fredag 31 juli 2009

Logen är central...

...Men allvarligt...
Är det en så dum idé?
Med logen menar jag?

Och, det är väl lika bra att be om ursäkt till de som till äventyrs läser här och bara får sig till livs min konversation med mig själv just nu. Jag är, i mångt och mycket jäkligt självupptagen nu, det tror jag du med skulle vara om du satt i min sits.
Dock, det får mig inte att glömma Suu Kyis rättegång. Beslut uppskjutet. Tänka sig. Kanske kan jag åka ner till Burma och ställa mig med plakat utanför regeringsbyggnaden. Då lär jag ha rum och logi tryggat för resten av mitt liv.

Men tillbaks till mig själv.
Stod på balkongen och tänkte.
Först var det ju bara något jag skrev precis nu, och sedan tänker jag, men ändå?
Kanske?
Eller?
Det vore väl lika bra sysselsättning som någon annan?
Hmm...
Det är en bit till närmaste stora väg. Men inte mer än en halv kilometer...
Skulle det funka?
Men inte har jag något jag vill bli av med.
Kanske kan jag ha soaré i logen?
Berättarkväll för hugade.
Kura skymning lite modernt, ett gäng med främlingar som sitter i logen medan mörkret sänker sig och vi berättar lite vad vi vill?
Spökaftonskvällar?
Blyg kan man ju inte beskylla mig för att vara, kanske kunde jag hålla föredrag om hur man blir fyrtiofem allt medan man känner sig som sjutton, trettio och ibland som hundrafem?
Kanske kan jag starta en klubb för medelålders kvinnor som behöver någonstans att ta vägen någon kväll i veckan, där vi sitter i logen (medan det skymmer, jo då) och bara är.
Kanske kan vi starta en klubb där folk bara kommer och sitter och glor (allt medan skymningen faller) och när det blivit lagom skumt tar jag med er på rådjurs-safari bakom huset och den som ser flest rådjur får en tiara gjord av almlöv och en extra stor bakelse.
Kanske kan jag starta en kurs om hur man inte gör upp eld i en kakelugn.
Och en i hur man verkligen gör.

Kanske kan jag starta ett gungstols-snickeri.
Eller ett gungstols-café, i logen (allt medan skymningen faller).

Hmm..
Logen verkar dock central i alla mina tankar, även om jag mest spånar lite just nu för att få tiden att gå.
Logen kunde kanske gå att göra något i.

Tänk inte förrän måndag. Tänk inte.

... Och för övrigt...
"Hur känns det då?" har jag frågat mig själv, som om jag vore någon stackars vilseförd sportreporter.
Mitt svar är väl någonstans här...
"Hmm, det känns som ingen vill ha mig. Inte förrän jag bevisat mig värdig. Om du förstår hur jag menar?" Varvid jag nickar och säger "Jo då, jag förstår hur jag menar..."
Varvid jag fortsätter, "Det känns som det kommer att bli svårare än jag trodde och det känns som jag måste se till att saker och ting händer, för det lär inte hända av sig själv, och just nu har jag ganska torrt med idéer... Det känns som att försöka titta runt hörnet på hus utan att gå fram och kika runt hörnet och det känns som att jag borde veta vad jag ska syssla med...."
Varvid jag nickar för mig själv och säger "Jo, jag borde ju veta, å andra sidan är det här ingen önskevärld där man får vad man vill bara man kan namnge sin önskan, så...."

Varvid jag nickar igen och säger "Det känns som en jävla tur att jag är verbal och kan framföra vad jag vill och inte vill, för någonstans så tror jag att det kommer att gå åt en massa verbal förmåga och en massa sjuhelsikes jävlar anamma för att över huvud taget ta sig någonstans här..."

Varvid jag nickar igen och säger " ... Och det har jag... Tror jag. Jag är hälften terrier och hälften ensamvarg plus en kvarts del sällskapsmänniska... (få ihop det om ni kan...) och till yttermera visso ska vi inte glömma att kanske finns en halmstrå någonstans som jag inte sett än..."

Allvarligt talat, så tänker jag att vi får se hur det går. (Jo då, det går utmärkt att lägga tankarna på is till måndag, tackar som frågar...)

Min effektivitet finns dock kvar, märkte jag i onsdags, när mötet började ta slut såg jag nog ganska uppfordrande ut när jag samlade ihop mina papper och sa "Jaha. Men då sätter vi i gång då!"
Varvid damen sa "Men det är gott om tid än..." varvid jag sa, "Jo, men tiden går så fort, så fort..."
Jag är inte bra på att vänta på att saker ska hända, jag är däremot bra på att sparka i gång saker, så nu måste jag sparka i gång mig själv.
På måndag. Just det.
På måndag. Tankarna ligger ju just nu på is. Som vi var och en kan märka...

Kanske jag skulle starta en loppis i logen? Tio timmar i veckan?
Frågan är ju bara var kunderna skulle komma i från...
Det är inte direkt motorväg utanför.
Kanske jag kunde tvinga mina kära bloggläsare att ta ut sina bilar och besöka mig...
Hmm...
Kanske kunde locka med gratis loppis-entré och fika därtill.
(Jo, jag hörde dig. "Gratis entré? Precis som man brukar betala för att gå in på loppis?"
Varvid jag skulle svara att "Det är själva idén, det. Just att påtala att det är gratis entré gör att det känns lite speciellt att få gå in. Tänk dig själv, en skylt med "Gratis entré" skulle kanhända få dig att kanske bli så ilsk på att någon eventuellt skulle ta betalt för att gå in på en loppis så att du skulle ställa dig på bromsen och knalla in bara för att få nöjet att blänga på loppisinnehavaren...")
Hmm..
Inte för att jag har något att sälja, eftersom jag är (förutom terrier, ensamvarg och sällskapsmänniska) ekorre till min natur.
Men jag kanske kan ställa ut lite saker som ni får titta på.
Hm.
Ett museum alltså.

Nejvars. Men allvarligt talat.
En loppis.
Där har jag kanske något.
Men jag ska ju inte tänka förrän på måndag.
Och det går ju hur bra som helst.

Det är inte att tänka på...

Grannen ska nog ha kalas, det klirrar hela vägen uppför trapporna...
Men det var inte det jag skulle fördjupa mig i, se det som en avvikelse från vad jag egentligen tänkte säga...

Så här då.
Jag lägger alla eventuella tankar på is till nästa vecka, måndag tar jag tag i min sysselsättningsplan...
Vete fan vad det är, men jag tänker försöka se det positivt, jag tänker för mig själv att visst är det bra att jag testas innan jag testas på riktigt.
Nu kan jag inte riktigt se rimmet och resonen i det hela, men jag tänker tänka positivt och inte försöka grotta ner mig i var rimmet och resonen må vara.
Det är helt enkelt en bra sak. Så får vi se det. Tills vi är bevisade om motsatsen.
En annan bra sak vore ju om jag hade minsta aning om vad jag ska göra.

"Gå på gym" sa Fk-tanten, (och med förlov sagt, inget ont om henne, hon var förbaskat trevlig och vettig) och jag tittade på henne och sa "Hmm... Tio timmar i veckan? Jag skulle se ut som Arnoldina Schwarzenegger då...." och hon log lite och jag log lite för mig själv också, vid blotta tanken av mig inne på ett gym.
Se, jag är ju en ensamvarg när det kommer till träning, inte för att jag avskyr folk i träningskläder utan helt enkelt för att jag är för mycket tävlingsmänniska för att gå i land med att träna med andra.
Skulle någon göra 200 situps skulle jag säkerligen klämma i med 250 bara för att vinna i min egen tävling.

För tävlar gör jag konstant när jag tränar, mot mig själv för det mesta, och det går galant, men ve de dagar jag upptäcker någon stackars cyklist framför mig i någon vägkrök.
Det spelar ingen roll hur långt bort de är, jag måste om.
Jag är som en jakthund som spårat en hare och allt vett och sans far ut genom öronen, tungan hänger troligen nere vid knäna samtidigt som min enda tanke är "I kapp! I kapp!" och sedan när jag väl närmar mig avlöses den tanken av "Om! Jag måste om! Jag måste förbi!" och när jag väl är förbi så "Fortare, fortare!" och så där håller jag på tills jag helt svettig och omtumlad märker att cyklisten inte längre syns.
Vid det laget är jag glad som en speleman, endorfinerna dansar jitterbugg, benen skriker om mjölksyra men det spelar ingen roll.
Jag är i kapp.
Jag är förbi.
Jag är långt före.

Så gym är inte att tänka på. Jag skulle träna ihjäl mig i mina personliga tävlingar mot alla stackars oskyldiga som inte har en aning om att de triggar i gång tävlingsmänniskan inom mig.

Men, som sagt.
På måndag tar jag tag i det.
Kanske kommer jag på en genial plan med vad jag ska göra.
Kanske inte.
Men tills dess.
Fokusering på allt annat.
Det ska gå.

torsdag 30 juli 2009

Ytterligare bara lite kort...

Bara lite kort.
Det är onödigt spännande att vara ensam i ett torp med en hög alm (och nu snackar vi tio, tolv meter prima alm) och ett högt päronträd (och även här pratar vi hööööögt träd) som båda sträcker sina grenar över taket, samtidigt som blixten och åskan går i ett.

Det är då man känner att man lever, när rummet lyses upp i blixtsnabba sken och när torpet vibrerar av dånet.
Det är då man också känner hur liten man är om man jämför med naturkrafter.

Det är sedan, när regnet kommer och fullständigt forsar nerför rutorna så att inget syns utanför mer än en ridå av regn som man också känner en viss tacksamhet över att bullret börjar ge sig så sakteliga.

Och det är när man går ut och hela världen doftar rent som det är ljuvligt att vara just människa.

För övrigt, vad fan ska jag göra i tio timmar i veckan?
Någon som behöver hundvakt?
Kattroare?
Högläsare?
Cykeltränare?
Gräsklippning?
Sällskapsdam? Jag är bra på att både prata och lyssna, kan komma med dråpliga anekdoter både från mitt eget liv, mina vänners liv, och tala i det oändliga om böcker jag läst och böcker jag önskar jag aldrig sett. Kan även brygga starkt och gott kaffe och är förtjust i bakverk så jag är ypperlig att ha med på konditorier. Tycker även om god mat, så kanske jag kan bli restaurangkritiker i det fördolda....
Nejvars. Men allvarligt talat.
Jag tänker så det knakar...

Det är inte så lätt....

.... Lite snabbt här, är på väg ut till torpet...
Låt mig bara säga att så lätt som att gå och säga att man vill arbetsträna är det inte, om man varit sjukskriven länge.
Först skall man bevisa att man klarar någon slags sysselsättning tio timmar i veckan innan man får börja nosa på a-et i arbetsträning....
Överväldigande?
Jodå.
Nedslående?
En aning.
Vad för slags sysselsättning?
Ingen vet.
Är jag smått brydd och lite smått förbannad?
Jo då.

Hur som haver. Jag återkommer med längre rapport och era kommentarer...

onsdag 29 juli 2009

Om man skulle vilja....

... För övrigt, om man vore lagd åt vidskepelse och trodde på goda ting (eller det är väl klart man tror på goda ting, likväl som ogoda, det säger ju sig själv, men jag menar i icke-vetenskaplig mening nu....) så torde tecknen vara synnerligen gynnsamma för mig.

Första låten jag hör på radion är nämligen Lundell.
Andra låten är Cohens underbara "Hallelujah", (och för övrigt så är alla andra coverversioner av just den låten totalt värdelösa, man skall aldrig, säger aldrig, ge sig på tidlösa klassiker om man har minsta självbevarelsedrift, det blir bara elände av det. Ungefär som covern jag hörde på en Gasolin'-låt, där en svensk försökte sjunga på danska, resultatet var så plågsamt så att jag ville vika ihop radion och stoppa ner den i soppåsen samt tvätta öronen med flaskborste, för att inte tala om den vedervärdiga styggelsen av de där två, (vars namn just nu inte kommer till mitt sinne) som gjorde en svensk version av "Fairytale in New York".
Helt kort, så gör man bara inte.
"Skämmes tammefan!" som någon sa i någon Robinson-episod.)

Men i alla fall, alltså kanonlåtar på radion, som nu t.ex. "Le Freak" (jodå, jag kan lyssna på disco när det är högkvalitativ disco, tänka sig...) med Chic...
Så, skulle man vilja tro på goda tecken, så har man ju tillfälle. Som sagt...

"Det är ju inte franska revolutionen..."

Nu, några timmar innan mötet så kom en fjäril fladdrande i magen och tanken som infann sig då var "Okay, lugn nu. Det är i alla fall inte franska revolutionen och jag är inte Marie Antoinette, eller hur? Så det är ju inte så illa. Om man betänker hur illa det kunde vara."

Jag är faktiskt förbannat tacksam för mitt sinne för humor, även om det ibland är ganska drastiskt. Som sagt.
Franska revolutionen är det inte.
Inga bönder som står och hojtar utanför dörren när jag ska ut.
Halshuggning lär inte bli aktuellt heller.
Så där.
Nu känner jag mig lite lugnare igen.
"Perspektiv," säger jag till mig själv, "det gäller att ha perspektiv på saker och ting..."

tisdag 28 juli 2009

Det går som det går, vi får se hur det gick som det gick..

... Men det är fan så märkligt...
Hela den här inställningen, att det får gå som det går.
Inte likt mig, höll jag på att skriva, men om det är något som jag just känner så vore det ganska märkligt att skriva just så, eller hur?
Det är kanske en mer sorglös Ulvstrumpa i antågande, en Ulvstrumpa som kommer att dansa fram över ängarna ständigt leende över maskrosfält, en typ "Que Sera- Que Sera-kvinna" som aldrig mer oroar sig över något, eftersom jag helt plötsligt (även om det inte vore likt men kanske just därför likt mig) insett att hur det än går så går det på ett sätt. Eller ett annat. Eller ett tredje.
Kanske har jag blivit klok. Vis.
Kanske har alla triljonerna buddhor jag har i lägenheten alla suttit en regnig kväll och språkat och sagt "Äh, vad fan, vi har lite visdom över, vi kan skänka lite till henne, eller hur?" och så har de skuttat in till mig, där jag låg och drömde om deckargåtor, de småleende buddhorna, de storskrattande buddhorna och de buddhorna som helt enkelt ser ut som de har en miljon rävar bakom öronen, kanske hjälpte de varandra upp till mig och sedan spridde de något slags visdomsstoft över mig, allt under ett evinnerligt fnittrande förstås, och sedan traskade de och skuttade de tillbaks till sina platser i lägenheten, förutom den största och guldigaste, som har det största flinet av alla som skuttade upp i soffan och fnittrade med låg stämma i örat på Asta Katt så att hon helt plötsligt drömde att hon var en liten knubbig buddhakatt som satt under ett träd och uppnådde himmelsk kattfrid.
Kanske är det så det har gått till. Man vet ju aldrig.
Eller också vaknar jag i morgon och tänker "Men, hur ska det gå!? Huuur ska det gå????"
Eller så vaknar jag totalt olikt mig och tänker igen "Det går som det går...."
Och sedan går det som det gick.
Det låter ganska betryggande.

Förvånansvärt sorglös...

... Det förvånar mig något, den här sorglösa attityden jag har till det hela.
Någonstans känns det som jag borde vara upp över öronen försjunken i hur det ska gå eller inte gå, jag borde vara orolig, eller i alla fall lite betänksam.
Men jag är inte det.
Jag känner mig som att nu måste något hända, i ena riktningen eller andra.

Saken är väl den också att jag vill också ha ett ställe att gå till, jag vill komma hem och gnälla om käringar och gubbar och otrevliga människor överlag, jag vill ha fredag som alla andra och sätta mig med en flaska vin (nej, nu drog vi det lite för långt, vinälskare lär jag aldrig bli) men jag vill gå ner till klubben och ta en öl och beklaga mig över omvärldens idioti eller berätta om det hänt något kul.
Jag vill vara trött som fan på måndagmorgonen och muttra över att helgerna går på tok för fort och jag vill sträva fram mot jobbet en isig vintermorgon och komma in och svära över snöröjningen som aldrig finns där den borde vara.
Jag vill ha allt det där.

Och skulle det inte gå, skulle det visa sig att jag inte är i skick för allt det där, nåväl, gott nog att veta det, jag tänker som så (och nu måste vi nog alla säga att "det var fan så moget hon resonerar.") så har jag i alla fall försökt. Då vet jag om jag är fit for fight för en runda i arbetslivet eller inte.
Jag tänker inte klanka ner på mig själv om det inte skulle funka, om det är för stressigt och min toleransnivå fortfarande är för låg, då är det så, helt enkelt.
Men, jag vet ju inte.
För det kan gå bra.
Och nu har jag möjlighet att få koll på hur mycket jag kan prestera.
Det är ett tillfälle jag förbaske mig tänker ta.

Håll en tumme...

I morgon ska vi ha möte om arbetsträning.
Mina egna reaktioner förvånar mig ganska rejält, jag känner mig som en frustande häst som står i fållan och vill iväg.
Och det nu.
På något sätt känns det som att nu är det dags, antingen så klarar jag ett jobb eller också gör jag det inte, men om jag aldrig testar får jag inte veta, eller hur?
Och nu vill jag veta.

Det är ganska märkligt att jag inte känner mig speciellt nervös, jag menar, ta en titt på arbetsmarknaden och vem som helst kan se att det är inte en rosengård man vandrar ut i om man ställs till arbetsmarknadens förfogande.
Men jag bryr mig inte om det nämnvärt. Den dagen, den sorgen, känns det som.
(Och ja, jag vet, det låter nästan onormalt sorglöst när det kommer från mig, men så är det...)

Saken är att enligt min nu gällande filosofi så kan det antingen gå ganska bra att arbetsträna, eller också kan det gå åt helvete.
Det är två saker som jag inte lär veta ett dugg om förrän jag testar.
Det är dags att testa nu. Känns det som.

Det har ju också frågats vad jag vill arbetsträna med, förut har jag sagt "Aldrig mer ett serviceyrke, jag vill inte se ens tillstymmelse till en kund!" men jag är inte lika säker längre.
Saken är den att även om jag ibland är riktigt morrig av mig så tycker jag om människor.
Jag gillar att göra folk glada, får jag dessutom betalt för att göra folk glada så är jag oslagbar.
Eller rättare sagt, jag var det förr.
Det är nog viktigt att komma ihåg det, tänker jag nu.
Förr var jag förbannat bra på det jag gjorde.
Någonstans tror jag att servicekänslan finns kvar, jag gillar att prata med folk, gillar idén att folk säger tack.
(för, du vet, jag brukade tänka för mig själv ibland när jag gick hem, "Hur många har ett jobb där de blir tackade flera gånger om dagen för vad de gör?" å andra sidan, vissa dagar tänkte jag "Hur många är idiotiska nog att ha ett jobb där de kan bli utskällda flera gånger om dagen?" )Det var ömsom vin och ömsom vatten, det kan man lugnt säga.....

Så, när jag hört mig för, och hört att det finns arbetsträning på ett fik och även på en second-hand har något (till min egen förvåning) inom mig sagt "Ja! Det vill jag testa! Jag vill se hur det är!"
Jag antar att det verkar som jag är sugen på att i alla fall sticka in tåhättorna i serviceyrket igen...
Och om vi ska vara allvarliga, och det ska vi ju, det jobbet jag hade förr var extremt stressigt, att jobba på ett fik kan säkerligen också bli stressigt men någonting säger mig att det aldrig blir lika körigt som när sex telefonlinjer ringer samtidigt, 150 personer hoppar upp och ner för att de missat en anslutning samtidigt som någon förlagt sin plånbok på ett tåg står längst fram och säger att de givetvis haft hela månadslönen i nyss nämnda plånbok. Samtidigt som ett meddelande att en älg blivit påkörd på en linje går ut i högtalarna för att sedan följas av ett meddelande om att ett annat tåg står med signalfel lite längre bort...
Jag tror inte det kan vara lika jävligt, men visst kan jag ha fel...

Hur som helst, håll en tumme för mig imorgon....
Vi får se hur det går.
Jag ringde en vän och sa "Hör du, om det går bra imorgon tar vi en starköl. Och går det åt helvete så tar vi en ändå." "Japp!" blev det betryggande svaret.
Så hur som helst, en öl blir det i morgon kväll, så får vi se om jag är ett steg närmare att sticka in tårna på ett fik... Eller en second-hand...

måndag 27 juli 2009

Vad är karisma?

... Och till yttermera så måste vi ju diskutera medeltidsmarken som gick av stapeln i Vadstena i dagarna tre, eller fyra, eller hur det nu var.
Knallade runt där lite igår och hörde så musik från ett ställe, där stod en man, tatuerad över hela ryggen och armarna och slog på en trumma medan en annan spelade något som såg ut som en säckpipa.
Vilket ös! Vilket otroligt ös!
Trummisen hade sådan otrolig karisma att det gick att ta på.
Den slags karisman som vi andra vanliga dödliga ibland försöker köpa genom skönhetsburkar eller kläder eller skor.
En sådan där karisma som lyser och strålar och som gör det omöjligt att se på någon annan eftersom alla andra bleknar och blir till staffagefigurer.

Det är märkligt varje gång man ser en sådan människa egentligen. Någon med helt egen lyskraft, någon som verkar rakt igenom speciell och även om man försöker se på det hela objektivt genom att konstatera "Det är inget märkligt egentligen, det finns tusen andra med tatueringar överallt och tusen andra trummisar i världen" så vet man att det här är en människa som har något alldeles eget i sig.

Kunde man förpacka det och sälja skulle man göra sig en förmögenhet, å andra sidan,om alla hade karisma skulle man kanske börja titta mer intresserat på de som inte har, just för att avsaknaden av karisma blir intressant.

Men jag kan inte låta bli att undra vad det är? Är det en glädje att finnas till som lyser igenom? En glädje att vara just där och just då? En glädje att veta att just som man är så är man bäst av alla att vara bäst på att vara sig själv? Är det en trygghet i sig själv som hittats eller har den alltid funnits där? Eller finns den kanske inte alls, utan helt enkelt så är utstrålningen som ett vackert irrbloss i natten?
Jag vet inte, men jag vet att det är en glädje att se folk stråla.

Ingen rättvisa.

För övrigt så är det väl själva fan att just den låten som jag skrev om igår, den om den där tramsiga kokosflickan har satt sig i huvudet på mig?
Jag som kan så många bra låtar, men nej då. Co-co-girl dansar runt i skallen som ett tuggummi som häftat sig fast i innerbarken av hjärnan.
Jag blir så trött...

Det kanske hade hänt...

Jag lät jävligt gnällig igår, va?
Det var jag också. Fruktansvärt gnällig t.o.m.

Det är något med att tillbringa tiden i stugan och sedan huvudstupa bli inkastad i civilisationen som får mig att morra som en ganska ilsken terrier.
Någonting inom mig vill inte. Någonting inom mig vill vara kvar i stugan.
Genom Augusti. September. Oktober. Och så vidare.

Vända ryggen till civilisationen, aldrig mer höra en enda nyhetssändning mer än för att höra på väderleksutsikterna, aldrig mer se ett enda tvprogram, aldrig mer snabbköp och aldrig mer klädaffärer.

Jag vill gå rakt ut på morgonen och titta ut över åkern, sedan gå in och tända en eld och sakta gunga fram och tillbaka medan jag läser en bok.
Jag vill gå och lägga mig när det blir mörkt och gå upp när det blir ljust. Som de gjorde förr.
Jag vill anpassa mig till en tid som inte längre finns känns det som...

Det fungerar ju inte. Såvida jag inte blir miljonär och kan ägna tiden till att vrida den tillbaks just i mitt universum.

Jag plockade vinbär igår förresten, en gammal buske och jag undrade vem som plockat den här vinbärsbusken före mig, vilka som bott i torpet som numera står öde.
Och du vet, jag ska inte säga att jag tror på spöken,men när jag satt där kunde jag nästan svära på att gardinerna rörde sig därinne och att någon tittade på mig och log.
Jag såg det inte direkt men mer kände det så, en ganska konstig känsla, inte otrevlig mer som ett gillande som sakta sipprade fram från någonstans ifrån, från en tid som inte längre finns.

Där jag satt så smålog jag lite för mig själv och skakade på huvudet och tänkte att jag har minsannn en livlig fantasi, det är en sak som är säker, men vet du, när jag sedan gick på grusvägen kunde jag inte bli av med känslan att det kanske hade hänt ändå...

söndag 26 juli 2009

Kom tillbaka snälla sjuttiotal....

Fem dagar utan blogg, fem dagar utan i stort sett nyheter och tv är som balsam för själen.
Man behöver inte veta allt. I stort sett eftersom, allt att veta är inte mycket värt alla gånger.
Man tänker egna tankar.
På hemvägen lyssnade jag på P3. Det är mycket möjligt att jag är för gammal,men jag blir så in i helvete trött på dagens babypop. Samma rad upprepad om och om igen, allt till en taktfast trummaskin och lika könlöst och lika känslosamt som att köpa McDonalds och äta bara för att magen ska sluta knorra.
"Vad fan är det för fel på folk" morrade jag, "lyssnar de på det här, är det det här de vill ha? Någon som upprepade gånger bräker fram att de är en co-co-girl och vad fan är en co-co-girl egentligen? Va!?"
Fick upplysningen att en co-co-girl är någon som går och säljer kokos på stränderna.
Vegeterade över den upplysningen ett bra tag och sedan var det någon som pep i falsett att allt var "Glasssiiiiiiiiiiiiigt" vilket fick mig att dra i min Clash-tröja och önska mig minst trettio år tillbaka i tiden.
"Med sån här musik gör väl inte kidsen någon revolution!? Det är inte underligt att de verkar tama och färglösa!" morrade jag vidare.

Jag vet. Det är nya tider. Det är kokosflickor och glassigt och trummaskiner och Lili och Sussie som återuppstår (inget ont om dem, Sator gjorde deras Oh Mama riktigt bra) och allsång överallt på varenda kanal plus lite bingo mellan varven.
Men jag längtar tillbaks.
Till sjuttiotalet.
När det var på riktigt. När det var levande. När det var brännande och när det var hett eller glödkallt.
När musiken var en kraft att räkna med.
Jag höjer ett glas för alla dem som fanns då, som spelade och sjöng och som ville något. Mina hjältar. Utan vare sig kokosflickor eller glassiga kalleankaröster som bräker babypop.
Kom tillbaka snälla sjuttiotal...
Bara en gång till.
Vi gör det igen, vi tar över gatorna och vi färgar håret och tar på våra trasigaste jeans och sedan visar vi hur musik kan vara.
En gång till?
Okay?

tisdag 21 juli 2009

Zombie-juice?

... Förresten, vi måste prata om det här...

Ända sedan jag var på High Chaparral har jag funderat över hur människor är när de kommer ihop i flock, speciellt när de är flockar i flocken...

Det finns ingen rimlig förklaring till varför ett helt gäng människor, som inte hör ihop alla på en gång men ändå går åt samma håll, verkar vara så förbålt inställda på att gå rakt igenom när de möter en mindre flock.
Survival of the biggest crowd, liksom.

Vi kom så fredligt vandrande mot den lilla träbron, två stycken och mötte en armé av människor på väg mot oss.
Folk flyttade inte på sig. Med stela blickar (och jag skojar inte, tyvärr) så marscherade de rakt mot oss.
Vi tryckte oss upp mot räckena och de passerade, utan en blick.
Som om de alla hade varit och druckit zombie-juice....

Sedan, kom jag gående på en gata, jag hade tio centimeter till närmsta hus och en barnvagnsmamma kommer mot mig, hon styr rakt mot mig, med frånvarande blick, trots att hon har hela gatan att väja åt och jag ingenstans har att ta vägen.
Eftersom det inte var den första människan som försökt att praktiskt taget springa rakt genom mig så rann sinnet på mig och jag tvärstannade, fortfarande med tio centimeter till husväggen.
Alltså, på stället stopp, jag lade armarna i kors och spände ögonen i henne och sa "Vart ska jag ta vägen, tycker du?"
Då var det som hon vaknade, hon skakade lite på huvudet och såg smått generad ut och styrde undan.

Själv fortsatte jag min promenad.
Smått skakad men inte ett dugg rörd.

Hej och hå, fjorton gastar!

Det slår mig att jag har inte sett Fimpen sedan i slutet av juni, och imorgon ger hon sig ut på de sju haven, (nåja, kanske inte, men nästan) för att segla (åka fin träbåt, menar jag) så när vi lär ses vete gudarna.
Ibland slår mig saker så där, att det är tid och evighet sedan jag träffade mina vänner och jag vet inte var tiden tagit vägen, vad jag gjort (eller visst vet jag vad jag gjort men jag vet inte hur det kommer sig att tiden sprungit iväg bara sisådär.)

Nåväl, kanske får jag för mig att se när Fimpen far fram i full fart längs böljan den blå på lördag, allt medan jag själv står tryggt på kajkanten och piper av förtjusning.
Jag har alls ingenting emot att se på när andra åker båt, bara jag själv slipper.

Bara jag själv slipper, skriver jag och i samma stund glider tanken upp som jag knuffat undan så gott det går ända sedan jag sade "Ja, det låter kul!" till frågan om jag skulle med och fira äldste vännens bror som ska begå det där stora vuxna 50 år...

Saken är den att ibland vet jag inte vad som tar åt mig. Jag tackar ja till saker som jag mot bättre vetande borde säga "Njaa... Vi får se... Kanske" eller helt enkelt "Nej, för bövelen!"

Nu har jag lyckats tacka ja till en kryssning med en ångbåt.
Jag som avskyr sjöliv.
Jag som blir sjösjuk på bryggor.
Jag har tackat ja till minst tre timmars kuskande på en orolig stormig sjö.
Antagligen kommer det att blåsa småjävlar, åskan kommer att dundra och jag själv lär hänga över relingen allt medan jag offrar både frukost- och lunchmat åt Neptun.

En strimma hopp verkade lysa över mig när äldsta vännen sa "Jag pratade med kapten och han sa att om det var dåligt väder så var det givetvis inget tvång med att hyra båten i tre timmar."

Åh, härligt, tänkte jag för mig själv. Kanske tjugo minuter ut till någon förgäten ö och sedan raskt tillbaks till landbacken!

Hon fortsatte, "För är det dåligt väder så räcker det ju med ett par timmar."

Ridå.
Ett par timmar.
Tack.
Tack. Tack.
Tack så mycket.

Ett par timmar på dålig sjö i dåligt väder, oh, så jag kommer att må som ett svin i bur.
Svin förresten. Kölsvin finns det något som heter, va?
Jag kommer att må som ett kölsvin.

"Vill man ha alkohol så får man ta med sig det själv" kvittrade hon vidare, varvid jag tänkte för mig själv "Ja, ja! Där är lösningen! Hej och hå, fjorton gastar och en flaska rom och allt det där! Jag ska dricka rom som en sjörövare, en i ena benet, en i andra och sedan kommer jag att ha sjöbjörnsben och stå längst förom masten (huruvida en sådan finns annars täljer jag till en från någon liten gudsförgäten ö vi passerar) och jag skall yla sjömanssånger, kanske rentav ha ögonlapp och piratmössa! Det ska jag!"

Så. En flaska rom och fjorton gastar och en i ena benet och en i det andra. Nog ska väl jag klara sjön....


Förresten...
Läser att kölsvin är:
1) till förstärkning av ett fartygs skrov avsett o. vanl. av flera längder sammansatt timmer som vilar ovanpå bottenstockarna parallellt med o. midt över kölen o. som förenas med denna o. bottenstockarna medelst långa bultar; på järn­fartyg, om motsvarande förstärkningskonstruk­ bottenstocksplåtarna; äv. om på bottenstoc­ karnas (resp. bottenstocksplåtarnas) ändar an­ bragt timmer (resp. plåtförstärkning), sido­kölsvin.

Så, kan jag må som ett sådant?
Säkerligen.

måndag 20 juli 2009

Välja synpunkt.

.... Och....
Från att ha klivit omkring i banalt och trivialt så måste vi ju komma fram till att allt egentligen handlar om synpunkter.
Givetvis har jag en människa i bakfickan som skrivit så klokt om just det.
Han hette Alf Henrikson....

Välja synpunkt

Den som förundrar sig över att rosen har törnen
men inte att törnet bär rosor, hans värld tör bli grå.

Trivialt

... Och när vi ändå är inne på banalt är det inte långt till trivialt...
En annan dikt av Kerstin Thorvall heter just så:

Trivialt

Man borde inte sova
när livet är så kort.
Sen ångrar man sig nog.
När man sitter där
nej, jag menar ligger där
död
och tänker på hur man inte levde
när man levde.

Banalt eller inte.

Jo, du....
Jag satt här och tänkte på boken jag pratade om i förrgår, läste lite om andras åsikter om samma bok, en del tycker att den är tunn och därifrån började jag fundera på hur det kommer sig egentligen att åsikter om en och samma bok, eller musikstycke kan vara så olika...

Jag tror att en del böcker läser man och känner igen sig i, en del läser man och förstår plötsligt lite bättre hur det kan vara att vara någon annan.
Men de andra då, de som jag läser och inte känner ett enda dugg för, mer än en likgiltig gäspning?
Tycke och smak kallas det, va?
Det är därför det är så förbålt svårt egentligen att rekommendera andra personer böcker eller musik, man vet ju aldrig om just den boken man gillar så mycket ska tala på samma sätt till nästa person.
De kanske läser och inte hör något speciellt alls.
Och de har inte fel om de gör det.
Precis som jag inte har fel när jag finner något speciellt.

Och då kommer tankarna på dansband in... Jag menar, det måste finnas något med dansband jag inte begriper. De sjunger om hjärta och smärta och höga berg och djupa dalar och glimtar i ögonen men jag som (faktiskt) är en ganska romantisk idiot (jag kan ju inte neka mig själv att sno de två orden från Lundell...) känner absolut ingenting när jag hör dem.
Men massor med andra gör det. Det finns bevis på det.
Folk dansar och folk sjunger med och jag begriper ingenting.
Absolut ingenting. Det är bara banalt i mina öron.
(Jo, jag hör dig. Visst har jag en svaghet för Lasse Stefanz men den är helt naturlig anser jag. Varenda människa borde ha cowboyhatt jämt och ständigt och sjunga "Vi tar en runda i baren"....)

Men i alla fall.
Sedan kom jag att tänka på Kerstin Thorvall, hon skriver ju så ända in pipsvängen bra om banalt och ickebanalt i en dikt. En dikt som är en liten pärla, tycker jag.

Banalt.

Banala historier
banala schlagers
hur fruktansvärda är de inte
när de händer
och så litet banala
så enastående för den det gäller.

Att jag älskade dig
att du älskade mig
att du sen gick din väg med en ung kvinna
och att jag sitter här och gråter och vill dö.

Gode Gud!
Hur kan livet få vara så banalt
så utan värdighet
och artisteri?
Jag tycker det är upprörande!

lördag 18 juli 2009

"Fyyyyyy!"

... För övrigt är jag i onåd hos Asta Katt.
Saken är den att vi tycker båda två om böcker.
Jag att läsa och hon att tugga på dem.

Antagligen har något gått fel i min uppfostran av henne, eftersom varje gång hon gör något som hon inte ska, så brukar jag lägga ett finger på nosen på henne och säga med eftertryck "Fyyyyyy!"
Hon brukar då vinda med ögonen för att få syn på fingret och när jag tar bort det så lyfter hon sin tass och smäller till fingret som om hon sa "Nä! Fyyy på dig, du!"

Det ser jättegulligt ut och det var jättegulligt när hon var liten kattunge, antagligen ett av skälen att hon fortfarande håller på att uppfostra mig, men hur ska jag säga, hon gör helt enkelt lite som hon vill.

Idag hade vi en kontrovers om en bok som låg i sängen.
Asta tyckte att boken var riktigt trevlig, hon trampade på den, (vilket hon fick eftersom klorna var indragna) men när hon sedan böjde sig ner för att smaka på den så sa jag alltså följdaktligen "Fyyyyy!" varvid hon svarade med sitt "Nä du! Fy på dig själv!" varvid jag fnissade lite (jag vet, jag är en larvig matte, jag borde ha mer karaktär...) och sedan flyttade jag på boken och gick ut ur rummet.

När jag kom tillbaka hade Asta Katt hittat boken och varje hörn har numera hennes katt-tänder instämplade prydligt och fint.
Jag lyfte fingret och förde det mot hennes nos och skulle just säga det gamla vanliga "Fyyyy!" när hon tittade på mig (och jag svär att det dansade små clowner i ögonen på henne) lade huvudet på sned, blinkade och sedan flinade illmarigt åt mig innan hon försvann ut i köket för att äta.

Själv satt jag kvar med boken.
Det är inte hela världen med kattstämplade böcker.
Men jag har nu gömt undan den boken. Och lagt undan alla andra i bokhyllor.
Det tycker hon inte om alls.
Hon ser på mig och jag vet att hon tänker "Fyyyy på dig!"

Gjort för mig!

Ibland när jag är ute och går så tänker jag att alla som också är ute och går som jag möter har på sig kläder som just de trivs i eller tycker att de är fina i.
Eller också har de bara slängt på sig något i förbifarten för att de inte haft tid att fundera närmare på vad de ska ha eller inte ha.
En del bryr sig inte, säger de, men till syvende och sist har de handlat just de där kläderna.
"Bättre än ingenting alls" kanske de tänkte eller också ville de bara ut ur provrummet (på tal om provrum, vem har hittat på det otäcka ljuset i provrum som gör att man ser ut som ett spöke ertappat mitt på ljusa dagen?) och har tagit det sista som de fick på sig och stormat ut.

Jag är nog själv i mycket en stormare när det gäller provrum. Jag avskyr att prova kläder, när jag hittar ett par jeans jag gillar köper jag gärna två för att säkerställa att nästa besök i ett provrum ska ta lång tid.
Skor ska vi inte prata om. Mina fötter gillar inte skor överhuvudtaget. Gymnastikskor, jo då, men andra skor...
Det är som jag begåvats med fötter som kröker sig av ovilja så fort de ska in i något nytt och fräscht. Det skaver. Det kliar. Det är fel storlek. Eller också är det rätt storlek på ena foten men sitter åt som berget på den andra.
Bikini och baddräkter är en annan rysare. Så fort jag går in i ett provrum med en bikini förvandlas jag plötsligt till mamma scans extraprima falukorv.
Eller så ser jag ut som en kassler som rymt ur kyldisken.
Eller blek som snö och färgklickarna på baddräkten ser bara ut som utslag av ett otroligt dåligt skämtlynne.
Tröjor är ett annat favorithatobjekt. Eller toppar eller blusar eller vad man ska kalla det.
Speciellt sådana med resår i.
Hänger så fint på galgen, ser så bra ut tills jag snott in mig själv i den och ser ut som en boaorm som förgäves försöker ömsa skinn.

Äldsta vännen brukar hytta åt mig och säga "Meeen, du kan ju inte använda så stora storlekar, det ser ju inte klokt ut!" när jag fått tag i en topp som inte ser ut som en kramsjuk boa på mig.
Saken är den att jag gillar inte tajt på överkroppen. Jag gillar inte att när jag böjer mig fram så glipar ryggen eller att om jag böjer mig bakåt så tittar lilla maggen fram.

Jeans är det enda jag kan med i tajt väg, stretch givetvis men hur det nu än är så verkar min kropp med ålderns rätt (eller orätt?) att helt plötsligt inte vara riktigt sams med stretchjeans.
Hur jag än gör så hasar de.
Var jag än går så är jag tvungen att drrrrrrrraaaaaa upp dem.
Stiger jag ur en bil får jag drrrrraaaa upp dem.
Jag vete tusan om jag helt plötsligt har utvecklat en icke-symbios med stretch som gör att stretchen blir lösare och lösare, eller om det är bootcuten jag envisas med, å andra sidan så tål jag (med ålderns rätt) inte längre hög midja på jeansen, det får mig att känna mig lika bekväm som om jag bar rustning.

Tänker jag på det så är det egentligen inga kläder jag gillar att shoppa.
Inte direkt i affär.
Postorder däremot.
Oh ja!
Bara fram med måttband och sedan slänga iväg en order.
Enkelt.
Ingen provrumshysteri.
Bara ett paket som kommer och antingen så blir det "Oooh, så fiiint!" eller "Men det var det jäkligaste, så här kan jag inte se ut!" och sedan returnerar man det.
Postorder är uppfunnet för sådana som jag.
Vi som hellre provar katastroferna hemma, med vänligt ljus och lugn och ro.

Motsatsen till kärlek.

Ibland när jag är på biblioteket tar jag en bok på måfå, utan att ha några stora förhoppningar om den, "Mja, den här duger väl som ströläsning." ungefär.
Ibland så är just den boken den bästa av alla dem jag bär hem.

Den här boken var det definitivt.
"Motsatsen till kärlek" heter den och vad ska jag säga?
Vad ska jag säga att den handlar om?

Ska jag säga att den handlar om rädslan för att älska eller att bli älskad, den där rädslan som gör att vissa människor hellre sårar andra än blir sårade först, för se, sårade är de säkra på att de ska bli...

Eller ska jag säga att den handlar om en ung kvinna som är advokat och jobbar stenhårt tills en dag...

Eller ska jag säga att den handlar om kärleken till hennes farfar, den enda trygga punkt hon känner, eftersom hennes far lyckats med att vara ständigt frånvarande efter att hennes mor gick bort?

Eller ska jag säga att den handlar om att finna sin egen väg och att inse att om man inte tar itu med det förflutna så kommer det alltid ändå att ligga som ett moln framför ögonen på en, eller ska vi säga ett dis?
Ett dis som gör att man kanske handlar destruktivt när man istället borde handla positivt, men eftersom saker och ting gått åt helsike förr, varför skulle man ens våga tänka tanken att tänka positivt?

Eller ska jag säga att det handlar om att försöka göra rätt när man gjort helt fel, att det handlar om att stå på egna ben och ta risken att leva i livet hellre än att vara en åskådare av det?

Eller ska jag säga att det handlar om vänskapen bland olika kvinnor, från olika klasser och i olika åldrar?
Eller ska jag säga att den handlar om hur svårt det är när ens anhöriga blir gamla och sjuka och världen vänds upp och ner och hur svårt det är att ta farväl, både farväl till människor som man kommer att möta igen, men den här gången lite mer som främlingar, eller farväl till människor man aldrig kommer att se igen eftersom det är slutgiltigt?

Eller ska jag säga att det handlar om en kvinna som aldrig riktigt tagit farväl av sin mor när hon dog och om en far och hans barn som inte vet hur de ska kunna vara en familj när de bara är två?

Eller ska jag helt enkelt bara säga att det är en bok som är helt fantastiskt skriven om hur svårt och hur enkelt det är att vara människa, hur förvirrande allt kan bli, hur man kan vara tvärsäker på en sak ena dagen för att nästa inse att man gjort ett fatalt misstag?

Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt.
Mer än att det är en av de starkaste böcker jag läst på länge.
Också en av de roligaste....
Och skrivet så lekande lätt, jag begriper inte hur hon gör det, men jag är imponerad...

Sista kapitlen grät jag som en björn någon stulit honungen för, både av sorg och av glädje, det var en bok som var en helt egen värld och när jag stängde pärmarna så tänkte jag att en del av den här världen tar jag med mig.

fredag 17 juli 2009

Jag väntar.

Just nu har jag härjat som en hunner, skulle jag vilja skriva, men det har jag naturligtvis inte gjort.
Jag har uppfört mig civiliserat, så civiliserat det går i ett turistlandskap...

Jag har blivit inkastad på en restaurang, av en tvättäkta inkastare som pratade så väl för sin mat så att det vattnades i munnen på mig och har därefter rest mig från middagen och känt mig nöjd med att inte bli utkastad utan vänligt avhejad av inkastaren.

Jag har varit på museum och fortfarande kan jag inte riktigt smälta upplysningen om försvarsmakten som i sin iver att hejda fienden i stället knuffade in dem i Östergötland...

Jag har sett turister i långa shorts, korta shorts, med polkagrisar, med barn, utan barn, med små hundar i knä, med stora kamphundar i sele, sett damer i klänningar och män i kostym, barn utan polkagrisstänger men med pistoler, blivit rånad på ett tåg, druckit öl i Mexico, åkt hjulångare och varit på en buffé, eller jag var givetvis inte buffén utan höll mig på golvet nedanför, jag har blivit nästan döv på öronen av alla knallpulverskott och jag har sett män och kvinnor i cowboymundering och barn likaså, samt lagt märke till att den enda som bar den stolta kepan som talade om att den tillhörde fängelset var jag...

Jag har sett så mycket så att jag känner mig som indianen som satte sig ner för att invänta sin själ efter en lång resa. Precis det behöver jag göra.
Min själ irrar fortfarande omkring på dammiga gator där skotten ekar mellan väggarna, men jag vet att den snart kommer i kapp mig.
Jag tänker att den kommer att stanna till en bra stund vid Brahe hus och njuta av utsikten, men det är okay, jag kan vänta på den.
Förresten så har jag glasögonen vilket lär skynda på den lite i alla fall....

måndag 13 juli 2009

Rena rama vilda västern.

Hej allihop,
jag har inte gått under i mitt krig mot tvestjärtarna,
är bara ute och far på vägarna i största allmänhet.
I morgon blir det rena rama vilda västern! Yaahoo och giddyap och allt vad man nu ska skrika vid sådana tillfällen...
Era kommentarer kommer snart upp, nu ska jag träna på att kasta lasso här.

lördag 11 juli 2009

Åh så vidriga insekter!

Bara en sak...
Tvestjärtar.
Brrr....

När jag kom ut till torpet igår och råkade snubbla på dörrmattan på farstubrogolvet så kröp det en miljon (okay då, kanske fem, sex stycken) tvestjärtar under den!
Vidrigt!

Jag tog första bästa tillhygge som råkade vara piassavakvasten och en sak är säker.
Att jaga tvestjärtar med en sådan är lika effektivt som att försöka borsta en kattpäls med tandborste.
De for överallt!
Det var vidrigt!
De fastnade i kvasten, for omkring på golvet och jag skrek som en mistlur i storm "Men släpp!"
"Försvinn!" och "Åååh, så viiiiiiidriiiiigt!"
Till slut fick jag bort dem.

Sätter mig för att ta en välbehövlig cigg på farstubrobänken.
Lyfter på krukan som fungerar som askkopp...

Tror du inte att det satt en miljon (okay då, fyra stycken var de) under krukan!?
Jag for upp från bänken som skjuten ur en kanon och hoppade upp och ner på golvet (varför vet jag inte men hoppade upp och ner gjorde jag) innan jag tog tag i första bästa tillhygge, kvasten igen och började sopa bänken.

Man må kalla mig träskallig eftersom den inte varit speciellt bra när det gällde golvet, och jag lovar, att använda den på bänken var lika intelligent som att försöka kamma håret med stålborste.

Samma visa igen, jag ylade mot himlen, jag pep och jag for runt med kvasten och sedan kom ju tvestjärtarna ner på golvet, när de ramlade mellan bräderna på bänken och då studsade jag lite till och skrek och fäktade med kvasten.

Till slut så var de borta.
Och jag var en matt kvinna.
Tvestjärtar är förbanne mig det äckligaste jag vet.

fredag 10 juli 2009

Vart tog de vägen?

... På tal om släkt förresten...
Det är ganska roande att från min mors sida kommer sjöbjörnar och havsfolk, själv kan jag knappt stå på en brygga utan att bli sjösjuk.
Från min fars sida kommer spelemännen, de där som spelar på gehör och verkar kunna spela på vad som helst när som helst.

Jag har fortfarande inte hämtat mig efter den gången min vilde far kom hit och satte sig ner och tog ut en melodi bara sisådär. Själv hade jag efter ett års tid äntligen lyckats få till "What shall we do with the drunken sailor?" men min far, han spelade som om han alltid hade en gitarr i bakfickan.

Det är inte utan att jag ibland undrar vart de där generna tagit vägen, sjöbjörns- och musikalitetsgenerna.
Mig måste de ha missat med hästlängder.

Det var roligt så länge det varade.

... Det var rackarns vad allvarligt det blivit här på sista tiden...
Jag måste muntra upp mig själv och vad är bättre än det senaste ordspråket jag hörde i Minuten-kön och som antagligen bara bevisar vilken dålig humor jag har.

Två kvinnor stod i kön framför mig och diskuterade, varvid den ena sa
"Det var roligt så länge det varade..."
"Jaa..."
Så fortsatte den första damen "Sa bakterien!"

Och jag log så att mungiporna antagligen möttes i baknacken.
Jag älskar sådana där uttryck och nu går jag omkring och bara längtar efter att få användning för det här!

Ett steg framåt. Eller åt sidan...

... Nu har jag det nog!
Det är det som är så bra med att skriva, jag kommer på saker... Jag tror att jag lyfte luren, eller jag är nästan övertygad om att jag var tvungen att se om hon var samma person som förr.
Jag menar, jag är inte samma människa som jag var för fyra år sedan, jag är inte ens samma person som jag var för en månad sedan, jag utvecklas ständigt, för att inte tala om hur jag invecklar mig.
Någonstans måste nyfikenheten ha funnits, om det var lika dant fortfarande, om vi kunde prata och förstå varandra, om vi kanske hade börjat tala samma språk.

Men jag menar inte som så, att det bara låg an på henne att ha utvecklats, för att kunna tala till mig så att jag kunde lyssna, det ligger lika mycket på mitt ansvar att jag kanske hör annorlunda på vad hon säger och att jag har nya tankar...
Kanske har vi kommit förbi de här stafettpinnarna när saker och ting måste grälas om, när saker måste ältas, kanske kan vi komma fram till att då var då och nu är nu.
Dåtiden kan man inte göra om. Den är för alltid som den var.
Det tjänar inget till att säga "Men om..."
Det har hänt. Det är historia.

Det enda vi kan göra är att göra något åt nuet, jag tänker inte säga att vi kan planera för framtiden eftersom jag inte är säker på att jag vill ha en framtid med den delen av släkten.
Men vi kanske kan röra oss i nuet. Kanske se vilka vi är nu...

Och jag måste väl säga att hon hade förändrats, som det kändes. Det var inte viktigt vem som gjort vad eller vem som sagt vad eller vem som kände vad då.
Nu kändes det som det viktiga var vad som kändes nu.

Kanske är det ett steg framåt. Eller ett steg åt sidan.
Det var i alla fall inte ett steg bakåt.
Det är gott nog.

Släkten är bäst.. Eller värst?

Igår ringde min telefon och i andra änden var min moster...
Det verkar kanske inte så märkligt, du kanske tänker att mostrar ringer titt som tätt, men se, det gör de inte, om vi pratar om mig.

Relationerna till släkten på min mors sida har jag fryst helt.
Jag har alltid ansett att släkt får vi för våra synders skull (nej vars, fullt så illa är det inte, men jag menar som så, att bara för att man är släkt behöver man inte gilla varandra eller stå ut med vilka beteenden som helst.) vänner däremot, de väljer vi själva, guskelöv....

Så, jag tog avstånd från den sidan. Det var för mycket tjafs, bråk och jag bestämde att jag hade helt enkelt inte tid med det.
Det sista jag sa till henne, för kanske fyra år sedan, när vi pratade var att "Ring mig aldrig mer."
Jag var inte arg men jag var trött på kivet och det var just då, det bästa jag gjort.
Att prata med henne förr var som att åka skidor som var vallade med klister. Man kom ingenstans, man blev trött, ledsen och förbannad. Så jag sa upp kontakten.
Det var inte enkelt men det enda att göra. De relationerna tog mer än de gav.
Och jag mådde så mycket bättre utan dem.



Men igår ringde hon och jag såg på numret och jag tog upp telefonen och svarade.
Varför vet jag inte, jag menar, varför jag svarade...
Det blev en märklig konversation, märkligt fri från konvenanser och artigheter.
Rätt på.
Inte fientligt, inte så att vi försökte lägga skulden på varandra, utan mer ett sökande och dröjande med ord som om vi bägge försökte hitta en väg som vi bägge kunde mötas på.

Hon sa att hon saknade mig, att kusinerna frågade efter mig och jag sa "Du vet så väl varför jag inte har mycket till övers för din sida av släkten. Det var för mycket tjafs, och jag har inte tid med det."
Och hon sa "Ja. Jag vet."
Sedan blev det tyst och vi grunnade nog bägge två på vad som skulle sägas, inte vad som kunde sägas för det märkliga är att det kändes som att vad som helst kunde sägas.
Hon frågade om mitt liv idag och jag sa "Det är bra. Jag lever ett bra liv." vilket är en ganska märklig sak att höra sig själv säga, för det är inte ofta jag reflekterar över det, men visst är det som så.
Hon frågade om jag inte saknade släkten och Fimpens ord som hon sa någon gång om att våra vänner är en familj i sig dök upp, också något jag inte reflekterar över så mycket dagligdags, men visst är det så.
Det är dem och min fars sida jag firar högtidsdagar med, de jag firar midsommar med, de jag träffar på julafton, de jag ser när de är som bäst och när de är som sämst. Jag känner en hel del av dem utan och innan, en del är mer som lite avlägsna släktingar, de dyker upp på de lite större "släktkalasen" och så vidare.
"Nej. Jag saknar inte släkten." svarade jag.
Som Fimpen sa. Jag har familj, jag har en släkt. Inte genom blodsband men genom människor jag själv valt att tillhöra och som tillhör mig.

Det har alltid fascinerat mig hur släkt behandlar varandra, en del behandlar varandra bra, som släkt ska göra, enligt mig.
Men jag har också sett hur släkter behandlar varandra riktigt dåligt, utan respekt, utan kärlek och de kommer undan med det, just för att de är släkt.
Jag har sett det många gånger, bland vänner och kärlekar och jag har frågat varför, eftersom om det hade varit några vänner som gjort samma saker så hade den vänskapen varit uträknad.
Och svaret jag fått är "Ja, men det är ju släkt..."
Jag kan ha fel, men det tror jag inte, eller kanske är jag naiv, (eller kanske cynisk?) men jag tycker att släkten är väl den som ska finnas för att stötta en, inte som någon slags halleluja-kör, men finnas där och gör man fel, självklart ska de säga ifrån, men inte ska släkt vara ett alibi för att bete sig som grisar mot varandra och komma undan med det?

Och hon frågade om jag inte var nyfiken på mina rötter..
"Rötter...." tänkte jag. Rötter är en märklig sak egentligen...
Anlag som dyker upp, sätt man gör saker på, intressen man har och sedan upptäcker man att någon undanstoppad faster har gjort precis samma saker många år tidigare.
Så, visst är jag nyfiken, jag har märkt, ju äldre jag blir så har jag tänkt på det här med rötter.
Saker som jag hittar hos mig själv men inte kan hitta på min fars sida, det måste ju komma någonstans ifrån, eller hur?
"Visst, på ett sätt är jag nyfiken.." sa jag.
"Jag har fotografier, jag kan berätta allt du vill veta." sa hon.
Och jag sa "Ja. Kanske det.."

Jag vet inte, allvarligt talat hur nyfiken jag är, i slutet sa hon "Lova att du ringer!" men jag var tvungen att säga att det kunde jag inte lova.
Jag kan inte lova något jag inte vet om jag kommer att hålla.
Jag förstår henne, varför hon ringde, hon börjar bli gammal, hon känner att hon vill ha släktbanden upplivade igen, men som jag sa, för mig är det fullt möjligt att känna att även om jag är släkt med någon har jag ingenting gemensamt med dem mer än att vi är släkt i ordets betydelse.

Blod är inte tjockare än vatten, för mig har det aldrig varit så.
Släktskap skapas genom ömsesidig respekt och vänskap för mig. En annan slags släktskap, visst, men lika mycket, om inte mer värd.
Men kommer jag att kontakta henne igen?
Jag har ingen aning.
Som det känns är det inte nödvändigt, inte just nu.
En viss nyfikenhet finns dock.
Kanske tar den över, kanske inte.
Jag tror att jag låter tiden bestämma.
Hur som helst, det var ett märkligt samtal, det var det...
Nu låter jag tiden gå, så får vi se.

torsdag 9 juli 2009

Titta! Torpet! Äntligen!











Här är det! Torpet. Och logen. Och utsikten bakom torpet. Och en pion.
Äntligen så fick jag för mig att låna en kamera och ta kort på torpet som jag är ganska bra på att tjata om....
Och...
Nej, torpet lutar inte. Det är jag som inte kan hålla rakt.
Nej, gräsmattan framför logen är inte som en fotbollsplan, jag vete tusan hur jag bar mig åt för att få det att se så ut...
Sant är däremot att logen är minst dubbelt så stor som torpet.
Och till vänster i hörnet ser man jordkällaren.
Och att pioner är väldigt vackra, men när de fäller blombladen ser det ut som det är konfetti kastat överallt...

....Jag skulle rida bland kaktusar med Manolito.

... Och ja. Jag hade mina betänkligheter om solfjädern.
Tittade på den, där den stod ihopfälld i paraplystället och tänkte "Neej... Det kommer inte att se klokt ut!"
Jag skulle aldrig sätta upp den här hemma, här skulle den inte passa in.
Och jag tänkte, den passar inte in på torpet heller.

Men jag tog med den ändå.
Så inträffar det här märkliga, att något som verkar så fel blir så rätt.
Jag vete sjutton hur det går till?

Precis som när man träffar någon och blir förälskad, (och ja, jag vet, du som hängt med ett tag känner igen resonemanget för jag har dragit det förut...) jag menar, där kommer förälskelsen gående in i ens liv och är inte alls som man tänkt...

Min drömman, eller dröm-man och dröm-man...
Vad jag menar är att jag tror att de flesta har en bild av hur deras partner gärna får vara.
När jag var riktigt liten skulle jag gifta mig med Manolito när jag blev stor, vi skulle rida runt kaktusar och fånga banditer hela dagarna.
Sedan växte jag ytterligare, både mentalt och fysiskt och insåg att rida runt kaktusar kom det inte på tal om, efter att häst bet mig i magen på jakt efter socker.
Manolito var för övrigt en gammal gubbe då och jag började spana på hårdrockspojkar i stället.

Men i alla fall, ytterst sällan har de män jag mött motsvarat mina tankar om vem jag skulle vilja möta.
Jag har inte mött någon som läser lika mycket som jag eller vill diskutera böcker i det oändliga. Jag har alltid trott att jag föredrar mörkhåriga män men de mörkhåriga män jag mött har till största delen varit ljushåriga, om du förstår hur jag menar?
Hårdrockare tycker jag också om, de hårdrockare jag mött har föredragit annan musik.
Jeans och t-shirt är det snyggaste män kan ha på sig, trots det så har jag synts med män med rosa skjortor och pressade bomullsbyxor.
Men humor har de haft, de flesta, en massa humor, intelligenta har de också varit, de flesta.
Men inte sjutton har jag tänkt när jag sett dem "Där, där kommer han!" eller jo, det har jag gjort, sedan, när jag pratat med dem, då har jag tänkt "Där, där är han ju!"
Och alltid, nästan alltid har de kommit i helt andra förpackningar än jag tänkt.
Troligen har väl jag också varit en helt annan förpackning än den de tänkt.

Så, egentligen hänger det ihop, solfjädern som verkar så fel är helt rätt, mörkt är ljust och jeans och t-shirt är lika mycket rätt som rosa skjortor och välstrukna bomullsbyxor.
Det är bara jag som tror att jag vet vad som är rätt, när jag tänker fel, innan det blir rätt som det var tänkt. Eller rättare sagt, när saker blir som det inte alls var tänkt.

Jag har aldrig rest i en bananlåda.

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla mitt förhållande till torpet, men hänsynsfull är jag.
Igår medförde jag en styck stor solfjäder ut till torpet.
En sådan där som har ett målat motiv och så mycket påminner om förr i världen, när det var obligatoriskt på var mans och kvinnas vägg.

Jag bävade lite för att presentera torpet för den, det är trots allt ett gammalt torp och vad skulle det tänka om torpinnan stövlar in och börjar smälla upp stora solfjädrar.
Jag kunde nästan höra huset muttra "Jaha. Vad kommer härnäst? Små kastanjetter att hänga i fönstret? Kinaparaplyer som används som lampor? Små plastsouvenirer med Den lille havsfrue? Jag är ett gammalt hus, jag kräver respekt!"

Så jag öppnade dörren in till farstun och sa "Hrmm... Här kommer jag med en liten, hrmm, kanske inte tavla, men något att ha på väggen... Det är en fin blå färg..." lade jag till som förmildrande omständighet.

Huset sa ingenting. Det väntade. Tålmodigt.

Så jag öppnade dörren till det stora rummet och sa till kakelugnen (som jag vet är en speciellt känslig själ efter påskincidenten när det rök in som om jag försökte återskapa mitt eget Lützen)
"Jo. Hör du du... Jag tänkte vi skulle ha lite färg på väggarna."
"Färg? Ser du inte att väggarna är gula?" sa kakelugnen.
"Jo. Visst. Visst. Men de är också sotiga efter att det har eldats."
"Jaha!?"
"Ja, lugn, jag menar inte att det är ditt fel, men det är ju som sagt, hrmm, sotigt..."
"Det är ju som sagt var sotigt..."upprepade kakelugnen grälsjukt och fortsatte
"Försök själv att vara en kakelugn utan att sota ner så får du se hur lätt det är!"

"Jo, jag menar inte att det är något fel, lite sot får man räkna med,men jag tänkte..."
"Åhå! Du tänkte!?" skrockade kakelugnen så att spjället darrade.
"Ja! Jag tänkte som så här att det skulle liva upp väggarna! Och det är jag som bestämmer här!"

Kakelugnen höll tyst men jag kunde höra fönsterbrädan knarra för sig själv "Hon som bestämmer, va? Hänga upp kitschiga semesterprylar hos oss? Här ska det vara tavlor med hömotiv och björkar som susar i vinden!"

Men jag lyssnade inte på någon av dem, utan upp med solfjädern på väggen och den gjorde sig riktigt bra på ena kortväggen, till min egen förvåning faktiskt.
Så jag vände mig om och sa "Nåå, det blev väl inte så illa?"
Kakelugnen pustade ut ett sotmoln och sa tveksamt "Hmm... Kanske inte så hemskt ändå... Det lyser ju upp, konstigt nog..."
Och spindlarna i hörnet knuffade på varandra och sa "Sätter vi oss där kan vi låtsas vi är på Bahamas!" varvid en tredje spindel sa "Jag ska sätta mig på måsen där och låtsas att jag flyger!" varvid den fjärde sa "Mås? Det är ju för sjutton en albatross, det ser vem som helst" varvid de andra spindlarna sa "Åhå! En ornitolog i sällskapet, minsann!" varvid den fjärde rodnade lite och skakade på ett spindelben och lätt sade "He he. Nej, inte riktigt, men du vet, morbror Hubert reste ju omkring i en bananlåda och såg saker som han berättade om när han kom hem."

Själv sa jag ingenting, men om du frågar mig tycker jag det liknar mest en stork.
Men vad vet jag. Jag har aldrig rest i en bananlåda.

onsdag 8 juli 2009

Alla vackra ord...

... Sedan har vi det här med alla vackra ord.
Kommentatorn sa att de orden hade kanske behövts medan han var i livet.
Ingenting att argumentera över där, tänkte jag.

För visst är det märkligt, hur lätt vi har att racka ner på varandra, fälla ogina kommentarer men så svårt att ge komplimanger eller sträcka ut en hand när någon har det jobbigt.

Alla gånger man tänker att man ska säga något, lyfta luren för att höra av sig, eller bara komma på spontanbesök för att glädja någon...
Alla gånger man skjuter upp det för att något annat kommer i vägen, eller helt enkelt för att man tänker "Det kan jag göra i morgon."

Ibland kommer ju inte i morgon som det var tänkt, eller visst kommer i morgon alltid, men kanske inte på det sätt som man tänkt sig.
Man vet aldrig hur det blir, det enda man vet är hur det är.

Jag tänker ganska ofta på folk som låter sin stolthet stå i vägen för att göra saker bra igen mellan sina vänner eller sin käresta.
När de går och drar ut på det, låter den andra lida, kanske kör med den tysta metoden, du vet, när den ena parten inte säger något utan bara tiger och ser sur ut som fan.

Jag tänker på en vän, eller numera bekant, för så går det ibland i livet, som var osams med en annan vän och hennes argument för att inte göra det bra igen var att "Jag ska minsann inte krypa för någon! Skulle du göra det?"
Och jag sa att som jag såg det så var det inte att krypa för någon att försöka reda ut vad som hänt, jag sa att "Om det är en person som är tillräckligt viktig för mig skulle jag göra det. Då finns det inget som heter stolthet, eller att krypa inför. Då finns det bara möjligheten att bli sams eller inte."

För jag är som så, förr när jag var ung och livet var ungefär en miljon år långt så kunde jag gå och tjura som en gammal bergsget länge, länge..
Inte fan blev jag gladare av det.
Inte njöt jag av att känna mig ilsken och orättfärdigt behandlad.
Inte njöt jag en sekund.
Jag mådde ganska dåligt av det i stället, det satt som en tagg i sinnet.

Numera, och nej, jag tänker inte hävda att jag blivit klokare, för jag tänker ganska ofta att det känns som jag blir både dummare och klokare med åren, hur det nu går till...
Men, som sagt, numera så tar jag tag i saker och ting.
Jag har inte tid att låta en massa saker gro, som mögel på en ost.
Antingen snackar man och reder ut, antingen blir det bra eller inte, men hur det än blir,
vet jag.

Numera har jag bråttom när det gäller att reda ut.
Jag har inte tålamod att vänta.
Jag vill veta om jag kan ställa saker till rätta eller inte.
Jag vill ställa folk till svars så att de vet vad jag tycker, likaväl som jag får finna mig i att stå till svars själv, för tyvärr så är jag ju inte ofelbar.
Jag gör dumma saker allt emellanåt. Säger förflugna ord. Pms ska vi inte prata om, Frankensteins monster är en gullebjörn i jämförelse med mig.
Men jag kan säga förlåt. Jag har lärt mig det. Det är ett svårt ord.
Men så skönt att kunna säga det.

Och ja. Jag vet. Jag har virrat bort mig i tankebanorna igen.
Det började med att ta tag i saker och säga saker i rätt tid och sedan avslutar jag med en liknelse mellan Frankenstein och mig.
Någon gång, någon gång när jag blir riktigt riktigt stor ska jag lära mig till att hålla mig till ett ämne.

Vem fan bryr sig?

Det är ju inte utan att tankarna går igång när man satt igår och tittade på tvn.
Michael Jacksons minnesstund, menar jag.

Och en tanke dök upp hos mig när det diskuterades huruvida han varit gay eller inte.
Vem fan bryr sig?
Varför måste vi bry oss?
Varför?

Vore det inte vettigare att fokusera på dem som inte älskar?
Där har vi något att bry oss om. Något att bli upprörda över.
Men inte över att folk vågar bli kära, inte över att folk älskar.

Att folk älskar, sedan må de vara homo, straight eller bi, det är själva huvudsaken som gör att det överhuvudtaget finns något som helst hopp för mänskligheten, om du frågar mig.
Att folk vågar älska, att de vågar ge sig in den glödheta lågan, om och om igen, att de går in för en annan människa med själ och hjärta, att de vågar älska och älskas.
Det är stort, större blir det inte.
Sedan bryr jag mig inte vad de är. Homo. Bi. Straight. Var precis vad fan du vill, så länge du är en av de modiga som vågar räcka fram ditt hjärta till någon annan och vågar ta emot någon annans hjärta.


Allvarligt, jag begriper det inte, har aldrig begripit vad det spelar för roll.
En sak sammanbinder alla tre grupperna. Kärlek. Till någon annan.
Det är fint. Det är riktigt, riktigt fint.

Och ja, jag vet, det finns folk som bryr sig. Folk som stör sig.
Jag har aldrig förstått dem.
Som om kärlek bara var för vissa.
Jag kan inte förstå det.

Och jag tänker, vad skönt det vore om folk inte brydde sig, utan bara såg ett par som var kära oavsett deras kön.
Inte mer än det.
Vilken värld det skulle bli.
I min värld är det redan så.

Och visst kan det te sig naivt och visst är det inte så enkelt, det är jag medveten om.
Jag har aldrig behövt strida för min kärlek, när jag gått och hållt grabbar hand i hand har ingen tittat, pekat eller fällt kommentarer.
Min kärlek har aldrig varit ifrågasatt.
Jag önskar det vore likadant för alla andra.

tisdag 7 juli 2009

Mer och mer bångstyrig med åren...

Ibland blir jag så förbannat begränsad av tanken att "Andra kommer att läsa det här, jag måste försöka komma till en slutledning, jag måste vara klar och koncis."
Det låser sig direkt när jag tänker på det. Som tur är så kommer också tanken att "Men då är det ingen mening med att jag skriver något, om jag tänker på hur andra uppfattar vad jag skriver, då är det ogjort besvär, i samma stund som jag glömmer att jag skriver för mig själv, för att reda ut vad jag tycker."

Så. Efter några försök att vara klar, koncis och redig och allmänt vuxen, vad det nu är, så beslutar jag härmed att jag bara scribblar ner tankarna så får jag se om jag reder ut det här för mig själv.

Saken är den, nämligen att jag läste Cickis blogg från igår. Den var helt enkelt bara så jävla bra skriven. Om måsten och att inte "måsta".

Om när man finner sig själv och skrattar precis hur högt man vill och är precis den man vill, när man vuxit in i sig själv, eller hur jag nu ska uttrycka det och är sig själv.
För tänker man efter, vem ska man annars vara?

Det är också intressant det här med huruvida man bryr sig om hur man må uppfattas i andras ögon, som jag skrev i min kommentar, så fanns det en tid när jag också tyckte att det var viktigare hur andra uppfattade mig än hur jag uppfattade mig själv.
Till slut uppfattade jag inte mig själv alls, däremot hade jag ett hästjobb med att försöka göra om mig själv, så att jag skulle vara någon som blev omtyckt. Inte för hur jag var, men för hur jag försökte vara.
Det gick naturligtvis åt helvete. Det kan inte gå på något annat sätt.

Sedan, de stegen man måste ta, för att komma underfund med vem man själv är, de stegen där man ser att fötterna faktiskt bär iväg med en på en egen resa inom en själv (och, ja, det må låta pretentiöst, men så var det, en egen resa inom mig själv, en resa som jag rekommenderar precis vem som helst, man blir både överraskad och rörd och glad och inte minst förbannad när man tänker på att man inte vågat göra den resan förut.

Och precis som Clash sjunger "Anger can be power", i den positiva meningen att man blir ilsk nog att tänka "Jag duger, jag är bra precis som jag är, och nu, nu ska jag vara, precis som jag är, med min stil, mina tankar och mitt liv ska jag styra själv mot en hamn, eller en pir, eller en fyr som blinkar, precis vart som helst, men styra ska jag."

Nu menar jag inte att man ska styra så att man kör över alla andra på sin väg, nej, det kallas att vara en bulldozer och sådant går bort. Men lyssna på sig själv, samla kärlek och vänner som ger positiv styrka, bort med energivampyrerna som bara får en att må dåligt, för att de själva ska må bra.
Energivampyrerna förvisar man ut till Saharas öknar där de kan gå och drälla bäst de vill och göra livet surt för sig själva och varandra. Man klarar sig utan dem. Man saknar dem inte ens.

Och sedan det här, "vad ska folk tänka?"
För det mesta, (och ja, jag vet, jag låter lite cynisk nu, men du känner väl mig vid det här laget...) så tänker inte folk så mycket över huvud taget.
En hel del är upptagna med att fundera över hur de själva månde uppfattas.
En del, det är sant, de dömer folk och förfasar sig och beter sig gråsuggor i största allmänhet, lyfter man på deras sten så springer de allt vad de kan för att undkomma ljuset.
Den dagen när det blir viktigare för en själv hur man uppfattas av andra, än hur man uppfattar sig själv, så är det inte en bra dag.
Vill man skratta, vill man göra något bara för att det är skoj, då ska man göra det.
Det är min övertygelse att den dagen vi lämnar in så kommer vi inte att ligga och gotta oss över tanken på hur andra må ha tänkt om oss, nej, det är då vi kommer att gräma oss över allt vi inte gjorde, kontakter vi inte tog, stunder då vi inte log som glada rävar, stunder då vi inte visade vad vi kände.
Det är de stunderna, de tillfällena som kommer att få oss att känna oss som räven som tyckte att rönnbären var sura för att de var för högt upp....

Jag vet inte, men i och med åldern känner jag en större och större bångstyrighet komma min väg.
Jag vägrar att passa in i några mönster, jag vill försöka och se vart just min väg ska ta mig, jag höll på att skriva att det inte är mycket jag bryr mig om nu för tiden, men det är fel.

Sant är att jag inte bryr mig speciellt om mitt utseende, det är hur jag ser ut, men det säger inte mycket om hur jag ser ut på insidan, eller hur?
Eller, om vi ska vara riktigt petiga, visst ramlar jag ner i garderobsdiket och skriker att "Jag har inget att ta på mig!!!" men saken är den att jag tänker baske mig aldrig gå ner i spagat och yla hysteriskt för att mitt hår blir gråare och gråare.
Så ska det vara, jag åldras och det har jag tänkt fortsätta med. I mina jeans och gympaskor.

Kläder, ja. Jag höll på att skriva att jag inte bryr mig om kläder.
Men det gör jag ju. Jag trivs inte i vissa kläder. Mina kläder jag har hör jag hemma i. I mina jeans, gympaskor och jeansjacka så är jag jag. Sätt på mig en långklänning och jag känner mig som om jag klätt ut mig. Eller några chica byxor och en top som matchar.
Jag känner mig som en julgran. Utstyrd och pyntad till något som inte är jag.
Så, visst bryr jag mig om kläder. Men inte andras kläder, förutom boleros som jag av någon outgrundlig anledning avskyr. Jag kallar det min bolero-allergi.

En del säger att de känner att de blivit säkrare på sig själva med åldern, jag vet inte, det kanske är så.
Jag tror att det till viss del handlar om att ens inre röst blivit så högljudd att den inte längre går att ignorera.
Sedan vet jag inte, men jag tror att jag vet, att ju mer man lyssnar på sig själv, desto säkrare blir man, jag menar, efter en tid så förstår man inte varför man inte gjorde det förr.
Men visst finns det tviveldagar, jag tänker att den som aldrig tvivlar på sig själv kan inte vara särdeles klok, om du frågar mig så växer man de dagarna också, de dagarna när man tycker att allt man gör eller säger blir fel.
Man lär sig något, förhoppningsvis gör man ett nytt och annat misstag nästa gång.
Grejen är väl att aldrig bli så rädd att man inte vågar sig på att försöka igen...

Men det var ju vad jag bryr mig om jag skulle skriva.
Jag bryr mig om att mina vänner får ha hälsan, jag bryr mig om att skratta så mycket jag orkar, att göra så mycket jag känner för, sedan må andra tycka och tänka precis vad de vill.
Jag är ingen främling för att skjuta upp städning om mina vänner hör av sig, vänner går alltid först, så är det bara, saker och ting finns alltid kvar, långt efter att vi lämnat jordelivet, men vänner och kärlek är för stunden och nuet.
Det måste skötas om, precis som med blommor och naturen, annars vissnar de, eller hur?
Och vilken tröst är det då om man har frysen full med nylagad mat och nystädat men ingen att äta med eller sitta med i sitt ack så välstädade hem?

Vet du, jag tänker att om jag skulle bry mig om vad andra må tycka och tänka så skulle jag ha fullt upp hela dagarna med det.
Så mycket tid har jag inte, egentligen, så mycket tid har ingen.

... Och kom jag till någon slutsats med det här egentligen...
Inte alls skulle jag nog säga. Men jag reder i det, och jag är övertygad om att den enda plats man kan riktigt känna sig hemma i är i sig själv när man är sig själv.
En slutsats kanske. Vi får se. Jag grunnar vidare....

måndag 6 juli 2009

Kaffe och punch.

Just det, ja...
Jag har lärt mig saker i helgen med...

Som att kaffe och punch är gott. Jättegott!
Framemot två på natten är kaffe och punch det enda man behöver.

Och att det finns folk som tycker att "Stairway to heaven" är tråkig.
Helt obegripligt om du frågar mig.
Å andra sidan tycker jag ju att eurobompabompadisco är förbannat tråkigt och det finns säkert folk som inte begriper hur jag kan tycka det heller, så det går på ett ut, antar jag...

Och att hur gammal jag än månde bliva så ska jag aldrig, aldrig, aldrig, aldrig bli så gammal att jag inte alltid, alltid, alltid skall bliva barnsligt förtjust när jag ser ett flipperspel.

När jag blir stor ska jag ha ett eget. Jag vill ha ett sådant i 50års-present, hör ni det?
Ett med mycket ljud, som låter Ssssswwwwooooosch och blinkar och har sig.
Precis ett sådant vill jag ha!

Och att åttiotalet är nostalgins höjdpunkt när det kommer till musik.
Så mycket musik jag trodde jag glömt, men dra mig baklänges, en sådan nostalgitripp bakåt i tiden fick gamla minnen att hoppa fram ur sommarnatten, skaka på sig, fluffa upp axelvaddarna och solpudra sig lite extra innan de drabbade mig med full kraft.
Det är så mycket som jag ibland tror jag glömt, eller tror jag glömt, rättare sagt, det är mycket jag inte kommer ihåg att tänka på när det gäller att tänka bakåt.
Men till rätt låt, eller till och med till fel låt så kommer minnena framskuttande.

Folk jag inte tänkt på, stämningar och årstider, det var lite som att bläddra i ett rörligt fotoalbum i lördags, med den musiken som spelades.

Och någon sa något som var så bra, vi diskuterade Lundell och han sa "Åh, Lundell har jag haft så mycket roligt med! Alltså, inte "med" honom, men till hans musik, så då är det nästan som man haft roligt med Lundell ändå, eller hur, även om han inte var med, så var han med, fattar du?"
Visst fattade jag.

Tvättande tvättande.

Jag förstår mig inte på mig själv.
Hela dagen har jag haft tvättstugan.
Hela dagen har jag vandrat upp och ner, ner och upp som en osaligt tvättande tvättande.

Ändå är jag inte klar än.
Det är allt det där som ska tvättas för sig.
Med min nyfunna vurm för broderi så blir det inte mindre av sådant i tvätthögen.
Broderade kläder i färger som fäller är ett säkert kort för alla som inte tycker att de kan spendera nog med tid i tvättstugan.

Och så svart som fäller givetvis. Det är icke att förakta alls, fråga Asta Katt som hoppar jämfota på alla fyra tassarna i ren extas om jag råkar komma i närheten klädd i svart.
"Kom hit!" jamar hon "Skynda dig hit, så ska jag gnugga mig mot kläderna, jag ska stryka mig mot dem, jag ska rugga in varenda liten textilbit med grått, vitt och aprikosfärgat, kom närmare ögonabums!"
Och jag försöker gå slalom, försöker undvika henne så gott det går, men det går ju inte alls, för hon är som sagt var katt, vilket innebär att hennes list övergår mitt förstånd med mils omkrets.
I alla fall känns det så ibland när hon ser på mig med den där blicken som är både gammal och ung samtidigt...

Men i alla fall.
Jag tvättar och jag tänker och jag märker som Alf Henrikson skrev att "det är så mycket jag vet som jag inte förstår..."
Det ska man nog vara tacksam över. Att man inte vet allt, menar jag...

Lite tid har också ägnats åt att spåra upp och beställa Lemmys och Slashs biografier.
Och till att äta choklad.
Choklad och regn hör ihop som cyklar och grusvägar med gräs i mitten.

--- Och från tolv och till "miss i nassa".

... Och du vet ju, när det gäller fika och att träffa vänner är jag i stort sett aldrig omöjlig.
Men vi kom på att Heda marknad var i gång, så snabb avblaskning för att bli av med de värsta sorgkanterna under fingrarna och sedan hämtade vi Kia i stan och sedan i trav, eller kanhända var det fullt sken, åkte vi till marknaden.

Mina vänner berättade att det här är en marknad med traditioner, inte att förglömma en hantverksmarknad, vilket innebär att de som går för att hitta plast och tingeltangel icke behöver göra sig besvär.

På scenen stod en man och sjöng Cornelis och jag hittade ett ställe med böcker och där låg en bok om Mark Twain.
Känslan av att hitta den var väl ungefär som att ramla på en guldåder i Klondike.
Jag sken antagligen som en miljon solar och vad det mig anbelangade så var marknaden att beteckna som lyckad.
Jag var nöjd, kort sagt.

Men hungrig hade jag ju hunnit bli, och Kia föreslog att vi stannade på krogen som öppnat i en annan liten småstad, vilket vi gjorde.
Och vilken mat.
Vilken öl.
Vilket vin, kanske Kia skulle säga...

Det var halloumi, biff och lax, och det var chokladtryffel till efterrätt och resten av hemvägen så gnabbade vi om vad Arsenals målvakt hette, Lehman Lehman, som vi hastigt döpte honom till och Kia sade att hon bestämt hade för sig att halloumi var en svamp och mycket annat som inte bör nämnas här blev också noggrant utrett..
Ölet som jag drack gick inte att uttala men det var förträffligt att dricka och får sex fotbollar på en femgradig fotbollsskala, inte bara var det lättdrucket utan det steg till öronen som en bubblande vårbäck och fick mina fötter att dansa fram genom lägenheten medan jag gjorde mig i ordning för bröllopsgrillkalaset.

Det kalaset har vi ju redan diskuterat, det var som sagt, rackarns trevligt, ända fram till miss i nassa när jag studsade i säng.
Nästa helg torde dock bliva lugn.
Det känns välbehövligt, om vi säger så.

Lördagmorgon, från 05.45 till 12.00

... Och sedan kom lördagen.
Fredagen var lugn och stillsam, bara ett besök ute i torpet där jag kunde se att gräset växer och så även ogräset...

Lördag morgon ringde väckarklockan 05.45.
Jag for upp som en stålfjäder, hoppade över kaffet, ity här behövdes allt vasst morgonhumör som kunde finnas och hoppade i kläderna för att
06.00 bege mig till blomsteraffären som antingen har ett visst sadistiskt sinne eftersom de envisas med att börja sin sommar-rea klockan sex en lördagmorgon, eller också är de helt enkelt bara otäckt morgonpigga.
Jag är inte säker på vilket, men en sak är jag säker på och det är att jag nog var lite blåögd som trodde att det kanske på sin höjd skulle vara jag och fem, sex stycken till tappra själar som orkat upp.

Hela gatan var nämligen full av bilar.
Så även granngatorna.
Innanför grindarna myllrade blomsterkunderna som idoga arbetarmyror, utanför satt ägaren och log.
Jag vässade armbågarna och bars in av en våg av hängivna blomsterentusiaster, kanade ner lagom utanför ampelavdelningen och gick in, för två amplar skulle jag ha, det hade jag bestämt nämligen...

Väl inne (fast det var ute) så blev jag stående som en staty.
Det var för mycket helt enkelt.
För mycket att välja på.
Skulle jag ha vita, blåa, lila, gula, småblommiga, storblommiga, småbladiga, storbladiga, yviga, mer tuktade, mindre tuktade amplar?
Vad skulle jag ha?
Vad ville jag ha?

Jag kliade mig i huvudet. Jag ruskade på skallen som en trött ko. Jag gned mig i ögonen.
Vad skulle jag ha?
Runt om mig forsade folk som glada lämlar och där stod jag, som en lämmel som helt tappat bort mig. Med en fot nära en ampel och den andra foten i gräsmattan.
Gjorde en kraftansträngning till sist och kom fram till att röda blommor skulle det vara.
Stora. Yviga. Magnifika.

Och sicken tur, va?
Det stod två stycken magnifika, jättelika amplar med generösa röda blommor kvar!

Sedan var det allt det andra. Det var pelargoner i parti och minut, småpetunior och storpetunior och margeritas (hmm, är det drinken jag stavade till nu, eller?) och lejongap och små, små rosa blommor som jag inte har en aning om vad de heter och jag var lika fast obeslutsam där.

Vad ville jag ha?
Det blev lila blommor som var buskiga (bäva månde trädgårdsvännnen som trodde de skulle få läsa några namn här...) och några polkagrisrandiga blommor och ett lejongap (japp, det namnet satte sig!) och några yttepyttesmå rosa blommor som bredde ut sig som släpet på en balklänning.
Ack så fint!!

Sedan bar det i full galopp hem för kvalificerad sovning och sedan ut till torpet, (var det tänkt) men vi ramlade ner till några bekantas affär där jag åt en olovligt god tiramisu som brunch, sedan full kareta till torpet, för plantering och medan jag hade jord upp till armbågarna messade Kia och frågade om fika var tänkbart...
Och då var klockan bara tolv...

Kära dagbok, här är torsdagen...

En varning kanske är på plats, för här kommer mina skriverier att anta dagboksform, jag måste helt enkelt så att jag kommer ihåg vad jag gjort...

Låt oss börja med torsdagen, då Falerum besöktes.
Äldsta vännens bror har nämligen ett finger med i att ha bilvisning en gång i månaden och vi beslöt att åka ner.
Äldsta vännen skulle ner också och det har gått ett bra tag sedan sist jag träffade henne så vid sextiden begav vi oss ner.
Det var fint till Åtvidaberg, mina gamla barndomstrakter som jag alltid åser igen med ett nostalgileende.
Den gamla stationen, dit jag åkte buss eller tåg från Linköping och varje gång jag klev av och in på stationen som luktade så där stationigt som bara gamla stationer kan göra, du vet, papper och gamla tåg och instängd luft och den gamla vågen som man kunde väga sig på, dammet som dansade i solskenet och allt det där...

Varje gång jag kom in där så började sommaren officiellt.
Äventyret låg någon mil bort, på grusiga vägar långt inne i skogen.
Där började sommaren och den var evig varje år.

Men, nu började inte sommaren, inte som då, utan vi åkte genom Falerum, med tät sms-kontakt med äldsta vännen som har en kycklingmamme-attityd så fort det är något på gång, hon undrade om vi hittade "Mjaa... Kanske..." skrev jag och sedan kom sms och frågade om vi hann dit innan åskan och jag skrev "Hmm... Åskan? Det var ju fint?" och hon ringde och talade om att "Det är svart runt bergen!" och sedan bröts samtalet och vi for in i det värsta regnväder jag varit med om på den här sidan 2000-talet...

Framför oss åkte en jänkare och bakom oss kom en annan, nercabbad, jänkaren bakom hade tydligen riktiga vikingar i bilen, för även när regnet drogs på som om någon helt plötsligt öppnat alla himlens slussar så kom de efter oss, fortfarande med taket nere.

Jag var grymt imponerad och sa "Se, det där är riktiga raggare, de bangar inte ens för en störtskur!"

Men sedan...
Sedan visade det sig att himlen hade ytterligare slussar som de bara glömt att skruva på.
Regnet öste inte ner.
Regnet regnade inte.
Det forsade. Det var som att åka bil i en älv!

På andra sidan vägen låg en sjö, den såg vi inte förrän vi åkte tillbaka.
Bilen framför satte på dimljusen och det lyste så milt emellanåt när regnet lät oss se skimret.
Det var mäktigt som fan...

Raggarna bakom oss gav upp och stannade för att cabba upp, hur mycket raggare man än är så vill man inte ha baksätet förvandlat till pool, så är det bara.

Men, det avtog och vi kom upp till parkeringen där äldsta vännen stod dyngsur och väntade, vi rusade ur bilen och på den korta biten till huset, ungefär fem meter så blev jag lika dyngsur, jag.
Kläderna klistrade på kroppen och håret var slickat längs huvudet.
"Första doppet utomhus!" som jag belåtet anmärkte.

Det blev en hel del folk till slut, och på tal om festiviteter, äldsta vännens bror ska fylla de mäktiga 50 i Augusti, det är tal om båtkryssning och kalas och jag vet inte allt, men nog tusan är det roligt att det rör på sig...

Bara baler och festiviteter...

Om du till äventyrs undrar vad jag håller på med.
Det är en oändlig räcka av baler och festiviteter nu, skulle jag kanske säga, å andra sidan så vet både du och jag att på en bal torde man knappast hitta mig.

Men... Det är kalas.
Hit och dit.
Fram och tillbaka.
Upp och ner.

Inte för att jag klagar, inte alls, men jag räknade ut lite snabbt att det här är tredje helgen i rad som det varit fest.

I lördags hade ett par bekanta försenad bröllopsgrillfest, massor med folk jag inte känner och grillning och skratt och nostalgi med åttiotalsmusik och sommarkväll som gjorde partytältet så varmt så att väggarna togs bort, vallning av herrar som blev lite överförfriskade, som två ulliga får raskade vi över åkern och längs vägen och vallade fram och tillbaka tills kaffet var klart och mycket skratt och ibland lite skönsång av de som kände sig hugade.

Jag hade sagt att jag skulle ta det lugnt, eftersom det var tidig uppgång på söndagmorgonen.
Klockan halv tre tog jag det fortfarande lugnt, i alla fall håller jag mig till den versionen även om jag nog tycker att det var ett märkligt fenomen hur marken kan gunga under fötterna.

Sedan steg jag upp klockan nio. Det är inte helt säkert att jag var nykter för uppstigningen gick väldigt lätt och jag kände mig som jag hade sol i sinne och glad som en speleman...
Det gick över kan man väl säga.
Framemot lunch kände jag mig både matt och sliten. Intog till och med McDonalds, något som jag brukar undvika men kroppen krävde mat utan någon som helst tillstymmelse till näring, lägg därtill Coca-Cola, som jag absolut inte dricker.
Nu öste jag i mig det. Kroppen krävde det och jag var inte i humör att bråka med kroppen.
Avslutade med en chokladmuffin och kaffe latte.
Kände mig sedan behagligt uppblåst som en luftballong och satt väldigt stilla och stirrade ut i den stora tomheten.
Eller rättare sagt på sjön Vättern.

Vättern är en trevlig sjö. Det är väl ungefär vad jag orkade tänka där jag satt.
Sedan åktes det till torpet där seriös sovning tog vid.
Vaknade vid åtta på kvällen och kände mig som att jag nästan kände mig som människa.
Åkte hem och fullföljde min imitation av grönsak genom att lägga mig på soffan och dumglo på reprisen av Allsång på Skansen.
Somnade ovaggad.

torsdag 2 juli 2009

Humlan.


Photo from Free Stock Photos for websites - FreeDigitalPhotos.net

Jag hittade humle-dikten!!!!! Men inte var det Diktonius, inte....

Utan Folke Isaksson!



Humlan.

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!



Plötsligt brusar den upp kolerisk,
vinglar vresigt och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran,
med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar:
"Skynda på mina bönder, det är mulen dag!"


Men, hellre ser jag humlan i ett annat värv:
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.


Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.


Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Jag bävar.

Förresten...
Det här med låtar som sätter sig som tuggummi i hjärnan...
Jag har haft det här i huvudet i några dagar, "Det ska va reggae på sommarn, nananana.... Ragga! Ingen sommar utan reggae!" på instant repetering.
Igår hörde jag den på caféet, motstånd var lönlöst, jag ylade dovt "Iiingen soommmar utaaan RAGGAAAA!"
Och äntligen så har låtjäkeln lämnat mig ifred!
Jag bävar dock smått för vad min hjärna ska komma att tortera mig med nästa gång....

Ännu mer att se...

... Och sedan, när vi sitter på kaféet eller vad man nu ska kalla denna byggnad som är ägnad åt att håva in aningslösa turister och utfodra dem med pastasallad och ihjälstekta revben så finns det ännu mer folk att se på.
(Ja, jag hade en field day som de goda britterna säger...)

När vi intog kaffe till exempel så kunde jag beskåda Barnaby från Midsomer Murders i egen hög person, vilket jag genast talade om och vännen vände sig om och sa "Hmm, något rundare i ansiktet och äldre, va?" varvid jag genast svarade att "Jamen, han är ju inte sminkad nu, det fattar du väl att han ser annorlunda ut i verkligheten?"

Vännen såg inte helt säker ut, men jag är helt fantasisäker på att det var han. Och frågar du mig så var säkert Jones ute och rekognoscerade någonstans i buskarna...

När maskerna faller av...

Jag letar efter en dikt som inte lämnar mig ifred. Det är något med en humla och jag misstänker (jo då, det märks att jag läser McBain nu, eftersom jag inte "tror" utan "misstänker"...) att det är Diktonius som varit framme och skrivit den.

Söker på nätet men det är lönlöst, läser lite här och där istället om människan Diktonius, det står att han hade många motsatser inom sig och läste många böcker, skrev i flera tidningar och skrev många brev och man undrar hur han hann med.

Och jag tänker på det här med motsatser... Det har nog alltid intresserat mig, motsatserna inom människor. Jag tror att vi är uppbyggda av mer eller mindre motsatser, det finns alltid teser som måste prövas och omprövas åter och åter igen.

Och jag tänker på hur roligt det är när maskerna som vi bär faller av. När jag ser hur folk glömmer att se reserverade ut, och i stället brister ut i ett gapskratt, när ögonen blir runda av förvåning, när de hissar upp ögonbrynen, när de koncentrerar sig, när de helt enkelt glömmer bort att hålla styr på ansiktsmuskler och kropp.

Som igår...
Det var, hett som i helvetet igår kväll, vi åkte in till nostalgikvällen med den gröne (nej, det ska absolut inte stå "den gröna") och bakom några hus lastades den av.
Sedan puttrade den iväg.
Genom parkeringen, svängde ut på gatan och förbi serveringen som var packad av folk.
Jag gick efter och såg hur folk började följa den gröne, folk reste sig från serveringen och när bilen parkerade och föraren kom ut så skrattade folk, de log och de applåderade.

Att stå där sedan, bredvid bilen och se på folk...
Jag vet inte vad det är, men det är något så fascinerande över att titta på människor som inte vet om att de blir tittade på.
Speciellt när de själva tittar på något som de inte vet vad de ska tycka om, det är som att se de vuxna bli barn igen.
Den där häpenheten. När de tittar och tittar och sedan tittar upp för att titta på de andra omkring dem och ler mot främlingar och till och med börjar småprata.
När de glömmer att de egentligen inte pratar med folk de inte känner utan helt enkelt bara känner och gör det som känns rätt i stunden.

De där spontana skratten, när de puffar på den de har med sig för att de ska gå fram och ställa sig och bli fotograferade, männen och kvinnorna som går ner på knä och kryper omkring för att se hur det ser ut inuti en sådan liten bil.
De som står och kliar sig i huvudet, skakar på det, tassar runt bilen ett varv, sedan ett till och sedan börjar att försynt titta efter var ägaren månde vara, sedan när de får syn på ägaren, några försiktiga steg i den riktningen, några till, sedan lite lyssning på vad det pratas om, sedan makar de sig ända fram och börjar prata själva, frågar och har synpunkter.

Kvinnorna som skakar på huvudet när männen står och mäter hur mycket mellanrum det är mellan däcken och plåten, männen som skakar på huvudet (jo,de finns de med..) när kvinnorna gör likadant.
Och det är ingen skillnad mellan barnen och de vuxna, just där, just då, så är alla miner oförfalskade.

Och mitt ibland dem står jag, eller nej, inte mitt ibland dem, min vana trogen står jag en liten bit utanför, så att jag kan se på alla andra och jag har så underbart roligt, jag skulle kunna stå där hur länge som helst och se på alla ansikten, alla miner, på alla de olika typerna av oss människor som står där.
När bilen åker iväg hör jag folk skrika till varandra "Nu åker den! Nu, nu, den åker nu!!!" och folk följer efter, som ett gäng glada valpar på biljakt, efter bilen över parkeringen och är med oss till släpvagnen.
Och jag ler, någonstans så inser jag att jag har nog tusan smilat hela kvällen och jag ler baske mig fortfarande.
Det är så det är när det är som bäst, när folk är som glada valpar, skuttande och levande och inte kommer ihåg att bry sig om konventioner utan bara är.
Rakt av så där.