onsdag 30 september 2009

Åh, vad jag retar mig...

--- För övrigt....
Gu' vad jag retar mig på att de håller på och möblerar om på stormarknaden.
Var där för några veckor sedan och röran var total.
Var där igår igen. Inte fan ser det bättre ut.
Det enda de uppnått är att folk (igen) går med halsarna sträckta som hungriga fågelungar allt medan deras blickar söker och söker och inte finner vad de vill ha.

Vad är det bra för?

Vid fiskdisken har de måsskrin, jag antar att man ska sluta ögonen och drömma sig till någon kust någonstans och sedan sväva fram som en zombie och säga "Ett kilo reker" med göteborgs-stämma och sedan sväva bort från måsarna som skriker och öppna ögonen abrupt och se att "Nej, jag befinner mig långt från kust och hav och salta vindar, jag står med kattsand upp till knäna och Friskies adult och leverpaté och allt vad man kan tänka sig för de små rara pälsbollarna."

Det får mig så förbannat irriterad att vandra omkring i gångarna som en osalig ande, jag vill inte behöva springa som en lössläppt antilop uppför en gång, ner för en annan, till vänster, till höger och sedan till slut hitta pastan undangömd förskräckt i ett litet hörn där den står och hukar.

Jag vill inte jaga omkring som en vild bandhund efter mina flingor, jag blir bara ilsk, jag blir bara sur och jag lovar mig själv att aldrig mer handla någonting någonstans, ity att leva på luft och luft verkar så mycket enklare än att försöka hitta min dagliga dos av kaffe.

Vad är det som blir bättre av att honungen flyttar några meter åt höger, att kattmaten tar ett frivolt skutt rakt fram och att brödet står centrerat i varuhuset?
Var är vinningen?
Jag begriper det inte och jag känner mig som polaren Theseus i en labyrint, dock utan röd tråd för att ta mig ut.

"Ja örk int´"

Det känns som jag inte har mycket inspiration för tillfället.
Så mycket som ska fixas och donas med innan mitten av oktober och det är nästan så jag tänker "Ja örk int'!" men samtidigt så vet jag så väl att här handlar det inte om att orka utan att göra.

Så jag skjuter upp vad som bör göras till dagarna som skall komma. Det fungerar fint men driver mina medmänniskor till vansinne. Ja örk int' bry mig om det heller.
Var sak i sin takt, eller nej, jag menar, var sak i min takt...

Asta Katt skall kastreras nästa vecka, ett svårartat fall av marsning har inträffat och hon krönte det hela med att gå och sätta sig och helt enkelt kissa på en tröja.
Antagligen örkade hon int' gå på lådan eller också var hon helt enkelt förbannad på bristen av moatjéer.
Styre bara åsåg spektaklet, med gapande mun och stora ögon.

"Käringen har blivit tokig!" såg det ut som han tänkte när hon krängde fram liggande på golvet som en karikatyr av en knubbig pälsorm.
Nu är löpningen över och Asta Katt ser smått besvärad ut, som hon tänker på att "Herrejösses, jag har ålat mig fram längs hela lägenheten och ylat och stått i. Och han har sett allt!"
Hon försöker nu desperat komma tillbaks till sin ställning som "Äldsta katt som har rätt i allt!" allt medan Styre Långskank hänger i hennes öron och säger "Sorry, men jag kan inte riktigt ta dig på allvar när jag sett dig ligga platt som en paddda på golvet allt medan du ylar "O sole mio" med brösttonerna."

tisdag 29 september 2009

Såg du?

För övrigt...
Såg ni Burma VJ igår?
Finns på SVT Play.
Så hoppfullt det kändes i början, att kanske skulle det gå vägen.
Så hemskt man visste att det skulle sluta.
Riktigt bra dokumentär, riktigt otäck, riktigt sevärd.

Ingenting är längre som förut.

"Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut!" sjöng Anders Fuglestad någon gång för länge sedan och det är den låten som snurrar i huvudet på mig nu...
Det värsta är att det är den enda textraden jag minns, men ack så väl den stämmer.

Med nostalgisk blick minns jag när man fortfarande kunde ringa till ett företag eller myndighet och prata med en livslevande människa.
Så är det inte nu.
Nu ska man sitta i telefonkö tills fan hämtar hem än och säga vad man vill om fan, men bråttom verkar han inte ha.
Vilket nog är tur.

Sedan skall man knappa in si och knappa in så och har man tur, så får man sig också en melodisnutt till livs.
Åh, lycka!
För ska jag lyssna på musik nog vill jag helst av allt göra det i telefon!

Har man sedan ännu mer tur, (vilket innebär att man inte drabbas av stum telefonarm) så får man prata med en alldeles riktig människa till slut.
Har man inte tur kommer man till en telefonsvarare som säger att "Person si eller så är på: möte, föredrag, konferens, eller helt enkelt på rymmen, var god återkom senare."

Varvid man får lägga på och göra något konstruktivt med den ilska man till äventyrs orkar känna.
Eller också suckar man bara "Ingenting är längre som förut..."

fredag 25 september 2009

Har du skaffat kattunge!?

Det blir varken hackat eller malet just nu, jag farmar mig ju genom livet och är maffiamedlem i Facebook och du kan inte tro hur mycket det finns att farma och hur många inbrott och folk att slåss med som tar upp min tid numera...

En rolig grej igår, Kia ringde och sa "Har du skaffat kattunge!?"
"Jo." sa jag.
"Ja, för jag var inne på din blogg och helt plötsligt dök där upp ett okänt namn!"
"Jo." sa jag.
"Men hur länge sedan är det vi träffades?"
"Inte så länge?"
"Jo, för jag började gå bakåt och det måste vara minst tre veckor!?"
"Är det så? Jaa... Det måste det vara!"
"Och det är lite glest med uppdateringarna, men det förstår jag ju."
"Jo." sa jag.

Så vi beslöt raskt att idag borde vi fika och uppdatera varandra vad som hänt mer under veckorna.
Ska bli trevligt, jag har inte ätit en enda bakelse på hela veckan och känner bestämt att bakelsekvoten är på minusnivå.

För övrigt, varje helg tänker jag "Kanske sista drägliga helgen för hösten..."
För snart börjar stormen. Och regnet. Det är inte så dumt det heller i och för sig...

onsdag 23 september 2009

Hej då lilla getingmaskinen, vi syns i torpet!

Var inne en sväng till Linköping i ett enda syfte.
Att köpa dammsugare.
Jo då.
Frivilligt.
Inte en av de där sakerna som jag jublar högt över att behöva köpa.
Inte en av de där sakerna som får mitt hjärta att värmas varje gång jag ser den.
Inte en av de där sakerna jag går och lägger mig och tänker "Åh, vad fin den är!"

Men nödvändig.
Min förra dammsugare var en annan sak. Den var glatt gul och svart och trind, påminde lite om en glad geting.
Den summade och hummade och åt allt som kom i dess munstyckeväg, jag gillade den dammsugaren.
Men åren går och en vacker dag så märkte jag att den numera ratade damm som den förut åt med glädje.
Vände den så den låg på rygg och sprattlade och upptäckte, ack!
Ett hål på lilla dammsugarmagen!
En liten svart plopp, eller liten och liten men mellanstor som hade gett sig iväg och numera ägnade sin tid och fritid åt att åka omkring inuti dammsugarkroppen.
Så enda sättet att försäkra sig om full förmåga var att se till att dammsugaren låg platt som en pannkaka på golvet eller soffan eller var den nu råkade befinna sig.
Det lyckades inte alltid och när jag märkte att den fnös åt dammet fick jag som en orolig mor släppa rör och munstycke och hasta iväg och lägga den så platt det bara gick.

I helgen åkte den med ut till torpet, där det är tänkt att den ska framleva sina pensionärsdammsugardagar.
Och jag skaffade som sagt en ny.
Nu är det inte tal om glatt och trint och getingfärger, den här är kliniskt svart och grå och ser otäckt professionell ut.
Den surrar och hummar inte, den gör sitt jobb med ett metalliskt väsande och Styre Långskank ser på den med största misstänksamhet.
Asta Katt håller sig i köket som hon alltid gör när jag dammsuger. Under en gammal trästol sitter hon och fäller nästan all päls hon har av rädsla och när jag väl kommer fram till köksdörren får jag stänga av maskinen och gå in och bära ut henne till ett annat rum allt medan hon fräser och spottar "Helsikesmaskin! Usch!"

Den här nya dammsugaren svor hon extra högljutt åt.
Hon tycker nog också den ser otäckt metallisk ut. Fast i hennes värld är nog alla dammsugare otäcka, även om de råkar se ut som glada getingar och surrar och hummar.

Var är folket, broder, var är folket, syster?

Hör ni!?
Vart i helsike har ni tagit vägen?
Ni som läser och följer med?
Jag känner mig som Povel Ramel i "Var är tvålen?", enda skillnaden är att jag nynnar "Var är folket, broder? Var är folket, syster? Undran och skräck jag känner, var, var, var!?"

Kom fram nu och kom tillbaka. Jag har ju letat överallt efter er. Utom under sängen. Där bor dammtrollen. Ska jag behöva ge mig in där under efter er?

måndag 21 september 2009

Än är inte den sista idioten född.

Skriver numera allt på datorn med Styre i knät.
Går aldrig ensam på toan eftersom Styre inte tycker det är nödvändigt.
Har goda utsikter att få smått nervös mage eftersom det inte kan vara bra för mig att hoppa högt av rädsla när duschdraperiet attackerar mig med kraft.

Missar i morse hur man: Blir lycklig "på riktigt".
Citationsmärkena är mina. Jag hade ingen aning om att man kan vara lycklig på låtsas. Hur fan gör man då?

Grubblar över det en stund och tänker man kanske blir lycklig om man blir Anka-lycklig som den där människan på 3an som hävdar att man "fångar" män och att kvinnans livsuppgift är att göra mannen man "fångat" lycklig.

Tänker som så att visst är talesätten "Än är inte den sista idioten född" och "Det är bättre att vara tyst och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och bekräfta det."

Hurrar också för Leonard Cohen!
Läste igår i aftonblaskan att han skrev sånger bl.a. om "komplicerade förhållanden".
Citationsmärkena är mina där med.
Så fort man blandar in en annan människa i sina relationer (och det vet både du och jag att en relation kräver oftast minst en människa till.) så blir det komplicerat.
Mindre eller mer, men komplicerat kan man vänta sig.

Har också börjat med en mer korthuggen stil.
Känns fräscht på något sätt.

Såg Denis Leary i Actors studio igår.
Vilken man!
Har alltid gillat mr Leary.
En riktig människa i riktiga livet.
Så skönt.

Ett säkert tecken att man är inne i Mörka Tornet-serien är att när någon gör något snällt för en så vill man säga "Mantackar-sai!"
Men man gör det inte.
Man säger bara "Man tackar!" och tänker "sai" för sig själv.

Cyklade en halvmil imorse. Det behövde jag.
Däremot behövde jag inte motvinden lika mycket.
Tänkte för mig själv när jag segade mig uppför backarna hemåt att "Ja, det är sant, än är inte den sista idioten född!"

För just då kändes det så onödigt att streta sig fram som en halvvild furie bara för att ta sig hem och vackla in och luta huvudet mot dörrposten.
Nu känns det ganska okay igen dock.

Hela dagen i tvättstugan känns inte lika okay.

torsdag 17 september 2009

Saltraseri....

Spännande morgon på något vis.
Vaknar med en släng av "bardvirus", vittnar om min baconrädsla och inser just nu, för ungefär några minuter sedan att geni kan man knappast kalla mig.

Stod nämligen och försökte få av locket på en stor saltburk. Jag bände, jag tog iiiiiiiiiii, jag hämtade en liten kniv och försökte få in mellan locket och burken, jag svor, jag kramade denna usla lilla plastburk och försökte få locket att släppa meddels skrämseltaktik och våldsamt dragande i nyss nämnda lock.

Dunkade det till och med irriterat i diskbänken (nej, inte för att jag trodde att det skulle hjälpa, men det kändes skönt.) bände igen av alla krafter och tog i så att jag nästan storknade.
Kände hur min ansiktsfärg växlade från normalt höstblek till rosa, till ilsket röd för att sedan flamma vackert i purpurfärg.

Det hände absolut ingenting mer än att jag höll på att att bli galen. Eller mer galen än jag är.

Sedan, någonstans ifrån så smög en liten tanke, nästan förskrämt viskade den "Tänk om det är ett skruvlock?"

Jodå.
Tänk att det var det.
Så enkelt det smög sig av saltburken.
Jag lär så länge jag lever.

Baconbrännmärken

Jag såg på nyheterna imorse att vi äter 200 gram kött om dagen.
Hur hinner vi med det, tänker jag?
Det är alltså 1.4 kg i veckan.
Jag måste ha fattat fel.
Tänker jag.

Men ändå... Förresten ska jag steka bacon idag. Det är bland det värsta jag vet. Det finns inget kött som är så illasinnat som just bacon. Det fräser och skvätter och bubblar och beter sig högst opassande livligt i stekpannan.
Sist stekte jag bacon iförd en chic liten tröja som lämnade lilla maggen bar.
Elller okay då, jag ska säga som det är.
Jag stekte bacon i en uttjänt tröja som jag dragit på mig för att jag inte orkade bry mig.

Sedan hade jag baconbrännmärken på magen.
Det var absolut inte chict.

Fan så märkligt...

Jag har ingen aning om var det här kom ifrån, det bara fanns i huvudet imorse,
fan så märkligt, jag skriver ju aldrig på vers.
Men det gör jag tydligen.

Det sägs att i ett land fanns en människa som sade sig inte ha nåt.
Inte ens förmågan att om någon annan säga nåt gott.
Det sägs att i ett land fanns en människa som såg allt i nyanser av grått
och sade sig aldrig få nåt.
Glädje och lycka var okända ting,
runt dennes huvud svävade en ring
av de svartaste åskmoln du kan tänka dig
och allt inuti dennes huvud bestod av "Mig, mig, mig!"

Det fanns i ett land en annan människa så glad
vars lycka kunde vara så enkla ting som ett bad
med badskum och anka av plast
helt enkelt en livsfantast.

Den ena med åskmoln i sina rum
den andra med håret fullt med badskum.
Och jag tror jag vet var bägge månde finnas,
på varje gata, i varje kvarter, i varje stad kan du se dem, det är värt att minnas.

Den ena ser livet som en lån,
som en fantastisk chokladmarängkaka
den andra ser livet som ett rån,
allt den kunde fått, allt den försakat, allt alla andra har, ja, gu' så illa livet kan smaka.


Men inte kan allt vara så enkelt att det handlar om inställning till livet min vän,
men kanske bättre att tänka "Jag lever faktiskt än!"
än att vakna varje morgon och sucka "Än sen..."

tisdag 15 september 2009

Det verkar smått beroendeframkallande...

Jaha du.
Det ska jag bara påpeka att det här facebookandet är min själ smått beroendeframkallande. Styre Långskank använder sin som blogg, (även om jag sagt till honom att det inte är meningen) men han hävdar att mycket spännande händer i hans liv att han känner att omvärlden bör informeras.
Å andra sidan, han är ny till världen och det är förståeligt att: "allt ännu är ett mysterium men spännande som fan..." (jodå, en liten travesti på Lundell, minsann...)

Själv använder jag min egen FB på ett moget och ansvarsfullt sätt.
Inte ett ord i onödan, bara information om tokviktiga saker jag har för mig. Som idag (fast det har jag ju inte hunnit skriva än så det skriver jag inte här..)

Det enda som oroar mig är att det som sagt verkar beroendeframkallande. Men jag tänker det lär gå över. Som myggbett gör, först kliar det och sedan till vintern är de ett minne blott.
Men skoj är det än så länge!

Jag kanske är cynisk...

Jag hör så mycket ibland...
Som igår, när en bekant berättade att ett av hennes barn nu skulle flytta för andra gången på knappt ett år, från en miljonvilla till en 2miljonersvilla.
Det kan ju vara gott och väl om det inte vore som så att de redan är skuldtyngda upp över öronen..
Jag bara stirrade på henne och sa "Men vad är de ute efter? Vad är det de letar efter?"

Och hon skakade på huvudet och sa "Jag vet inte... Jag begriper det inte heller..."

För jag förstår inte, är det trivseln de saknar? Är det bekvämlighet? Är det lycka de söker? Är det mer rum? Fler rum som kan stå tomma som utställningsexemplar över en hög standard?
Vad är det?

Jag försöker förstå, men det är komplett omöjligt.
Om vi säger så här, vem fan bryr sig om de kan visa upp ett hus för en massa miljoner?
Var finns glädjen med ett superdunderkök som nästan kan göra allt utom att servera maten med stärkt hätta om det enda de har råd med är minutmakaroner som tillagas på den ack så dyra spishällen?
Varför en stor mastodontdjungel till trädgård när allt de till syvende och sist gör är att sitta och spela något jordbruksspel på datorn samtidigt som ogräset växer sig knälångt i rabatterna?
Varför stora rum som är tomma och ödsliga allt medan de tänker på skulder och amorteringar och "Hur ska det gå ihop den här månaden?"
Och vart tar glädjen och skrattet och lyckan vägen när de får en klump i magen av att se den så flashiga ytterdörren i massivt regnskogshotat träd som står där som en påminnelse om att allt går att köpa för pengar?

Jo, jag vet.
Du kanske tycker jag är cynisk.
Jag är nog det.
När det kommer till sådana här saker så är min imponeringsnivå lika med noll.

Visa mig däremot ett hus med människor som är levande och varma, folk som bryr sig om folk, folk som tar sig tid för en kopp kaffe med en vän även om köket ser ut som en tromb dragit igenom den, folk som inte ber om ursäkt heller för att det ser ut som det gör.
Ge mig sådant och jag är inte ett dugg cynisk.
Jag smälter som ett blötdjur.
Och jag förstår.

måndag 14 september 2009

Allt går mot höst.

Det värsta med torpet just nu är att allt går mot höst...
Den gick så fort den här våren och sommaren och hösten varar alltid så länge.
Än så blommar det i rabatterna men kvällarna är bistra och jag väntar på de första tecknen på att husmössen flyttat in.

Ändå känns det som det var igår när jag tog över torpet, påsken med all kalabalik med spindlar och inrykning från känsliga kakelugnar, friden när allt som syns är en stjärnhimmel och lugnet som bara finns just där.
Alla de dagarna får vara i minnet nu, det är inte fel, men det känns som det är på tok för lång tid till nästa vår.

Några säger att tiden går fortare ju äldre man blir, jag vet inte, kanske är man mindre uppmärksam, men det kan inte stämma det heller, för någonstans vet jag att jag varje vår och sommar tänker att jag ska njuta så mycket jag kan.

Trädgårdsmöblerna står fortfarande ute, trotsigt på baksidan och när solen skiner där kan jag fortfarande låtsas att det inte alls är dags för höst.

Nu är jag där!

Så där.
Nu finns jag på Facebook. Med ett synnerligen stiligt porträtt på mig själv.
Jag har nog sett att alla andra ser oförskämt fräscha ut på sina kort, så jag tänkte att det var ingen idé ens att försöka se normal ut...

Kortet är för övrigt taget på bröllopsfesten vi talte om så mycket förut. Jag tror ni förstår att vi hade tämligen roligt.
Och, ja just det.
Om ni vill kontakta mig. Sök på Styre Långskank och ni skall finna mig.

Jaha. Det är en sån måndag...

Jaha.
Det är en sån måndag....

En måndag som allt strular.
Msn flaggar retfullt att jag har ett meddelande i inboxen.
Men har jag det?
Inte vad jag kan se.
Ändock.
Msn envisas.
Jag envisas också.

Styre har inte sovit en blund i natt. Han är fortfarande pigg som en nötskrika allt medan jag är matt i pälsen som en ragu som inte kokat tillräckligt länge, om ni förstår hur jag menar...
Jag är inte säker på själv att jag förstår hur jag menar, men just när jag skrev meningen verkade den förträfflig.
Det blir lätt så av sömnbrist misstänker jag.

Annars så går livet sin gilla gång.
Jag läser Mörka Tornet-serien av Stephen King, en magnifik saga om revolvermän och allehanda ting.
Så bra att tvn får stå avstängd.
Förutom när Styre är på tvn.
"Gå ner därifrån! Du får inte vara på tvn!" morrar jag.
"Varför inte då? Så mycket skit som det går på tvn annars, så måste väl jag vara en förbättring?" bjäfsar han.

Det är svårt att säga emot honom.

Det borde vara förbjudet.

Att stänga av vattnet en måndagsmorgon borde vara förbjudet.
Måndagar och morgnar överhuvudtaget är eländiga som de är, utan extra kryddor.

Nu sitter jag ändå här och gratulerar mig lite smått för att jag inte tog tvättstugan så här på morgonen.
Lite tur är ändock tur...

söndag 13 september 2009

Hur hittar jag er? Hur hittar ni mig? Och vad gör ni där? Egentligen?

Jag vet.
Jag har varit bloggborta ett tag.
Och nu.
Det lär inte bli bättre.
Alla andra har det.
Utom jag.
Jag känner mig som Ferdinand under korkeken där jag sitter och funderar på vad ni gör, egentligen på den däringa sidan som så många nämner.
Så nu.
Ska jag också facebooka.
Hur hittar jag er?
Och hur hittar ni mig?
Vad gör ni där?
Och när?
Och hur?
Frågorna hopar sig.
Hur ska det gå?
Hjälp!

tisdag 8 september 2009

Ingen rast och ingen ro.

... Jag kan meddela att det har bara tagit mig en och en halv timme att starta datorn, läsa era kommentarer och att svara på dem...

Det blir lätt så om man ska (och det ska man...) resa sig var femte minut och leka med Styre och Asta Katt (som upplever en ny vår när hon kastar sig upp och ner i sängen efter en leksak på en pinne som gungar lagom retligt), för att inte tala om alla gånger jag är tvungen att ta upp Styre i knät för att han sitter nedanför datorn och bara vrålar att "Jag är eeeenssaaaam, taaaaa uuuuuppp miiiiiiiiiig nuuuuuu!", för att inte tala om alla gånger jag fått resa mig och skena iväg för att rädda blommorna i vardagsrumsfönstret när Styre varit igång där och lekt Tarzan.

Men det gör inte så mycket. Nu sover de, bägge två, utslagna som två championer som gått tio matcher i ringen och själv är jag ganska trött också, men ingen rast och ro, här inte...
Tvättstugan står på programmet, plus eventuellt lite gräsklippning i torpet framemot kvällningen.

måndag 7 september 2009

Under Styres styre.

Just nu sover Styre.
Det är tur det, för annars blir det inte tal om att sitta vid datorn.

Styre(t)s namn är för övrigt väldigt välfunnet, av två orsaker.
Den andra orsaken upptäckte jag lite smått igår, då jag insåg att inuti den här lilla tolv-veckors-kroppen bor en järnhård vilja som inte böjer sig i första taget.

Styre har nämligen fast bestämda åsikter och toppstyr redan hushållet här.

Bland annat är det som så att sover inte Styre så sover ingen annan heller.
Det ser han till.

Är däremot Styre trött och vill sova så ska alla sova. I alla fall ligga ner under tiden det tar för honom att somna in.

Är det lunchdags så är Styres plats självskriven.
Mitt på tallriken så att han inte missar något gott.
Hans svordomar som han avlossar när han lyfts ner är knappast något man skulle kunna tänka sig komma från en tolvveckors kattunge, men jag lovar, de ederna osar katt...

Badrummet skall användas till att gå på lådan och att ligga i bakhåll bakom duschdraperiet och skrämma slag på oskyldiga besökare.
Folk som duschar tycker inte Styre om. Då sitter han utanför dörren och skriker förolämpningar tills man kommer ut.
Ska människor gå på toaletten så får de göra det med öppen dörr.
Eller stängd och med honom utanför ryande om att "Men öppna då!"

Och nu har han vaknat.
Allt efter Styres styre så är det bäst att jag loggar av, för Styre, han gillar inte datorer, som sagt var.

Trygghet är en dörr emellan...


Som jag sa i en kommentar, de leker lite i alla fall....
På varsin sida av dörren...

Mina damer och herrar: Styre Långskank!




På allmän begäran, mina damer och herrar:


Styre Långskank!


Lägg märke till råttan som han håller i ett fast grepp där till vänster. :)


Och högst upp, ser ni Fimpens hand, det enda
ni någonsin kommer att få se av Fimpen för övrigt,
ity Fimpens beslut att Fimpen ska vara en enigma.
Det får man ju lov att respektera.













lördag 5 september 2009

Jag har undanhållit er någonting....

Jag har undanhållit er något.
Sedan igår.
Sedan igår vid cirka halv fem.

Jo. Jag har faktiskt gjort det.
Om du kände mig, så att vi umgicks och pratade skulle du kanske säga "Men vad är det då!?"

Varvid jag skulle le och säga, och ja, jag skulle dra på det, ungefär som man drar på att bita i en bit fin choklad.

"Jooo...."
"Va?"
"Det är som så att...."
"Vad!?"
Det är som så att det är som så att....."
"Men säg då!"

Och jag skulle vara tyst lite till medan jag ler. Som en solvarg.
Och du skulle känna en viss irritation och det skulle i och för sig inte vara första gången i din bekantskap med mig.

"Jooo....." skulle jag mumla...
Varvid du skulle vara tyst eftersom du vet att det här kommer att ta tid.

"Jo.... Alltså... Det är som så...."
"Att?" hjälper du till med.
"Att..." säger jag och sedan säger jag allt på en gång för jag kan ju inte hålla mig längre,
"Det är som så att Styre Långskank har flyttat in, han är röd och vit, hans tassar är jättevarma och han är så söt och hans öron är så stora och Asta Katt vet inte vad hon ska göra, hon går och morrar och är ilsken och så förbannat nyfiken och det är så spännande att det inte är sant och han har varit på lådan tre gånger alldeles själv, fastän han är så liten så han nästan får hoppa svanhopp för att ta sig i och jag har inte sovit en blund i natt och han bits i fötterna och han är så söt så man kan dööööööööö!"

Så är det.
Styre Långskank har flyttat in!

torsdag 3 september 2009

Drottning över tid och rum.

... Och ja.
Jag har lite tid över. Hela dagen är jag drottning över tid och rum och bestämmer helt själv vad som skall och icke skall tima.

Det är skönt det.

Jag har redan förkastat förslaget om att "kanske damma katterna i hyllan" och att "försöka få in alla böcker i bokhyllorna" för då kom jag nämligen i stället på precis hur Ed McBainhyllan skall se ut.
Den ska vara målad i högblank svart färg med en antingen kriminalröd lampa som belysning högst upp eller New York-polisblått som lyser ner över böckerna.
Jag kan se hur stiligt det kommer att bli.

Det enda som bekymrar mig är att min imaginära bild också innehåller saftblandare som sveper över väggarna, polissirener som hörs en bit bort och regn som piskar på fönsterrutorna och träd som vrider sig i storm allt medan jag sitter i en öronlappsfåtölj, modell äldre slitet läder, en liten konjagare på ett litet åttakantigt bord med spetsduk och två pointer setters som vilar huvudet framför brasan.

Det är inte lätt att få till allt det där, speciellt saftblandarna och sirenerna kan jag inte räkna med varje kväll.
För att inte tala om att öronlappsfåtöljen och brasan lyser med sin frånvaro.
För att inte tala också om att jag inte har en aning om varför min fantasi placerar två hundar mitt i min imaginära bild.
Men visst är det en slående bild när jag sluter ögonen.
Inte tu tal om det...

Fast beslutsam.

På tal om ytterligare ingenting.
Jag gillar att jag är så beslutsam.
Igår klev jag in på biblioteket och sa till vännen "Jag ska ha ingenting ha!"

Och så klev jag ut med tre böcker under armen.


Precis som på loppisen härom veckan.
"De har säkert ingenting här. Jag ska inget ha!" sa jag.

Och klev ut med två mattor, en skål och en bok under armen.

Sådan där är jag jämt.
Fast beslutsam.

Bara så ni vet...

På tal om ingenting alls.
Utav The Dirt, Lemmy och Slashs biografier kan jag härmed meddela att Slashs vinner med hästlängder.
Trots urusel översättning så är det faktiskt som så.
Bara så att ni vet...

"Det här är min resa!"

... En annan konversation med en bekant, som står inför en stor omvälvning i livet, hon sa
"Jag har beslutat att inte läsa en massa bloggar eller sådant om det, det här är min resa och jag tänker göra den på mitt sätt!"

Och jag tänker nu när jag sitter här...
De orden borde vi alla ha framför ögonen när det gäller våra liv, eller hur?

"Det här är min resa och jag tänker göra den på mitt sätt!"

"Jag är som jag alltid varit."

En annan konversation som jag hade igår med äldsta vännen dyker också upp.
Hon säger ofta att "Men jag är sådan!" när vi diskuterar något som kanske inte är så bra som hälsomönster.
Det är okay, jag förstår det här med att vara sådana vi är, jag menar, jag är som jag är, det är inte det, det handlar om.
Som jag sa igår, så handlar det om att en del saker och beteenden faktiskt går att ändra, just att vi är på ett sätt är ingalunda något som är hugget i sten.

En del saker kan det hända att vi säger att vi är just för att slippa ta i tu med ändrandet av "ärandet", det är jag helt med på.
En del saker som vi är, som kanske driver våra medmänniskor till vansinne skiter vi helt enkelt i att ändra, för att det inte stör oss själva nämnvärt.
Jag menar, min envishet, visst skulle jag kunna slipa på den, om jag ville. Visst skulle jag kunna ge med mig ibland. Visst skulle jag kunna ändra på att "jag är envis."
Men frågar du mig, eller känner du mig, så vet du att jag trivs med att vara envis just så som jag är.

Men du vet...
Det är ett jobb att ta i tu med ärandet och gå in i bliende...
När man ändrar på sig så ändrar man också förutsättningarna för relationer med andra människor.
En del reaktioner är inte alltid positiva. En del säger att "Jag känner inte igen dig alls nu för tiden..."
Just för att de är vana vid hur man var och lätt tar fel och tror att man blivit en helt annan människa, när allt man gjort är att ändra en del av sitt är...

Sedan är det ju också som så, att när man väl ändrar en del på sig själv så upptäcker man ofta att det finns en hel del andra saker som man också vill ändra på... Det kan vara som att upptäcka en helt ny människa inom sig.
En som varit förbaskat trött på allt man är och längtat efter den man kan bli.

Ja, du vet... Den där inre rösten som ibland talar till en och säger sanningar som man försöker bortse från... Den inre rösten som blir starkare ju mer man lyssnar och som oftast har rätt.
Intuition eller magkänsla eller vad man nu vill kalla det...

I alla fall...
"Jag är så här! Det har jag alltid varit!" sa äldsta vännen och jag sa "Men det är ju inte bra för dig, du kan ändra dig."
"Jag vet... Men jag har försökt. Jag har inte tålamod till det..." suckade hon.

Och där har vi en annan sak...
Tålamod.
Det krävs en oändlig massa tålamod med sig själv, med andra, det krävs överseende med sig själv och överseende med andra.
Det tar tid.
Jag vet att hon har bråttom, jag har lika bråttom själv ibland.

Tålamod att vänta och se, att pröva om det här att bli i stället för att vara som man alltid varit är bättre.
Det enda jag kan säga är att jag tror att det är värt att ge sig själv chansen att nosa på bli ibland.

Visst är vi märkliga...

Jag har hållt på och vridit och vänt på en diskussion ett tag här, precis när jag tänker att jag vänt den så att jag förstår så vrider den sig igen och jag blir smått osäker.
Det handlar givetvis om människor, det är märkligt hur märkliga människor egentligen är.
Vi är märkliga djur helt enkelt.
Inga andra djur lägger ner så mycket möda på att dölja sina känslor, att älta, att tjura och att försöka göra intryck som vi människodjur.

Jag tittar på Asta Katt, en bild av ett djur som är fullständigt nöjd i sig själv, med sig själv och för det mesta med tillvaron.
Att hon skulle gå och tjura i timmar, dagar och veckor över en oförrätt är lika troligt som att jag skulle börja sova med papiljotter varje natt.
Att hon skulle börja fundera på mat och kost och kalorier likaså.
Att hon skulle ägna timmar åt att fundera över om hon skulle färga pälsen eller inte känns inte heller aktuellt.
Att hon skulle försöka föreställa sig och ge ett annat intryck än den hon är likaså.
Att hon skulle försöka dölja sin glädje när hon blir glad, eller ilska när hon blir arg, inte en chans.
Att hon skulle tjata livet ur mig för att få en ny kattlåda att bräcka Bosse Bus en trappa nedanför med... Nej, knappast troligt...

Jag tittar på Asta Katt och det är inte första gången jag tänker att vi människodjur, vi är både märkliga och konstiga och säkerligen inte alls så intelligenta som vi tror...