måndag 30 november 2009

Det är upprörande!

Och ja.
Har ni också märkt hur jäkla dåligt det är med uppdateringarna här på sistone?
Det är upprörande!

Har jag så mycket för mig och vad gör jag och hur gör jag och varför gör jag och när gör jag?

Det är sådant man undrar.

Enligt mina egna efterforskningar i mig själv så verkar jag inte göra så mycket så att det stör, adventsstädar lite, bråkar med Styre Långskank som har en bestämd uppfattning att det är han som ska uppfostra mig och inte tvärtom, kliar Asta Katt på magen, nu när hon äntligen börjat få tillbaka lite päls efter kastreringen och funderar på mitt möte med Fk och Af.

Jag tänker mig att det kommer att bli en livad tillställning där alla vet vad som ska göras och att vi alla hugger i och drar åt samma håll i en väldig fart.
Det är så jag bestämt mig att tänka.

Även om en viss misstro kan anas så tvingar jag mig att tänka så, just nu i alla fall.
Sedan har jag fullt förtroende för att de kan ställa till med en faslig oreda i mitt liv, det är jag fullt medveten om, men jag tänker inte ta ut någon sorg i förskott, eller glädje heller för den delen, när det kommer till den biten i mitt liv.

Jag har en filosofi som handlar om att fortsätta att ha roligt, låta livet fortgå, allt medan jag har mötet hängande över mig som ett damoklessvärd en bit längre fram.
Jag tror att jag ser ingen mening med att riktigt oroa mig förrän det är dags, jag vet inte, kanske har jag kommit någonstans i min utveckling som människa, kanske till och med ett steg framåt, vilket alltid är trevligt i stället för att gå i cirklar som vanligt.

Hur som helst, vi får se hur det går... Eller hur?

För övrigt, kommentarerna kommer upp när jag fått mat i mig för nu är jag hungrig som ett lejon med stukat ben. Grönsaksbullarna i frysen må huka sig, de kan bäva men de kan inte gömma sig när jag galopperar ut för att steka till dem.

Yttermera förvisso, kommentarer är bloggens salt på jorden. Tack för dem och fortsätt gärna kommentera, annars blir det så uschligt tråkigt för mig. Och det vill vi ju inte. :)
Tack och hej. (Och nej. Jag ska inte skriva "leverpastej" efter, även om det kliar i fingrarna.)

Stick!

Det är inte utan att man börjar fundera här...
Skulle ju vaccinera mig idag hade jag tänkt, eller inte jag själv, jag hade tänkt överlåta det till någon stor och trygg sjuksköterska, allt medan jag själv tittar åt ett annat håll och tänker glada tankar.
Nu får jag höra att en kvinna i riskgrupp som hade vaccinerats har fått ett brev där det står att de som vaccinerade henne inte är säkra på vad hon har fått för vaccin.

Sådant gör ju verkligen att man känner för att slita på sig kläderna och bränna ner till sjukmottagningen och kasta sig upp på britsen och säga "Stick!"

tisdag 24 november 2009

Jag gör en avkvistare.

Dagens ord:
Afkvistare
(Avkvistare)
(föga br., hvard.) afstickare, utflykt. Det händer han gör en afkvistare ned till Helsingborg. AB 1891, nr 126, s. 3.

Precis en sådan skall jag också göra. Ut i skogen. Meteorologerna hävdar envist att det är goda solchanser idag.
Fan tro't.

måndag 23 november 2009

November är............................................

...Okay...
Vi är snart igenom november.
Lundell passade på att fylla år härom dagen eller när det var och det gör han rätt i.
Själv har jag tagit dag för dag, försökt tvinga in dagsljus och tänkt varje dag "En dag närmare december, en dag kortare november..."

November är som att få en stor tallrik med kall gröt framför sig varje dag.
November är som att tvingas dricka ricinolja varje morgon, kommer ni ihåg det, eller var det ute ur modet när du växte upp?
November är som att gå till tandläkaren varje dag.
November är som att ta på sig skorna och ändå upptäcka att det är ett gruskorn i skon som vägrar att försvinna hur mycket man än ruskar skon.
November är som ett löfte om ljusare tider som hela tiden springer iväg och gömmer sig bakom husknuten tills man inte tror på det längre.
November är som en grå vadmalssäck och ju längre man kommer in i säcken desto svårare är det att hitta ut.
November är det som om solen aldrig hört talas om Norden.
November är som halvljummen makaronilåda med halvstelnad ost.
November är som halvljummen mjölk.
November är som en våt filt över öronen.
November är som att sitta med kemiläxa vareviga dag och få göra om den hela tiden.
November är som att få punktering på cykeln hela tiden.
November är som att måla på sig mascara och ha bråttom och sticka borsten rakt i ögat.
November är som att alla bra böcker är utlånade på biblioteket.
November är som att alla människor har skaffat sig en uniform, grått, brunt och svart så långt ögat når.
November är som en transportsträcka ingen vill gå.
November är utan skämtlynne.
Eller nej.
Ett visst skämtlynne har november för i kanske tio minuter tittar solen ibland fram och sedan säger november "Äsch, jag skojade bara" och så hivar november ner gråfilten över oss igen.

November är snart slut.
Jag håller ut.
Vi håller ut.
Snart är det vår.

Om ni vill, vågar och kan.

Hej, hej, det är bara jag.
Jo, jag är fortfarande kvar, det händer saker här, snart ska jag ha ett möte med Fk och Af, tänk, det har bara tagit 4½ månad.....
Jag säger som Kronér, jag återkommer och så gör ni också, om ni vill, vågar och kan.
Och, för att inte vara oartig, hur är det med dig?

torsdag 19 november 2009

Jag skrattade så jag grät.

Igår kunde ni fått se mig sitta på köksgolvet, mitt bland blomjord och krukor skrattande så att tårarna rann.
Det var som så att jag kunde givetvis inte nöja mig med att putsa fönster.
Nej då.
Blommorna behövde omjordas (jo, det ordet finns!) och det började regna efter att första fönstret var taget.

Så.
Raskt ner med alla blommor och omjordningen tog vid.
Jag har ganska mycket blommor.
Dels i fönstret, sedan på ett köksskåp och en ormbunke i ampel och en blomma på piedestal där...

I alla fall.
När jag äntligen var klar och hade satt upp alla blommor i fönstret så kom, (från ingenstans, sin vana trogen) Styre Långskank som skjuten ur en kanon, sprang fram till fönstret ( i sin vanliga kanonkulefart) kastade sig upp på fönsterbrädan och landade med ett par fötter i varsin blomkruka.

Det gick inte bra, han gjorde en snabb manövrering och fann sig själv ömt tryckt mot fönsterrutan, (du vet så där som Gustav-katterna kan synas i vissa bilrutor, dvs, helt platt.)
I samma skede så rusade jag upp från golvet och ylade "Är du helt från vettet!?" till Styre som hade för fullt upp för att kunna svara.
Långsamt, som i ultrarapid gled han ner från fönstret, drog i fallet med sig två av blomkrukorna, katt och blomkrukor singlade vackert ner på golvet och Styre försvann klädsamt i en hög blomjord.

Själv stod jag helt mållös och bara gapade, antagligen först helt illröd av ilska och sedan började jag skratta...
Benen vek sig och jag praktiskt taget knäade ner i blomjorden på golvet för att sedan lika graciöst som vilken dromedar som helst sätta mig mitt i jorden.
Jag var helt hjälplös, tårarna rann, jag ylade av skratt som en överförfriskad varg medan jag dunkade nävarna rytmiskt i blomjorden.

Styre skakade av sig jorden och bara glodde på mig och gick ut från köket.
Själv satt jag kvar ett bra tag.

Till och med när jag började plantera om blommorna igen så kunde man höra mig frusta okontrollerat av glädje.
Det är sådana stunder jag önskar jag haft en videokamera.

onsdag 18 november 2009

Fy fan...

Fy fan...
Jag ska putsa fönster idag.
Och de går utåt.
Lite svindel har jag givetvis förvärvat med åren också.
Hör ni inte av mig mer har jag ramlat ut.
Bara så att ni vet.

måndag 16 november 2009

"Jag tittar på tv."

Tydligt tecken på att man har pms:

Man ser på "Amazing Race" och tårar rinner över när folk segar sig uppför Kinesiska Muren.

Man ser på reprisen av "Dansbandskampen" och hickar till lite av gråt och rörelse när Torgny Melins går vidare.
Inte för att man vet ett dugg vilka Torgny Melins är, eller för att man bryr sig, men det är så fint att se folk bli så glada.
Det märkliga är att jag såg hela programmet, men jag misstänker att när jag såg de ovan nyss nämnda utföra 800 grader av Ebba Grön så blev jag så chockad att jag helt enkelt inte kunde slita mig. Jag visste ju inte vad de skulle hitta på härnäst. Att spela 8oo grader i dansbandstakt är så mycket punk det kan bli!

Man skrattar nästan gomseglet av sig när man ramlar in i en dokusåpa som presenterar Bret Michaels som "rockstjärna" och undrar, "I vilket universum är han det?" och man ser med förundran hur silikonkvinnor göra sig till för nyss nämnda man, allt medan man gräver sig allt längre ner i gottepåsen och även förundras över att tydligen går det att plantera in silikonhjärnor också nu för tiden.
Sedan funderar man på om de verkligen kan vara på riktigt, både mannen och kvinnorna, men innan tankarna blir för djuplodande slår man av sin egen lilla hjärna och slö-glor lite till allt medan jorden snurrar på.

Sedan hinner man också med Chuck och Larry på trean, man skrattar inte en enda gång men man orkar helt enkelt inte zappa mer.

Och för de som eventuellt undrar över citationstecknen runt rubriken..
Det är en sång, vet ni väl?

torsdag 12 november 2009

Ni ser ju vad jag har att göra med...

Fortfarande med tassarna tryggt förankrade på knappmojängen så vill jag bara passa på att tacka alla mina fanssss för deras goda omdöme!
Jag vill även tacka matte, för att hon puttrar omkring och tjurar här i lyan medan jag skriver så att pälsen yr. Hon ska snart få komma tillbaks till de här mojängerna.
Vidare vill jag också passa på att tacka Royal Canin, Sheba och inte minst Friskies som ser till att min pälsss är så sällsssynt vacker.
Kajalen runt ögonen är från Mjaufeline, vattentät och tål ett rejält kattmatsbad, för mellan dig och mig, finns det något som är godare än att sänka ner hela pälshuvudet i kattmat och bara blaska runt?

Hmm, det var något jag ville berätta...
Jo, just det.
För att det ska stå helt förutom tvivel vad jag får stå ut med här i husshållet, så bifogar jag ytterligare en bild.
Här sitter jag i allskönt lugn och ro (och det är inte alls sant som matte säger, att jag går till hinken och sätter mig när jag är sur. Tvärtom, alla måste väl få ha en egen plats där de kan sitta och filosssofera, eller hur?) och tänker på djupa saker som tyngdkraft ( Fåglar flyger men möss flyger bara när man kastar dem, har ni tänkt på det?) och andra viktiga saker.

Så. Där sitter jag. Och vad händer?



Allvarligt...
Ni ser ju vad jag har att göra med.
Detta är den brutala sanningen om Styre Långskank;
Trots att han har sin favoritleksak, en tom toalettrulle, så attackerar han MIG!
Hela pälsen blev ju i oordning.
Fick tvätta mig i flera timmar efter...

onsdag 11 november 2009

Nu har jag fått nog!!!


Ja, hej, det är jag, Asta Katt.


Nu har jag fått nog...
Det går inte en enda förbaskad dag utan att Styre påminner mig med sin pipiga stämma att "Jag har misssannn en egen Facebooksida och jag har maaaasssssorrrr med vänner som skriver där och där finns jag på kooooort!"

"Vad är det med det då, ditt luggslitna ärkefä?"väser jag.

"Mjaaa, jag bara undrar, vad har du? Är du ute på nätet nåt? Har du några Fb-kompissssar? Eller fansss som jag kallar dem...."


Då brukar jag slå irriterat med svansen och säga att jag vill absolut inte ha några Fb-kompissssar och absolut inte några människor som kompisar, det räcker gott med de jag måste hantera i vanliga livet.


"Men jag har till och med andra katter och en hässsst som kompissss!" säger den förbenade tokfjollen då...


Så det är inte utan att jag blir förbisssstrad här.

Hästar och katter som kompisar,va?
Så vad jag gjorde var att helt sonika skuffa matte av stolen och ta över den här knappmojängen ett tag för att bara tala om att nu räcker det!
Jag kräver minst lika många fansss som Styre, jag är minst en triljon gånger vackrare än den där slarvpälsen (för jag ska bara be att få tala om att det där med tvättning... Det är inte något som ligger högt på Styres lista. Ibland luktar han som gamla sockor. Bara så ni vet...) och jag är kreativ utav bara tusssingen när det gäller att komma på saker att göra.


Hm... Var det något mer jag skulle tillägga när jag ändå är i gång.

Jo.

Just det.
Som ni ser bifogar jag ett idolkort av mig själv.
Jag är till fullo medveten om att jag kommer att överösas med gåvor och presenter nu när ni alla tagit del av min vackra uppenbarelse, helst vill jag ha Sheba och råttor som låter (inte riktiga, för det tycker jag är uräckligt.)
Hm, det var nog allt jag hade att säga, tror jag.
Nu ska jag gå och lägga mig och sova så att jag orkar jaga och bli jagad av Styre i natt.
Lite kul är han ju.
Men väldigt sällan.

måndag 9 november 2009

Sjöraggare och maretroll på ordmenyn!

Vi tar några fler ord, va?

SJÖ-RAGGARE
Se där, ett ord som inte används för mycket nu för tiden. Det är synd det.

~rag²are, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
[senare ssgsleden är (det omkr. 1958 ss. modeord i riksspr. upptagna) raggare, ung bilist som upp­träder uppseendeväckande (o. åker omkring för att jaga flickor), ligist, till sv. slang ragga, om åkare l. taxichaufför: åka omkring för att få frakt (för egen räkning) resp. för att få körning, möjl. etymologiskt identiskt med sv. dial. (Finl.) ragga, gå med svårighet, nor. dial. ragga, gå lång­samt, driva omkring (möjl. samhörigt med raga v.¹)]


Här är ett annat fint ord:

MARE-TROLL. (†) havstroll.


Och här, ett annat....
Rå.
Rået var högt som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. LAGERLÖF Holg. 2: 282 (1907). Råden eller rådanden ser för våra ögon alldeles ut som en människa men har en svans baktill (enl. dalsk föreställning). Fatab. 1914, s. 251. EtnolKällskr. 3: 160 1946.

Jag menar, tänk bara...
Granriskappa och grankotthår!

Min vilde far brukade berätta om rå i skogen, enligt honom hade ett rå aldrig någon rygg utan var urholkad. Själv har jag inte sett några rå i skogen, förutom dem som slutar på -djur.
Men man vet aldrig, en dag kanske man stöter ihop med ett, i granriskappa och grankotthår...

Det är lite synd att de här gamla orden faller ur minnet, likaväl som de gamla berättelserna om rå och troll och jag vet inte allt som sades bo i skogar och gårdar och egentligen överallt, rå har jag inte tänkt på, på många år, men när jag var liten så minns jag att skogen alltid var spännande, för man visste aldrig, bakom vilken sten som helst, eller träd, så kunde det gömma sig ett troll, eller en pyssling.

torsdag 5 november 2009

Apekatt!

Det är ett tag sedan jag hade dagens ord, men det här är oemotståndligt:

Apekatt!

[jfr sv. dial. apekatt, abekatt, d. abekat, nor. apekatt, nyisl. apaköttr, nt. apkatt; af APA, sbst., o. KATT; den senare leden utgör bl. ett slags för­tydligande tillsats (jfr HVALFISK o. d.). som torde ha sin grund däri, att (den i Europa oftast sedda lilla) apan gm sin rörlighet o. vighet m. m. för den populära uppfattningen tett sig ss. ett katt­artadt djur; se RYDQVIST SSL 4: 180
GRIMM 5: 282; jfr äfv. MARKATTA]

om efterapare. En sådan liten apekatt! (i tilltal till barn som apar efter).
O.. / Voltaires fagre apekatt. THORILD Straffs. 2 1784; om Kellgren).
SCHULTHESS 1885.
(föga br.) zool. kattmaki.
Cheirogaleus. Apkatt.
Detta slägte liknar på en gång Makien och Katten. Det har den förres apfötter och den sednares kroppsvext. SCHEUTZ Naturh. 23 (1843).
DALIN 1850.



Tänk... Jag hade glömt bort det ordet, hur kunde jag göra det?
Apekatt... Härligt ord!

måndag 2 november 2009

Hurra för mig!

För övrigt har jag passat på att fylla år, hurra för mig!
Och hurra för alla som firat mig precis så som jag vill firas.
Med punk-skivor, kakor, luncher, blommor och ormhalsband och de människor jag tycker bäst om i hela världen så ser jag med tillförsikt på mitt inklivande i den åldern som vi kallar fyrtiosex.
Det innebär att det är fyra år till mitt förmodade kalas nere på Österlen, dit jag med tillförsikt ser att ni alla sluter upp.
Jag tänker mig ett firande i en vecka ungefär. Det torde vara lagom.
Med sightseeing vid Ale stenar, havsgluttande, god mat-ätande och öldrickande och mycket skratt och stoj.
För födelsedagar är till för att firas, visst är det så?

Förbannad cynism.

På text-tv kan man läsa att 54 000 blir utförsäkrade nästa år.
Vidare kan man läsa att försäkringskassan räknar med att en tredjedel blir sjukskrivna igen efter ett halvår.
Till vilket pris undrar man?
Hur mår den tredjedelen sjukskrivna efter en sejour ut i ett arbetsliv där de inte ens skulle ha varit?
Att helt kallt räkna med detta visar på en förbannad cynism.
Det är inte utan att det känns som vi är någon slags mänskliga försöksdjur, som ska testas för att se hur det går, eller inte går.

Men är jag förvånad?
Det tror jag inte någon är...