lördag 31 oktober 2009

Är det slutet på bloggen?

Man kan börja undra, är det så här början är till slutet på en blogg?
Nio dagar utan ett enda behov att uppdatera, det jag gjort är att läsa andras bloggar, tänka "Men har de inte uppdaterat?" emellanåt, men aldrig tänkt tanken själv att "Jag har inte uppdaterat heller."
Jo, igår slog det mig.
Funderade flyktigt på att uppdatera, tänkte sedan, "Nej, vi tar det en annan dag."

Inte för att jag lider brist på saker som händer och saker jag tänker, däremot så har jag tydligen inget behov att berätta om det just nu.
Så, jag tror väl inte att det är slutet på en blogg vi bevittnar nu, kanske enbart en paus som varit.
Vi får väl se.

torsdag 22 oktober 2009

Men säg till mig, då!

... Men säg till mig, då!
Jag har bjudit folk på lunch, om en timme och vad gör jag?
Jodå, vanan trogen sitter jag här och småfilosoferar och viftar med tårna.
Inte för att jag är förvånad men någon gång ibland känner jag en snudd av förvåning att jag aldrig slutar att skjuta upp saker.

För övrigt förvånar det mig att jag mer och mer ofta bjuder folk på mat.
Och att de äter.

Jag har precis för mig att jag inte är en sådan människa som bjuder hem folk på en bit mat och prat.
Jag föredrar ju en god bok till lunch.
Eller inte till lunch men som sällskap till lunchen.
Håller jag på att bli social?
Eller har jag helt enkelt bara smådåliga böcker hemma?

Kärlek är ................... ?

Jag tänker som så att jag slänger ut en liten enkel fråga till er...
Minns ni de här teckningarna med "Kärlek är..."?
Så.
Kärlek är ......................................... vad då?

Och räcker inte det som något att bita i på morgonen. Eller kvällen.
Vänskap är........................................ vad då?

onsdag 21 oktober 2009

... vari jag drabbas av eftertankens kranka blekhet med schwung!

... Och tänk så roligt jag har mitt i allt elände...
Kia sms'ade härom dagen och försökte umgås med mig, strängt upptagen som jag var så skrev jag "Lite upptagen..." Hon messade tillbaka och sa "Kanske i morgon?" Varvid jag på mitt bossiga, mystrevliga sätt, svarade "Ja! Under tiden får du väl läsa bloggen och uppdatera dig."

Vilket hon gjorde, som hon sa igår "Jag gick bakåt till senaste gången vi träffades för att se om du skrivit om det, och det hade du ju."
Så det hade jag tydligen gjort.

Vilket fick mig att fundera över om det är rätt att vänner får finna sig i att dyka upp här i bloggen titt som tätt.
Å andra sidan så skriver jag ju inte i detalj om någon av dem och å tredje sidan så har jag funnit ett visst nöje från de berörda när de läst om sig själva och sina eskapader tillsammans med mig.
Å fjärde sidan så kanske det är därför de uppför sig så väl och är så förbålt trevliga för att de när en misstanke om att om de inte uppför sig så hamnar de här på ett ofördelaktigt sätt.
Å femte sidan har de nästan aldrig några otrevliga sidor. Man skulle lätt kunna misstänka att de går på charmkurser i lönndom. Det kanske de gör?
Å sjätte sidan kanske de har egna bloggar där jag dyker upp titt som tätt, precis som jag är.
Bister, burdus och lika charmig som en gråsten mellan varven.
Å sjunde sidan blir jag smått nervös när jag tänker på det.
Å åttonde sidan så tror jag att jag aldrig mer ska nämna någon vän här över huvud taget.
Å nionde sidan så vete fan vad jag skulle skriva om då.
Å tionde sidan så har jag vecklat in mig i det här resonemanget så jag knappt tar mig ut och finner att jag måste entlediga mig själv och eventuellt ägna tiden åt charmoffensiver både åt vänster och höger, uppåt, nedåt och snett åt sidorna.

Å elfte sidan så kan det inte vara nyttigt att tänka så mycket.
Å tolfte sidan så kanske jag borde ägna mig åt lunchen.
Å trettonde sidan så tror jag att jag gör det.

Medan jag funderar på om det eventuellt kan finnas en fjortonde sida...

Det är en viss skillnad, eller hur?

Men du...
Jag köpte "Konsten att vara snäll" igår på secondhanden. Borde vara en bok som skickas ut till allmänheten en masse.

Jag har nämligen en teori som i korthet går ut på att vem som helst kan bete sig som en idiot, medan däremot att vara snäll är en fin konst som ytterst få kan utföra.

Speciellt snäll utan att vänta sig något tillbaka.
Bara vara snäll för att vara snäll och sedan vara nöjd med det, oavsett hur det tas emot.

Det är som i den där boken jag pratar om ibland, (en sådan där bok som jag läst en gång och inte vågar läsa igen för jag tänker att "Den kan inte ge mig samma upplevelse igen...) där en indian pratar om att släppa taget.

Det finns så mycket vi människor behöver lära oss att släppa taget om, andra människor, saker, minnen och jag vet inte allt...

Vi kan säga att "Nej, jag bryr mig inte längre" men ändå så bär vi på en liten tagg som gör ont när vi tänker. Vi blir uppretade när vi möter personer som gjort oss illa, när saker går sönder och minnen gör ont.

Han, den här indianen har ett exempel på om man t.ex. ger bort en sak.
Sedan upptäcker man samma sak på secondhanden man besöker någon vecka senare.
Och man blir ledsen och lite vrensk och tänker "Jaha... Så var det, alltså..."

Han menar att om man ger bort något så ska man ge bort det totalt. Fritt för den andra att göra precis vad som helst med. Utan att man själv ska bry sig.
För annars har man gett bort något med förbehåll att det ska hanteras på ett visst sätt.

Egentligen borde kanske varje gåva komma med en liten inskription...
Det kunde stå:
Jag ger dig det här för att jag tycker om dig och du får göra precis vad du vill med det.

För jag tänker, så ska det väl egentligen vara. Att man ger för att man tycker om.
Sedan vad som händer, med saker och med hjärtan också för den delen det spelar inte så stor roll.
Just att kunna ge och sedan deala med känslan efteråt, utan bitterhet som hänger med i åratal, jag tror att det är själva grejen.

Skulle jag själv bli vrensk om jag hittar något jag gett bort i secondhanden.
Troligen.
Troligen skulle jag också bli störtförbannad.
Men jag hoppas att jag kommer på tanken att det inte betyder att personen jag gav saken inte tycker om mig. Utan bara inte behöver saken jag gav.
För det är en viss skillnad, eller hur?

tisdag 20 oktober 2009

Flashbacks från exorcisten. På citygross av alla ställen.

Som jag sa till mig själv nyss "Jag har fan ingen inspiration till bloggen över huvud taget."
Vilket innebär att det här är ett tillfälle så gott som något att låta fingrarna vandra lite planlöst över tangenterna.

Var över till äldsta vännen igår, hon har stora planer, riktigt stora, det är hus och loppis och jag vet inte allt. Hon går i gång och jag bromsar, sedan går jag i gång och hon bromsar. Ett perfekt exempel på vänskap när det är som bäst.

Egentligen borde det finnas massor med småsaker att irritera sig över, folk som bär sig tjockskalligt åt, som t ex damerna som tyckte att det ultimata stället att uppdatera varandra på var när de skulle packa ner varorna klockan nio på city gross igår...

Och som de pratade... De pratade så de glömde att packa så att kassörskan fick bygga ett litet berg med mina varor allt medan damerna snackade så att gomseglen fladdrade.
Deras rörelser blev långsammare och långsammare och avstannade helt medan de insöp varandras berättelser.
De ojade och de stånkade och de skakade på huvudena så att resten av oss som stod i kön fick flashbacks av filmen Exorcisten där en annan kvinna verkligen skakade loss på sitt huvud.

I normala fall skulle jag ha blivit irriterad. Hade jag varit man skulle jag ha ylat "Men hörni! Är det inte ni kvinnor som är så bra på att multitaska, eller vad det nu heter!? Var är den kapaciteten nu!?"

I stället blev jag smått full i skratt. Kvinnorna var nästan för bra för att vara sanna, där de gick in i sin egen värld och glömde tid och rum totalt, allt medan kassörskan som av förståeliga skäl ville hem blängde på dem, kön bakom oss fylldes på och ingenting hände mer än detta samtal.

Vi andra kunde lika gärna ha befunnit oss på Mars eller någon annan hemtrevlig planet.

Sedan kom de så smått till sans, med sömngångaraktig hand tog en av dem sina tre paket med köttfärs och stoppade in dem i sin kasse. De två andra rafsade till sig sina saker, de sa "Ja, trevligt att råkas!" och lovade att "Vi hörs snart!" och sedan verkade det som de fick syn på oss, kassörska med kunder som bara stod och tittade på dem.
"Uj!" pep de och liksom studsade på stället och försvann.

Jo, det var roande men ändå, jag hoppas att jag inte hamnar i samma kö som dem igen.

fredag 16 oktober 2009

Vi kanske är som ogräs?

... Men allt är ju inte "död pest och pina" som Lundell sjunger i "Bättre tider".
En sång som jag fick i huvudet i kväll.

Den mannen tror jag att vi redan enats om är ett geni, eller hur?
(Speciellt Kia som ryser av vällust (eller är det motvilja?) varje gång vi diskuterar honom...)

Men i alla fall.
Jag är inte ensam mitt uppe i allt det här. Den här cirkusen med sin karusell har det goda med sig dock att mina vänner kickar in och hör av sig och bara finns.
Den här cirkusen och karusellen har fört med sig att jag läst många kloka och goda kommentarer från bloggare som jag inte visste om innan.
Den här cirkusen och karusellen som vi är på, många med mig, kan bli utdragen och troligen ganska bitter men en sak, vi är inte ensamma.
Jag tror att tillsammans kan vi stötta varandra och i värsta fall får vi väl starta ett parti, ett gammaldags gräsrotsparti, nej, stryk det, ett ogräsparti, för ogräs växer vilt och högt och fritt och det lär behövas att vi kan växa vilt och högt och fritt och göra oss själva lika synliga som de första maskrosorna på våren.
Och ett ogräsparti skulle onekligen vara passande när vi behandlas som just ogräs. Vi ska inte synas utan vi ska ur rabatterna och till komposten eller vart det nu är vi ska ta vägen...

Men i alla fall...
Tillbaka till Lundell och hans "Bättre tider".
I texten står det bl.a. som så här:

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt


Och jag tror, någonstans att det är viktigt att tro att det kan bli bättre... För någonstans så har jag svårt att inte tro på någon som helst ljusning. För när allt är så jävligt som det kan bli, då måste det vara någon måtta på det. Någon gång.

Jag tänkte faktiskt i dag att "Nåväl, de har inte ättestupan kvar i alla fall, alltid något.."

I mitt fall är det väl humorn som är det sista som överger mig. Och hoppet. Jag tror det är livsviktigt att ha både och, även om de är flämtande små ibland, så måste man försöka bevara dem, eller vad tror du?

Någon som har lite minne över?

Vidare, det är inte konstigt att man blir förbannad.
Jag menar, jag jobbade själv på en myndighet vars främsta flaggskepp var att det mesta inte fungerade som det skulle så i och för sig är jag inte förvånad när jag ser en annan myndighet misslyckas kapitalt med vad de ska göra.
Saken är väl som så, att jag tror att flertalet av de som jobbar på Fk gör vad de kan, försöker så gott de kan, det måste jag tro, för att inte tappa hoppet om mänskligheten totalt.

Men.
Med de här nya reglerna och nya datorsystem och gu' vet allt som de styr med där så tappas en viktig komponent bort.
Vi, människorna som är beroende av att just Fk fungerar som det är tänkt.
Problemet med att hantera människor är att vi är sköra normalt sett, sjuka människor är ännu skörare och därför borde det vara tusan så viktigt att det fungerar.

Men.
Det gör det inte.
Jag kan räkna upp ganska många fall som hamnat mellan stolar, folk som spenderar sina dagar i telefonköer och någonstans så blir jag förbannad igen när jag tänker på att vi, som är sjukskrivna, vi ska fungera och jaga efter folk och läsa i genom regler och se till att vi kommer när vi ska, medan allt går på tämligen lösa boliner.

Men.
En annan sak.
Det här är vad regeringen lovade skulle hända när de gick till val.
Det här är vad majoriteten av folket ville.
Jag hoppas att de är nöjda nu.

Och, vet du, jag tänker på de som inte orkar, som inte har talets gåva när de har planeringsmöten och sedan går hem med en klump i magen för att det de ville ha sagt inte blev sagt.
Jag kan prata för mig, och det är tur, sedan att jag glömmer vad som sagts när jag blir stressad är en annan sak. Och det vet nog både du och jag att möten om ens framtid lustigt nog kan verka stressande på vem som helst.

Så jag glömmer som sagt vad som sägs. Det är ungefär samma känsla som om någon skulle klippa till en i huvudet med en sandsäck. Jag vet att jag varit där men jag minns sporadiskt.
Det är en intressant bieffekt av att bli utbränd. I stressade situationer är mitt minne lika stort som en valnöt.
Jag har ju vant mig vid det nu, dock undrar jag lite över att jag inte tänkt på att skaffa en kalender där jag skriver ner vad som sagts och stolpar över samtalen som hålls.
Jag fick det som råd igår och ta mig tusan, det ska jag göra, för något säger mig att det kommer att hållas mycket möten....

Som när jag var hos läkaren i onsdags... Min terapeut frågade mig hur det hade gått och jag sa "Hmm, jaa, i stora drag så gick det väl som jag tänkt, men jag minns inte allt..."
och när hon frågade om han skulle skicka in ett läkarintyg var jag tvungen att svara att det mindes jag inte över huvud taget. Bara att det skulle tas reda på vad för ansökan som skulle skickas in.
Terapeuten log och sa att hon skulle fråga läkaren för "Förhoppningsvis minns han vad han skulle göra."
Och som jag sa, "Det hoppas jag verkligen!"

För en sak kan man lita på. Jag minns inte. Inte när jag verkligen behöver minnas.
Någon som har lite minne över kanske?
Jag tar emot det tacksamt...

Det är väl själva fan!?

Är det inte själva fan?

För, förstår du, så här är det...
Handledaren jag har jagat sedan i juli finns inte längre kvar på sin plats.
"Aha... Det är därför det inte ens är telefonsvarare där!" sa jag idag.
"Precis!"
"Men det är väl själva fan ändå!?" sa jag.
"Jo. Det är precis vad det är."
"Och vad ska jag göra nu då?"
"Nu ska du inte göra ett dugg mer. Du ligger på kommunens bord (ja, jag vet, jag tänkte för mig själv att "Hm, jag hoppas jag inte ligger så länge så jag får träsmak.") och de hör av sig när något är på gång. Du kan och ska inte göra något mer. Än att gå hem och ta det lugnt!

Så då gjorde jag det. Och tänker göra det.
Tills jag kommer av bordet.
Är det sådant som kallas bordläggning?


Sedan, om man inte vore en så positiv människa som jag trots allt är, så skulle man kunna fråga sig om inte personalen på Fk skulle kunna ha den goda smaken att höra av sig när de försvinner och tala om vem man ska ha i stället?
Det skulle man kunna tycka eller hur?

För övrigt, det där kuvertet med vad som händer med oss som kan bli utförsäkrade kom igår.
Har ni fått det och läst det?
Det har jag.
Otaliga gånger.
Speciellt bra tycker jag om de nya a-kasse-reglerna och att man kan få sjukpenning igen efter tre månader då man inte erhålligt något från Fk.
Jag antar att under de tre månaderna ska man försvinna någonstans från jordens yta och leva på luft och vatten?
Nåväl, luft och vatten gör ju ingen tjock och det passar ju bra, lagom till beach 2010 kommer ett flertal av oss svenskar som inte får något någonstans ifrån att kunna visa upp väldigt slanka kroppar.
Det är tur att vi har en regering som tänker på oss.
Eller hur?

onsdag 14 oktober 2009

Cirkusen är i stan.

Jo, den är det.
Låt oss säga som så här, att nu kids, nu är det som cirkusen rullat in, dragit i gång karusellen och den går i vansinnig fart och allvarligt talat, jag vill hoppa av i farten.
Kan jag det?

tisdag 13 oktober 2009

Inbillningssjuka eller inte...

Medan jag inte är online så ställer ni till med upplopp i nätvärlden...

Nu har jag läst både Mad Worlds och Cickis inlägg i den här frågan om sjukskrivningar och fib och utbrändhet. Länkar har ni till vänster, för jag har inte tid att ägna mig åt html enligt alla konstens regler.

Så här är det. Imho.


Fram till den dag då man själv drabbas av en sjukdom så är man lyckligt ovetande om dess fulla effekter.
Man kan tro att man begriper men man har inte ens en aning tills det händer.
Händer det så kan man knappt tro att "Det är så här det är..."

Jag drabbades av utbrändhet själv, och en sak är klar. Folk som tror att det är en släng av det man får, vet inte vad de pratar om.
När så enkla saker som att ta sig ut till soptunnan blir lika vådligt som en tripp uppför Kilimanjaro, när man gråter för ingenting och allting och när allt man någonsin tyckt man var och stod för inte finns, vad gör man då?
När det enda man helt plötsligt är bra på är att sova så vet man inte längre sitt värde. När man inte känner igen sig själv längre, vem är man då? Det är det man får ta reda på. När man orkar och kan. Men vägen dit är lång och under den vägen så kan man också få se det fenomenet att den personen man håller på att bli inte är så omtyckt av alla som tyckte om en sådan som man en gång var.
Då, när man alltid ställde upp, jobbade över, kom tidigare, hjälpte allt och alla utom sig själv... När man helt plötsligt börjar dra gränser och säga "Nej." så går det inte helt smärtfritt. Som tröst kan jag säga att de som inte tycker om en när man står upp för sig själv, de kan man helt enkelt vara utan. Det är ingen förlust att avyttra sådana bekantskaper.

Jag vet att det är så många som tror att folk är inbillningssjuka. Jag tror också det finns en försvinnande liten del som är det.
Men jag tror att merparten inte är det.
Jag vägrar att tro att folk fullt medvetet väljer ett liv som innefattar skojigheter som att tämligen konstant säga "Nej, jag kan inte." eller "Nej, jag har inte råd."

Jag vägrar att tro att majoriteten också tycker att det faktum att varje dag känns som vilken dag som helst är något attraktivt.

Jag vägrar att tro att man medvetet väljer att utesluta sig själv ur en arbetsgemenskap, för även om det alltid finns träskallar på arbetsplatser så ger t.o.m. de en gemenskap.

Jag vägrar att tro att flertalet av oss sjukskrivna vaknar varje morgon och sträcker på oss och tänker "Ännu en dag när jag kan göra precis vad som helst."
Vad jag däremot tror och vet är att flertalet av oss vaknar upp och känner oss förbannat otillräckliga.

Jag vägrar att tro att majoriteten av oss sjukskrivna lever ett lattjolajbanliv, fullt med sång och dans och skoj som gör oss så utmattade att vi inte orkar göra skäl för oss.

Vad jag vet är också att hela den här storslagna idén med att sjukskrivna ska prövas för arbetsliv, (vilket jag inte har något emot) inte fungerar i praktiken.
Jag kan säga det med största säkerhet eftersom jag är inne i det hamsterhjulet just nu, och det ska jag säga dig, att hur jag än puffar och springer i hjulet så händer det inte ett dugg.
Vad jag också kan berätta är att det är inte mitt fel.
Och ja, du kan säga att "Nå, det fungerar kanske inte för dig, men för andra!" men då ska jag tala om för dig att jag är minst lika viktig som vem som helst.
Att det fungerar borde vara en självklarhet, annars ska inte sådant här dras i gång över huvud taget.
Jag vet inte vad jag ska göra mer efter att ha påtalat mitt intresse "Nu sätter vi i gång!" som jag sa i juli, efter att ha ringt min handläggare som är än här än där men aldrig på samma ställe så att jag kan prata med denne.
Det går förbannat bra att tala om planer, lägga upp mallar och sedan inte låta det hända någonting. Eller så verkar det för oerfarna ögon.

Nej, du... Jag vet och förstår att många tycker att sjukskrivna ska klämmas åt och testas och provas och donas med. Jag vet det.
Jag blir inte arg.
Men jag accepterar det inte.
Jag kallar det okunskap.
Och jag kallar det dumhet.

Och den dagen, om mot förmodan, det skulle hända att du eller någon annan går ner på knä och behöver en hjälpande hand då finns jag här.
För jag vet.
Både hur det är att vara frisk. Och sjuk.

måndag 12 oktober 2009

Mat.

Om jag inte får mat snart så kommer jag att gå in och gnaga på grannens skor.
Så hungrig är jag.

fredag 9 oktober 2009

Hur var det nu man använde en hårborste?

För de som till äventyrs har något emot kraftuttryck så torde det vara läge att vända nu.
Jag är helt jävla slut. Så in i helvete trött att jag kommit förbi tröttheten och mer knallar omkring som en zombie i någon Stephen King-roman.
Hålögd och med håret på ända för jag kan inte klura ut hur hårborsten fungerar, var det skaftet man ska dra genom håret eller hur var det nu igen?
Tandborstningen höll på att ske med frisyrgel i stället för Colgate och kaffet gjordes så starkt att jag nästan fick ont i ögonen av att titta på det.

"Men varför!?" skriker du som är bekymrad läsare, "Vad har hänt!"

"Jo..." säger jag. "Asta Katt hämtades hem på eftermiddagen igår, "Lugn och ro, inga höga hopp och håll koll på kattungen" sa veterinären.
"Heh..." sa jag och tänkte det här lär bli lika enkelt som att såpa pingviner.

Det blev det också.
Asta Katt var lite vinglig och fick vara i sovrummet medan hon vilade.
Sedan öppnade jag dörren.

"Åh! Här kommer hon, polarnas polare, skojkatten, boxbollen!" tänkte Styre, la öronen bakåt och omfamnade henne med både klor och tänder.
"Lugn och ro!" röt jag och lyfte bort Styre.
"Vad fan säger du , människa?" frågade Styre.
"Hon behöver lugn och ro, du får inte slåss med henne!"
"Lugn och ro? Vad är det?"
"Att du låter henne vara?"
"Låta polarnas polare, boxbollen, skojkatten vara? Vad är det för mening med det? Kom igen, Asta Katt så jagar vi varandra!"

Asta fick vara lite längre i sovrummet, hon såg tacksam ut.

Men sedan...
Sedan skulle matte sova.
Försökte först med öppen dörr.
In kommer Styre...
"Hmm. Människa i säng! Red alert!" och så attackerade han för katt och fosterland.
Det var okay. Jag är numera van igen vid att någon biter mig i fötterna, sparkar mig på knäskålarna och får för sig att "Den där grejen mitt i ansiktet på henne, människan, måste vara en gigantisk leksak!"

Så jag uthärdade och led.
Men sedan var det Astas tur, säga vad man vill om Styre, men han fördelar sina gracer.
Därför lyftes Styre ut. Dörren stängdes.

Och hela natten har vi därför lyssnat på Styres tolkningar av "O sole mio", "You're nothing but a
hound dog" och "Jag är en ensam kattunge i haaaalllen".
Den katten kan bli nästa Pavarotti inom kattsläktet.
Tro mig.

Nu är det dock morgon. Jag är vid det här laget så trött att jag känner mig smått upprymd, du vet, som man blir när man sovit för lite och allt verkar smått roligt.
Det är en trevlig omväxling.
Men det ska gå det här med.
En dag i taget och ett kattslagsmål i taget.

torsdag 8 oktober 2009

Asta Katt är hemma nu.

Asta Katt är hemma nu efter kastreringen och har vaknat och går rakt. Hon fick vara kvar på uppvaket hos veterinären till på eftermiddagen eftersom Styre är en vild kattunge som inte begriper lugn och ro speciellt mycket. Såvida det inte är han själv som vill ha det så klart...

Era kommentarer kommer upp, jag är bara så förbångande trött så jag skulle kunna stå i ett hörn och sova som en häst och därför tänker jag hoppa i säng och sova i ungefär sjuhundrafemtio kilometer i timmen. Eller vakna varannan timme. Det görs det också.
Vi hörs, ni.

onsdag 7 oktober 2009

Jag har bestämt att allt ordnar sig.

Jo men du...
I morse tog jag långa benet före och gav mig ut på en motionsrunda. Solen sken och vinden blåste precis lagom och någonstans kom känslan, kanske från talltopparna att "Jo, men det ordnar sig ändå."

Någon sa någon gång att "Skulle jag sörja så jag blev tokig, inget kan bli rakt som är krokigt" (eller något i den stilen...) och själv tänker jag "Skulle jag oroa mig så jag blev tokig så blir fortfarande rakt inte krokigt."

Så jag har bestämt att allt ska ordna sig.
Så får det bli helt enkelt.

Nog skulle jag kunna vara lite gramse på FK som håller sig med telefonmeddelare (nej, inte telefonsvarare, eftersom man bara får ett meddelande att si och så är i Korpilombolo och skördar fårull) nog skulle jag kunna vara lite gramse på att ingen vet någonting någonstans och visst skulle jag kunna vara gramse på all tid jag spillt på att få veta just detta ovärderliga faktum att ingen vet någonting.

Nog skulle jag kunna det.
Men nu har jag bestämt att det ordnar sig ändå.

För övrigt har jag också bestämt Oktober ska bli en ljus och höstklar månad, full med dagar som känns som att dricka kall sockerdricksluft, lagom med stormar och lagom med regn.
Vidare har jag också bestämt att allt som ni andra går och funderar på, det ordnar sig det också.
Bra, va?

söndag 4 oktober 2009

Visst blir man lite mållös?

Hör du, visst blir man ibland lite mållös?
Imorse, för jo, för de som vet, jag steg upp vid sju imorse efter Fimpens räddningsaktion (där hon i likhet med Kinky Friedman hävdade "Sometimes you got to have some fun, whether you want it or not." Eller hur han nu sa det.)

Hur som helst, andemeningen var densamma, så Fimpen kom upp här beväpnad med franska, ost, skinka och chilinötter och öl. Precis vad man behöver för en kvälls roligheter.
Och inte att förglömma lite whisky.

Jag misstänker starkt att det är därför man har vänner, för att de ska rycka upp en när man är lite på väg neråt och inget känns speciellt roligt och inget känns som det lockar. Då kommer vännerna in och drar en i svansen och säger "Kom igen, katten, det svänger ju!"
Och då känner man efter lite och jo, lite svänger det allt.
Lite. Och sedan svänger det lite till.

Så igår svängde det. Vi hade rysligt roligt, gjorde varma mackor, sjöng och skrålade och Styre satt i knät och skrålade han med och det bästa av allt var nästan när Fimpen gick hem.
(Nej, inte menat som så att det bästa var när hon gick hem.)
Utan att hon gick hem tre gånger. Eller försökte i alla fall.
Varje gång jag stängt dörren så ringde det på igen och hon hade glömt något.
Sista gången hon fick tag på dörrklockan så hade jag precis tagit en stor klunk vatten och höll på att storkna när jag försökte svälja och fnissade samtidigt.

Men till slut kom hon iväg. Och jag skuttade till sängs för att sedan i morse, klockan sju stå upp pigg som en Sarons lilja.
Äldsta vännen och jag åkte nämligen iväg för att hämta brorsdottern.
Resan dit var tämligen omväxlande, både sol och regn och moln och klar himmel.

Väl nere på Västgötaslätten sade äldsta vännen, ity hon har varit överallt och vet allt. (obs. ingen ironi, jag menar det verkligen.) hon sade alltså "Vi kanske skulle ta en fika på Osterian." varvid jag sa "Ja! Där har jag aldrig varit!" varvid hon tittade häpet på mig och sa"Har du inte varit där!?" och jag skakade på huvudet och frågade "När skulle jag varit där, menar du?" ity jag inte brukar tillbringa tiden i Västergötland över huvud taget.

Men i alla fall. Vi hämtade brorsdottern och iväg till Osterian.
Det stod redan en flock av människor utanför dörrarna och på slaget elva släpptes vi in. Först skulle vi beta av själva ostaffären, sade äldsta vännen och mumlade något om "Det finns smakprover av ostar där!"

Så vi in i ostaffären och runt i gångarna. Det stod mycket riktigt smakprover på några bord, skålar med små tänger att ta osten med och jag vet ju inte hur det är med dig, men jag använder gärna verktyg om det finns sådana eftersom jag fått för mig att det är lite mer hygieniskt.

Så vi tog tag i varsin tång och provade morfars brännvinsost eller om det var farfars, jag minns inte riktigt, någon far i slutet var det och det smakade verkligen bra.

Sedan klev en madam in genom dörren.
Hon marscherade raskt fram till en smakprovsskål och nös.
Åtta gånger!
(Jo, vi räknade.)
Det var inte tal om att hålla händerna för näsan eller att vända bort huvudet, nej då, hon nös över hela skålen med fermitet och precision.
Vi andra i lokalen tittade lite på henne, det blir ju lätt så när någon nyser och nyser och nyser och därtill är placerad rakt över en skål med mat.
Sedan tog hon resolut händerna rakt ner i skålen, gröpte runt som om hon letade efter guldklimpar och moffade in i munnen.
Alla andra som stod runt samma skål hade i och för sig redan backat en bit när hon kom in och höll sin nyskonsert men det där var droppen, helt plötsligt var hon helt ensam vid skålen.
Det var hon säkert nöjd med, när jag tänker efter.

Och vi, vi andra, vi bara tittade.
Och begav oss till ett annat bord med ost.
Det kändes på något vis mer aptitligt.
Men visst blir man mållös?

Det slog mig nu förresten. Mållösa blev vi ju på ett sätt, men inte mållösa på ett annat.
För som tur var fanns det ju mer ost. Annars hade vi varit dubbelt mållösa....

fredag 2 oktober 2009

Hur är det med dig, då?

Jag ligger efter här.
Det blir ju så när man farmar (humoristiskt getöga kastat mot Cickis design vars länk ni hittar till vänster och som berättade om Farmville för mig.) och är maffiamedlem på facebook.
För att inte tala om alla spännande uppdateringar som folk gör som jag bara måste kommentera och alla tester som ska göras och alla skämt det ska skrattas åt.
Jag är fast. Totalt fast. Jag erkänner. Och jag har skoj varje sekund nästan.

Men det går över. Det är nyhetens behag.

För övrigt, Styre Långskank fyller fyra månader idag! Vilket innebär nya råttor.

Och "örkar ja" mer än jag gjorde sist när jag skrev?
Nej. Faktiskt inte.
Jag är så trött på att inte veta hur det ska bli med hela baletten, så trött att jag knappt orkar bry mig. Intalar jag mig själv. Medan jag bryr mig.
Hur det än blir, så blir det, det är väl en sak som är säker...

Var i stugan en sväng idag, det ska visst bli busväder imorgon så jag tog undan blomamplarna och ställde de mindre krukorna i lä.
Tittade på almen, det finns några döda bamsegrenar som jag verkligen hoppas inte kommer ner. Men, hur det än blir, så blir det, där också, eller hur?

Annars är det höst här. Det är det väl hos dig också antar jag.
Känns skönt på ett sätt, men någonstans kan jag inte låta bli att undra vart fan sommaren tog vägen?
Det gick undan känns det som.

Och nu, nu är det mindre än tre månader till jul... Tänk dig...
Sommaren som var känns långt bort och sommaren som skall komma ännu längre bort.
Men vi ska igenom den här vintern med.
Med mörka November och December med köphysteri och Januari som känns som hundra år och sedan, Februari som kanske, om vi har tur visar lite vårdropp.
Men det är långt dit nu.
Känns det som.

Jaa... Så är det med mig nu, hur är det med dig då?