måndag 31 augusti 2009

Men hur var bröllopet då?

"Men hur var bröllopet då?" kanske du säger.

Varvid jag suckar och säger, "Jo, men du, det var riktigt fint, stämningsfyllt, en liten kyrka på landet och brudparet var så fina, så fina..."

Hela dagen gick i en flygande fläng, mottagningen var späckad med tal och om du inte visste det så, så är det tradition att klingar gästerna med glasen så skall brudparet pussas, stampar gästerna med fötterna i golvet så skall brudparet upp på sina stolar och pussas.

Jodå. Det blev mycket kling i glas och stampande, vilket eskalerade ju senare kvällen blev.
Senare på kvällen när festen var så sjöngs det i all oändlighet, hela tiden kändes det som, något som fröjdade mig mycket, eftersom att sjunga på kalas är något av det roligaste man kan göra.

Vitsar drogs och jodå, de blev värre och värre ju längre kvällen gick och skratten blev högre och högre ju längre kvällen gick, till slut kändes det som att det räckte att någon sa "Jag skulle vilja berätta..." för att vi andra skulle vika oss över bordet och frusta av glädje.

Det var riktigt lyckat!

Mitt i allt fick jag ett sms från Fimpen med en katt på där det stod "Vill du ha mig?" och hjärtat smälte totalt, jag ringde upp Fimpen omedelbums och det samtalet borde kanske ha spelats in för eftervärlden eftersom jag har för mig att hon försökte få ur mig hur många gäster där var, varvid jag svarade att "Jag vet inte, de blir fler för varje sekund."
Därefter försökte jag raskt dra en av mina favorithistorier om två finnar som dricker, och lyckades både skratta hysteriskt genom hela historien och fördärva poängen totalt.
Nu var ju Fimpen lyckligtvis på fest också, så hon var på samma våglängd, vad jag minns så blev nog inte mycket sagt utan mest garvades det i bägge lurarna tills vi lade på.

Och min klänning var suverän. Riktigt, riktigt suverän. Ack ja. När ska jag få ha den nästa gång?

Bara baler och maskerader....

Nu får det vara bra med baler och maskerader i det oändliga...
Jag skrev till Fimpen någon dag att "Det är bara baler och maskerader" ity så har hela augusti varit, nåväl, kanske inte baler och maskerader, men fester och kalas, juli var lite mer lätthanterligt ity det bara var varannan helg, men ser jag tillbaka så har hela sommaren varit riktigt, riktigt full med mestadels roliga händelser.
En riktigt tråkig, när min vilde far stod på öronen, men han är på bättringsvägen, även om vi inte har kommit till skott med ett allvarligt samtal om trygghetslarm ännu. Men de samtalen kommer, (för ja, jag är säker på att det inte lär räcka med ett...)

Men i alla fall...
Nu får det vara bra med kalas och festligheter och festiviteter, det känns som jag sett och pratat med fler människor än vad jorden rimligtvis kan befolkas av, så någonstans ropar hela min själ efter ensamhet och i morse frågade jag faktiskt mig själv "Men när ska jag umgås med mig själv då?"

Det är något av det bästa som finns att vara ensam, att bara vara, lyssna på musik med stängda ögon och bara komma i kapp.
Lämna mobilen i ett helt annat rum, eller ställa den på ljudlöst och helt enkelt inte bli nådd förrän man själv bestämmer det.
Det är en lyx.

Att tänka på saker som skett och bestämma sig för vad jag egentligen tycker, analysera lite i efterhand och filosofera.
Garva åt dråpliga saker och kanske rynka lite på ögonbrynen över dåliga saker och kanske göra upp planer för framtiden, även om jag starkt håller med John Lennon som sa att, livet är vad som sker medan du gör upp planer.
Eller hur det nu var sagt.
Jag tror i mångt och mycket att saker bara sker ändå, sedan kan vi planera bäst vi vill. Det innebär dock inte att man inte kan ha lite riktlinjer, men till syvende och sist, flexibilitet, det är det viktigaste.
Annars står man där och biter sig fast i gräset, allt medan man inte ser möjligheterna som ändå finns.

torsdag 27 augusti 2009

Fnul igen!

Nejmenhörni!
Fnul finns igen! I lite annan tappning, men se!
Eller jag menar, gå in på fnul.se (jo, jag vet, jag borde göra det där till en länk men jag ska ner i tvätten (oh glädje!) och även försöka flambera en falukorv eller vad sjutton man nu gör med en sådan. In i ugnen ska den i alla fall, ity jag ska ha lunchgäster.
Själv får jag grönsaksbiff och potatismos.
Inte så dumt det heller.

Överjordisk hörsel.

...För övrigt har jag nog drabbats av överjordisk hörsel.
Jag hör nämligen ända hit hur gräset växer i torpet, en mil bort.

För att inte tala om tistlarna som tittar upp och säger "Nu har hon inte varit här på en vecka! Kom igen, nu sticker vi uppåt fort som fan och blir omöjliga att tas med!"

Fast, när jag tänker efter, överjordisk kan man väl inte kalla det. Snarare underjordisk hörsel.

Mitt enda försvar är att just nu hinner jag inte ut. Även om jag skulle vilja så består livet ibland av så sällsamma vardagsnöjen som att stå kedjad i tvättstugan, dammsuga golv, prata allvar med Asta Katt och fråga om hon skulle kunna tänka sig att bli den första katten i världen som går och ställer sig på en tidning eller nåt och fäller all päls som ska fällas just där, diska, bege sig in i garderoben och se om det inte finns några uschliga skor att ha på sig på lördag, dammsuga soffan och vattna blommorna samtidigt som jag tar ett andra allvarligt samtal med Asta om huruvida blommorna i fönstren ska ingå i hennes dagliga kost eller inte, damma buddhorna och faktiskt (ta i trä....) försöka organisera Ed McBain.
Eller organisera Ed McBain, det torde bli lite svårt eftersom han är hädangången och jag inte riktigt vet vad jag skulle organisera in honom i, jag menar såklart hans böcker, som efter sommarens lyckosamma jakt verkar ha spridit sig runt i lägenheten som irrbloss.
Varvid jag också ska ha allvarligt samtal nummer tre med Asta Katt huruvida böcker ska eller inte ska ingå i hennes dagliga kost.
Den katten har plåtmage, det är en sak som är säker. Å tredje sidan, jag är inte förvånad eftersom hon är den enda som har vett nog att uppskatta min starka tomatsås.
Sådan katt, sådan matte.
Dock torde det dröja lite innan jag själv börjar knapra på växter och böcker. Hoppas jag.

Vad var det vi pratade om egentligen?
Just det.
Gräset. I torpet. Rackarns, det kommer att bli som att hugga sig fram i en djungel när jag väl kommer dit. Men det får vara så nu.
Först ska vi genom bröllopet, in i kyrkan, sitta någonstans, hoppa upp och ner (eller det kanske man inte gör?) vid bön och sjunga och förhoppningsvis inte bryta mot några etikettsregler, vilket för mig torde vara lika lätt som att ställa in en giraff på ett smörgåsbord och säga "Ha inte ner något nu, du."

Sedan, sedan blir det gräsmatta för hela slanten, jag tänker jag rymmer ut i nästa vecka, till torpet och musiken och böckerna och lugn och ro.

onsdag 26 augusti 2009

Jag har en KLÄNNING!!!!

Jag har en klänning!
Jag har en klänning!
Hör ni !?
Jag har en klänning!!!!

Såja... Nu ska jag försöka lugna ner mig, men jag har en klänning!
Jag fick ju ett tips om en affär som heter Mizou av Camilla som har en blogg som heter Camillas tankar.
Helt kort, så var det ett strålande råd och jag är väldigt tacksam!

I dag åkte vi in till affären och det gick helt enkelt strålande.
Det var precis en sådan affär som jag faktiskt gillar, både lite nytt och begagnat och lite annorlunda kläder, jag strövade in på vintage-avdelningen och hittade genast dels en lilavit klänning i sextiotalstappning plus en beige och guldslingad, också den i 60-talsstuk.

Jag försvann in i provrummet snabbt som en avlöning och drog på mig den lila, (jag har ju en fallenhet för lila överhuvudtaget, dessvärre så älskar inte lila färger mig lika hett, i alla fall inte alltid i klädesväg...) och kunde konstatera ganska snabbt att hade jag bara haft en franskbrödsbulle att tupera upp håret omkring så skulle jag sett ut som en typisk förortsfru från sextiotalet omedelbums. Det var bara brickan med nybakade bullar och tv-kanna som saknades.

Nu var det ju inte just den looken jag var ute efter nu så jag drog av mig den och testade den beiga med guldslingor.
Också den tämligen rak i modellen men med lite utsvängd kjol, och små knappar på kjoldelen i guld och vitt, och herreminje och dra åt skogen, men tänk, andra klänningen var rätt!

Det är nästan så jag funderar på att köpa lite lotter, för en sådan här tur kanske smittar...
Tänk vilken lycka, jag som avskyr att prova kläder, som nästan får dras in med vilda hästar i butiker och affärer och som får lätt allergikänning varje gång Fimpen försöker dra med mig ut för att shoppa, (för Fimpen anser att shopping är ett nöje, hon är en mycket märklig kvinna ibland... Eller visst, shopping av böcker är ett nöje. Eller mattor. Eller vad som helst som inte är kläder.) tänk att jag hittar en klänning jag vill ha!

Jag är nästan stum (höll jag på att säga, men då skulle jag ljuga,) jag menar, jag bubblar nästan över av glädje att det är klart.
Jag överser då, (och tänker i andanom att "varför inte ett par Converse till?" även om jag vet att det inte kommer på fråga....) med att tänka på att jag inte har några skor som passar.
Det kommer att lösa sig det med.
Jag känner det i lilltån.


Det enda som oroar mig smått är att jag kommer på mig själv med att tänka "Hmm.... Den lilla svarta väskan jag köpte på Indiska, den funkar nog inte riktigt... Jag borde ha en beige liten söt väska i stället. Och ett hårband i tyg. I guld och beige..."
Jag försöker mota bort de tankarna för de låter otäckt likt någon som blivit drabbad av shopping-glädje.
Men ändå....
En liten beige väska...
Och ett tyg i liknande färg till håret...
Hmmm.....


Tillägg...
Och inte kan jag stava heller. Misoui heter affären och inget annat ser jag nu när jag tittar på papperskassen.
Misoui.
Just det.

Jag ska säga det om och om igen...

.... Och så tänker jag nu, att givetvis skulle jag ha kastat mig fram som en panter och verkligen kollat att han hade trygghetslarm senast när jag träffade honom.
Men så gör man ju bara inte.

Det enda som är bra är att mitt intresse för klänning till bröllopet har hasat ner ytterligare på prioritetslistan. Jag är fullt beredd att ta första bästa trasa någon slänger åt mig, bara för att ha det klart och sedan kunna övergå till operation övertalning av vild far.

Något märkligt, eller riktigt märkligt finner jag att min far är så emot blotta tanken på att ha ett trygghetslarm.
Jag kunde förstå det om det vore något onödigt, om det inte vore som så att han trots allt är åttiofem år vid det här laget och inte är stadig på benen som en balettdansös i Svansjön.
Den här nästan lättsinniga attityden att "Det behövs inte" är smått enerverande och jag önskar jag visste var den kom ifrån eller vad den har för grund.

Samtidigt vill jag inte klampa in och bete mig som en förälder till min förälder, och i sanningens namn, det skulle aldrig fungera med honom, att säga till honom att "Nu ska du ha det!" och sedan tro att han skulle lyda.
Det smidigaste, som jag ser det, vore om jag i något ögonblick helt enkelt beväpnar mig med en tub superlim och trygghetslarm och klistrar fast det högt upp på ryggen på honom där han inte kan nå det.

Nejvars... Jag bara skämtar men tanken börjar onekligen kännas frestande.
Men i stället ska jag vara ansvarsfull, försöka diskutera mig fram till en lösning, påpeka att han ramlat förr och att det inte alltid är som så att jag eller kusinen är hemma.
Jag ska peka på alla fördelar som finns och jag ska än en gång trycka på att det är för att vi bryr oss som vi vill att det ska finnas ett larm så att han inte ramlar och blir liggande utan hjälp.

Allt det här som jag redan sagt ska jag säga igen. Och igen.
Tills han inser att det inte är en fångboja vi försöker sätta på honom...

Envisheten som en präriebrand..

Den här envisheten som rasar som en präriebrand i min släkt är ganska enerverande för övrigt.

I alla fall när man blir utsatt för den själv, och ja, jag är fullt medveten om att jag själv är lika förbaskat envis, eller, för att vara rättvis, inte riktigt, men som en vän anmärkte när jag pratade om min vilde far och sa "Men jag är ju inte på långa vägar lika jäkla envis som han är!?" och vännen sa "Nåja, du är ju hälften så gammal så du lär komma dit du också."

Ibland funderar jag på det, om jag kommer att bli som min far.
En sak som både roar och oroar mig är att de egenskaper jag tycker sämst om hos honom är också de som jag känner igen hos mig själv.
Så i långa loppet retar jag mig på mig själv, antar jag.

Det är väl också en slags insikt att komma ihåg...

Jag slår huvudet i väggen.

Jag är lurad. Totalt blåst.
Och ganska gramse kan man säga.
Jag vet inte om du minns, men min vilde far och jag hade en duell på sjukhussalen huruvida han skulle ha trygghetslarm eller inte?
Kanske minns du min förvåning över hur lätt han gav med sig?

Allt jag kan säga, är "Ack, jag arma, arma, förvirrade får!"

Jag borde ha anat ugglor i mossen. Jag borde inte ha trott på att en av jordens mest envisa personer helt plötsligt bara ger med sig, bara sisådär.
Men det gjorde jag. Som det förvirrade får jag tydligen är.

Pratade med min vilde far i telefonen igår, allt var solsken, han får hem mat från en lokal firma "där de kan laga mat som mat ska lagas" och till yttermera visso så körs den ut av en före detta pojkväns moster.
Vi pratade om torpet och vi pratade om ditt och datt och så säger jag "Har du trygghetslarmet på dig?"
Det blir tyst i telefonen och så säger min far i oskyldig ton "Va?"
"Trygghetslarmet? Du har det på dig?"
"Trygghetslarmet, ja..." ekar min far.
"Ja? Du har väl tagit ett larm?"
"Njaee..."
"Men det kom vi ju överens om?"
"Joo..."
"Så, du har väl ett larm?"
"Det kan jag ju inte ha jämt..."
"Men du har väl ett?"
"Neeej... Du förstår jag tycker nog det är onödigt."

Sucken jag gav av i telefon skulle ha kunnat blåsa huvudet av vem som helst.
Givetvis hade min vilde far inte haft för avsikt att ha något trygghetslarm över huvud taget, givetvis hade han bara gått med på det för att jag skulle sluta tjata.
Givetvis har han gjort precis som han vill.

Så vi är tillbaks på ruta ett.
Där jag försöker förklara att det inte bara är en trygghet för honom utan för oss närstående.
Varvid han förklarar, envis som en gammal getabock att "Men jag behöver inget, jag ska inte ramla igen."

Likheten med att stånga huvudet i en dörr när jag konverserar med honom är tydlig.
Jag får till och med huvudvärk.

Och jag kan inte låta bli att undra, hur det kommer sig, att när en del föräldrar blir gamla, så tar de så lättvindligt på saker och ting?
Jag kan inte begripa hur de kan vara så säkra på att saker inte ska inträffa igen, när de levt så länge att de borde veta att precis vad som helst kan hända, och inte bara en, utan flera gånger?

Nu vet jag också, att jag tänker inte ge mig.
Så min vilde far och jag kommer att ha en massa givande diskussioner den närmsta framtiden.
Någonstans tänker jag att "Visst. Han får göra som han vill. Han är vuxen."
Samtidigt som jag tänker att "Men jag är orolig för honom. Han blir inte yngre med åren."

Det märkliga är att han håller med mig om att han inte blir yngre, och visst kan han förstå att man är orolig och bryr sig, men samtidigt går det inte att få in i hans ganska tjurskalliga hjärna att trygghetslarm är en bra grej.

Det lär bli en viljornas kamp igen. Och igen...
Härligt.

tisdag 25 augusti 2009

Så stilrent och originellt.

Och nej.
Jag har inte tittat efter klänning eller kjol till bröllopet.

Och ja.
Jag vet. Det är bråttom nu.
På lördag är det meningen att jag ska vara gäst och ha något att hänga på mig, såvida det inte blir det där lakanet jag yrat om.

Och nej.
Jag är inte så orolig längre, min uppskjutaranda lugnar mig och säger att "Du kommer att hitta något. Det ordnar sig. Såja. Såja."

Och ja.
Jag går på det. För innerst inne, hur mycket pessimist jag än är mellan varven så tror jag att det gör det.

Och i värsta fall. Ett lakan som sagt och en säck över huvudet.
Så stilrent och så originellt.

Jag drömmer så förbannat konstigt...

Jag drömmer så förbannat konstigt ibland.
Härom natten drömde jag att jag begav mig till djurhemmet för att skaffa en kattkompis till Asta Katt...
Jag blev presenterad för en liten Herr Nilsson-apa, fullt påklädd i en Belker-mössa, (du minns väl Spanarna på High Street) liten grå kofta och blå stickade byxor.
Där stod jag med honom i famnen och stammade lite försagt "Men... Men.... Det här är ingen katt!?"
"Jodå," sa föreståndaren, "det är visst en katt."
"Men det ser inte ut som en katt..." sa jag och strök Herr Nilsson över mössan.
"Det är en katt."

Så såg jag att det stod något på den lilla gråa koftan...
"Det står något här... Paddington!?"
"Åh! Men då är det ju en björn!" sa föreståndaren.

Och så vaknade jag.
Nu är jag helt förvirrad som vanligt.
Är det meningen att jag ska skaffa en björnunge till Asta Katt?
Eller en liten mini-apa?
Ska jag åka till Paddington station?
Eller innebär det här att det kommer att regna hela september så jag borde ha sydväst och Paddington-rock?
Hjälp....

måndag 24 augusti 2009

För övrigt...

...För övrigt läser jag just nu Slashs bok, betitlad just Slash.
Det skulle vara ännu roligare att läsa den om den inte vore gödslad med grammatiska fel, ibland blir meningarna helt sjövilda på ett sätt som jag är ganska säker på inte ens Slash skulle kunna ha föreställt sig.
Det är, för att fatta sig kort, förbannat klantigt utfört.

Vilket fölk!

"Men...." säger du, nu när jag avrättat en hel stad verbalt, "hur var det på Boxermeet#13 i Kristinehamn!? Hur var de där, värmlänningarna, då?"

Varvid jag ler och säger att jag numera är ohjälpligt förälskad i värmlänningar och skulle ta med mig varenda värmlänning hem i handväskan om jag kunnat.
Vilket fölk!
Så förbaskat trevliga, så förbaskat roligt vi har haft och så förbaskat fort helgen gick!
Nå, för att vara rättvis, inte bara värmlänningarna var charmtroll, det fanns inte en enda kotte som inte var trevlig och folk kom från alla håll och hörn.

Jag lärde mig en massa grejer också, bland annat att det inte alls heter "Karlstad" utan "Kallsta", precis som vi här i Östergötland vet att det inte heter "Vadstena" utan "Vasstena".

Jag lärde mig också att varenda jäkla värmlänning har lätt till skratt och sköj.
(Jodå, antropolog Ulvstrumpa är precis lika partisk här som i föregående inlägg. Fast positivt partisk kantänka.)

Vi anlände som vanligt smått försenade, tog stugan i besitttning och när vi ändå pratar om att stoppa värmlänningar i handväskan, hade jag haft plats hade jag stoppat ner hela Kvarndammens camping också.
Det är en så söt camping att man bara vill äta upp den.
Ja, i alla fall hellre den, än de smörgåsar som vi lyckades få köpa i den där stan som vi absolut inte ska nämna med namn...
Liten och behändig, med en liten damm och fina toaletter och små blå stugor.

Sedan var det cruising, 39 folkvagnar i olika modesjanger for ut till Picasso-statyn och tillbaka, sannerligen en vacker syn, enligt uppgift begicks också lite moonande, något som varje cruising-karavan med stil ska ha, om du frågar mig.

Raskt tillbaka till campingen där vi nog bara slarvade omkring, om jag minns rätt, öppnade en öl och var som fölk.
Framemot sen-eftermiddagen var det grillning och lekar.

Jag har inte garvat så mycket på länge som när jag såg en man dra en sandal med snöre vidfogat genom kläderna, min arma mage tror fortfarande att jag i något dolskt ögonblick drog fram en abdominizer och gav den ett träningsattack.

Senare slarvade vi omkring och pratade med fölk tills det blev dags att gå in och dra timmerstockar i stugan.

Söndagen var vi samlade nere i grytan, tittade på bilar och fölk, kanontur med vädret, det kom en liiiiiten regnskur vid ett-tiden, men som jag sa, det var den bästa sortens regnväder, snabbt och effektivt och fort övergående.

Om vi skulle dra vinnarna så vann en kanonfin bubbla People's choice, lacken såg svart ut men var inte svart, det var en rackarns häftig färg och så hade den regnskydd där nere vid där inte motorn sitter, (jag vet, jag är så teknisk så jag skulle kunna bli professor vilken dag som helst...) plus bagageräcke på taket, frågar du mig så skulle jag gärna tagit med den hem i handväskan också...
Och så vann en beachbuggy från Motala, en buss med safarifönster från Ödeshög (tror jag att det är) som är röd och beige och för övrigt, jodå, hade handväskan räckt till så....
Och så den låge gröne vi kom med tog hem ett pris med, den går inte ner i handväskan, jag har kollat...

Överlag, så jäkla trevligt, så roligt och sån tur med vädret.
Och vilket fölk!

Riktigt jävla partisk.

Hej. Det här är ingen idé att ni läser, för nu tänker jag vara riktigt jävla fördömande och partisk i kubik och kvadrat...

Det finns en stad, belägen en bit från Östergötland, som vad det mig anbelanger skulle göra hela Sverige en tjänst om den skar ut sig själv från oss och skeppade ut sig själv någonstans långt bort i Vättern. Eller Vänern. Eller vilken sjö som helst så att jag slipper att stöta ihop med en enda av dess innevånare tills de lärt sig hyfs, folkvett och humor!

Jo, jag vet. Jag låter arg, va?
Men låt mig säga som så, att inte en, jag säger inte en enda gång, när jag råkat skudda mina nätta fötter i stoftet i denna stad har jag träffat på en, säger inte en enda gång, har jag alltså träffat på en trevlig människa.

Det kan låta som otur, men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att den staden bebos av folk som har anlag för:
Oartighet.
Oservicemindedhet.
Ohumorhet.
Otrevlighet.
Opersonalitet. (Nej, stryk det, de visar ju alla tecken på att vara synnerligen otrevliga, och säga vad man vill, men även otrevlighet är ett personlighetsdrag.)
Oklumpighet.
Omöjlighet.

Överhuvudtaget vore det en välgärning att ställa ut personligheterna i den staden som exemplar på hur folk inte ska vara om de vill ha vänlighet, humor och medkänsla tillbaka.
Min känsla för denna stads medborgare, som redan prövats hårt förra gången jag var där, då de uppvisade en synnerligen otrevlig hyenementalitet så fort något var gratis slätade jag över den gången med att det troligen var mest turister.

Inte kunde jag drömma om att jag hade så fel.

I lördags dock så begange vi (jodå, begange finns visst...) misstaget att sticka in våra näsor i denna lilla stad som egentligen ska förbigås med största möjliga tystnad (och gärna ögonbindel om man är tvungen att åka i närheten) för att inhandla något att äta.

Antropolog Ulvstrumpa klev av mitt i stadens centrum där de skyltade med ett konditori och en delikatessbutik.
Antropolog Ulvstrumpa knallade in på konditoriet, som var halvmörkt och visade upp tomma montrar, "Nåväl..." tänkte jag, "Det kan hända den bästa, jag antar att stadsborna är synnerligen begivna på kakor och bakverk.. Eller så har de ont om mjöl. Man vet aldrig..."

Med gott humör stolpade jag in i delikatessbutiken, där underhöll sig ägaren och en bybo med att skvallra om någon som utmärkt sig på fredagen, de gav mig en ytlig blick och fortsatte prata.
"Nåväl..." tänkte jag godmodigt, för än så länge var jag godmodig... "De har mycket att prata om, jag väntar väl lite och tar mig en titt på delikatesserna...."
Antagligen hördes en smäll när min haka for ner i golvet när jag åsåg vilka delikatesser jag stod framför...
Köttbullssmörgåsar och räkmackor...
Jag sopade upp hakan från golvet, stängde den och eftersom ägaren och bybon nu var så inne i sitt samtal och antagligen servicemindedness inte är uppfunnen i denna stad än så stolpade jag ur butiken och meddelade mitt ressällskap att "Det här stan är precis lika jävla konstig som förra gången vi var här..."

Detta trodde icke mitt ressällskap på och när vi spejade runt ytterligare runt torget såg vi ytterligare en konditoriskylt.
Vi begav oss dit, och åsåg med glädje tre (säger tre) konditoribiträden bakom disken, varvid vi bägge arma förvillade får förväntade oss snabbhet och fermitet och allt vad man nu är bortskämd med i den nya världen...

Efter tio minuter insåg vi att konditoribiträdenas främsta uppgift var att efterlikna höns på rymmen.
De for fram och tillbaka, sprang på varandra och yrade omkring som om det vore buskis.
Till yttermera, för att späda på lite till av stadens redan skamfilade yrke så seglade en matrona förbi mig och mitt ressällskap och knuffade sig längst fram i kön.
Mållösa såg vi på henne, och yttermera mållösa såg vi när hennes man också gjorde likadant.

Än en gång fick jag skrapa upp hakan från golvet, ressällskapet likaså.
Med en smäll som fick matroneparet att vända sig om stängde vi våra käkar, vi synade dem klentroget upp och ner, ner och upp och till slut kunde antropolog Ulvstrumpa inte hålla sig utan brast ut i ett klentroget skratt, skakade på huvudet och gick ut för ett bloss.

När jag kom tillbaka fem minuter senare hade kön inte rört sig ett dugg.
Däremot for biträdena bakom disken ännu livligare fram och tillbaka utan att vi kunde se att något hände.
Spänningen var olidlig.
Skulle vi bli kvar till påsk?
Skulle vi hinna handla något eller skulle ytterligare några infödingar komma och armbåga sig förbi oss?

Efter en kvart lyckades vi tilltvinga oss några smörgåsar och kom ut ur affären.

Då ringde våra vänner som också var på väg upp mot Värmeland du sköna och meddelade att de tänkte inmundiga kaffe och glass på något av stadens konditorier.
Vi försökte avråda dem, eftersom det kändes ytterst farligt att så utmana ödet att försöka fika på denna plats där infödingarna är både armbågsstridsberedda och så kapitalt verkar misslyckats med att ens lära sig första bokstaven i service, men våra vänner ville ändå försöka.
Nåväl, tänkte vi, vi kan ta de andra smörgåsarna till mellanmål när vi kommer till Ack Värmeland du sköna...

Så vi åkte ner mot hamnen, där vi hittade ett kafé som verkade servera sina kunder och klev in...

Jag läste på matsedeln och sade vänligt "Jag vill ha en leverpastejsmörgås" till damen bakom disken.
"Ehh... Har vi det?" sa hon till sin kompanjon.
"Ehhh... Jag kan göra en..." sa hon och tittade på mig som om jag beställt in helstekt tryfferad gris med cocktailbär.
"Och en toast!" sa ressällskapet, för det stod att det fanns på matsedeln också..
"Ehhh... sa den första damen, "Har vi det?"
"Ehh... sa den andra.. "Jag kan göra en..." och tittade på ressällskapet som han i sin tur beställt halvgrillad fårskank med minttryffel och en halv kalv på sidan av.

Personalen meddelade sedan att vi skulle få detta serverat till bordet så vi gick ut och satte oss och här sitter vi än.


Nejvars.
Men det tog ett tag att få tag i sådana exotiska smörgåsar.

För att komma till punkt, så anser jag, som jag sa, förut, att det bästa för hela riket är att vi monterar bort denna styggelse till stad med dess bybor och skeppar iväg dem långt, långt bort från all bebyggelse tills de beter sig som folk.

Det enda bra med den staden är skyltarna som visar ut ur den.

fredag 21 augusti 2009

Han är lika vacker nu som då...

För övrigt, på tal om Kristinehamn, så kom jag att tänka på Filipstad.
(ja, försök få någon sans och vett på den meningen om du kan...)
Förra gången vi var i Kristinehamn var vi även i Filipstad, där man kan se Ferlins staty sittande på en bänk.

Nu är jag fullt medveten om att det bara är en staty som sitter där, men jag kunde inte låta bli att tycka synd om den.
Inte en lugn stund fick han. Folk satt i knät på honom, bredvid honom, stod jämsides och hängde runt honom hela tiden.
Dock inte jag.
Jag stod på behörigt avstånd och betraktade den långa gängliga mannen som satt där och tänkte än en gång, på den gången jag köpte en memoarbok om honom och försäljaren såg på porträttet på framsidan och sa "Ja, inte var han vacker, inte..." varvid jag blev förvånad och mumlade någonting intet förpliktigande för att sedan komma ut på gatan och tänka "Men det var han väl?"
Jag har aldrig tänkt på huruvida Ferlin kunde betraktas som vacker eller inte, vacker blev han per automatik allt sedan första gången jag läste en dikt av honom.
Och han är lika vacker nu som då.

Med eller utan Ferlin...

Jag funderar på Kristinehamn just nu, har spenderat några dagar med att titta på vädret eftersom vi kommer att befinna oss där och ställa ut den gröna bilen.
Det blir campingstuga och campingliv för hela slanten, småljugande framemot kvällen med lite öl och grillning och jag känner mig som en turist i tillvaron redan nu, när jag ska vara med en hel helg bland motorintresserade människor. Eventuellt kommer Fimpen med också, vi får se...

Kristinehamn är mycket Ferlin för mig. Dock kommer det inte att bli mycket Ferlin över det hela såvida jag inte ska ta tillfället i akt och recitera lite vid grillen senare på kvällen.
Jag kan tänka mig att det skulle vara populärt bland en massa folkvagnsfolk, höll jag på att skriva och sedan tänker jag "Men fy, hur jävla fördomsfull kan jag bli? Precis som om de inte skulle kunna gilla Ferlin också?"

Så jag ställer mig i ett hörn och skäms en liten gnutta och tänker i en annan riktning och tittar lite på vädret igen.
Det blir nog bra.
Med eller utan Ferlin.

Doktor Ulvstrumpas skola för livet. Anmäl dig nu...

Igår slog det mig, jag borde starta en skola för hur man ska leva.
Jo, jag vet, det kan låta synnerligen självgott men det slog mig hur enkelt det är.

Allt man behöver är en handjagare, en gräsmatta som trilskas med jämna mellanrum och en alm som småpratar vänligt med en.
Medan man jagar fram där, med svetten rinnande över hela kroppen går det inte att grubbbla helt enkelt.
Det gör för ont att ha tankarna någon annanstans när man kör fast i ett sorkhål så att höftbenen hoppar tio centimeter bakåt.
Det gör för ont att ha tankarna någon annanstans när man kör fast i gräset och det gör för ont att ha tankarna någon annanstans när man ser det man klippt och det man har kvar.

Vare sig man vill eller inte måste man fokusera på nuet. Nästa rad av gräs som ska klippas, nästa gren som ska tas dän när man kört fast, och så nästa och så nästa.
Det finns inget annat just då än den här gräsmattan och den här handjagaren.
Man torkar svetten ur pannan och även om håret är uppsatt i hästsvans så klistrar det sig fast i nacken, benen värker och armarna protesterar, trots det så stretar man vidare.
Till slut kanske man t.o.m. börjar springa med handjagaren, bara för att visa för sig själv att man kan.

Det kan man och man kan också luta sig mot stugans kortvägg som barmhärtigt låter en andas ut.

Sedan, när gräset är klippt sitter man på farstubron, blickar ut över gräsmattan och är.
För att sedan gå in, sätta sig fridfullt i gungstolen med en kall öl bredvid sig på soffbordet, nöjd och med en kropp som fått arbeta och nu längtar efter vila..

Då är det också dags för själen att få sitt, doktor Ulvstrumpa ordinerar John Mellencamps skiva "Word and music" och sången man börjar med är "Your life is now."
Och man sjunger med, fast man ändrar lite i texten när han kommer till
"Do you believe you're a victim of a great compromise
cause I believe you could change your mind and change our lives" till
"Do you believe you're a victim of a great compromise
cause I believe you could change your mind and change your life."

För det tror jag, och vet, att om man ibland tar sig tid att se på sig själv som en människa som kan ändra åsikt och tankesätt så kan man också ändra sitt liv.
Så enkelt och så svårt är det.

Sedan går man givetvis vidare, det finns minst en sång och en text som passar vem som helst.
Efter att man sjungit med högt och klart i minst tre eller fyra sånger så är också själen nöjd.
Men man fortsätter sjunga, lika högt och lika klart, enbart för att det roar en, så sången och musiken stiger upp till taket, ringlar ut genom skorstenen och ekar över den östgötska slätten, till glädje för gässen som flyger över torpet och slätten.

Just så skulle en dag i min skola för livet vara.
Anmälningar ska vara inne före nästa fullmåne, egen gungstol kan eventuellt behöva medtagas, däremot finns sovplatser till ett smärre kungadöme.

onsdag 19 augusti 2009

Nu rymmer jag!

Nu sitter jag här, med svarta fingrar, efter att ha skrivit plakat till svensexan som ska gå av stapeln i kväll.
Det känns som jag stressat i stort sett hela dagen, när jag varit färdig med en sak, så har nästa stått på tur, och vet du vad jag tänker göra nu?

Jag tänker skjuta upp varenda liten tanke på klänning, för nej, jag har inte kommit mig för att åka in och titta på någon, jag tänker skjuta upp varenda tanke på att städa lägenheten, jag skiter rent ut sagt i att jag såg en dammråtta under sängen som lätt kunde tagits för en dammgrävling, jag tänker helt enkelt rymma till stugan.

Kanske bara för i kväll, eller till i morgon, jag vet inte, men en sak vet jag, den där stugan är ta mig sjutton det bästa materiella jag har i livet.
Det är som tiden tar ett djupt andetag varje gång jag kommer dit och det känns som att också jag automatiskt gör likaså.
Problem och bekymmer kommer inte åt mig där.
Det är som en värld mitt i världen där bara sådant jag tycker om existerar.

Böcker, musik, en eld i kakelugnen och gungstolen framför den, jag kan se det framför mig utan att blunda och utanför de här rosa anemonerna, (tror jag att det är, de ser ut som rosa blommor av porslin och humlorna och bina älskar dem, det surrar i varje blomma och det låter som humlorna tjoar till varandra "Var din blomma bra?" "Jaa, och din!?" "Excellent, hörru!" och så smackar de så att stänglarna på blommorna darrar.

Det är en sann tillflyktsort, mitt torp, ett ställe att lugna ner sig på, och ett ställe att bara vara på, jag är så förbannat glad att jag tog chansen.
Till och med när jag kör fast med handjagaren så det sjunger i marken är jag lustigt nog glad.
Det är som ett rent glädjepiller där ute.

Så, det är det jag gör nu.
Jag vet att jag inte har hunnit titta runt till er riktigt ordenligt, ni bloggvänner, jag tar igen det när jag kommer tillbaks.
Utvilad och med lugnare andning.
Vi säger så, för nu.

tisdag 18 augusti 2009

Och så lite skryt...

... Och, jag måste bara berätta, för var ska man skryta om inte på sin egen blogg och jädrar i mig vad jag är stolt!
Du vet, jag har inte varit speciellt förtjust i spindlar, men efter påskhelgens spindelfest så verkar det som något har ändrats, för igår...

Igår stod jag nämligen vid kylskåpet här hemma, och en spindel kom nerdansande på sin tråd från taket, och utan att tänka så sträckte jag ut handen för att ta tag i den och flytta ut den!
Jag fick tag i den men sedan försvann den och jag tänkte för mig själv "Men vad fan gjorde jag!?" och sedan nästa tanke "Tänk om den är i håret?" och den tredje tanken "Nåväl, den kommer väl fram...."

Jag började alltså inte dansa jigg hysteriskt och skaka på håret som en mini-tornado!
Nu var det ingen megaspindel, men ändå, likafullt, en spindel!

Det måste vara tur?

... Och när jag ändå är nostalgisk och tänker på amerikanska vänner så kommer ju tanken på Sam, en annan människa som bara dök upp på nätet och varit min vän i så många år...
Jag satt en kväll och var sysslolös och loggade in på en mailkontakt-sida, totade ihop en annons och fick ett svar som skiljde sig från alla andra.
Det var kort, kärnfullt och humoristiskt, jag var ju bara tvungen att svara.

Nu tror jag att det är ungefär nio år sedan det första mailet, och jag tänker för mig själv ibland att jag har jädrar i min själ tur med människor.
Han är en av de klokaste personer jag vet, lägg därtill en viss cynisk humor som definitivt är välgörande när jag ibland har grottat ner mig och tycker att det är förbannat synd om mig.

Jag vet inte hur många timmar jag pratat med honom i telefon och jag vet inte hur många timmar jag skrivit eller läst mail från honom.
Och jag vet att jag nyss skrev att det inte har att göra med avstånd eller något när man hittar en vän, men jag kan inte låta bli att tänka att nog tusan är det tur, eller ödet eller vad du nu vill kalla det, det här att helt plötsligt är det som någon sagt "Skulle det passa med en ny vän?" och sedan singlat iväg en kontakt som man har tur att få tag i och plugga in, och helt plötsligt så har man just en sådan, en ny vän, någonstans, precis var som helst?

Det är en sådan förbannad tur och man kan inte köpa det för pengar, man kan bara få det genom att vara sig själv och ha tur att möta någon som också är sig själv.
Jag begriper inte hur det går till men nog är jag tacksam.

En riktig vän.

Jag läste ett inlägg hos Bitten om amerikansk sjukförsäkring och blev lite dyster till sinnet,
eller dyster kanske inte är rätt ord, nostalgisk och lite smått sorgsen för jag kom att tänka på en av mina äldsta vänner här på internet.
96, när nätet var tämligen nytt, i alla fall för mig så skaffade jag och dåvarande pojkvännen internet och började surfa.

Vi hamnade i en 3D-värld, där folk från alla världens hörn träffades och byggde hus och ja, allt du kan tänka dig.
En av de första jag mötte var Christie, "I'm a homemaker" presenterade hon sig och min engelska var inte så god vid den tiden så jag blandade ihop det med heminredare och levde länge i villfarelsen att det var det hon var.
Hon levde i West Virginia och ju mer vi pratade, hon och jag, desto mer upptäckte vi likheter med varandras liv.
På varsina kontinenter satt vi, bägge i relationer som inte var bra, bägge med dåligt självförtroende, bägge hade sprungit in i den så berömda väggen och bägge visste att något måste göras.
Det blev många sena nätter, i skenet av datorskärmarna lärde vi känna varandra både utan och innan, vi växlade hemadresser och skickade varandra paket, vi hörde varandras röster via nätet och jag minns hur jag garvade åt hur typiskt amerikansk hon lät och hur hon skrattade åt min svenska brytning och sa något om "You sound like the Swedish chef in the Muppet show!"

Det kom en tid sen, när jag inte var så mycket online, jag bröt upp från mitt förhållande, gick och talade med en terapeut och började smaka på livet igen, vi höll kontakten via mail, och en dag fick jag ett där det stod att hon låg i skilsmässa.
Jag loggade in till den gamla 3d-världen och vi tog upp kontakten mer ihållande igen, ett liv på egna ben, efter år av tro att man inte klarar sig själv, är både spännande, jobbigt och roligt, än en gång delade vi samma erfarenheter på olika kontinenter.
Träffar med män, där vi kunde konstatetera att hur det nu än var, så skiljer sig inte män så mycket åt, var de än råkar befinna sig, många nätter satt vi och funderade över varför vi aldrig tagit steget tidigare till ett annat liv, en del nätter var ganska deppiga och en del nätter slutade vi aldrig att garva, med varandra, åt livet, och alla kullerbyttor och snavsteg som vi tog.

Hon var en av mina bästa vänner, som en syskonsjäl jag aldrig sett in real life, vi hade likadan humor och hon stöttade mig när jag behövde och gav mig en spark i baken när så behövdes.

I mitten av 2000-talet fick jag ett mail där hon skrev att hon diagnosterats med livmoderscancer, hon skrev också att den troligen inte gick att bota. Hon hade ingen sjukförsäkring och hade dragit sig för att gå till läkaren, men kemo skulle sättas in, så fick vi se.
Det var ett märkligt osentimentalt mail, där hon konstaterade mer hur det var och att hon gärna ville höra från mig, men att hon kanske inte orkade svara så ofta längre.
Givetvis hörde jag av mig, hon skrev någon gång att hon log när hon läste men att hon var mycket trött av behandlingen och att hon inte orkade skriva så mycket.
Ett år senare gick hon bort och jag saknade henne mycket, det gör jag än.
På min fönsterbräda sitter en nalle hon skickade en gång, han heter Travis, står det på adresslappen, när jag ser på honom tänker jag på henne.
Jag tror att mycket av styrkan att resa mig och gå vidare, som jag gjorde då, mycket av den styrkan fick jag från henne.
Och du vet, det är inte utan att jag tänker tanken att om hon hade haft sjukförsäkring så hade hon gått till läkaren så mycket tidigare, och då hade förloppet varit ett helt annat.
Men sådana tankar leder ingenvart, men ändå, de kommer ibland.

Så nu när Obama håller på med sitt förslag så tänker jag, att visst fan ska det genomdrivas.
Det borde vara en självklarhet för alla att kunna gå till doktorn.

Och jag tänker på hur märklig vänskapen är, ibland behöver man aldrig se personen på riktigt, klickar man så spelar det ingen roll var folk råkar befinna sig.

måndag 17 augusti 2009

Jag har INGET att ta på mig!

Och nu, mina vänner blir det bara en massa gnäll.
Hjälp! Och hilfe! Och help!
Och allt vad det heter!

Jag har INGET att ta på mig!
Och jag är bjuden på bröllop om två veckor!
Man ska vara elegant!
Jag kan inte vara elegant! Att försöka få mig att vara elegant är lika enkelt som att lära en elefant att dansa bossanova!

Jag var i Linköping igår och tittade på klänningar...
Jag vill inte se ut som en nyspritsad maräng på rymmen från bakugnen!
Eller ha en klänning som är smal däruppe och sedan vidgar sig utåt från midjan och neråt så att jag ser ut som om jag vill åskådliggöra hur bokstaven A ser ut!
Jag vill inte ha tussinussiga klänningar med blomster på!
Eller, jo, men det finns inte sådana blommor jag vill ha!
Jag har gått igenom varenda förbaskade klädställning i den där gudsförgätna staden och det finns inget, inget, inget.
Hur kan det vara möjligt?
Eller det är klart det är möjligt. Jag vet ju att min smak inte så ofta hittar till affärernas modeavdelningar utom ibland, vid vissa olyckliga tillfällen när jag helt plötsligt har varit "inne" helt utan egen förskyllan.

Inte ens Indiska kunde hjälpa mig. Indiska som jag ändå brukar umgås med på ganska vänskaplig fot.
Men inte ens de kunde bistå mig med något...
Jag kommer att få dra en säck över huvudet och vira ett lakan omkring mig och stappla fram på taxklack och längta efter bröllopsmiddagen då jag kan smyga in under bordet och sitta där ihop med hunden och dela en bit tårta.
Hu.

Och inte kan jag gå i högklackat heller.
Det fanns en tid när jag kunde springa i högklackat.
Den tiden är sedan länge förbi.
Nu vinglar jag som en bakfull matros i storm om klacken är högre än tre cm.

Men vad ska jag ha på mig?
Jag har en kritstrecksrandig klänning som får mig att se ut som en kvinnlig gangster, tänk Chicago och Al Capone. Den gillar jag skarpt men jag har en känsla av att den inte riktigt är lämplig.

Och jag våndas... Jag kan inte gå i kläder jag inte trivs i.
Var i hela världen finns en klänning som jag vill ha?
Det är bråttom nu.
Och var finns ett par skor som inte är gympaskor som kan få mig att segla som en svan över golvet?

Jo, så här gick det...

Jo, jag åkte ångbåt.
Som jag svarade i en kommentar till Jackan, så var det vatten både ovanifrån och underifrån, så det kom väl till pass att det fanns tak...
Och hur känner jag nu? Blev jag ångbåtsfantast och ska härmed ägna mina somrar åt att kuska fram och tillbaka på böljan den blå? Ska jag börja följa med mina vänner som åker båt varje sommar och hävdar att de älskar det?

Nja... Inte riktigt. Det är förbålt vackert att se Sommen från sjösidan, något jag lyckats undvika i alla mina år, och visst är det trevligt och visst är det glatt och visst var det speciellt, men, nej...
Jag tycker fortfarande bäst om sjön från landsidan.
Det är inget att göra åt, mina sjöbjörnsgener om de till äventyrs alls finns, verkar sova ordentligt.

Men, som jag sagt innan. Ge mig ett hav och jag kan sitta en hel dag och se på det. Kanske sprätta lite med tårna i det och kanske mumla något lyriskt.
Men jag är nog helt enkelt inte född till att vara på sjön.

fredag 14 augusti 2009

Enbuskesläkt.

För mig är det tämligen obegripligt att jag härstammar från en släkt med sjöbjörnar.
De åkte fram och tillbaka över vattnet och jag misstänker att de njöt av det också.
Jag älskar havet.
Från landsidan.
Att plaska i det är inte nödvändigt.
Inte heller att flyta fram på det.

Jo, jag vet, jag har funderat över det här tidigare, men någonstans måste mina gener ha tagit ett maratonskutt och helt enkelt hoppat över mig med ett gapskratt.

Jag har försökt förstå att det är något speciellt med ångbåtar och jag har försökt förstå att jag ska tillbringa minst tre timmar på sjön i en båt som enligt utsago tar minst hundra personer och aldrig tidigare gått i kvav (kav? eller vad heter det?) och jag har försökt förstå att själva njutningen skall vara att vi far fram över sjön allt medan ångan bolmar ur skorstenen.
Men jag kan inte riktigt se själva tjusningen.

Vad är det för fel på torra land?
Jag älskar torra land. Mina fötter tycker om jord och mark. Mina fötter och hela jag verkar mer vara släkt med tallarna, där är det inte tal om att bara stoppa ner rötterna ett litet tag och sedan hitta ett nytt växtställe, nej, de står där de står.
Eller enar.
De växer så sakteliga och blir jättegamla och de har vackra bär och sticks lite lagom när de inte får vara i fred.
Enbuske, det är jag det.

Jag vill stå någonstans och se ut över jorden och inte gunga fram som en kork.

Min vilde far ska också med, om han piggat på sig tillräckligt (vilket han betygade att han gjort redan förra torsdagen på lasarettet, även om ingen trodde på honom där han satt och hade ont...) och han ser fram mot det med vild passion.
"Ångbåt!" säger han och jag tittar ner och säger "Just det... Hmm..."

Jag har till och med undvikit Titanic, filmen alltså, eftersom jag inte kunde se tjusningen, och för övrigt så vet ju alla hur den slutar, eller hur?
(Jo, jag vet. Det skämtet var dåligt, men jag kunde inte låta bli...)

Men nu.
Som sagt och tjatat.
Båt skall åkas.
Sjöbjörnsgener, kom fram!

..."då hade de försett oss med skrov och segel direkt..."

... Märk väl att jag undvikit termen "stoiskt lugn" när det kommer till mig och åskan.
Det kanske bara är jag, men för mig verkar stoikerna förbannat tråkiga och jag lägger mig nog lite mer i mittfåran i epikurismen, fast egentligen inte där heller.
Jag håller helt med om att man ska söka lycka, dock söker jag gärna lyckan i tillfälliga njutningar och nöjen också.
Det finns små och stora lyckor, som idag, att tvättstugan var ledig, precis när jag insåg att såvida jag inte skulle gå byxlös så var det bäst att tvätta.

Eller att höra grannen städa sin lägenhet och njuta av ljudet av någon annan som arbetar i sitt anletes svett medan jag sitter här så fridsamt och slår ner tangenterna.
Eller att tänka på morgondagen, nåväl, kanske inte så mycket på båtturen, jag hävdar bestämt att hade gudarna velat att vi skulle färdas fram på vågorna de blå så hade de försett oss med skrov och segel direkt.
Jag har inget emot att flyta fram i vattnet för egen maskin, det är själva båtgrejen jag aldrig njutit av.

Eller stryk det med, jag har alltid funnit tjugominuterstrippen mellan Helsingborg och Helsingör njutbar.
Det är precis lagom mycket brist på öppet vatten för min smak när jag ska befinna mig ovanpå det, det finns restauranger med dansk öl, godis och man kommer av utan att ha känt att man är på en båt allt för mycket.
Som hittat, alltså.

Men i morgon ska vi alltså ut och åka båt.
Ångbåt, jag skall stå för om masten (finns det sådan?) och göra det bästa av det.
Flytväst och korkbälte runt midjan och bistert ska jag betvinga sjön och på darriga knän ska jag kyssa landbacken när jag kommer i land.
Det ska nog bli bra det här...

Det går som det går.

Egentligen tror jag att det är så här...
Tanken som kom för mig, och har kommit för mig varje gång jag varit ute i torpet och åskan har bestämt sig för att dunka på dörren och taket och fönsterrutorna, den tanken har varit "Jag kan inte göra någonting åt det. Det går som det går." och därmed är det som jag på något mystiskt vänster (eller om det är höger, vem vet?) helt enkelt lagt min gamla rädsla för åska och blixtar för sig själv i ett hörn.
Det hjälper ju inte att jag blir rädd. Det hjälper ju inte att jag jagar upp mig.
Jag är där jag är och jag måste helt enkelt vara kvar.

Det är något märkligt lugn som infinner sig, någon känsla av att "Det får gå precis hur fan det vill. Och det lär det göra också."
På något sätt, när jag inser att det inte spelar någon roll om jag skulle yra omkring i stugan (och att yra omkring i ett rum och kök är definitivt inte mycket att yra kring i, och upp på vinden går jag inte eftersom den som byggde stugan måste varit klängbjörn i ett tidigare liv eftersom trappstegen pekar rakt upp utan någon pardon...) så släpper det värsta.

Det är bara att (nej, jag tänker inte skriva "gilla läget" för så långt lär det aldrig gå.) låta tiden gå och åskvädret rumstera bäst det vill.
Jag läser, tittar ut med jämna mellanrum, räknar avståndet och tänker när det är som högst och närmast att "Nu försvinner det. Kanske... Eller inte..."
Jag hoppas inte på att det ska gå över fort, eller att det inte ska dra över taket på mitt lilla torp.
Det spelar ingen roll.
Det går som det går.

Och någonstans önskar jag att jag kunde ha den mentaliteten oftare, just det här att bara låta saker hända, ge fan i att oroa mig och bara se tiden an.
Det märkligaste av allt är ju att jag verkar ha den kapaciteten när det gäller åskväder, så den kapaciteten lär finnas i mig, nu är det bara upp till mig att lära mig använda den oftare.
Det går som det går.
Utan att jag blandar mig i för mycket.
Jag ska försöka komma ihåg det.

Åskan och blixten gillar mig...

Jag börjar tro att åskan och blixten gillar mig alldeles speciellt.
Igår i torpet så åskade det så att porslinet skakade.
Himlen var så där oväderssjuk, blekt gråvit och blixten skar genom luften som en kniv i smält smör.
Jag gick ut i köket och satte mig och tänkte som jag tänkte sist, "Det här huset har stått i minst hundra år och varit med om många oväder, det lär stå kvar efter det här med."

Men samtidigt kom tanken, "Just det, det har stått i så många år, vad säger att tiden inte är inne nu för att almen ska träffas av blixten och släppa en stor gren på taket?"

Det kallas katastroftankar har jag lärt mig.

Å tredje sidan är jag stolt över att jag, som är diplomerat åskrädd fixar åskvädren där ute alldeles själv.
Eller fixar och fixar, det är ju inte jag som fixar dem, men jag verkar sannerligen dra dem till mig.
Och jag märker, jag blir mer och mer van.
Dock, en viss oro finns kvar, det är naturkrafter som inte är att leka med, det står klart varje gång...

torsdag 13 augusti 2009

Envis som hoppet.

En sak som intresserar mig är det här med envishet..
Min far är envis som synden, eller envis som hoppet, som jag själv hellre skulle kalla det.
Själv är jag likadan, men han har fyrtio år mer på nacken så han vinner oftast.

Envishet är utan tvivel en bra egenskap.
Skulle man ge upp varje gång livet envisas med att sätta krokben för en skulle man bli liggande tämligen platt medan livet kör över en gång på gång.
Går ner för räkning mellan varven tror jag vi alla gör, men huvudsaken är att vi kommer upp igen.
Tilltufsade, javisst, men uppe och redo för nästa rond, hur den än må se ut.

Envishet får en att fortsätta och tjata om Burma med jämna mellanrum, hoppets envishet och en viss förtröstan att saker och ting helt enkelt inte kan fortsätta i samma lunk om tillräckligt många är envisa nog.
Du vet, det är det här med droppen som urholkar stenen.
Och förvissningen att ju längre tiden går, desto mer får folk upp ögonen och desto fler reagerar.

Det är envishet som får folk att sträva vidare i sina relationer med människor, hoppets envishet som gör att även om man blir sviken eller besviken så vet man någonstans att man aldrig får dra alla andra människor över samma kam.

Det är hoppets envishet som gör att man inser att varje sådan händelse är en speciell händelse och gör man sig själv otjänsten att tro att det kommer att upprepas varje gång så har man ändå inte lärt sig någonting.

Det är hoppets envishet som gör att vi räcker ut handen till andra människor gång på gång, hoppets envishet som gör att vi skaffar husdjur, hoppets envishet som gör att vi bygger hus och vägar och över huvud taget för civilisationen framåt.
Även om man ibland kan fundera över om vi verkligen går framåt, när man ser på resultat och verkan.
Jo, jag vet. Det kan ibland mer likna en kräftgång. Men det är en rörelse det också, eller hur?


När man tänker på Suu Kyi, så är det kanske lätt att tänka "Men för helvete, människa, ge upp någon gång, du lämnade ett land och din man och dina barn, din kärlek fick stå tillbaka för kampen för ett land med en militärjunta som sett till att du varit i husarrest i över tio år?
Din man dog och du kunde inte vara där, du får inte träffa dina barn, du får knappt ta emot besökare, varför ger du helt enkelt inte upp? Har du inte också en längtan efter lugn och ro?"

Men sedan tänker man, kanske och eventuellt, att visserligen är det en kärlek som fick stå tillbaka, men en annan kärlek, kärleken till ett land och ett folk som i stället står i centrum, och kanske, eventuellt undrar man hur stor och hur länge kan en sådan kärlek näras?
Jag vet att jag funderar på hur länge jag själv skulle orka.

Jag kan inte säga att jag begriper hur hon orkar, men jag vet att jag beundrar ihålligheten och jag vet likaså att det är hoppets envishet.
Inte envis som synden. Envis som hoppet.

onsdag 12 augusti 2009

Minns du? Befria Burma gäller än.


... Och bara för att påminna lite ytterligare.

Visst minns du?
Det gäller fortfarande. I högsta grad.

Såvida man inte bor under en sten.

Jag tror du vet vad jag tänker på just nu.

http://www.burmacampaign.org.uk/

http://www.burmacampaign.org.uk/index.php/burma/campaigns/arms-embargo/111/118/actions/arms-embargo-action1

Såvida man inte bor under en sten så vet man att Suu Kyi dömdes till 18 månaders husarrest igår.
Såvida man inte bor under en sten vet man att det här inte bara handlar om henne, utan om Burmas folk som röstade fram hennes parti, som vann men fortfarande inte har fått regera.

Såvida man inte bor under en sten vet man att det här gäller folket i Burmas rätt till demokrati och frihet, en rätt som vi har här i landet, vilket ger oss rätten att ägna oss åt viktiga saker som att rasa mot vem som är allsångsledare eller inte på Skansen.

Såvida man inte bor under en sten vet man att det här gäller munkarna som fredligt protesterade och sedan blev brutalt misshandlade, skjutna, inslängda i fängelser och fortfarande sitter där.

Såvida man inte bor under en sten vet man att det handlar om alla de som vågat opponera sig och nu sitter i fängelse i just Burma.

Det handlar helt enkelt om att det kunde lika gärna varit du, eller jag som bodde där.
Nu gör vi inte det, som sagt var.
Nu kan vi rasa mot allsångsledare i vårt land.
Eller också kan vi reagera och visa vårt missnöje med något som faktiskt betyder något för ett land och ett folk som inte har en aning om vem som är allsångsledare i det här landet.

lördag 8 augusti 2009

En jävla cirkus.

... Förresten... Vilken jävla cirkus det var här igår...
Min vilde far skulle få besök av kommunen för att reda ut hur mycket hemhjälp han behövde, jag skulle åkt in, men hann inte, så jag pratade med dem på sjukhuset och sa att i och för sig hade min far och jag redan diskuterat att han behövde så mycket hjälp han kunde få, så sköterskan sa att det skulle nog ordna sig.
Sedan ringde kommunen till mig (nej, inte hela kommunen men du begriper nog hur jag menar) och kvinnan i andra änden sa att "Jodå, han skulle få hjälp morgon och kväll, men maten vill han inte ha, mitt på dagen."
"Nej, det vet jag..." sa jag eftersom min vilde far varit övertydlig på den punkten när han sa på torsdagen att "Den där jäkla plastmaten vill jag inte ha, det smakar inte mat över huvud taget, det går rakt i soporna!" vilket ledde till att jag och min kusin (som kommer förvånansvärt väl överens just nu, vete fan vad det beror på?) sa att vi fick rycka in och fixa det.

"Men..." sade kvinnan på kommunen och suckade lite, "Trygghetslarm vill han inte ha."
"Va!?" andades jag.
"Nej. Det kom inte på frågan."
"Va!? Men, vad i ...."
"Nej. Din far är ju något, hmm, ja, han är ju väldigt envis... Trygghetslarm kom inte på tal om. Båda arbetsterapeuten och jag försökte."
"Men!?" andades jag.
"Nej. Absolut inte. Vi sa att det var ju en trygghet om han skulle ramla igen..."
"Ja?"
"Men han tänkte inte ramla mer, sa han."
"ÅÅååååh..." morrade jag.
"Han är ju som sagt var väldigt envis."
"Hm.. Nåväl. Det är jag med."
"Du kanske kan prata med honom och så ringer jag när han kommit hem?"
"Lita på det!" morrade jag.
"Jag tror att det kan vara en fråga om kostnaden av larmet..."
"Skulle inte förvåna mig alls, när det gäller andra kan han vara generös men när det gäller honom själv ska det inte kosta för mycket..." morrade jag vidare. "Men då betalar jag det, så ska det nog gå."
Och så lade vi på.

Sent kom jag in till sjukhuset och där satt min vilde far tämligen glad och nöjd, eftersom han också skulle bli utskriven nästa måndag, eftersom han piggat på sig så enormt...

Jag gick in som Clint Eastwood som när han ska möta en revolverman på en dammig bakgata, harklade mig och sa "Hör du du... Det här med trygghetslarm."
Min vilde far stramade upp sig och sa barskt "Det ska jag inte ha!"
Jag morrade "Jo!"
"Nej!" morrade min far.
Sedan stirrade vi varandra i ögonen och ingen vek av ett ögonblick.
"Du s k a ha trygghetslarm! Jag betalar det!"
"Jag behöver inget!"
"Du ska ha det!
"Nej!"
"Det är en trygghet både för dig och för oss runt omkring dig, är det kostnaden du tänker på, så betalar jag!"
"Hmm...."
"Det skulle kännas så mycket bättre både för mig och kusinen och alla andra."
"Jaha? Okay då."

Smått förvånad över att han gav med sig så lätt dunsade jag ner på stolen som en hög potatis,
det är inte ofta jag vinner över min far i envishet, men det är lika härligt varje gång.
Men sista ordet fick jag givetvis inte.
För när jag satt där så trumpetade min far, med utskjuten haka och örnblick "Men den där maten, den kommer inte in genom min dörr, bara så du vet det! Jag vill ha kåldolmar och riktig mat. Så det så!"
"Ja, ja, ja farsan... Du ska få kåldolmar..." suckade jag matt.

"Du skall alltid få äta upp dina egna ord..."

Någonstans tror jag, eller börjar att tro att jag har en liten hustomte, eller tomtinna som följer mig på min väg, en hustomtinna med budordet "Du skall alltid, eller i alla fall ganska ofta få äta upp dina egna ord..."

Här uttalar jag mig så tvärsäkert igår om att motorträffar träffar man folk och pratar med, avfärdar krogen som ett ställe att träffa folk på, och sedan sätter vi oss på ett café igår kväll och ett par kommer och frågar "Är det ledigt här?" efter att de fått nobben vid bordet bakom eftersom det skulle komma mer folk.

Och så satte vi i gång och pratade, och pratade och pratade och garvade och pratade och garvade.
Isen bröts totalt när vi fann att tre av oss var rökare (ja, jag arma förtappade själ....) och tände varsin fredspipa.
Givetvis hade jag redan anat att de var rökare, för du vet, jag samlar på människor och skulle jag få se dig någonstans, i en samling av folk och om du fångat mitt intresse så skulle jag ha bildat mig en fantasibild av dig innan jag börjat prata med dig.
Ofta, förvånansvärt ofta så stämmer mina bilder av människor, nu är de inte djupgående, det är mer som att jag ritar en snabb karikatyr av vad jag tror baserat på hur du rör dig, vad du tittar på, om du ser mig i ögonen eller inte, om du ler med hela kroppen eller inte, hur du håller din öl, om du verkar rastlös eller inte, hur du är klädd, din frisyr, dina gester och sådana här småsaker som är så fascinerande.
Ger du mig ytterligare tid så har jag skräddat ihop ett helt liv åt dig, har jag riktigt tråkigt så brukar människorna som fångar mitt intresse få riktigt intressanta liv, jag befolkar dem med familjer, djur, hus och medan jag ändå är i farten roar jag mig med vad du måhända kan ha för intressen.

Men hur som helst, vi hade förbålt trevligt och när vi gick tog vi avsked som om vi känt varandra tämligen länge.
Så, okay då. Man kan träffa folk på café också och prata och gå loss och ha kul.
Däremot krogen?
Nah... Jag välkomnar min hustomtinna att visa mig att jag har fel...

fredag 7 augusti 2009

Bilburen medelålders ungdom...

Solen steker där ute och jag känner mig precis som den där stinsen som gick i pension och satt på perrongen och sa "Där kommer ett tåg. Det ger jag fan i! Och där kommer ett till! Det ger jag fan i också!" med den skillnaden att jag tittar ut och säger med jämna mellanrum "Och solen lyser... Det ger jag fan i!" och så går jag in hit och sätter mig och skriver och pratar i telefon, för det är mycket som skall uppdateras, både online och privat via gammalmodiga telefoner.


Ikväll är det motorträff igen för övrigt. (Jo, jag hör dig... "Vad håller hon på med? Är hon helt motorgalen eller?" och då ler jag och säger att "Nej, men en visit in till min vilde far är inplanerad och då staden råkar samtidigt ha en cruising, vem är man att neka sig nöjet att åka runt, runt på stadens gator och känna sig som en bilburen medelålders ungdom?")

Man ska inte neka sig nöjen. Plikter och tvång och saker som måste göras finns i överflöd, och kommer alltid att så göra.
Men glädje och skratt och värme och vänner och nöjen ska man plocka och ta hand om som om de vore sällsynta smultron på strån.

Visst är det märkligt?

... Och sedan skulle vi kunna dividera om huruvida det är att ta det lugnt att fara runt på motorträffar i det oändliga, men vet du?
Jag tror att det är att ta det lugnt när man ägnar sig åt sådant som är roligt, och något jag har märkt är att motorfolk är (nåväl, kanske inte alla) men många är förbaskat roliga att prata med.
Det är så lätt att börja prata med fullkomliga främlingar, och jag vet inte om det är som så att det är enklare för att jag är tjej, nej, stryk det förresten, för det är lika enkelt om man är kille, det har jag sett, men det är ändå på något sätt så märkligt enkelt.
Som igår, efter träffen i Falerum, efter en timmes snack med en man, det började med motorprat och när vi pratat färdigt så hade vi en stående inbjudan till hans garage och hans telefonnummer, plus att vi vid det laget hade diskuterat uppväxt, Linköpingsbor (och ursäkta nu, alla till äventyrs som råkar vara just det....) som vi konstaterade var lite tykna och svåra att komma underfund med, (jodå, så där härligt partisk får man vara ibland...) plus att vi avhandlat gemensamma bekanta, japaner som åker åt helsike för långt på strippen och jag vet inte hur mycket vi hade garvat.
Så, jag tänkte (jo du, du ser, jag kommer tillbaks till den tråden) för mig själv, att det är märkligt så enkelt det är att slå sig i slang med motorfolk, träffa dem och prata och så vidare, och hur svårt det är att göra just samma sak med krogfolk. Och det märkligaste av allt är att majoriteten av krogfolk går ut för att träffa folk men lika väl så sitter de ändå i samma klick av människor de redan känner och går hem utan att ha träffat så värst mycket nytt folk.
Ställ dig sedan på en motorträff och jag lovar, bjuder du bara lite på dig själv så har du träffat fler människor och pratat och garvat med på en timme än vad du orkar räkna.
Visst är det märkligt?

"Se, det var en riktigt spjuver, du!"

... Och vet du... När jag tänker på min vilde far, så är det med känslan att finns det någon person jag beundrar så är det nog honom.
Jag vet inte var han fått sitt humör eller sin humor ifrån, men det kvittar i stort sett vad som händer, så tar han det med ro, eller ser något roligt i det.
Nu, när han hamnade på sjukhus så var jag så jävla orolig innan jag visste hur det var med honom, för det är ofrånkomligt att tanken på hur gammal han är och hur skröpliga vi blir med ålderns lopp infinner sig, så jag tänkte att nu har han kanske tappat humöret och humorn.
Men den fanns, som sagt var kvar.
Jag tror, att den där förmågan att inte ge sig, att se det roliga i saker gör så mycket för hur man är som person och hur man klarar av situationer i livet.

Igår, när vi var inne på sjukhuset berättade han om operationen, "Du vet, det var massor med flickor där," sa han, "och vi hade så roligt och skojade och skrattade, sedan kom det in en karl och ställde sig bredvid mig, och då sa jag, jaha, nu kommer prästen också! och det blev ett gapskratt och så sa karlen att "Njae, det är jag som ska operera dig..." och då sa jag "Är du något bra på det då?" och då sa han "Det har alltid gått bra när jag har opererat, det lovar jag dig" så då fick han väl göra det då. Sedan kom han på onsdagen och blinkade till mig på ronden, det var en riktigt spjuver det, du!"

Jag log och jag tänkte för mig själv, att det där med spjuver, det gäller honom med, i högsta grad...

"Lugnt, va?" Hektiskt, en vild far på sjukhus, motormöten, marken, möten, folk och fä...

Jo, det kan vara på sin plats att säga "Men vad fan håller hon på med?" efter en veckas icke-uppdateringar och knäpptysthet från mitt håll.
Jag gick helt enkelt under jorden i fredags, (måste det ha varit, va?), ut till torpet och lugn och ro, (tänkte jag...) men i lördags befann jag mig (till min stora förvåning) på ett motormöte ute i Mantorp Park, trevligt, trevligt, mycket bilar och motorer och liv och tjo och tjim.

Sedan färd tillbaka till torpet, (lugn och ro) för att på söndagen uppenbara mig (det lät nästan religiöst, va?) på en motorstadium utanför en grannstad, där jag såg motocross (för första gången i mitt liv, och jag ska bara säga som så, att de som åker motocross i sidovagn måste nära en viss daredevil-känsla, för jag skulle aldrig sätta mig där, ens om jag lovades guld, gröna skogar och smultron i överflöd...)

Motocross blev hur som helst en favorit, roadracingen har jag inte mycket till övers för, ett jävla jagande runt, runt och inga hopp eller skutt, jag begriper inte spänningen där...

Sedan färd tillbaka till torpet (lugn och ro), för att på måndagen (låt mig se, måndag, måndag....) där kan jag ha lyckats med lugn och ro, synes det mig för det är helt blankt...)
Nej, just det, kvällen var vi nere på klubben och grillade och pratade med de andra, varvid jag erbjöd Fimpen möjligheten att uppdatera bloggen, vilket hon märkligt nog inte verkade vilja alls.
Jag å andra sidan är övertygad om att hon skulle bli en utmärkt spökskrivare.

Tisdag kväll, återkomst till staden, för att upptäcka att min kusin ringt ett antal gånger, smått oroad, eftersom vi normalt sett inte brukar ägna oss åt konversation mer än när vi är tvungna, så ringde jag upp...
Min vilde far låg på sjukhus....
Du vet, när man hör de orden så kramar det till av ångest i bröstet.
Han hade ramlat, slagit i axeln, spricka i arm, spricka i revben och sedan fick de justera något vid axeln, så han var inne för operation på kvällen.
Onsdag morgon fick jag tag på min vilde far, som försäkrade mig att "Allt är jättebra, jag har så roligt här!" vilket nog kan hänföras till en viss del till värktabletterna, misstänker jag...
Hur som helst, kändes skönt att han var vid gott mod, och senare blev han förd till vår andra stora stads sjukhus, där vi var inne och hälsade på honom igår.
Jag är så jävla glad, allvarligt talat, att han har ett sådant humör som han har, ont hade han, det kunde jag se, men han ger sig inte, utan han är positiv.
"Hur är det här då?" frågade jag.
"Jo, det är bra, men det skulle ju vara ännu bättre om inte de här gubbjävlarna (snabb nick mot de två andra i salen) låg här och gnällde på allt. Flickorna som jobbar här är så trevliga och duktiga, men de där (snabb nick mot de övriga) de försöker inte göra något själva, och gnäller och gnäller. Usch, så tråkiga!"

Så, det är hopp om livet för min vilde far, det är skönt, han blir kvar i minst en vecka, med hänsyn till smärtorna, och att de inte vill skicka hem honom för tidigt, han är ju ingen vårkyckling längre, vet du, och det känns tryggt att han har det bra där han är.
(om man bortser från gubbjävlarna, som min vilde far sa...)

Senare på kvällen, onsdag, gick vi på Sveriges största och äldsta marken, i Skänninge och med förlov sagt, så mycket skit det finns... Det vill till att man vet var guldknallarna är, de med egna saker, så att man inte går vilse i allt riffs och raffs och bjaffs...
Luften stod för övrigt stilla, vid sextiden på kvällen, jag vågar inte ens tänka på hur det varit tidigare på dagen, det var först framemot nio på kvällen som det var drägligt att gå...

Och igår var jag i Falerum, träffade äldsta vännen ansikte mot ansikte, det var en månad sedan och vi hade en hel del att prata om.
Vidare ringde de och sade att eventuellt (kanske, möjligen, förhoppningsvis) finns det någon sysselsättning på kommunen som drar i gång framemot hösten.
Det är ju bra, men du, jag tror det börjar sjunka in nu, så småtteligen, att jag ska träna, för nu börjar jag bli nervös.
Men jag tar det lugnt, så lugnt det går, så får vi se hur det går, eller hur?
Och nu, hur har du haft det?

onsdag 5 augusti 2009

Bara ett snabbt ord.

Hej, allihop.
Det är full fart här. Jag återkommer när det lugnat ner sig.
Ha det gott, och era kommentarer kommer när jag får tid. :)