörnen och irriterar oss där den ligger.
Så ut med den!
Sedan hittar vi kanske en ny, den passar kanske inte helt perfekt, men får vi bara slipa till hörnen lite, både på oss själva och på den så blir det nog bra.
Eller inte.
Så där håller vi på hela livet.
Mönstrar och pusslar och mönstrar och slänger ut och tar in nya bitar allt eftersom.
Det som ibland bekymrar mig är de bitarna som inte har ett mönster som omedelbart ser ut att stämma, de bitar jag kastat iväg och ändå har en naggande känsla av att de hade passat perfekt i något hörn av min tillvaro.
För att inte tala om de bitar jag pusslat dit som verkade så perfekta ända tills jag såg bakom ytan och upptäckte att insidan inte alls stämde överens med ytan.

Samtidigt håller man på och formar om sin egen pusselbit allt eftersom.
Jo, jag vet.
En del håller formen i alla år.
En del ändrar sig aldrig.
Med en del är det att aldrig ändra sig, det enda rätta.
Med en del, så är det totalt fel.
Det finns få saker som gör mig mer irriterad än pusselbitar som är så självgoda och ignoranta att de aldrig ens funderar på att fila lite på ett hörn för att se om inte runda hörn är att föredra framför den skarpa kanten. Eller tvärtom.
Sådana pusselbitar slänger jag i papperskorgen.
Där ligger de kvar.
Oföränderliga och belåtna med det också till synes.

Det är märkligt egentligen...
Jag undrar om man någonsin får ihop sitt pussel...

tisdag 28 september 2010

Allt sker under kontrollerade former.

Förutom att göra slut, så har jag återupptagit "Saker jag aldrig gjort" igen.
Du vet ju, ju äldre man blir, desto färre blir sakerna man aldrig gjort.
En del vill man helt enkelt inte göra, en del kan man inte göra och en del saker man gjort talar man väldigt tyst om.

Men!
Som tur är, så finns det fortfarande saker kvar att göra, som jag kan tala högt om, även om jag är säker på att ni skulle föredra att jag berättade om saker jag helst håller tyst om. Det får bli i en annan blogg, kanske en sen natt när jag kommer hem efter alkoholintag och är i det stadiet när man känner att "Jag vill berätta aaallllt, precis aaalllt om mig själv."
Å andra sidan ska ni inte hoppas för mycket på det, jag har datorförbud, mobilförbud och telefonförbud när jag varit ute och rumlat.
Lägg därtill att jag har en enorm disciplin när det gäller ovanstående.
Det kallas erfarenhet, och det kommer med åren.
Man har lärt sig att man helst inte vill vakna med Ågren sittande på axeln småleende och grann.

Å tredje sidan, det finns stunder då jag vaknat och önskat att jag även belagt mig själv med munkavle kvällen innan.
Kvällen innan vill man helst inte komma ihåg men är man begåvad med ett elefantminne så står det väldigt, väldigt klart vad man uttalat sig om, vilka man ogillat och vilka man verkligen tyckt att det varit en excellent idé att gå fram till för att tala om hur man verkligen känner.

Å fjärde sidan så är det ju helt klart som så, att ju äldre man blir, desto färre blir de man behöver tala om för vad man verkligen tycker.
De flesta vet redan vad man verkligen tycker och står kvar ändå i umgängeskretsen.
De andra behöver man inte bry sig så mycket om, och å den femte sidan så är det ju också som så, att bekantskapskretsen direkt inte utökas ju äldre man blir, (jag tänker mig att har man tur så kanske det blir en bekantskapskretsboom när man sitter på seniorhemmet, men medelåldern verkar inte direkt vara en ålder då nya bekantskaper står som spön i backen.)

Hm.
Var var vi?
Jo!

Saker att göra som jag aldrig gjort förut!
Förra veckan skämde jag bort mig själv med att:
1. Riva dän en golvmatta!
Har du inte gjort det förut så gör det direkt. Det är både kul och talar till den lilla vandalen som bor i varje sund person.

2. Sparkat dän en list med simpel fotkraft.
Har du aldrig gjort det, så rekommenderar jag det varmt. Se till att du är riktigt förbannad på något innan du sparkar. Efteråt kommer du att bli förvånad över hur glad och nöjd du känner dig. Det är ilsketerapi om något.

3. Hjälpt till att slå sönder en vägg.
Jag rekommenderar det å det varmaste. Kofoten och jag är numera bästisar. Det har inte gått så långt att jag går och lägger mig med kofoten på kudden, men det är inte långt därifrån.

4. Lärt mig hur ett golv och en vägg är uppbyggt.
Har ni någon aning om det, egentligen?
Har ni det?


För de, som till äventyrs nu hukar sig och undrar hur min lya ser ut numera.
Lugn.
Bara lugn.
Allt sker under kontrollerade former i Kias hus.
Denna lya är (fortfarande) intakt.

Men snart ska jag lägga ett golv i min lya, tror jag.
Då kan ni komma tillbaka för lägesrapport.
Uppför ni er riktigt väl kanske ni får sparka in en dörrlist också.

Jag tror att jag gör slut nu...

Jag går i mina penséer just nu.
Först och främst:
Jag tror att jag gör slut nu.
Det har varit ett trevligt år, men nu har du förlorat din charm.
Visst har vi haft våra fina stunder och visst har du fått mig att tänka på annat.
Precis som det var tänkt.

Men jag känner mig låst.
Jag kan inte träffa andra medan jag träffar dig.
Och du vet, jag vill verkligen träffa andra nu.
Jag vet att du inte tar illa upp att jag säger det, för det är säkerligen något du är van vid.
Och det är inte precis som du bara funnits där för enbart mig, jag vet ju att vi är många...
Men jag har kommit i från det som är viktigt för mig, du vet, att läsa, tänka, att vara i känslan som är just nu, och nej, jag säger inte att det är ditt fel, för du gav mig precis vad jag ville och önskade, stunder då jag inte tänkte på något annat än dig och just då var det precis vad jag behövde.

Men jag är inte nöjd med det längre.
Du ger inget tillbaka.
Och när du säger till mig att jag måste komma tillbaks om fyra timmar, för annars ruttnar du så blir jag gramse.
Du får inte bestämma över min tid.
Det är jag som ska bestämma över den.
Jag kan inte passa på dig jämt och ständigt för att se till att du inte ruttnar, jag kan inte hålla koll på klockan för att titta till dig jämt, eller jo, jag kan det, men jag vet inte om jag vill längre.

Du kanske tänker att jag skriver "Jag vet inte om jag vill längre..."
För det är ju så, jag vet inte, men det lutar åt det.
Jag har inte talat om det för dig, men på sista tiden har jag gått ifrån dig allt oftare.
För att vara ensam igen.
För att läsa.
Titta på tv.
Klappa katter.
Du har inte blivit sämre som sällskap men det är inte som förr.
Jag vet ju också att du alltid kommer att vara som du är.
Be om min tid och mitt intresse.

Fimpen sa härom dagen att det är ett år sedan jag började med dig "och sen har inget varit sig likt.." kom det lakoniskt.
Det är sant.
Kanske hade jag inte så mycket att säga längre, där ett tag när den värsta turbulensen var i gång.
Eller stryk det.
Jag har alltid mycket att säga, men det som sades sades inte på skrift utan verbalt.
Då var du bra att ha att göra med.
Du frågade inte hur min dag varit eller vad jag tänkte på, du bara sa till mig vad jag skulle göra och så gjorde jag det.
Lite som en maskin.
Nu blir jag som sagt lite gramse på dig när du ställer dina krav.

Och härom dagen hörde jag mig själv mumla "Nej, jag har fan inte tid med det här!"
Men visst har jag det.
Det är bara att jag just nu inte vill.
Så jag tror i alla fall, att vi definitivt ska ta en paus.
Kanske kommer jag tillbaka, du vet, det är svårt att göra slut helt tvärt, men jag tror att vi hädanefter kommer att ses mer sällan.
Och jag kommer ju fortfarande att utnyttja dig, (jo, jag vet, det låter plumpt, men det är ju så det är...) för att hålla kontakten med de vänner jag har genom dig, men dina spel får klara sig utan mig, för ett tag i alla fall, kära Facebook.

fredag 17 september 2010

Odrägligt nöjd.

Jag har så förbannat ont i smalbenen att jag är färdig att vråla rakt ut bara jag står upp.
Jag har så ont i ryggen att jag är färdig att byta ut den mot ett kvastskaft i stället.
Jag har så ont i armarna och de känns lika långa som orangutangarmar.
Det är ett under att de inte släpar i golvet när jag går.
Jag luktar Fenom, Mr Muscle och gummihandskedoft till och med i håret.
Jag är röd som en ilsken tomat i ansiktet.
Håret ligger platt som en hjälm runt ansiktet.

Och jag är odrägligt självbelåten just nu...
Har nämligen äntligen storstädat badrummet.
Från golv till tak.
Nerifrån och upp.
Runt och runt och fram och tillbaka.
Har knycklat in mig bakom toalettstolen och nästan fått ringa bärgare för att komma loss.
Har också haft ovärderlig hjälp av Styre Långskank som översynat arbetet med morrhåren fundersamt spelande.
Både han och jag var dyngsura när vi väl var klara.
Asta Katt nöjde sig med att begapa eländet tryggt förankrad i hallen.

Styre tar igen sig nu, liggande raklång i soffan med tassarna i vädret som vanligt.
Själv kommer jag antagligen också att inta en liknande position väldigt snart.

onsdag 15 september 2010

Lär dig allt om gym. Jag vet!

För övrigt, om ni undrar hur det gick med gym-upplevelsen...
Vi köpte träningskort igår.
Och så vill jag klarlägga (nu när jag lärt mig flytande "gymiska" att det heter absolut inte band utan löpband.)
Och grejerna man lyfter och kånkar och svettas som en gris i heter inte helvetesmaskiner eller tortyrredskap utan stationer.

Det enda jag saknar är ett säkerhetsbälte på roddmaskinen.
Det kan ju inte vara meningen att man nästan ska flyga ut genom fönstret (som är fyndigt placerat bakom roddmaskinen) när man tar i för kung och fosterland?
Eller, det kanske är en del i företagsidén, ett sorts naturligt bortfall av de som inte riktigt gör rätt?
Enligt min synpunkt så ska man ro som om fan själv vore efter en, men kanske jag ska börja ta det lite lugnare.
Eller nästa gång komma iförd vadderad kroppsstrumpa och käck roddhjälm?

Lite fördomar så här på tisdagsmorgonen kunde väl sitta fint?

Jag har inte kunnat sluta att helt tänka på gamlingarna på Tjust sedan i söndags kväll...
Jag satt där, så fridsamt i min paulun och zappade när jag ramlade in i Veteran TV, där jag fick höra att det är vanligt med psykofarmaka bland gamlingarna över 80 år på Tjust.
Sedan blev en äldre dam intervjuad och hon sade att "De mäter sina kakor med centimetermått för att det ska bli jämnt."

Den meningen kan jag inte skaka av mig, hur mycket jag än försöker.
Dels, för att det är något så sorgligt över tanken, hur de bakar, mäter sina kakor och sedan äts de upp av någon som inte har en aning om hur mycket jobb som lagts ner för att det ska bli "rätt".

Dels för att det är lika sorgligt hur småsaker tar över ens liv och blir viktigast i världen, allt medan man försöker hålla kaoset stången, genom att tänka att "Blir de här kakorna perfekta så har jag lyckats."
Och sedan när de har lyckats så mår de inte väl ändå.
För det är inte där problemet egentligen ligger, hur kakorna blir spelar ingen roll.
Det underliggande som man inte kan eller vill hantera finns kvar och därmed spelar det ingen roll om man bakar som en mästare, städar som en expert eller lagar mat som en halvgud.

Jag vet ju inte vad som ligger bakom, utanförskap, ensamhet, åldrandet i sig, men en sak vet jag, det är inte typiskt just för äldre, det här försöket att kunna i alla fall kontrollera någonting medan det känns som allt går åt helvete ändå.
Det är så sorgligt och det är för djävligt...

Du vet, jag har en riktigt rejäl fläskig fördom och kanske man skulle kunna kalla den en teori,
eller rättare sagt, kalla det vad du vill, men det här tror jag nästan är sant...

Att folk som har hemmet i toppskick också har ett kaos de bär på.
Jo, jag vet.
Jag kan höra dig säga emot..
Jag har absolut inga bevis på att det är så här jämt, men visst har jag exempel.

Sedan hör det väl också till att jag aldrig trivts i ett perfekt städat hem, kommer jag hem till någon och hittar böcker på bordet, sockor i soffan och ett köksbord med breven från igår och annonsbladet tronande ovanpå så trivs jag.
Jo, jag vet, det är antagligen för att då känner jag mig hemma.
Men det är det här med liv, det ska synas att det bor människor i lyorna, annars blir det som ett mauosoleum och mauosoleum har jag aldrig varit förtjust i.

Å andra sidan så har jag ännu fler fördomar, om jag tänker efter...
Som att ett hem utan böcker inte är ett hem på riktigt.
Eller om jag kommer hem till någon som har enbart "Absolute-skivor".
Visst, jag vet, det kan vara som så att de lånar alla sina böcker på biblioteket och att de har andra intressen än musik.
Men då är de (och här har vi ytterligare en fördom, idag tycks vara dagen för då jag ska outa mig själv totalt..) också troligen tråkiga.
Jo, jag vet.
Det behöver folk inte alls vara.
De tycker troligen det samma om mig.

Å tredje sidan så kan jag möta folk ibland som jag helt instinktivt inte tycker om.
Jag behöver bara se dem och så vill jag gå därifrån.
Det hände bland annat med en tjej som började på min arbetsplats.
Åh, så illa jag tyckte om henne.
Och inget ont hade hon gjort mig.
Nej då.
Jag bara tyckte illa om henne direkt.
Hon å andra sidan var inte så överförtjust i mig heller.
Vi undvek varandra så gott det gick, men det var svårt när vi hade samma arbetspass.
Tonen emellan oss var artig och iskall.
"Usch, vilken jobbig människa!" tänkte jag och hon tänkte likadant om mig.
Så där höll vi på ett bra tag.
Iskallt hövliga och höll nästan andan när vi var i närheten av varandra.

Sedan, en kväll när jobbet varit ovanligt likt att jobba på ett zoo med att gå in till hungriga lejon iförd en köttkostym... (jo, folk kan faktiskt i vissa situationer vara lika rov-hungriga som lejon, låt dem bara vänta ett antal timmar på försenade tåg som envisas med både signalfel, överkörda älgar och för att toppa det riktigt snyggt; lövhalka, så har du en skock som du inte vill vara ensam med ens om du får en miljon i ovikta sedlar...)

I alla fall, när den kvällen var över så blev vi sittande kvar, dels ville vi kolla att alla kroppsdelar fortfarande var intakta och dels orkade vi inte gå därifrån.
Och vi började prata.
För trötta för att orka tycka illa om varandra och sammanbundna av en känsla av "Fy fan... Vi klarade det, alla har åkt och vi får äntligen gå hem..." så pratade vi, som sagt.
Till vår gemensamma förvåning så hade vi gemensamma intressen.
Till vår gemensamma förvåning så hade vi likadan humor.
Till vår gemensamma förvåning så började vi att gilla varandra.
Inte så att vi direkt gick hem och skrev upp varandra på våra julklappslistor, men vi kunde tåla varandra.

Det slutade med att vi inte bara tålde varandra, vi åkte på semester ihop.
En resa till London, som än idag står i ett skimrande ljus.
Speciellt ölfrukosten på Special Brew på ett ganska sunkigt hotel vid Paddington Station.
Det hör inte till mina vanor att skratta på morgonen, men med hjälp av den delikata flytande födan direkt på morgonen så skrattade vi oss igenom en hel frukost bestående av halvskrämt bacon, ägg som var stekt "sunny side up" som värden sa, fast för oss liknade det mest som de slängt i ett ägg i stekpannan och sedan ångrat sig och tagit upp det direkt.
Toasten kunde man ha använt som bumerang om man känt sig hugad, kaffet var traditionellt svagt, men vad gjorde det?
Med Special Brew går allt ner och smakar tämligen delikat.

Och jo, jag vet...
Jag flöt iväg i minnen nu igen...
Vad jag skulle komma till för slutsats är väl förborgat även för mig, det kunde vara något så pragmatiskt som att "Döm inte hunden efter håren" men, du vet, det gör vi ju ändå.
Kanske "Döm hunden först efter håren men gå efter borsten sedan och kamma igenom pälsen ordentligt och se vad du hittar. Antingen är det loppor eller också så kanske du hittar små guldbitar..."
Någonting sån't, va?

Å fjärde sidan, det där lät ju förbövligt klokt och lillgammalt.
Det finns en femte sida, en del folk kan man helt enkelt inte tycka om.
Det är helt okay.
Man behöver inte tycka om alla.
Egentligen räcker det gott med att tycka om sig själv, (nej, stryk det, älska sig själv, för vad man än må tycka om sig själv, sig själv är man fast med för resten av livet, så det är lika bra att börja gilla sig själv om man inte redan har gjort det.) tycka om sina vänner, (jodå, älska dem också även om de driver dig till vansinne med jämna mellanrum, det är vad vänner är till för...), älska en han eller hon, beroende på ens läggning, (japp, även om de driver en till vansinne med jämna mellanrum, för det är vad de bland annat är till för...) och älska sina djur, (för djur bör man ha, om man kan och inte är allergisk, lika väl som man bör älska sin trädgård, om man till äventyrs har någon, annars kan man älska sin grannes trädgård. Kanske helst på avstånd, när jag tänker efter, det är ju inte säkert att grannen vill hitta dig i sitt äppelträd när du ska baka äppelpaj....

Och, oh..
Så pladdrigt det blev här på slutet... (För övrigt kan jag mycket väl höra dig som sa "Jag tycker det var pladdrigt överlag, jag... På det skulle jag nog svara att det är nog en rättvis synpunkt....)

tisdag 14 september 2010

Vem vet vad hon hittar härnäst?

Igår skulle ni ha hört konversationen Kia och jag hade...
Kia: Titta, titta!
Jag: Titta, titta!
Kia! Jag vet!!! Jag vet!
Jag: Men kolla!!!
Kia: Jaa!
Jag: Lägg av!!!
Kia: Jag vet!
Jag: Ah fy faan, vad häftigt!
Kia: Jag vet!
Jag: Alltså!!!
Kia: Eller hur!?

Detta snillena spekulerar-samtal utspann sig framför en serveringslucka som Kia hittat i rummet till huset som hon spontanköpte.
Hon hade helt fridfullt rivit loss en garderob och hittat denna gamla serveringslucka med glas bakom väggen.
Helt fridfullt sitter den där och gör inte mycket väsen av sig, gammal och nött..
Det fick mig tyst ett bra tag sedan, medan jag funderade på vem som sist använde den och vem som var dum nog att vilja smälla upp en vägg över den.
Nu är den i alla fall framme igen....

Sedan gick vi till det hemliga fönstret, fönstret som är igenspikat och har täta gardiner framför sig och som inuti huset är igenbyggt så att man inte kan komma in.
Innanför fönstret var det en stor sågspånsskiva.
Kia gick loss med borr, såg och hammare, det var lite som att se Timell i trädgården och jag stod bredvid och hejade på.
Som jag sagt tidigare så har jag ibland ett övermått av fantasi, jag tänkte mig att någon kanske hade blivit inmurad där någon gång på adertonhundratalet och att vi skulle hitta en mumifierad lämning sittande i gungstolen innanför fönstret... (Jag vet, Bates hotell satte mycket tydliga avtryck i mitt minne...)
Generös som jag är så hade jag delat med mig av denna fundering till Kia som därefter hade meddelat mig att hon inte tänkte öppna fönstret ensam.

Eller också kanske en liten skattkammare, kanske någon som gömt sina surt förvärvade penningar i en liten linnepåse som nu bara väntade på att vi skulle sticka in huvudena och hitta den.
Tyvärr var det inte så.
Eller tyvärr och tyvärr, vi var både extremt glada att inte hitta några människor innanför, men pengar hade varit skoj.
Det vi hittade var gullfiber och tecken på att det varit en yttervägg.
Men spännande var det.

Sedan ryckte och slet Kia upp ett brunnslock.
För att kolla om det var avlopp eller vad det kunde vara.
Under brunnslocket var ett metall-lock.
Kia slet upp det med...
Och...
Dra mig på trissor, vilka enorma stora svarta kolossalspindlar det bodde där!!!
Och vita små kokonger som de hade spindelbarn i.
Rent ut sagt, på hederlig gammal svenska...
Dra åt helvete vad otäckt det var!
Så stora spindlar är inte nyttigt att se.
Absolut inte.
Kia släppte ner locket ganska fort och jag var inte ett dugg ledsen över det.




Sedan flyttade vi ut i trädgården och en ny över-intelligent konversation utspann sig när vi hittade stenrader.
Jag: Kolllaaaaa!
Kia: Jag ser!
Jag: Men där då, vart tar det vägen?
Kia mumlar med näsan tryckt mot jorden, "Jag vet inte, jag vet inte..."
Jag: Där!
Kia: Jaa! Ser du?
Jag: Jaa, ser du?
Kia: Jaa!

Så där höll vi på nästan hela eftermiddagen, med ett kort stopp för ett livsviktigt intag av grön marsipanbakelse och kaffe i trädgården.
Jag kan knappt bärga mig till nästa gång, vem vet vad hon hittar härnäst...

tisdag 7 september 2010

Vad f-n har vi gett oss in på nu då?

Jag hör en sång i mitt bakhuvud.
Den går så här: Dattaratta, dattaraaa, dattarattta, dattaraaa, dattarara, rarara, rarararaaaaaaaa!
Eftersom min läsekrets är enormt intelligenta (man ska flirta med publiken, har jag hört...) så har ni listat ut att det är temat till Star Wars, eller hur?

Själv ser jag mig själv smått utstyrd i en Superwoman-dräkt, med energiflaskor i ett käckt bälte runt höfterna (även om jag i verkliga livet hellre skulle dricka ur dammen nere vid Svartån än att bälga i mig sådant rävgift) och på mina fötter sitter de proffsigaste av proffsiga Nike(? hmm... Nike? När jag är hängiven Reebok i vanliga fall!? Mycket underligt...) och sedan susar jag in på gymmet och lyfter 345 kilo i bänkpress.
Med en arm.

Så där ser jag mig själv.
När jag antagligen i realiteten kommer att stå med min vän och säga "Vad faan har vi gett oss in på nu?" utanför dörren och vi kommer att öppna densamma ytterst tveksamt och ta ett djupt andetag innan vi stiger ner i träningshelvetet.
"Finns det gåband?" sa vännen.
"Uj, ja!" sa jag.
"Och cyklar!" fortsatte jag.
"Det är jag inte intresserad av." sa hon.

Men jag som är cykelfantom är mycket intresserad av cyklarna. Och den däringa maskinen som gör sit-ups åt en. Eller om jag missförstod det.
Hur som helst.
Om några timmar så står vi där.
Dattaratta, dattaraaa!

måndag 6 september 2010

Det finns inget igår eller i morgon.

Hemligheter.nu har skrivit ett så bra inlägg om att bli äldre.
Hjalmar Söderberg sade att "Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för djävligt." och sedan utvecklar hon ämnet från det.
Jag föreslår att du läser det, så du vet vad jag pratar om.

Hon skriver bl.a. om att en vän sade att det är för jävligt att bli gammal, för vännerna dör från en.
Jag tror att det är först när man förlorat någon man tycker väldigt mycket om som man för första gången inser att det här livet inte är för evigt. På något sätt lyckas vi människor lura oss till att inte tänka på att döden är lika naturlig som livet.
Du kanske säger att det är väl tur det, att man annars skulle bli en ganska tråkig pessimist om man hade det i tankarna för mycket.
Det kan vara så, eller också, så kan man bli som jag är eller i alla fall försöker vara för det mesta.
Detta sagt med förbehållet att även jag har mina värsta stunder när jag ibland tänker att vissa speciella fall av mänskligheten skulle göra världen en stor favör om de helt enkelt hoppade åt helvete.

Så här är min filosofi, (och jo, jag gjorde ett försök att vara klar och redig och systematisk men du vet, det är inte jag, så nu kommer tankarna huller om buller, precis som vi är vana vid.) som nog började när jag förlorade en närstående vid tio års ålder, du vet, när man ännu är för liten för att riktigt förstå att folk faktiskt försvinner. För gott.
Sedan har den renodlats under årens lopp, och nu, nu låter det så här ungefär:

För det första, att vakna upp varje morgon är ingen självklarhet. Det är inget som vi ska vänta oss och absolut inget som vi kan räkna med.
Jo, jag vet, det låter smått religiöst, elller hur, men det är faktiskt den bistra sanningen.

För det andra, folk kommer att bete sig illa mot en, någon gång i livet. Det är ofrånkomligt.
Jag har två val.
Antingen tar jag reda på varför. Det finns de som säger att de tycker sig förlora prestige om de är den första att räcka ut handen.
Vilken prestige det skulle kunna vara intresserar mig mycket.
Prestige finns inte i vänskap eller kärlek.
Vad någon annan till äventyrs kan tycka om mina aktioner är helt egalt.
Tycker man trots allt, att man vinner i prestige på att tjura, eller på att vara den som nekar en utsträckt hand, så väl bekomme.
I min bok så är det helt betydelselöst.
Skulle jag leva mitt liv baserat på vad andra tycker och tänker om mig skulle det bli ett fasligt krumbuktande och svansande och jag skulle inte ha någon tid att tänka på vad jag själv vill och tycker.

Eller också så ger jag helt enkelt tusan i den personen. Jag kommenderar mig själv att inte bry mig. Det är som Sverker med soptunnan, men min soptunna är mental.
Jag kastar i personen, med en faslig duns och drämmer igen locket och sedan får det vara bra.
Sedan är det ett jävla jobb att styra tankarna bort från objektet som irriterar mig, det ska villigt erkännas, men det går.
Helt enkelt för att jag är övertygad om att lika väl som jag kan styra mina tankar åt att vara tjurgummig så kan jag styra tankarna mot ett "jag-bryr-mig-inte".
Det är samma princip som den store Bearheart skriver om i sin bok, där han talar om att när man ger bort något, så måste man ge bort det helt och fast.
Han har ett exempel med en gåva som ges och sedan hittar man den i loppisaffärens skyltfönster och blir gramse över det.
Då säger han, klok som en bok som han är, att då har man inte gett bort saken helt och hållet.
För att ge bort något helt och hållet, för att ge, just bara för glädjen att ge, så måste man släppa saken också mentalt.
Helt enkelt, du ger, för glädjen att få ge, (jag vet, fan, vad jag tjatar om det, men det är viktigt...) och vad sedan personen gör med det, det spelar ingen roll.

Det kan tillämpas även på relationer, eller hur?
Man ska vara snäll just för glädjen att vara snäll, inte för att få något tillbaks.
Man är kärleksfull för att hjärtat svämmar över och inte för att få något i gengäld.
Och man bestämmer sig för att livet är kort och att antingen tar man hand om sina relationer eller inte. Men man gör det nu. Imorgon kan vara försent med hästlängder. Och då är det inte dags för eftertanke. Märkligt nog är eftertankarna tyvärr ganska bister medicin.

Och!
Man njuter när man är mitt uppe i något utan att tänka "Det här går nog åt helvete..."
Visst gör det, det (säger jag med ett visst galghumoristiskt tonfall), men det spelar ingen roll,
just när man är uppe i berg-och-dalbanan så vore det väl bra dumt att inte njuta med hull och hår?
Det som händer sedan kan man inte göra något åt.
Visst kan man bli olycklig som få, men de goda minnena kan man (förhoppningsvis) ta fram en dag och le åt.
Utan att behöva tänka "Åh, vad kär jag var, eller, åh, vad glad jag var och åh vad jag oroade mig samtidigt..."

Ja, jag vet, vi glider från ämnet.
Raskt tillbaka.

Så, om vi utgår ifrån att det här livet inte är för evigt, eller att man kanske reinkarneras och kommer tillbaks som en dyngbagge (och jag vet inte, men de verkar inte ha så hejsan-hoppsan-kul) så känns det som att livet ska tas om hand.
Det är så värdefullt och människorna man har i sitt liv som man bryr sig om är värdefulla.
Det värdefullaste man har, och detta sagt av en självutnämnd ensamvarg, tänka sig...

Sedan tänkte jag att vi avsluter med en gammal rävs ord, är du med?
Erik Axel Karlfeldts slutord i dikten "En löskekarl"

Hur var ditt liv? Det var storm och nöd
i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Det kan vara så, att Erik Axel slog huvudet helt på spiken, glad att få leva, det kanske är meningen med livet, vem vet?