torsdag 31 december 2009

Det blir ett nytt år.

Det blir ett nytt år.
Var lugn för det.

Vi säger väl Gott Nytt År och så ses vi nästa år!
Tills dess.
Kom ihåg:
Vi vet aldrig hur det ska bli men vi kan vara helt säkra på att det kommer att hända en hel del saker vi aldrig trodde skulle hända.
Därför säger jag för att tvärgardera mig, att jag är säker på att nästa år kan precis vad som helst hända.
Kanske till och med den där sammankomsten som jag går och lurar på..

tisdag 29 december 2009

Kanske amöborna har det mycket roligare än oss?

Jag var tvungen att hejda mig, var inne och kommenterade på lite folks bloggar och insåg att jag höll på att skriva småbloggar på deras kommentarsfält, så jag tog mig själv resolut i kragen och sa "Hörru, skärp dig, du har en egen blogg, du behöver inte gödsla ner andras med alla dina åsikter och tankar."

Så jag begav mig hit och nu är det givetvis helt tomt i hjärnkontoret.

Är det inte typiskt, så säg?

Jag tänkte mig att avsluta det här året med lite Kinky Friedman. ("Men är det inte några dagar kvar?" säger du, varvid jag säger att "Jag har aldrig varit så där tidsbunden, känns det som att året är slut så är det.")


Vi som varit med ett tag vet ju att det är den oberoende Texanen som jag gärna läser både nu och då.
Jag har en viss beundran för människor som går i land med att vara djupt humoristiska, vilket betyder att de säger sanningar samtidigt som de är humoristiska.
Ytligt humoristisk är lätt att vara, det kan nästan vem som helst.

Jag har en teori om att för att vara riktigt humoristisk måste man ha gått i genom en hel del i sitt liv.
Man måste ha varit nere i skyttegravarna, haft både lätta och tunga känslor, svåra tankar och tankar som flugit förbi som lätta ulliga sommarmolnslamm, för annars blir det inte sant.

Det är väl som så, att stora humorister är de som ofta får tampas med en hel del.
Det är väl också som så, att en del säger att stora humorister inte alls är roliga privat.
Det får mig alltid att fundera.
Precis som om varje krona bara skulle ha en sida.
Ingen klave.

Sådana människor finns inte. Det finns människor som försöker vara ensidiga, visst, men de är inte heller sanna.
Jag vet inte, men idén att någon inte är så där när de är privata, eller på tu man hand, innebär väl inte att de inte är humoristiska i andra lägen?
Vill man bara ha en endimensionell bild av människor så antar jag att det är det bästa att säga.
Att "Så där är han inte privat." eller "När han var för sig själv var han tungsint."

Jag tror, för att kunna ha roligt måste man ha de där morgnarna, när man stultar upp och både känner sig och ser ut som Metusalem.
Jag tror att man behöver de dagarna när man är lika charmerande som Tjalle Tvärvigg och hoppas att hela världen ska hoppa in i evigheten så att man får vara i fred.
Jag tror också man behöver de dagarna när man känner sig totalt ensam. Inte trevligt ensam utan helt ensam i världen och utan vare sig bröd, vatten eller umgänge.
Man måste ha dagar när man vaknar och tänker att "Jag är nog den enda kloka människan i hela världen, alla andra är zombies vars intressen är lika mångfacetterade som en amöbas."

Jag vet inte hur det är med dig, men jag har sådana dagar och med det menar jag inte att det gör mig till humorist, bara mänsklig.
Dagar när jag är helt ointresserad av allt och alla och bara ogillar världen i stort. Inte är jag så överförtjust i mig själv heller egentligen, de dagarna.
Det är de dagarna jag är medveten om att medelåldern innebär att allt man har på kroppen strävar neråt. Vissa dagar, när det är riktigt synd om mig kan jag titta ner och få för mig att knäskålarna saggat ner till fotknölarna och att mina fötter är lika charmerande som vilken ankas som helst.
Det är bara simhuden som fattas så kan jag ge mig av och ansöka om huvudrollen i Monstret från den svarta lagunen.
Och alla andra människor är lika intelligenta som amöbor, som sagt var...

Sedan börjar jag fundera på vad jag vet om amöbors intressen egentligen.
Vad vet jag om dem?
Kanske amöbor har ett rikare och intressantare själsliv än jag någonsin kommer att ha.
Kanske skriver amöbor bloggar på stenbitar och roar varandra varje kväll med imitationer av oss människor?
Kanske sitter de inne med svaret på livets gåta?

Man vet ju aldrig.

Så kan jag stå och tänka, när jag tyckt synd om mig själv och illa om alla andra tillräckligt länge.
Man vet ju aldrig med amöborna.
Kanske de har det så mycket roligare än oss människor.


Och ja.
Jag vet.
Jag kom i från ämnet som vanligt.
Vem är förvånad? Räck upp en hand...
Inte jag.

måndag 28 december 2009

Vad ska du göra?

Ja ja... Jag vet...
Jag får lägga av nu.
Men det var ju så länge sedan jag skrev och jag har ju så roligt...

Jag lovar, nu ska jag logga av och tillreda mig en härlig lunch á la Nasi Goreng, med mycket CHILI, för är det något jag längtat efter nu, så är det chili...
Sedan ska jag fortsätta läsa "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och till boken skall jag inmundiga en halv marsipanlimpa med starkt kaffe.

Allt det här ska jag göra i lugn och ro.
Om katterna vill....
Vill inte katterna blir det organiserat kaos som vanligt medan de far fram som vilda bantamboxare och slåss som sjöbusar i ett illa upplyst hamnkvarter.
Vad ska du göra?

Varför inte?

På tal om ingenting...
Vi har ju inte diskuterat Lundell på länge...

Han är ju med och firar julafton här. En långdragen tradition;
när julaftonskvällen sänker sig så spelar han "Snart kommer änglarna att landa" likväl som att The Pogues och Kirsty sjunger "A fairytale in New York."

Det blir inte jul annars.

Men nu har han gjort intåg i själva julmiddagen också.
Förra året, när min vilde far slog mig med häpnad genom att visa att han satt inne med en hel del kunskap om Lundell, så spelades just "Snart kommer änglarna..." på radion.
I år var han där igen.
"Det är ju han, ja." sa min far förnöjt.
"Ja, det är han, ja." sa jag.

Sedan vred vi upp radion extra högt och bara lyssnade.

Igår hörde jag "Hitsa hits", jag tycker om den meningen som går "Tro aldrig att det här livet kommer att lämna dig ifred."
Det är både ett löfte och en varning.

Ibland, när det går åt helvete kapitalt brukar jag tänka "Men varför just jag? Varför just nu?" varvid svaret infinner sig ganska omgående "Varför inte?"
För, som sagt.
Livet lämnar en aldrig ifred.
Så varför inte just jag och just här och just nu?
Inte för att det gör mig muntrare just då, men jag kan inte säga mycket emot.

Å andra sidan, när lyckan slår till och vänder upp och ner på tillvaron så tänker jag också ibland "Varför just jag? Varför just nu?"
Svaret är detsamma.
Varför inte?

Jag tror det jämnar ut sig någonstans av alla varför och varför inte.
Eller också gör det inte det.
Det är bara att hänga med på resan och hålla i sig bäst det går.
Samt, att tappa fotfästet med jämna mellanrum.
Man kommer alltid ner.
Inte alltid där man var innan men någonstans landar man.
Eller kravlar sig upp.
Eller i jämnläge åtminstone.

2.Vad nu "på riktigt" är. Eller "trivs som bäst..."

Okay. Nu skärper vi oss här.
Inga utflykter i tankar eller virrande runt som blinda hönor på en gödselstack.
Rättning i leden!


Som sagt var.
Nu har jag funderat, på det här med foton.
Själv har jag aldrig lagt upp några foton på mig, på något sätt så känns det väldigt privat att ståta med nunan inför en massa människor.
Människor jag inte känner, tänkte jag skriva.
Men så är det ju inte.
En del har blivit mina vänner här, folk jag i och för sig aldrig sett "på riktigt", vad nu "på riktigt" ska betyda.
Jag menar, jag ser ju Clint Eastwood på tvn ibland och jag är säker på att han är "på riktigt" även om jag aldrig sett honom i min lokala Ica-affär med en tetra mjölk i näven.
Likaväl som jag är helt övertygad om att mina vänner, utspridda över jordklotet är lika riktiga de, även om en hel del enbart är röster i telefon eller här på nätet.
På riktigt kan vara på riktigt på hur många sätt som helst, eller hur?

Vidare tänker jag, att mötte jag någon av er skulle jag bara öppna munnen så skulle ni känna igen mig ändå. Fimpen säger att jag talar som jag skriver och det har hon nog rätt i.

För vet du, det slår mig, att de jag mött "in real life" har bara behövt börja prata så har jag känt igen dem direkt. Deras ansikten kan ha varit totalt främmande, men orden som sägs har varit precis som de pratar när de skriver.
Det blir en ytterligare bonus, kan man säga, man både hör och ser deras ansiktsuttryck.
Det är som att ha känt någon via radio och helt plötsligt få dem på tv med.
Fast bara ännu mer på riktigt eftersom de inte begränsas av en tvruta.

(Ja, jag vet. "Herregud, kan det bli ännu mer invecklat" tänker den bistre läsaren och tar sig för pannan och suckar. Jodå. Ge mig bara tid så kan jag bli så invecklad att jag aldrig vecklar ut mig igen...)

Jag tänker som så, att det är också en märklig paradox att det känns helt okay att dela med mig av mina tankar och diverse hågkomster och teorier om allt möjligt.
Medan jag aldrig funderat på att ha mitt foto på nätet.
Det går inte ihop riktigt.

Tankar är ju mer avslöjande än vad en nuna är, eller hur?
Trots allt är det bara det ytan man ser, man har ingen aning om vad som döljer sig innanför ett ansikte.
Medan om man slår upp vilken blogg som helst får veta en hel del om människan bakom orden.

Det är märkligt det där.

Ännu märkligare är vad jag vill symbolisera med mitt foto på FB.
En glad lax i glada vänners sällskap?
Hmm..
Ett riktigt partydjur som slår klackarna i taket för jämnan?
Hmm...
Det som ligger närmast sanningen är att det är jag, men ändå inte visar hur jag ser ut.
Det är en del av mitt jag, när jag trivs som bäst, med glada vänner och glad stämning.
Å andra sidan, det skulle lika gärna kunna varit ett foto med mig själv i gungstolen ute i torpet med en bok i mitt knä.
Det är en annan sida av mig när jag trivs som bäst.
Å tredje sidan, sedan Styre Långskank marscherade in i mitt liv så får det inte vara några böcker i mitt knä, för det vet ju varenda katt, att varje människa som sitter är som en inbjudande fåtölj.
Så, å fjärde sidan, det skulle lika gärna kunna varit ett kort med mig med Styre i knät.
En annan sida när jag trivs som bäst.

Det finns antagligen lika många "trivs som bäst" som "på riktigt"....
Det är märkligt, det med...

1.Vari jag tittar på er. Och konstaterar rusdryckers effekt.

Just det, ja...

Vi skulle ju prata om det här med foton också.
"Jaså?"säger du, ity det har du svävat i full ovisshet om ända tills du landade här.
"Jovisst, förstår du..." svarar jag.

Jag läste ju på Cickis blogg
och började fundera på det här med foton.
På min FB tronar jag i all min glans, med papperstallrikar som öron, skoöverdrag på huvudet och chica små löständer.
På bordet framför mig står det flaskor och glas och en toastmaster sjunger så det skakar i tältväggarna allt medan vi andra försöker hänga med.
Det var på ett bröllop och som Cicki sa, det går inte att se mer än att det är en människa på kortet.
Sedan att det är jag är en välbevarad hemlighet mellan mig och Facebooks alla användare.

Jag har ju tittat på andras foton också, de flesta (eller stryk det) alla ser bra ut.
Inte alls som jag ser ut när jag släpat mig fram till datorn på morgonen, med ett hår som ser ut som jag snott det från trollet Plupp och urtvättad t-shirt och i största allmänhet ser ut som "Hej, kom och hjälp mig!" och ingen kom...

Ibland brukar jag roa mig med att tänka att det skulle vara så roligt att se hur folk såg ut, när de sitter där på morgonen, eller mitt i natten när de kommit hem och "bara schka kolla datorn lite.."
Som sagt. Jag vet ju hur jag själv ser ut...

Nu kollar jag aldrig datorn när jag varit ute. Jag har ålagt mig själv både dator-och telefonförbud när jag varit ute och förlustat mig. Det sparar mig både tid och bekymmer och ågren.
Saker som just då verkade så enormt spirituella och roliga ser ofta så märkliga ut nästa morgon.
Skämtsamheten som nådde nya höjder har förvandlats till obegripliga ramsor och alla världsproblem som man löste mellan skål och vägg har återigen svepts in i realitetens krassa värld.
Dansstegen, när jag flög fram, smärt som en vidja och vig som en nykläckt tall var nog mer troligen som att se bergatrollet lufsa fram och ibland skaka lite rytmiskt på svansen.
För att inte tala om hur otroligt snygg man själv var. Och alla andra också.
När morgonen kommer ser man att man i själva verket troligen är släkt med både Alice Cooper och lakritstrollet.
Den förvånade pandan som mött mig i spegeln med jämna mellanrum har bara överträffats av när jag fått av mig sminket och kan konstatera att rynkorna under ögonen skulle kunna göra tjänst som vecken i ett dragspel, ity så många är de.
Det tror man inte, att så många veck kan rymmas under ögon, men så är det.

Hmm...
Jag tror att jag kom ifrån ämnet lite här, va?
Ganska mycket om vi ska vara sanningsenliga.

Det här ska ju handla om foton. Inte om hur jag avhåller mig från dator och hur jag ser ut nästa morgon dagen efter kvällen före.
Jag tror jag gör ett nytt försök...
(Och ja. Jag kan höra dig... "Först uppdaterar hon inte på hur länge som helst, och sedan ska hon överösa mig med inlägg. Det är inte rätt!")
Men sådan är jag ju.
Först kommer ingenting.
Sedan kommer ingenting.
Och sedan, ja då jäklar, då flödar orden ur tangenterna och man skulle kunna önska att någon kom och vred tangentbordet ur händerna på mig....

Nog var han vacker alltid.

Det var en lördagsafton och i det ulvstrumpska hushållet lägrade sig friden...
Tystnaden var riktigt ovanligt tyst, för en gångs skull.
Inga grannar som försökte visa sin brist på musikalitet med den senaste technon, inga grannar som skrattade eller skålade eller skrålade.
Kort sagt.
Tyst det var i huset.

Sedan brakade det löst.
Från ett tyst hus ekade den ena skrattsalvan efter den andra.
Det kiknades.
Det torkades tårar.
Det glädjeylades.
Det peps.
Det fnittrades.
Det ojojojojades.
Det var kort sagt ett kacklande utan dess like.
Katterna flydde in i sovrummet, för i det mörka vardagsrummet gick det ju inte att vara...

Bara i reklampauserna var det tyst när det röktes på balkongen.
Dock, om man hade lyssnat noga kunde man höra små glädjesuckar mellan rökringarna.

I nästan två timmar skrattade jag mer än jag gjort på länge och när det var slut tänkte jag för mig själv "En sådan man skulle jag kunna bli kär i hur lätt som helst. Inga problem. Fram med kärlekspilarna bara och jag faller som en fura i farstun så att grannarna ringer alarmnumret och ylar "Hjälp, det är jordbävning här på gatan, nej, vänta, det var visst bara grannen som blev förälskad."

Var han då vacker?
Nej. Jag tror inte man kan säga att han var vacker.

Han var riktigt vacker när han log.
Han var också vacker när han sa att han inte tyckte om att vara elak, att han mådde dåligt varje gång han varit det.
Det tyder på ett mått av snällhet.
Snällhet är vackert i vilket utseende som helst.

Är man elak så blir man ful som fan för mig. Så är det bara. Det finns inget vackert i vare sig hämnd, skitsnack eller gemenhet bara för att man vill vara gemen.
Är man elak kan man se ut som Axl Rose i sina glansdagar (innan han snodde Bo Dereks flätor och klistrade fast dem på sitt eget huvud), det fungerar bara inte ändå.
Elakhet eller dumhet skiner i genom, som en gloria, fast tvärtom, eller hur?

Och han var vacker i sin humor.
En del säger att utseendet är det viktigaste, en del, plånbokens storlek, en del stirrar sig blinda på muskler, en del på statusleksaker...
Visst, utseendet är det första man ser, men hur intressant är det i längden när innandömet är lika intressant som en påse sand från Sahara.
Exotiskt först men man tröttnar efter en millisekund.
Vad ska man göra med det liksom?
Beundra?
En stund.
Men sedan vill man ju ha mer hur mycket estet man än är.

Humor, vet du.
Det är tamme fan så viktigt.
Jag tänker som så, utan humor blir folk lätt ointressanta.
Förmågan att skratta med andra.
Att skratta åt sig själv.
Att veta att det inte innebär någon förlust för prestigen att inte ta sig själv på så förbålt ansvar.
Att veta med sig att en dos humor piggar upp nästan överallt.

Det kunde den här mannen.
Inte var han vacker, skrev jag.
Men nog var han det.

Med ett leende som kunde bränna rakt genom kassaskåpsväggar och en humor som jag skulle kunna bita någon i smalbenet för att ha.
Nog var han vacker allt.

Humor, mina vänner.
Det är allt. Humor och snällhet.
En sådan människa är en tiopoängare no matter what.
Så är det alltid.
Så ska det vara.

torsdag 24 december 2009

God jul á la Styre.







Vi önskar en god jul till allihop med Styre Långskanks version av julmössebärande.



Ha det riktigt bra och sköt om varandra!
Katta och katterna Asta Katt (som vägrar vara med på bild) och Styre Långskank som tänker sig en karriär som modellkatt....
Och... Alla jag inte hann runt till för att önska en God Jul, ni vet hur jag är, skjuter upp allt till det sista, men jag önskar er en riktigt God Jul allihop. Drick mycket julmust och lyssna på Pogues "A fairytale in New York" så blir det jul. Jag lovar.

torsdag 17 december 2009

Det här kan du inte missa!

Nu skänker jag bort ett parti prima grannar.
De är som nya, iförda cementboots och musikaliska som en gisten fäbod.

Exemplaren kan ofta synas i byxor som hänger nere vid knäna och de har små kepsar på huvudet, antagligen för att hindra tvärdraget mellan öronen från att bli för påfrestande.
Skänkes bort mot inget alls i utbyte, säg bara när och var och jag kommer att överlämna dem prydligt paketerade och stämplade med julelack i baken.

onsdag 16 december 2009

Socker och salt i en enda jäkla röra.

Jag vet inte hur det är med dig, men så här i slutet av året så tänker jag tillbaks.
En sak vet jag att jag med bestämdhet kommer att säga vid nyårs-skålen...
"Det här har varit ett förbannat jävligt år mellan varven, nu satsar vi på att nästa blir bättre!"

Fast det är ju inte hela sanningen, det har varit ett synnerligen jobbigt år mellan varven, men också däremellan ett synnerligen omtumlande och glädjefyllt år.

Så mycket glädje jag kan se tillbaka på.
Först och främst:
Torpet.

Och ja. Så materialistiskt sagt av någon som säger att hon ger blanka fan i allt materiellt...
Men tänk lite längre...

Torpet blev min fristad, ett hus som bara är mitt, där jag kan vara helt själv men ändå aldrig har känt mig ensam.
Torpet blev också en slags fristad för folk och fä som kom och var lite trötta på livet.
Torpet blev också en ny bekantskap för Asta Katt och Styre.
Torpet kunde ha blivit ett arbetsläger, med blommor som skulle sås och gräsmattor som skulle tuktas, men så blev det inte. Gräset växte och sedan klipptes det, jag hann med att sitta och småprata med fåglarna i päronträdet och att känna syrenernas doft mycket väl...
Torpet och jag kommer fint överens, det gillar musik och vänner men avskyr stress och höga klackar mot golvplankorna.

Diesel fick aldrig vara med i torpet, han gick bort mot slutet av mars, en vänskap som sträckt sig genom tretton år... Lilla Diesel som åt en knapp och hamnade på sjukhus och var riktigt illa ute, men sedan kom hem, så gott som ny.
Lilla Diesel som åkte cykel, hängande över axeln som en mjölsäck med fartvinden som krusade hans morrhår, jag lovar, det såg ut som han log...
Lilla Diesel som blev stora Diesel, gammelfarbrorn som visste bäst, tuktade Asta Katt och sov på kudden och bestämt ansåg att alla män som kom i min väg aldrig var goda nog för mig. En pojkvän tillbringade ett halvår med att försöka komma på vänskaplig tass med Diesel.
Diesel å sin sida ignorerade honom totalt. Han såg helt enkelt inte pojkvännen.
Efter lite mer än ett halvår bestämde Diesel sig för att pojkvännen nog kunde få klappa honom. Antagligen resignerade han och tänkte som så att "Ja ja... Du verkar vara här för att stanna. Låt gå. För ett tag till..."
Diesel var världens bästa Diesel. Så klart.

Sedan i september kom Styre Långskank in i familjen, ni som följer honom på Facebook vet redan att han är en liten småpåve förklädd till kattunge.
Ni kanske tror att jag skojar om hans framfart, men sanningen är att han styr oss kvinntimmer, Asta Katt och mig, med järnhand.
Styre är med överallt och har en åsikt om allt, jag är numera aldrig ensam någonstans.
Är jag på toaletten är Styre på toaletten.
Diskar jag sitter Styre på diskbänken och övervakar arbetet.
Ingen försöker sova om inte Styre vill sova.
Sitter jag i gungstolen sitter Styre ovanpå mig i gungstolen.
Ligger jag i soffan ligger han ovanpå.
Jag är aldrig ifred. Inte Asta heller.
Det är härligt.
Kanske inte så härligt jämt för Asta Katt men definitivt omväxlande..


Sedan... Alla förhållanden som gått i sär.
Just nu, ett tag har förhållanden brustit som spruckna isar runt om mig och för mig också för den delen. Ett uppbrott skedde ju i januari och sedan har jag hunnit med ett tag till.
(Och ja, du kan säga "Va? Men det har du inte nämnt något om?" varvid jag skulle svara att "Lite privatliv får man nog ha, även om det är ytterst lite..."
Men i alla fall.
Vad säger jag om det?
Det enda jag kan säga, tror jag, är att "Bli aldrig bitter."
För det löser ingenting.
Bli aldrig så bitter att du blir elak för elakhetens skull.
Det är svårt, men det går.
För elakhet mår ingen bättre av.
Inte den som utövar den eller den som blir utsatt för den.
Eller hur?

Sedan kan jag tyvärr inte meddela att några vänner har blivit nykära. Det hade varit roligt i och för sig, att säga att några hittat kärlek.
Däremot stöter jag mellan varven på Fimpen om att jag tycker att de ska gifta sig.
Jag gillar bröllop. Dock skulle jag inte vilja ha något själv, men ack, tårtan och kalaset och festyran, ja, gärna!

Vidare. Mitt framtida liv. Ni vet ju vilken karusell det varit med om jag skulle bli arbetsmaterial eller inte.
Det har tagit på krafterna.
Minst sagt.
Utan mina vänner vete fan hur jag orkat.
Eller er, som är ett slags vänner, hur konstigt det än kan låta, med era förnuftiga och fnittriga och ibland helt galna kommentarer.. De får mig att le och tänka. Mange tak, som de säger i Danmark. Eller Norge.

Och min vilde far... Som "dök", som han kallar det, i somras när han bröt sig och hamnade på sjukhus.
Det var tungt, han är ingen vårkyckling, men tänk så bra det gick ändå.
Är det något jag hoppas går i arv från honom till mig så är det hans optimism, för jag vet banne mig ingen annan som är så positiv för det mesta.
Allt går att ordna och allt går att se en ljusglimt i och allt har humor.
Min vilde far säger ofta "Jag pratar med folk på mitt sätt, vet du, för det är det enda jag kan!" när jag ibland kommenterar att han verkar prata med allt och alla.
Och det tänker jag på just nu, för det här blir givetvis en rörig sammanfattning av året..
Som sagt:
Jag pratar på mitt sätt, för det är det enda jag kan...

Jaa, du...
Vilket jävla år... Både socker och salt, allt i en enda röra och det är inte utan att jag undrar hur degen skulle bli om jag tillsatte mjöl och socker till det här årets ingredienser..
Hur som helst, jag är säker på att det skulle bli en jävla röra, men i slutänden ganska gott ändå..
Vi säger så, för nu.
Fast du...
Hur var ditt år?

måndag 14 december 2009

Inte är vi envisa, inte.

Vi är inte envisa min vilde far och jag.
I dag ringde han för att höra hur det var med svinet, ( som han sa, vilket fick mig att morra till litet och säga att "Man kan väl inte kalla sin dotter för svin bara så där!?" varvid han suckade och sa "Jamen, jag menar svinsprutan. Fattarula...."

Men i alla fall.
Fadern har skaffat ny tv.
"Den är riktigt bra," sa han, "vet du vad den heter?"
"Nej?"
"Grundig!"
"Jaha, det har du haft en förut."
"Nej."
"Jo."
"Nehej!"
"Joo!"
"Nääää!"
"Joooo!"

Så där höll vi på ett bra tag, ity vi är som två istadiga åsnor bägge två när vi kommer i gång.
Den östgötska luften ven av "Nääää!" och lika bräkande "Joooo!"

Tills fadern plötsligt blev tyst och sedan sa ganska snabbt och tyst "Jag hade ju en sådan för länge sedan. Den var bra. Hördudu, jag tänkte på skinkan."

Men så lätt slapp han inte undan, jag är som en terrier som fått tag på ett prima fläskben när jag anar att segern är nära så jag sade "Vad sa du, sa du?"
"Jag tänkte på skinkan..."
"Nej, vad sa du innan?"
"Inget?"
"Det där om att du haft en tv förut?"
"Asch. Jaså, det. Jag hade en sådan förr. För länge sedan. Den var bra."
"Sååå? Så jag hade rätt?"

Då suckade min far. Tungt och eftertryckligt.
"Jo. För en gångs skull." och sedan garvade han som en glad grävling efteråt.
Det var tur för honom.

Det ligger i släkten, vi har alltid rätt, även när någon av oss har fel.

"Bara lankor..."

... Jag sitter här och funderar...
Någonstans är jag en obotlig optimist, det är bara att inse att trots min pessimistiska livssyn att "Det går åt helvete ändå..." så finns alltid en röst inom mig som piper lite upproriskt "Men om inte?"

Är inte säker på att det egentligen ska gå att vara både pessimist och optimist i ett nötskal, eller i en människokropp men tydligen går det.

Jag tar inte så melodramatiskt på livet, tänkte jag skriva sedan, men ändrar mig snabbt till att,
"Jo, det gör jag faktiskt."
Livet är på allvar och det är tamme fan både höga dalar och djupa berg, som jag brukar säga.
Ingenting är säkert och allt kan hända och händer tyvärr ibland och lyckligtvis ibland.

Det finns inga givna regler, inga kort som ges ut i början av livet som man kan spela när man behöver trumf.
Det som ibland verkar finnas är en fumlig kortdealare som hakar upp sig och ger en precis samma kort hela tiden.
"Bara lankor..." som min vilde far säger ibland när vi spelar poker.

Men ibland...
Ibland får man upp ett ess.
Och ett till.
Och ett till.
Och ett till.
Fyrtal!

Ibland får man rent av en royal straight flush.
Bara så där.

Någonstans tror jag nog att jag emellanåt ska få de där korten, någonstans så vet jag att jag får dem.
På synnerligen irregulär basis men ändå, jag vet att de finns.
Och ibland är det min tur.
Det vet jag också.

Likväl som jag vet att det är min tur att ha bara lankor mellan varven.
En sak som är säker, man vänjer sig aldrig.
Varken med lankor eller toppkort.

Skiter björnen i skogen?

För att börja finstämt;
Hade någon frågat mig i förra veckan om jag var nervös hade jag svarat:
Skiter björnen i skogen?

För så var det ungefär.
Lustigt hade väl varit om ett möte om min framtid inte hade berört mig nämnvärt, eller hur?

Men i alla fall,
mötet skedde i onsdags och jag var rustad till tänderna, kan man säga.
Full riddarutrustning och ett modigt hjärta innanför pannbenet (höll jag på att skriva och se, jag skrev det visst också...) och med ganska skakiga ben steg jag in i ett litet rum (modell pannrum med litet bord som inte skulle kunna hysa några trerättersmenyer på den här sidan midsommar) och oss fyra som var närvarande tog plats på varsina stolar.


Representanten för fk började med att det här var en planering för min eventuella återgång till arbetsliv och att vi skulle prata lite om hur det var tänkt.

Och vet du?
Då fick jag ur mig det jag tänkt var det viktigaste av allt:
Hur det inte hänt någonting sedan slutet av juli och hur det fått mig att må i det långa loppet och hur dåligt jag tyckte det hela blivit skött.

Och vet du vad?

Så jävla skönt det kändes!

Jag var inte arg, men jag var (för omväxlings skull) väldigt klar och koncis med att en person som har en stresstålighet lika med noll inte klarar av en sådan här situation speciellt bra.
Jag räknade upp hur minnet blivit sämre, hur jag fått börja skriva upp saker konstant för att inte glömma dem helt och hur det blivit svårare att orka med vardagslivet som det är i takt med att tiden gått.

På ett sätt har jag tur, eftersom jag varit med om att verkligen springa in i väggen med en smäll och en krasch så känner jag igen varningstecknen tämligen omgående, så det enda jag kunde göra var att sakta ner livet så gott det gick, eftersom jag vis av läxan vet att det inte fungerar att försöka köra på som vanligt.

Man får också tvinga sig till att inte oroa sig för mycket. Oron är okay, men den får inte styra ens liv.
Men det tar kraft det med, att inte oroa sig är inte helt oproblematiskt som vissa kanske tror.
Det kräver en jävla tankekraft och vem är jag att inte säga, att visst, mellan varven har jag klivit ner i diket och verkligen känt som att nu är det kalkat och klart.
Av någon lustig anledning har jag tagit mig upp igen, jag tror att till mångt och mycket har jag min humor att tacka för det.
Min humor och mina vänner och min vilde far.
Alla som dragit åt samma håll, vänner som föst ut mig när de tyckt det behövts, min vilde far som alltid säger "Det ordnar sig!" och min humor som fick mig att inse att hur jävligt det än ska bli så kommer jag att slippa ättestupan.
Man får ju vara tacksam för det lilla, eller hur?

Men, detta innebär ju också att livskvaliteten samtidigt försämras. Man får tvinga sig till att få livet att gå runt, man får tvinga sig genom de jobbiga sakerna och, (en sak som är jävligt viktig) man är också tvungen att tvinga sig att ha roligt någon gång mellan varven.
Man är som en björn som helst skulle behöva gå i ide men man lufsar runt och försöker hålla sig vaken.

Nåväl...
Allt det jag ville säga, fick jag sagt.
Och du... Som jag sa... Så skönt det kändes!

Ännu bättre var att de lyssnade och inte försökte skylla ifrån sig.

Ännu bättre än det, en plan fanns nu, någon gång i januari börjar jag arbetspröva.
I min takt!

Och jo, jag vet.
Visst kan det gå åt helvete.
Visst kan det det...

Men prövar jag aldrig så får jag heller aldrig veta.
Jag är redo.
Som sagt.
Ättestupan är inte tillbaka.
Ännu....

Är du med?

Så där ja.
Nu sitter jag framför en tom blogg, och i öronen ringer Fimpens ord "Det där förbannade Facebook förstör allt!" eftersom hon av någon anledning misstänker att det är där jag spenderat min tid nu när inga uppdateringar skymtat.

Inte för att jag förstår var hon får det i från, jag menar, vi har väl alla kor som måste mjölkas och farmer som måste tas om hand på reguljär basis där? Samt att man måste in och kontrollera vad resten av mänskligheten har haft för sig under föregående tid som förflutit sedan man sist var inne och kollade.

Styre Långskank är numera euforisk, hans vänkrets växer långsamt och stadigt, vilket har gått honom totalt åt huvudet. Hög svansföring och med en divos (maskulinum för diva, sic!) självklara attityd tar han sig fram genom livet medan Asta Katt och jag far som snöflingor i bakvattnet efter honom och försöker hänga med.

Nu är det inte riktigt som så att jag spenderat all min lediga tid på FB, mycket annat har timat i det Ulvstrumpska hushållet.
Jag tänkte vi skulle komma till det, men först tänkte jag som sagt var (och jag hörde att du sa "Nej, det har du inte alls sagt!") att jag skulle mjuka upp fingrarna med en liten uppdatering om FB som du nu precis nyss läst.

Och nu, nu tar vi fram det tunga artelleriet och hoppar rakt in i :

Vad som hänt.

Vad som inte hänt.

Vad som kanske händer.


Är du med?

lördag 12 december 2009

Vi börjar väl lite lätt?

Jag börjar lite lätt, ringrostig som jag är...
Senaste tiden har det varit som att låtar har dykt upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang...
Du vet, de börjar spela i bakhuvudet och är klippt omöjliga att bli av med.
Som nu, när jag tänkte på att jag vaccinerat mig.
Då dök en travesti på Roxettes låt "The look" upp i huvudet på mig.
Det låter ungefär så här....

What in the world can make a brown-eyed girl turn so pale
When everyone is fearing the flu
And I go la la la la la
She's got the shot


Jodå.
Och så där fortsätter det.
Inte utan att jag ibland förvånas över hur min hjärna tänker...

För övrigt, inte så illa ändå.
Jag fick ont i armen som så många andra och var trött som en zombie på dygnetruntpass,
men helt okay.
Hade många tankar om jag skulle eller inte,men i och med att äldsta vännen har dåligt immunförsvar och min vilde far är så gammal och att jag själv håller med gamle Keith Richards om att "Ju äldre man blir desto äldre vill man fortsätta att bli" så fick det bli en shot...

torsdag 10 december 2009

Jag ska bara.....

Lugn...
Det kommer uppdatering.

Men först ska jag iväg och hylla äldsta vännen som passar på att fylla år idag.

Tänka sig, för inte länge alls sedan sprang vi runt på gatorna i en småländsk stad, levde rövare som bara barn kan och nu är vi här.
På andra sidan seklet men fortfarande med spring i benen.
Det är nog något att vara smått tacksamma för.
Många broar har man gått över genom åren, många broar har bränts men vissa broar håller alltid för steg över till vänners sida.
Det är märkligt och en gåva i sig.

Men nog om mig.
Nu ska jag iväg och fira en stund!

onsdag 9 december 2009

För de som undrar.

För de som undrar....
Det gick bra!
Jättebra!
Jävligt bra!
Mer detaljer kommer senare. :)