tisdag 30 juni 2009

Den här gamla hunden...

Man kan inte lära gamla hundar att sitta.
Men man kan lära vissa gamla hundar att sticka iväg tidigare på morgonen för att inte bli helt matta i pälsen i 30gradig värme ute på en landsväg som känns som en bastu övereldad av en ambitiös saunaälskare.

Så den här gamla hunden är alltså, i full färd redo med att ge sig iväg, medan solen fortfarande står i hörnet av himlen och gnuggar sig i ögonen.
Den här gamla hunden har gräs att klippa, blommor att vattna och inte minst, svala rum att dra sig tillbaka i.
Till yttermera visso så har även den här gamla hunden ett ben som ligger i syrenhäcken, ett begagnat sådant som tillhör äldsta vännens hund.
Dock tänker inte den här gamla hunden gå så långt som till att sätta sig och tugga på det benet i skuggan av syrenhäcken.
Det får vara en måtta på allt eller hur det nu var sagt.

Den här gamla hunden nöjer sig med pastasallad och vatten i kopiösa mängder.
Samt att smygkika på svalorna och applådera när de kommer in från hög höjd och kastar sig in mellan tegelpannorna.
Det är akrobatik på hög nivå och det får mig att häpna varje gång.

Tänk om jag vore en svala, skulle jag då alltid träffa rätt när jag kom in för landning?
Troligen inte. Jag skulle troligen vara den första svalan som skulle behöva ständig hjälm.
De andra svalorna skulle kikna av skratt när jag kom in, siktande bredvid en tegelpanna men istället far rakt in i stugväggen så att det ekar i nejden.
Men en gammal hund som jag förväntas inte komma in från hög höjd och flyga in mellan tegelpannor, det är nog tur det...

måndag 29 juni 2009

Eller föredrar och föredrar...

... Eller föredrar och föredrar...
Det vet jag ärligt talat inte om hon gör, det är snarare som så, att fick hon välja skulle hon säkerligen välja chokladglass, men jag har för mig att någonstans har jag läst att choklad inte är bra för vare sig hundar eller katter.
Så, en matsked vaniljglass får det bli, på hennes lilla svarta fat.
Då lär jag åka miltals upp på hennes popularitetsskala...

Gratäng.

...Förutom att (och, ja, här är det fullt möjligt att utbrista "Men är du helt galen, människa!?) göra några potatisgratänger så är min dag fullt tom!
Och ja. Jag vet.
Det är varmt och att sätta på ugnen lär späda på värmen inomhus.
Men det är bråttom nu, snart är "gammelpotatisen" slut och då blir det inte lika goda gratänger längre.
Så.
Gratänger skall göras.
Och Ed McBain skall läsas.
Plus att lite glass skall ställas fram till Asta Katt, hon föredrar vaniljglass och ja, jag vet, jag skämmer bort henne, men vad annars ska man ha djur till om inte för att just skämma bort?

Det är en perfekt tid för...

Det här med värmen...
Jämt när det är så här varmt tänker jag på Ed McBain och 87e distriktet.
Han var en mästare när det kommer till att beskriva värmeböljor, eller fullmånetider, eller vintersnöstormar.
Jag har vandrat i Isola i alla slags väder med honom som guide.
Det har alltid kvittat vilket väder det faktiskt är, i verkligheten, när jag läser honom.

En del kanske tror att hans böcker "bara är deckare" som man ibland kan höra folk säga.
En del kanske inte ens vet att han skrev "Vänd dem inte ryggen" eller "Blackboard Jungle" som den heter i original.
En del kanske inte ens vet att när man öppnar en bok av honom, vare sig man väljer att hålla Steve Carella i kavajskörtet, eller vandrar med Matthew Hope i Floridas värme, så stiger man in i en värld som är levande långt efter att boken är slut och står tillbakalutad i bokhyllan.

Och så är det det här... Man kan inte bara läsa en bok om 87e eller en bok om Matthew Hope, för att få hela bilden, då vet man helt enkelt inte historien bakom eller efter.

Det är som en familj, man måste lära känna både poliserna, deras familjer och brottslingarna, för ja, en del, som "Den döve" återkommer flera gånger.
Att läsa en av hans böcker är som att få den minsta miniatyrdockan i en sådan där docka med flera dockor i...
Du vet lite. Men inte allt. Inte på långa vägar..

Och nu är det varmt igen. Värmebölja...
Och McBain står i min bokhylla och fladdrar lite med pärmarna, det är en perfekt tid att kliva in i 87e distriktet igen, och återuppliva bekantskapen med alla som bor där.
Jag tror jag gör så.

Jag är som Fantomen! Äntligen!

I fredags kväll visade jag prov på min stenhårda karaktär.
Det var nämligen kalas i hela staden, Fimpen kom upp hit och vi spelade lite Michael Jackson, innan vi begav oss ner till centrum.
Först beundrade vi The Woodruff Special nere på torget innan vi begav oss till stadens lokala kina-restaurang där lite bekanta till oss satt och häckade som tranor.
Det var hett som i en bakugn inomhus och utomhus så var det fullt så vi travade i långsam takt till stadens andra lokala festivitetslokal, intog varsin stor öl och pratade med ytterligare bekanta.

Sedan begav vi oss långsamt till klubben och pratade ytterligare med folk, men när klockan slog halv tolv reste jag mig som Askungen eller vem det nu var som var tvungen att vara hemma innan tolvslaget och meddelade Fimpen högtidligt att "Nu ska jag hem. Jag ska till torpet i morgon bitti!" varvid jag steg in i pumpan och åkte hem och sov som en nynattad grävling.

Vaknade nästa morgon med inte en skymt av vare sig träskodansare eller bakslagare i sinnet, gjorde mig i ordning och framåt elva kastade jag mig upp på min stolta springare och trampade med sol i sinnet och i himlen mot torpet.

När jag kommit ungefär cirka två kilometer förstod jag att det var en riktigt, riktigt, riktigt jävla dålig idé.
Jag stannade för att ösa i mig vatten och cykeldatorn visade 30 grader, trots att det blåste var känslan av att cykla i en bakugn total.
Men skam den som ger sig....
Och ni vet nog vid det här laget att jag ger mig ytterst sällan.

Med hjälp av täta vätskekontroller, spontana utflykter till skuggiga skogsstigar så tog jag mig till torpet, varm och svettig som en grisskinka torde vara vid jul när den är inne i ugnen och jag lovar, jag njöt inte ett enda dugg av den resan.

Dock. Det som förvånar mig mest är att trots att jag själv tyckte att jag cyklade lika sakta som en skogssnigel efter frukost så sade min kära lilla dator att resan bara tagit tre minuter längre tid.
Trots ständiga depåstopp, (hurra, äntligen fick jag användning för det ordet!) så hade jag alltså inte alls varit ute en halv dag.
Jag tittade t.o.m. på klockan i köket för att kontrollera att inte cykeldatorn busade med mig men det gjorde den inte.
Jag är alltså nästan som Fantomen.
Äntligen!

För var det inte som så, att det finns ett gammalt djungelordspråk som säger att "När Fantomen rör sig står tiden stilla."?
När jag cyklar står tiden på tå.
Jajemen!

Nu ska jag bara döpa om torpet till Fantomina-grottan och skaffa mig en varg och en Guran så är bilden total!

torsdag 25 juni 2009

Min lilla svarta bok...

Just nu läser jag "1001 böcker du borde läsa innan du dör" av Göran Hägg.
Läser om att "Tre män i en båt" ofta skrivs ner av humorlösa torrbollar och jag tänker för mig själv att jag är så glad att jag fick gåvan humor när jag föddes.
Eller om man får det vid födseln, egentligen?

Jag minns en av mina kusiner, när jag var kanske tolv år.
Allihop satt och tittade på ett humorprogram, även hon, som var fem och vi skrattade som man skrattar när det skämtas och skojas, högst av alla skrattade hon.
Sedan när programmet var slut, drog hon mig ut i köket och sa:
"Du.... Jag har en fråga..."
"Ja?"
"Jag förstod inte skämten... Kommer jag att få humor när jag blir stor?"
"Jaa, det är klart du får...."
"Är det säkert?"
"Ja, helt säkert."

Men. Tillbaks till böckerna att läsa.
Jag skriver upp titlar som fångar mitt intresse i min lilla svarta bok.
Det börjar bli rätt många nu, de med humor får en liten trasselsudd efter sig som asterisk så att jag kan varva mer allvarliga böcker med skratt...
Jag vet att andra människor har små svarta böcker med telefonnummer.
Inte jag, inte.
Min lilla svarta bok innehåller titlar och författare som jag blir nyfiken på.
Kanske inte så mycket författarna, som nyfikenhet på vad böckerna kommer att innehålla.

Jag tror på att hålla författare och böcker åtskilda, en författare behöver inte alls vara som det han eller hon skriver, och egentligen är det inte intressant för mig hur författaren är.
Precis som vi som bloggar så tror jag att det vi läser är små delar av personligheten som glimrar, men vi har inte hela pusslet och det behöver vi egentligen inte heller.
Eller, rättare sagt, jag behöver det inte.

En annan sak är det med människor jag vill lära känna, deras pusselbitar samlar jag för att få fram en så hel bild som det går att få av just den människan.
Då är det intressant.
Vetefan varför det är skillnad, men skillnad är det.

Och nu...
Nu borde jag ge mig iväg och slå mitt personliga världsrekord.
Vägarna månde bäva, myrorna ta andra vägar och må vinden blåsa åt mitt håll.
Nu jäklar ska jag överträffa mig själv!

Hur är det möjligt?

Jag vet inte riktigt hur jag beter mig när jag cyklar till torpet, men hur jag än gör så slutar jag på samma tid...
(Och, ni har väl märkt att jag lyckats avhålla mig från att nämna att den första milen togs någon gång i våras ut dit? Jag vete fan hur jag betett mig för att inte svämma över av självlycka och beröm över mig själv, men som sagt, inte ett ord har jag sagt om det. Förrän nu. Hurra, vad jag är bra!)

Men, i alla fall, igår när jag skulle ut till torpet bestämde jag mig för att slå mig själv. Eller rättare sagt min tid. Även om jag också lyckades slå till mig själv rent bokstavligt senare på kvällen. Så till den milda grad att blodvite uppstod. Det är livat på landet....

Så.
Jag låg på som en älg vid älgjakten, kurvorna togs med en vild hänsynslöshet, så till den milda grad att förbipassarande trodde att de såg en velodromförare ute i det fria.
Nåväl. Kanske inte.
Men det var bilden jag hade av mig själv, där jag lutade cykeln åt än det ena, än det andra hållet...
Jag flög fram i uppförsbackarna, bromsade inte en sekund i nerförsbackarna och på sista raksträckan, innan man kommer till stora vägen kunde jag inte neka mig att undslippa mig ett
"JIIIIIHUUUUUU!" där jag flög fram medan lingon och blåbär och tallar vek undan för min framrusande gestalt.

I nästa kurva mötte jag ett gäng cyklister på väg åt andra hållet, de såg på mig med fundersam blick, men jag log som en solvarg och fartvinden jag hade fick dem att trampa baklänges.

Så.
När jag äntligen kom fram stjälpte jag i stort sett bara av mig själv, och stod och frustade som en kärlekskrank älg mot stugväggen medan jag stretchade för kung och fosterland...
Sedan gick jag på endorfinstinna ben fram till cykeldatorn för att se på min nya rekordtid.

Ack!
Precis samma tid som vanligt!
"Hur är det möjligt?" tänkte jag för mig själv. "Här har jag slitit så jag nästan blivit blå på kuppen och det är samma tid? Här har jag farit fram som en vild hunner längs vägarna, håret har stått som en propeller i nacken och cykeln har flugit över grus och sten och asfalt? Hur!?"

Jag har ingen förklaring. Men jag vet en sak.
Snart ger jag mig iväg igen för ett nytt försök.

onsdag 24 juni 2009

Jag vill ha en himmelsburk.

... För övrigt.
Har ni tänkt på hur blå himlen är när man kastar sig raklång ner på gräset och bara låter ögonen njuta?
En sådan blå färg skulle jag vilja spara i en burk och ta fram på hösten.

Sorkar i skjortan och vita möss på axlarna. Det går i släkten...

... För tanken kom nämligen upp, tror jag, eftersom vi pratade om hur vi var som unga i midsomras.
Jag tror att jag sa då att jag skämdes för hur jag betett mig som tonåring, mot min vilde far.
Han hade det, med förlov sagt, inte lätt.
Jag var som i Bruce Springsteens sång "När de sa, sitt, så ställde jag mig upp." och så vidare...

Men någonstans tänker jag nu, att den här tiden av rebelleri var nödvändig, det var ett sätt för mig att testa gränser, se vad jag kunde och inte kunde.
Någonstans så kan jag känna att kanske kunde jag varit lugnare, å andra sidan hade jag inte varit den jag var idag, om jag inte ständigt ifrågasatt saker och människor.

Jag tänker, att å ena sidan är jag riktigt glad för att jag vågade, att jag insåg att fråga och säga ifrån inte är fel, att jag någonstans, lite senare hittade balansen för vad jag ville stå för och inte tänkte stå för.
Min vilde far och jag har pratat om mina tonår, han brukar sucka och le och skaka på huvudet.
Han säger att det går i släkten, i sina tonår var han rebellen som började röka bakom kyrkan när han skulle konfirmeras, grabben som gick på åkrarna och kunde ta en sork innanför skjortan bara för att visa att han tordes...
Jag ryser alltid när han berättar om det och frågar "Var du inte rädd, då?"
"Jo, klart jag var. Men de andra var ännu räddare. De vågade ju inte." säger han och ler.
Så, det är nog som han säger.
Det går i släkten.

Min far med sorkar i skjortan som ung.
Sedan hans dotter med vita möss krypande på axlarna när jag gick på stan.
Jo då. Det går i släkten...

Något att undvika...

Det är mycket musik nu.
I söndags såg jag K-special om hårdrock, det pratades om att det talar till outsidern i samhället, att det skapar en känsla av gemenskap, att klassiskt har en hel del gemensamt med hårdrock och så vidare.

Jag älskar hårdrock. Heavy Metal. Vad du nu vill kalla det.
Jag har sagt det förut och säger det gärna igen, den gången när jag var tio år och kom hem med "Hotter than hell" med Kiss och hörde första låten, det var som att få öronen genomspolade och helt plötsligt höra saker jag aldrig hört förut.
En början på en livslång kärlekshistoria med olika grupper och band, och någon sa i programmet att de aldrig hört någon säga "Oh, ja, jag gillade Slayer en sommar." och det ligger nog något i det.
Gamla hårdrocksband blir aldrig förlegade, de ligger allt för varmt inbäddade nära hjärtat, det kanske inte alltid syns eller hörs något från dem, men varje gång jag faktiskt hör dem så känner jag glädje.

Någon sa också att en del verkade skämmas för hur de var som unga, han förstod inte varför, och det förstår inte jag heller. Någonstans i tonåren formas man som människa, tankar och åsikter börjar ta form, man brinner för saker och personer, man lever som man bara kan leva när man är riktigt ung.
När det gör ont, så gör det förbannat ont, när man är kär, så är man förbannat kär, när man är glad, förbannat glad, ja, ni fattar, va?
Någonstans så blir känslorna kanhända lite tamare, lite mer under kontroll, men aldrig, att jag skulle skämmas för mig själv, sådan jag var som ung.

När jag tänker tillbaks på mig själv som ung så är det med värme.
Visst var jag obstinat som fan. Jag visste allt. Jag visste bäst.
Jag har aldrig varit så säker på livet och allt omkring det som då.
Jag var lillgammal, jag var odräglig, jag var tuff, jag var sårbar, jag skrattade mycket och länge, grät lika hetsigt som när jag var barn, allt var på riktigt och allt var möjligt.

Hur skulle jag kunna låta bli att tycka om den personen jag var som ung, hur skulle jag kunna skämmas för mig själv, där började jag formas, så sakta, för att bli den jag är nu.
Och den jag är nu, kommer förhoppningsvis att formas om allt medan åren går.
För att upphöra att omformas som människa, att stagnera, att tro att nu är man färdig som människa, det måste i mina ögon vara något att till varje pris försöka undvika.

Och ja. Jag vet. Det skulle handla om musik. Inte fan blev det så.
Mina tankar löper precis som de vill och mina fingrar är allt för tjänstvilliga när det gäller att knattra ner tankarna.
Nåväl. Kanhända gör jag ett nytt försök senare. Där jag också lyckas få med vad jag egentligen tänkte skriva om.

tisdag 23 juni 2009

Gubben Lycklig

Jag står på balkongen och undrar vad som hänt Gubben som bor i HSB-huset här nedanför.
Han har hand om trädgården och i början när jag bodde här rådde militärisk diciplin bland rabatter och gräs och träd och stenar.
Allt stod snörrät, gräset var så tuktat att det antagligen vek sig bara han tittade på det, fåglarna flög uppochner för att inte råka släppa någon fågelskit eftersom det var förenat med livsfara för de små flygande krabaterna, myrorna gjorde halt vid tomtgränsen och marcherade höger back.

Sedan var det vi.
Vi som bodde här ovanför och hade tagit för vana att följa stigen uppför backen i gräset till våra hus.
Gubben tyckte inte om det. Han satte upp skyltar "Förbjudet att gå!" stod det och vi traskade fridsamt vidare, eftersom stigen funnits längre än han.
En gång jagade han mig uppför backen och skrek ilsket åt mig, tyvärr hörde jag inte mycket eftersom jag hade min freestyle, men jag nickade och vänlig som jag är började jag ta en annan väg...
Ingen annan tog en annan väg så Gubben hade fullt upp med att skrika och gorma och hålla ordning på sin trädgård.
Jag vet att jag då funderade på att någonstans i andanom har jag nog föreställt mig människor med trädgårdsintresse som trevligt folk.
Folk som är i samklang med naturen och så vidare. Lite mildare, lite mer kärleksfulla.
Så var det nog inte, inte med alla, tänkte jag. Inte med dem som hade sin trädgård som en exercisplats. De ville tämja naturen, få naturen att foga sig efter dem. Ha kontroll.

Men något har hänt.
Utan att jag tänkt på det, förrän nu.
Hela trädgården är vildvuxen. Gräset firar triumfer i grönt, svajar som ostyriga grässtrån bara kan. Blommorna kommer precis var de vill.
Träden växer och sträcker sig mot himlen och mitt i allt finns en storslagen härlig vildhet som jag är så svag för.

Jag undrar om Gubben helt plötsligt blev förälskad. Förälskad i naturen som den är?
Vad jag vet är att han håller lite ordning på det hela men inte som förr.
Och att han ler när han ser mig nu för tiden.
Jag tror att han är lyckligare.
Och jag vet, för det har jag hört från lupinerna att blommorna definitivt är det.

Förr tänkte jag på honom som Gubben Tjurskalle men nu kanske jag får döpa om honom till Gubben Lycklig.

Pavlovskt fenomen?

.... Har du tänkt på att när det varit riktigt lyckat så har man oftast inga ord att beskriva det hela med?
Det blir ord som "kul", "roligt", "görsköj" och så vidare.
... Däremot om något varit tråkigt, då är det lättare att breda ut sig i ord och text.
För mig är det så i alla fall.

Jag funderar på vad jag ska säga om helgen...
Det var en riktig midsommarfest, vi kom lite sent, lagom till tårtan (jo då, gottegrisen förnekar sig aldrig, jag vet alltid när man ska dyka upp...), Fimpen hade sparat en Piratens besk, (som smakade som hostmedicinen jag fick som barn, jag drack lite av den och den var inte hälften så hemsk som andra rävgiftssnapsar som finns i vårt konungarike), det sjöngs, det traskades ner till bryggan och båtar, det dracks, skrattades och skrålades, kort försöktes tas av mig, men det enda jag fick i gång var videofunktionen, vilket enbart ledde till att man kunde beskåda Fimpen med huvudet gömt bakom en Rocky-tidning, eller med handen för ansiktet, tills jag gav upp försöken att föreviga henne, det gicks på händer av männen, (och nästa dag kunde en del inte förstå varför de hade så ont i ryggen...), det eldades i öppna spisar och det stods på betongbryggor som svajade så att jag blev sjösjuk, ett litet gästspel på en flakmoppe, som också fick mig att bli smått sjösjuk och jag förevisade min brist på lokalsinne och vägrar fortfarande att inse att vägen vi gick hem från en av bryggorna torde vara densamma som vi gick ner på...

Det åts vildchips, med smak av råtta, sork och grävling, det skålades och det pratades och någonstans så ramlade jag in och sov som en liten sork själv, för att sedan på morgonen vakna upp, och fick åse ett fenomen.

Jag vaknade min vana trogen först, eller så trodde jag i alla fall.
Funderade på den stora frågan som alltid kommer på morgonen, "Var är kaffet?" och tassade sedan upp och ut i storstugan, överallt i rummen var det tyst som i en skafferiburk, tassade lika ljudlöst ut i köket, fann både kaffe och filter, gjorde i ordning kaffet, återvände in till sängen.

I samma stund som jag gått in så började det röra sig överallt, som Pavlovs hundar kom alla andra upp, sniffade i luften och sa "Det luktar kaffe!"
Det var inte utan att jag funderade på om alla andra legat och sovit räv och väntat på kaffedoften eller om det var ett pavlovskt fenomen jag beskådade....

torsdag 18 juni 2009

Jag hinner visst! Nej, det gör jag inte!

Oooooh!!!
Egentligen hinner jag inte sitta här, egentligen borde jag vara på språng som ett lejon på savannen på jakt efter gaseller.
Men, jag satt ju här och betalade räkningar och skulle helt fridsamt se om bloggarna jag följer har uppdaterat något, och visst har ni det!
Och visst har jag tusen saker jag skulle vilja skriva, för tankarna går i gång, och den förnuftiga delen av mig (ja, jag vet, det kan komma som en total överraskelse att jag faktiskt är utrustad med en förnuftig del också...) säger "Logga av, människa! Borsta till dig, du ska snart vara på väg!" och den mer livsnjutaraktiga sidan av mig säger "Men bara lite. Bara liiiite."
"Nej!" skriker den förnuftiga och livsnjutare säger försynt "Men kan jag inte få gå runt och hälsa glad midsommar till alla? och den förnuftiga, tråkiga, realistiska delen av mig säger "Du hinner inte runt till alla! Lägg ner. Koppla ner! NUUUU!" och det är som du förstår absolut ingen överdrift att säga att jag är i konflikt med mig själv.

Så. Jag antar att det är som så, att jag hinner inte runt till er alla. Ni vet vilka ni är, ni som följer mig och jag som följer er, här kommer det, snabbt och effektivt:

GLAD MIDSOMMAR ALLIHOP! Sköt om er, ta på er varmt, ramla inte i vattnet, späd ut snapsen, (det smakar ändå rävgift om du frågar mig...) och sköt om varandra, kom ihåg, det är bara midsommar en gång om året! Klappa katter och hundar och andra smådjur ni har, vi syns, efter midsommar!

Asta Katt hälsar också, att hon tänker tjura riktigt effektivt eftersom hennes trolösa matte ska ut på landet. Det lär gå åt mycket kattgott när jag kommer hem..

tisdag 16 juni 2009

Varva med hopp. Hela tiden.

... För övrigt, det bara kliar i fingrarna att skriva.
Kanske för att jag vet att jag inte kommer att skriva så mycket resten av veckan.
Eller också är det helt enkelt bara någon konstig idé om att jag har en massa ord som jag måste göra mig av med för att kunna tillgodogöra mig nya.
Fan vet...

Jag har inget revolutionerande att rapportera om, förutom att solen lyser idag (igen!) och att vi nu snart, alldeles straxt, nästan om vilken dag som helst faktiskt går mot mörkare tider igen.
Det är inte utan att man undrar hur man står ut.
Ett halvår av regn, mörker och kyla.
Tre månader av hopp, hopp i regn, mindre mörker och kyla.
Tre månader till av mer hopp, i regn, ljus och kyla.
Varvat med solskenstider och varningar och löften och hot (allt beroende på hur man är) om värmeböljor och banta ner dig till sju storlekar mindre på en förmiddag och sand i håret och vatten som är på tok för kallt och syrener som blommar allt för fort och smultronplantor som konstrar i rabatterna, (detta trots min ömma omvårdnad) för att inte tala om rådjuren som tydligen är hängivna fönstergluttare och står i mina rabatter och trycker mularna (hmm? rådjursnäsorna? Nosarna?) mot rumsfönstret, för att inte tala om att de också då passar på att stampa ner mina luktärter i rabatterna, för att inte tala om getingarna som håller på att äta upp både mitt vindskydd och mitt farstutak och snart antagligen kommer att förevisa det mest gigantiska getingbo som någonsin skådats i mannaminne, för att inte tala om rapsen som håller på att blommma ut och sedan mitt i augusti så vaknar man till och undrar, vart tog sommaren vägen?
Sedan är det kräftskivor med stora månar (beroende på hur mycket man inmundigat till varje klo) som lyser på himlen och helt plötsligt är vi i september och luften blir kall och klar och alla drar en djup suck av lättnad och säger "Äntligen kan man ta det lugnt och slöa i soffan och inte ha krav på sig att flänga fram och tillbaka mellan fan och hans mormor och legoland och high chaparall och nu kan man äntligen begrava baddräkten och hu så skönt!"
Och så är vi tillbaka i mörker, regn och kyla, men inte länge förrän vi helt plötsligt i början av oktober står inför tomtarna som växer upp som karljohan-svampar i affärerna och så är det jul igen och här kommer nyåret och hur blev året egentligen?

Och på nyårsdagen har man tre löften som man redan hinner att bryta den första halvtimmen man är uppe och så suckar man och tittar ut genom fönstret och säger "Fan så mörkt och dystert och kallt det är!" och så kommer februari och mars luras genom att driva fram några hästhovar så att vi alla tror att det är vår på väg och vi slänger kläderna och försiktigheten all världens väg och så sitter vi där sedan med en grundlig förkylning.
Och det är lite mindre mörkt. Men regnigt och kallt.

Sedan kommer valborg och vi ylar mot snöflingorna att "nu har vintern rasat ut!" och Kung Bore skrattar allt vad han orkar och bjuder på lite mer flingor och vi går hem och fryser och det är lite ljusare, det regnar inte men det är kallt.
Och så kommer sommaren.
Ljus. Regnig och kall.
Varvad med sommardagar som är som tagna från någon reklamkatalog för Sol.Ab.

Och så där fortsätter det.
Varvat med hopp. Hela tiden. Tur det...

Rackarns charmia ä vi öschöttar!

Jag kom att tänka på en sak, vem är det som har bestämt hur saker uttalas?
Som "gärdsgård" som ska uttalas "järschgård"?
Eller "östgöta" som skall uttalas "öschötta"?
Eller som vi gör för att sålla agnarna från vetet, vi lyssnar när någon säger "Vadstena" och då vet vi per automatik att de inte är härifrån, eftersom varenda kotte (varenna kåtte) säger "Vassstena".

Vi östgötar låter rackarns gulliga för övrigt. (för övritt)
L'en rullar så fint när vi pratar och en del säger att vi låter bondiga (bonnia) men det förstår jag inte alls.
För min del tycker jag vi låter som en blandning mellan snusmumrikar och skogstroll.
Charmiga (charrmia) (med r som knappt hörs. som en geting som gurglar sig i munvatten eller något liknande....) utav bara tusan alltså.
För övrigt, ett fint prov på öschöttahumor.
Vet du hur man vet att en hunn kommer från Östergötlann?
Jo, han säger: Voff, döö!

En tanke slår mig, fasen, vad synn dä ä att inte fler skriver på dialäkt.
Jag föreschlår mer dialäckter, di (och hur skriver man irret som inte är ett r utan mer låter som en humla som fått förkylning...)ekkkt!

Hjärtnupen

Jag kom att tänka på ett ord: Hjärtnupen.

Jag kom att tänka på det när jag såg bilden av ett humlebo hos Jord och djur


Jag blir det, när jag ser humlor.
Gärdsgårdar.
Stenmurar byggda för hand någon gång för länge sedan.
Speciellt sådana där stenarna har mossa och stenarna har börjat ramla ur.
Svalor en sommarkväll.
Förgätmigej på en äng.
Syrendoft på kvällen.
Myror som strävar med barr på ryggen.
Hav.
Gamla ekar.
Enar.
Enebackar är ännu mer "hjärtnupnare"...
Grusiga landsvägar.
Och de där gräsen som står som vippor och böjer sig för vinden.
Kor på äng.
Lamm som ligger som ulltussar i en hage.
Katter som hoppar i åkrarna efter skogsmöss.
Till och med skogsmöss gör mig hjärtnupen.
Så små, så söta och så skälvande morrhår och pepparkaksögon...
Fast helst inte inomhus.
Men gärna utomhus.


Naturromantiker, säger Fimpen att jag är.
Hon kan ha rätt.

Lycka!

... Och sedan, bara så där...
Ett sms "Lunch?"

Vardagslycka i ett ord.
Ingen matlagning. Ingen disk.
Någon annan har lagat maten. Någon annan ställt fram sallad. Någon annan kommer att diska.
En matkamrat tvärs över bordet.

Lycka!

Tillägg:
Och!
Och!!
Och!!!

De har raggmunk i dag på restaurangen!!!

Raggmunkslycka!
Hurra!!

Lite smått och gott om kons magar och krossningstångar...

Jag börjar misstänka att jag börjar bli en sådan där olidlig optimist.
Ni vet, den där skämtteckningen med han som har foten i kläm och någon säger "Foten i kläm?" och han svarar med ett skratt "Jajamensan!"

Sådan är jag just nu. Ont som fan i ryggen som inte vill förstå varför man ska ligga dubbelvikt i en rabatt och dra i ogräs som ändå bara kommer att sticka upp sina ansikten på ett helt annat ställe så fort jag vänder ryggen till...
Men inte tjurar jag för det, inte.

Nej, jag tänker "Hmm, då kanske jag inte ska städa idag, jag kanske ska ligga och ta igen mig (och nej, jag hörde inte alls det där du sa om att "Det bästa för ryggen är att vara i gång, det är vetenskapligt bevisat!" för jag tillämpar selektivt hörande...)

Jag tänker "Kanske jag ska ta en slappardag, jag och James Herriot har en bok kvar jag inte läst... Asta Katt blir glad om jag är hemma hela dagen. Jag borde nog ta det lugnt..."

På tal om James Herriot, numera ser jag på alla kor med veterinärisk skarpsyn och fäller små kommentarer till mina medvänner, som till exempel "Du vet väl att det ska bullra om en kons magar?" och när vännerna säger "Va?" säger jag förnumstigt "Jo, då fungerar magen som det ska. Om det är tyst så är det något fel."

Eller också kanske jag sätter mig med huvudet i handen och säger "Krossningstång heter det som används när man kastrerar en ungtjur. James brukade använda den två gånger på varje tjur."

Eller "Tänk vad bra att penicillinet uppfanns. Många sjukdomar som fanns förr gick ju inte att bota bland djur."

Sådan där är jag numera. Fylld av veterinärvetande som jag gärna delar med mig till bekantskapskretsen...

Geronimo!

Ni har säkert listat ut att jag inte är någon ornitolog...
Trots det så har jag inte bara upptäckt Nick-Cave-sparrar, nej då.
Igår när jag satt på baksidan av torpet så upptäckte jag också fnitterfågeln.

Jag satt bekvämt tillbakalutad och solade (jo, det var sol på eftermiddagen!) när jag plötsligt hörde vad som lät som en fågel som fnittrade.
Skuggade med handen över ögonen och vad fick jag se?

En liten fågel som strävat högt upp i luften, när vinden kom och blåste som värst så flaxade han allt vad han kunde med vingarna och steg och sjönk i blåsten, allt medan han fnittrade som en galning.
Högt, högt, tog vinden honom och sedan i en kastvind så sjönk han för att sedan lyftas upp igen som om han var en liten dunig tennisboll.
Han surfade på vinden och han hade otroligt roligt, det kunde vem som helst se och höra.

Sedan försvann vinden som ett trollslag, fågeln var högt i skyn och for neråt genom luften som en kanonkula!
Kvittrande och fnittrande for han neråt tills han stannade upp en meter över åkern och la sitt lilla huvud bakåt och skrek "Geronimo!" och försvann.

Nick-Cave-fåglar

Jag var ute i torpet igår.
Det blåste "halvannan jävel" som vi säger här och att klippa gräset under den stora almen var lite småspännande eftersom den gör sig av med diverse grenar och kvistar vid sådana tillfällen.

Sedan eldade jag upp ett halvt äppelträd.
Eller okay, det gjorde jag inte, men se, det är som så att mitt äppelträd kuperar sig själv, eller vad det nu heter.
När jag kom ut för ett tag sedan hade det gjort sig av med en död gren som var ungefär en och en halv meter både i längd och diameter.
"Effektivt träd jag har" tänkte jag och drog undan grenen och igår efter att jag jagat fram som en stormvind med handjagaren gick jag helt sonika in och tände eld i kakelugnen och eldade upp en stor del av den grenen.
Tänkte för mig själv att nog vore det trevligt om det hade luktat äpplen när man eldar äppelträd, eller varför inte äppelpaj?
Fast doften av varm brasa är inte dumt det heller.

Agerade också spindelskrämma i köket.
Eldade lite i vedspisen också nämligen och när jag skulle ta ett vedträ så satt det en stor bamsing till spindel bakom vedträt.
"Bu!" röt jag och spindeln hoppade till och försvann som en avlöning under frysen.
Nöjd var jag och återgick till att gnolande läsa tidningen.
Läste om Nick Caves spelning någonstans i Sverige och jag ville ju inte vara sämre så jag gick in och satte på en cd med honom också.
Högt givetvis, eftersom jag fullt och fast håller med Kiss när de sjunger "Loud, I wanna hear it loud, right between the eyes!" och satte mig fridsamt i gungstolen och gungade lite smått.

Efter ett tag fick jag se att det satt ett gäng småfåglar på staketet och gungade i takt de med.
De modigaste vågade sig fram på gräsmattan där de satt och vickade på huvudena i fågeltakt.
Speciellt "Red right hand" utlöste nästan applådåskor från de små gynnarna utanför.
Det är bara att inse, jag har Nick-Cave-sparrar, jag!

måndag 15 juni 2009

13 grader.

Jag såg en man bada igår.
Samtidigt som han sjösatte sin båt råkade han också sjösätta sina solglasögon.
Han var glad i de där solglasögonen så han lånade ett stetoskop (höll jag på att säga) men jag menar ju ett cyklop och skuttade i.
Det var 13 grader varmt eller kallt, beroende på hur man vill tänka.
Jag ryser än.

söndag 14 juni 2009

Gitarrhjältar...

Om man blinkade igår missade man Slash. Nåväl, med så många andra gitarrgudar så kan jag inte klaga ändå.
Fimpen fällde den bästa kommentaren när vi slöglodde på dokumentären om luftgitarr:
En kille kom gående med ett gitarrfodral och Fimpen upphov sin ljuva stämma och sade
"Vad är det i fodralet? Luft, eller?"

Mannen som spelade akustiskt var något av det grymmaste vi sett enades vi om,
Tommy Emmanuel... Vilken man.
Det är när man ser sådana virtuoser som man pinsamt väl blir medveten om sina egna trevande försök med "What shall we do with the drunken sailor" och andra svårspelade (hrm) stycken.
Själv brukar jag hänvisa till att jag är en innovativ spelare, jag är tämligen säker på att många
upphovsinnehavare till diverse sånger aldrig skulle kunna gissa att det är just deras låtar jag plinkar fram...

Speciellt nöjd är jag med "Knocking on heavens door", i min tappning låter det som en spindel går långsamt över strängarna allt medan jag kastar huvudet tillbaka och ylar själfullt "Knooock, knoock, nej, det blev fel, knoooocking, fan, on heaaavens doooor!"

lördag 13 juni 2009

Mannen vi känner som Slash...

Fimpen proklamerar att det är gitarrkväll nere på klubben.
Hon hyste vissa farhågor att vi inte skulle orka vara uppe tills det var slut, men som jag så, så unga i själ och hjärta som vi är så ska det väl inte vara några problem med det.

Jag såg att Joe Satriani skulle vara med och många andra hjältar, för att inte tala om den urläckra mannen som vi alla känner under namnet Slash, också känd som Saul Hudson för oss som nästan slet ut våra öron med Guns n' Roses musik under det glada slutet av åttio- och nittiotalet.

Det är inte utan att jag gnuggar händerna av förväntan här, det enda som inte lär fånga mitt intresse är väl luftgitarrerna, att se andra spela det är inte alls lika skojigt som när jag själv gör det.

Vilket påminner mig om en obskyr fest någonstans på landet förra seklet, där de som var lite äldre än oss höll till nere på bottenvåningen med sin musik, medan vi andra slank upp på övervåningen och spelade gura på benen, ni vet hur det går till, va?

Jupp. Sitt bakåtlutad i sofffan, ett ben utsträckt framför er och sedan spelar ni och headbangar så att hela soffan skuttar fram och tillbaka.
Jag undrar om jag inte ska testa det ikväll igen och se om takterna hänger kvar.

Fröding, för fan!

... För övrigt...
Det slog mig att kanske undrar grannarna ibland vad jag styr med....

Som imorse.
"Ring så spelar vi" var på i köket, jag kom från hallen och hörde något om sinnessjukhus och Per Persa (eller vad det nu var), ivrig som jag är plus med ihärdiga lock för öronen (en förtjusande svit efter förkylningen) sladdade jag in i köket och hörde hur den utfrågade sa "Hmmm... Hmmm..." varvid jag röt (som en mistlur i storm antagligen)
"Fröding, för fan! Fröding!"

Tyckte nästan hur jag hörde grannen vägg i vägg tappa något i golvet av ren förskräckelse...

Jag kan ju inte bli arg...

Jag försökte bli rättmätigt kärringaktigt arg igår.
Men jag kan ju inte.

Grannen hade fest, antagligen firade de att de möter en arbetslöshet som är något i hästväg, det tjoades, det pratades och det spelades musik högt som bara den.
Och jag försökte bli lite sur.
Lite förbannad.

Men saken är väl att mina minnen ibland är lite för levande.
Jag minns ju.
När jag själv var ung. Och kanske lite äldre eftersom livet jag lever nu fortfarande har sina fester med glada kamrater och musik och band och poker och jag vet inte allt.
Jag har själv varit där.
Och musiken var inte dålig.

Grannen har inte förfallit ner i technoträsket utan höll sig till musik som jag kunde stå och sjunga med i på balkongen.
Till och med lite hårdrock fick han till, vilket alltid glädjer ett gammalt hårdrockshjärta.
Så inte kan jag bli arg.

För att inte tala om att jag känner ju mig själv väl nog att veta att jag aldrig riktigt vet vad jag kommer att hitta på.
En vacker kväll, eller regnig, så är det kanhända jag som står på en balkong någonstans och ylar mot månen som gömmer sig bakom regntyngda skyar.
Det skulle inte förvåna mig ett dugg.

fredag 12 juni 2009

Allt är mitt fel.

Allt är mitt fel.
Att det regnar in i Asta Katts öron när hon är på balkongen.
Att det regnar på hennes päls.
Att hon inte får äta upp mina träd på balkongen.
Att jag envisas med att gå upp åt helsike för tidigt och klampa omkring i lyan.
Att hon inte får äta upp blommorna inomhus.
Att det regnar ute.
Att hon inte får trampa på påslakanen och göra konfetti av dem.
Att hon inte får laxmousse på morgonen.
Att hon inte får stå med tassarna i min morgon-onaka.
Mitt fel.
Allt.
Precis allt.
Nu ligger hon i ett hörn av sängen, med öronen vikta prydligt åt sidorna och blänger på mig.
Och jag hör lika tydligt som om hon kunde prata vad hon tänker "Ditt fel! Allt är ditt fel!"

torsdag 11 juni 2009

Har ni???

... Ja, det är bara jag, igen...

Jag tänkte (inte för att jag vill sätta press på någon, o nej då...) att jag skulle höra hur ni har det med midsommarförberedelserna?

Till exempel... Har ni:
Rullat köttbullarna?
Lagt in sillen?
Gjort sillsallad?
Misslyckats med några tårtbottnar?
Gjort er egen snaps?
Sett ut den perfekta blomsterängen som skall
användas när ni klär midsommarstången?
Har ni fixat midsommarstång?
Har ni strukit era vita kläder än?
Har ni börjat titta i böcker hur man gör den ultimata midsommarkransen till håret?
Har ni bjudit alla ni vill (och kanske tyvärr en del som ni inte vill men är tvungna att ha med p g a diverse skäl?)
Har ni strukit linneduken?
eller kör ni med vaxduk?
Har ni sett till att midsommarbordet är en lätt variant som kan flyttas in och ut?
Har ni putsat silvret?
Snapsglasen... Har ni sett till att de räcker till alla?
Har ni midsommarmust och saft till barnen?
Har ni gravat laxen?
Har ni sett ut den perfekta platsen att ställa bordet på den korta stunden ni kan vara ute?
Har ni bränt den perfekta midsommarmusiken än? (och lång näsa till er som trodde jag skulle skriva hembränt... ;)
Har ni hägnat in stereon så att moster Knutbjörn inte kan lägga vantarna på den och bara spela Göingeflickorna när hon blir i gasen?
Har ni lagt fram haklappar till barnen?
Och till farbror Olgar som har en viss benägenhet att suga upp maten i porerna efter ett antal snapsar?
Har ni gjort allsångshäften än?
Har ni sett till att par A och par B inte blir sittande bredvid varandra för att undvika sillkastning och ordkastning?
Har ni strukit era sockor? Alla ska ha nystrukna sockor på midsommar, det är en regel...
Har ni kylt ölen?
Har ni sett till att öppna den gistna dörren till jordkällaren så att morbror Alvar kan kyla av sig efter allergichocken han fick när det var räkor i maten?
Har ni lagt er i hårdträning inför det stora slaget om de finaste jordgubbarna i affärerna?
Vässat armbågarna?
Arbetat upp en imponerande förmåga att gutturalt morra mot andra kunder så att de imaginärt ser knölpåken vid er sida?

Som sagt var. Ingen press och stress från mitt håll.
Men har ni gjort det?

The Woodruff Special : Blickfångaren från Bug Run 2009

Baronessan undrade vad jag skrev om i söndagsmorse, det var den här som fick folk att applådera.
Och här var det tänkt att videon skulle vara och ladda helt okomplicerat, en vacker tanke, eller hur?
Men inte fan gjorde den det...


Så i stället får ni vackert klicka på länken.... (Jo då. De som till äventyrs undrar hur mycket jag svurit kan luta sig lugnt tillbaka och vara säkra på att diverse svavelosande eder har svett taket här...)

Men här är en länk. Sex månader och en vecka tog det. Och den blev grym!
http://www.youtube.com/watch?v=YwaVKA0-SyI





onsdag 10 juni 2009

Hu.

Dagens ord....



Blaserad:

som på grund af öfvermätt­nad förlorat förmågan att njuta af andra än de mest raffinerade nöjen o. öfverhufvud rea­gerar endast för mycket starka intryck, som saknar intressen o. hänförelse, indifferent, lik­giltig; med prep. på, öfvermätt på.



"Nu­tidens ungdom är till stor del blaserad och in­different, den har inga ideal, som den hänföres af och hoppas kunna genomföra." PT1904, nr 246. s. 3.



"Troilus .. uppträder som ett slags blaserad vivör, som med likgiltighet talar om sina upplef­vade kärleksäfventyr." BJÖRKMAN Chaucer81 (1906).

– i substantivisk anv.

"Jag skall visa er, att ni är en blaserad, en utlefvad, en hånare." STRINDBERG Hafsb. 133

(1890).





Läs det där, om nutidens ungdom, daterat år 1904... Inte mycket som ändras med tiden...

Hur som helst, det måste vara hemskt att vara blaserad, känna att man sett och hört allt, smakat allt och vet allt.
Vilket öde.
Blaserad.
Hu.

måndag 8 juni 2009

Payback-time!

Sedan har vi Asta Katt.
Hon är inte glad över att vara ensam. Varje gång jag varit ute så blir jag utskälld.
Hon kan för sitt liv inte förstå varför hon ska lämnas ensam, varför matte måste gå ut och fick hon bestämma skulle jag vara hemma hela tiden.
Jag förstår henne, hon har aldrig varit helt själv förrän nu och jag klappar henne mellan öronen och säger "Efter sommaren, efter sommaren får vi se. Då kanske vi träffar en kattpojke som passar in här." och hon tittar på mig som hon tänker att det var det dummaste hon hört.
Hon vill ha Diesel här, inte någon annan skruttkatt som hon inte känner.

Det märkligaste är att hon lagt sig till med en del av hans sätt, börjat sova där han sov, på kudden i sängen, äter av trädet på balkongen och sätter sig och stirrar vid matskålen som han gjorde. Det är minst sagt märkligt att se.

En sak som är säker är dock att hon behöver sällskap, jag vet, jag har sagt det förut, visst är jag bra att ha som matte, men katt är jag ju inte.
Så, efter sommaren får det bli en katt till, jag är ganska bestämd att det ska vara en kattpojke, gärna röd, men jag vet ju hur det brukar gå till. Man ser en helt annan katt, kanske t.o.m. en kattflicka som inte alls varken ser ut eller är som man tänkt och helt plötsligt har man en katt.

Jag minns när Diesel flyttade in, honkatten jag hade då blev helt till sig i trasorna, blev skendräktig och föste omkring Diesel runt i lägenheten som om han var hennes egen kattunge.
Hon tvättade honom, fann sig i att han hängde i hennes öron och kravlade över hennes rygg allt medan han bet allt vad han orkade med de där små sylvassa tänderna.
Vad han än gjorde så kom han undan med det.
Och man ska veta att han var riktigt odräglig mot henne...

Sedan kastrerade vi Diesel, tog hem honom och lade honom på en filt på golvet medan han fortfarande sov.
Då kom Sanna gående, som hon hette, från hallen, studsade till lite smått när hon fick se Diesel ligga utsträckt på filten, hon tassade försiktigt fram, nosade på honom och sedan...
Sedan laddade hon från höften och gav honom en sittopp rakt i huvudet, allt vad hon orkade, vände på tassen och gick!

Det är väl sådant som kallas payback-time?

Jag kan tänka mig....

Dagens ord är "bofästa" och sedan står det:
b) om djur l. växt: göra sig bofast (se d. o. b) Dessa ogräs kunna .. (icke) utrotas å de or­ter, der de fått bofästa sig.

Jo tack. Mina tankar har gått ganska mycket åt torphållet ett tag nu, jag bävar smått för djungeln som antagligen tagit fäste där ute. Jag tänker på rabatterna som jag slogs med och tänker samtidigt att kvickroten antagligen låg långt nere i jorden och sedan fnissade och sa "Trodde hon verkligen att hon rått på oss, var är hon någonstans egentligen? Ska vi sticka upp huvudena och se?" och så spanade de upp lite försiktigt.

När de väl fått klart för sig att jag inte ens var i närheten så ringde de antagligen till alla sina kusiner och bryllingar på växtofonen och sa "Du, det var en tokig stadsbo här, för någon vecka sedan, hon rev och slet i oss, men vi är några kvar som klarade oss, ska du inte komma hit på ogräsparty? Jo, vi håller till i rabatterna framför torpet fortfarande, ta gärna med dig kusin maskros och bryllingarna."

Jag bävar som sagt. Inte är jag i skick heller att ge mig iväg och klippa gräs eller stå på huvudet i rabatterna... Men jag kan som sagt var tänka mig hur det ser ut... O ja. Jag kan tänka mig...

söndag 7 juni 2009

Vi fick vara med!

Igår var jag med som statist i en amerikansk film.
Det kändes som så, det är ta mig fan första gången jag varit med om spontant applåderande.
Sånt härligt applåderande som bara kommer, folk som ler, springer, kastar sig över kameror och filmar, folk som skrattar.
Helt sanslöst.
Helt otroligt och så kul!

Vi som stod runt omkring fick nästan tårar i ögonen och han som fick alla applåder och glädjeyttringar sken som en sol.
Det är honom så väl förunnat. Så mycket jobb som han lagt ner och så häftig som bilen blev.
Det var som att se en dröm besannas, och egentligen är det ju så det är.
Från dröm till tanke till utförande till resultat.
Det är stort, allt för många drömmer inte alls nu för tiden eller låter drömmarna stå kvar i garderoben allt medan de tittar allt för noggrant på hindren som är i vägen i stället för att se att hindren ibland kan undanröjas...

Ja, jävlar, vilken kväll! Och vi fick vara med, mitt i all galenskapen, jag hade inte velat missa det för allt smör i Småland.

lördag 6 juni 2009

Kan du stava till e m p a t i ?

Marcus Birro stänger sin blogg.

Det är inte utan att jag förstår honom, så mycket skit som folk skrivit så är jag förvånad att han tålt det så länge.
Inte bara han, utan hans sambo, hans barn har fått slängar av sleven.
Han är inte ensam om det här.
Jag kan lätt tänka mig att runt om i hela världen så finns de, tangentanvändarna med förkrympt känsloliv, med fingrar som kliar efter att få visa upp sin idioti för omvärlden.
Folk som känner sig, ja vad då, jag vet inte, är de nöjda där de sitter, medan de skriver så att fingrarna glöder?
Folk som sedan kanske lutar sig tillbaka och känner sig nöjda över att de sagt sin hjärtas mening, för det mesta anonymt.

Folk som inte kan känna glädje över andras lycka, folk som måste peka finger, allt medan de verkar sväva i lycklig okunnighet att om när de pekar finger så pekar alltid minst två fingrar rakt tillbaks på dem.
Folk som sätter en ära i att vara så gemena de bara kan, allt medan en apkör (och det svider som fan att peka ut aporna som är ett vänligt släkte) tjoar med och studsar omkring på apberget.

Det är ju inte utan att man undrar vad det är för fel på dem. Det är ju inte utan att man undrar om de i verkliga livet (som det så fint kallas) var mobbare i skolan, eller om de tillhörde kretsen som stod bredvid och såg på och inget sade.
Man undrar om de ägnar sig åt utfrysning på arbetet som rekreation. Om de går ut och slår undan käpparna på pensionärer, stjäl godispåsar av kidsen och smetar in buss-säten med superklister på fritiden.

Nej. Det är klart att de inte välter pensionärer eller tar godispåsar. För saken är nog som så att i verkliga livet för de en ganska anonym tillvaro. Där utmärker de sig nog inte på samma sätt.

Någonstans funderar jag över ordet "empati", i samma stund som jag tänker skriva att de troligen inte ens vet hur det stavas så tänker jag också att när det gäller sådant folk lider jag själv av en stor brist på just empati.
Det kanske är det de behöver. Eller kanske någon som bryr sig om dem. Vad vet jag?
De kanske behöver uppmärksamhet, men då kunde de kanske göra som andra, enrollera sig till dokusåporna där de torde få sitt lystmäte av intelligent konversation och meningsfullt liv.

Vad? Nej, jag är absolut inte ironisk. Jag är helt allvarlig. Hade vi inte dokusåporna om kvällarna skulle fler troligen sitta med tangentdiarré som slutligen skulle utarma hela världen.
Så mer dokusåpor. Låt oss ha en hel kanal med bara dokusåpor! Hela tiden!

Men. Tillbaks till ämnet.
Saken är den att det är inte okay.
Det är inte okay att mobba folk i skolan. I arbetslivet. Via sms. Via telefon. Via dator eller på något sätt överhuvudtaget.
Sitter vi och tiger och jamsar med och tänker att "det är inte så farligt" så gör vi precis vad Camus varnade för:

If you keep on excusing, you eventually give your blessing to the slave camp, to cowardly force,to organized executioners, to the cynicism of great political monsters; you finally hand over your brothers.

fredag 5 juni 2009

Vaskarubli?

"Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare, eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla skitjobb som helst.
Du bara bryr dej inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan, du sätter hårt emot hårt.
Du vet precis vad du vill och du vill inte bli en av dom där."

Jo, visst är det Ebba Gröns text, gu' vet hur många gånger jag sjöng den när jag var ung och arg.
Och nu är vi där igen.
Åren har gått, jag har lite mer silver i håret, man kan nog knappast kalla mig ung, men arg, det blir jag fortfarande mellan varven.
Rebellisk är jag nog också, guskelöv, som vi säger här...


Men. Vad ska jag bli?
Saken är den att jag är aktuell för arbetsträning.
Vad vill jag jobba med?
Vad är jag bra på?
Det är några frågor att fundera över.

Det jag var bra på förr, som att domptera folk som om jag vore lejondomptör, hålla tal och bringa ordning i leden, hur ska jag kunna veta om jag fortfarande är bra på det?
Vill jag det förresten?
Vill jag överhuvudtaget jobba med människor igen?
Inom ett serviceyrke, alltså?

Jag var bra på det, förbannat bra till och med.
Det fanns inte en utmaning som jag inte kastade mig över som en terrier över en pipleksak och jag släppte inte taget förrän saker och ting var lösta och folk påfösta vart de än månde vara på väg.
Ett tag var jag också som den flygande holländaren, jag for från stad till stad och emellan varven hade jag ingen aning om i vilken stad jag vaknade.
Kanske låter kul men efter ett tag infinner sig ledan. Ett hotell är fortfarande bara ett ställe där man sover och får frukost, det är inte hemma, aldrig hemma, utan bara ett bevis på att man är på väg, hit eller dit.
Som en påminnelse att man inte är där för att stanna.

Vill jag tillbaks dit? Fara fram genom dagar och kvällar och se städer passera revy allt mellan saker och personer far fram och tillbaka också?

Nej, fan. Det vill jag inte.
Hur roligt det än är, så vill jag nog inte det...

Eller vill jag hålla på med papper och bokföring och vara pedant ända ut i fingerspetsarna som jag var förr?
När jag kunde ryta som ett lejon med klon i kläm om någon penna eller någon pärm fattades?
Vill jag det då?

Nej. Det vill jag inte heller.

Hur det än är nu, så är jag väldigt annorlunda mot hur jag var då.
Jag älskade mitt jobb, jag älskade kunderna, (okay, inte alltid, för emellan dig och mig, det finns kunder som är något ända in i hästväg åt helvete otrevliga... men merparten var trevliga.), jag älskade att aldrig veta vad som skulle hända.

Jag älskade stressen, att det ringde på två kundlinjer, två rikslinjer och två internlinjer samtidigt.
För att inte tala om det allra hemligaste av hemliga nummer. Ibland sken telefonen som en julgran när alla lampor blinkade.
Och jag njöt. Det hände saker hela tiden.

Jag njöt av att aldrig veta om jag skulle komma hem i tid eller inte, att komma en halvtimme tidigare till jobbet var en självklarhet för att hinna ikapp.
Det kan ha varit det roligaste jag gjort, samtidigt som det var det mest destruktiva jag någonsin sysselsatt mig med.
Efter några år, när personalnedskärningar och stress började ta ut sin rätt, då var det inte roligt längre, och ja, du kan nog gissa, efter ett tag dundrade jag in i den berömda väggen, med besked.

Så, tillbaks till allt det där, det vill jag inte.
Det vet jag nog. Om jag tänker. Men visst har det en lockelse fortfarande.

Så, när den vänliga damen frågar mig på FK, vad jag vill göra, så säger jag med en stor suck och stor inlevelse "Jag har inte en aning!"
Vad jag var bra på förr, kanske jag är bra på fortfarande.
Och hon säger att "Ja, det är klart, det är ju inte lätt att veta."
Vi kommer fram till att vi ska ha ett möte längre fram, då får vi se, om jag kommit på vad jag vill bli.
Nu när jag är stor och allt....

torsdag 4 juni 2009

Som Sagt Var...

Sedan har jag en del som det står vem som tänkt till.
Den här är inte dum...

Att man sörjer över att åldras
beror på att man bara märker
vad åren stjäl, inte vad de skänker.
Insikten, klarsynen, överblicken.
-Det enda man noterar är att man måste skaffa glasögon.

Så sa Magnus Von Platen. Och visst ligger det något i det.

Sedan har vi käre Alf Henrikson med den här...

TEOLOGI
Den buttre droskchauffören stängde av morgonandakten på vägen till Bromma flygfält
och vände på huvet och sa:
Ett djävla liv, en djävla död och sen ett djävla helvete,
vilken djävla tillvaro!

Vem skrev det?

Jag har en citatbok, eller rättare sagt, jag har en hel del citatböcker, där jag skrivit upp både dikter och bra "sägningar"...
Problemet, eller problem och problem, är att en del står utan att hänvisa till vem som är författare. Vilket är lite synd.

Som det här till exempel... Det enda som står är "UR CATTUS"

VI
Den som förlorar det dyrbaraste hon äger på jorden och saknar det mycket bör strax köpa sig någonting dyrbart och flyktigt som t.ex. en katt
utan minsta garanti mot försvinnande.
Detta skall hon lära av det förutsättningslösa sveket:
att smeka men aldrig sakna.

Och så fortsätter det med:
VIII
Utan det mjukt trolösa i din nära närhet... aldrig!
Katten kallar det inte att leva.
Han kallar det vara - som den böljande skiftningen i en grå päls.

Tänkvärda ord, det där. Men som jag undrar vem som skrev det...

Förbannat!

Smekmånaden är över.
Nu är jag tjurig som fan.

Jag hade glömt hur det går till när jag blir förkyld. Andra människor får en "liten förkylning", de nyser två gånger, hostar tre, får en liten pust av feber och sedan är det bra.
Jag hör inte till den sorten.
Jag blir riktigt jävla förkyld. Jag blir golvad. Jag blir ilsken. Jag blir folkilsken om vi ska vara riktigt bestämda.

Jag nyser så att skallen håller på att flyga av, min hosta börjar så fort jag lägger mig ner och slutar inte förrän jag kliver upp, vilket innebär att jag är som en jäkla gökklocka om nätterna, jag lägger mig, far upp, vandrar omkring i lägenheten, blänger på alla mörka fönster och i natt när jag såg att en granne vid tretiden fortfarande såg på tv så sa jag (i ganska ovänlig ton för mig själv) "Gå och lägg dig för fan, du som kan!" och så tyckte jag ohärdligt synd om mig själv.

Jag får feber och blir matt, jag svettas och jag fryser och tiden går så långsamt och jag sitter i soffan och morrar för mig själv.
Blir ilsken på alla så kallade tappra som envisas med att gå omkring och sprida sina baciller omkring sig när de borde vara hemma och se till att jag slapp att bli drabbad.
När jag blir frisk, om jag möter någon som kommer halvförkyld, då ska jag jaga iväg den personen ända till Korpilombolo och sedan sätta upp ett staket runt hela Korpilombolo, för att sedan säga "Visa dig inte hemmakring förrän du är smittfri, ditt ärkefä!"
Precis så ska jag göra.
För jag blir inte "lite förkyld" som alla andra, jag blir FÖRKYLD.

Visst, det finns folk och forskning som säger att det smittar innan det brutit ut.
Men just nu, i min sagolika partiskhet, tjurighet, folkilskenhet så bryr jag mig inte om vare sig fakta eller forskning.
Jag är sjuk.
Jag är ynklig.
Alla andra glassar omkring i junivädret och jag sitter här inlåst i min lägenhet, halvt försmäktande och med ett lidande som inte ens Kameliadamen skulle kunna föreställa sig.
Allt händer därute.
Och här inne sitter jag och är FÖRKYLD!
Förbannat.

tisdag 2 juni 2009

Odrägligt drägligt gott och nöjd.

Jag vet inte om jag är liknöjd eller vad det är, riktigt.
Men gårdagens sol och värme registrerade jag i bakhuvudet precis som den gamle stinsen som gått i pension och satt på perrongen allt medan han sa "Där kommer ett tåg. Det ger jag fan i. Och där kommer ett till. Det ger jag också fan i."
Sådan är jag idag också.
"Se, där är solen och här är värmen. Det ger jag fan i." tänker jag och hostar och nyser och vänder ryggen till och går in i skuggan här och känner mig förbaskat nöjd mitt i allt.

Sådan är jag, mellan varven. Odrägligt nöjd.
Nu när jag nyss proklamerat att allt gnäll och tråk är bannlyst i min värld, nu när jag sitter här som en Nalle Puh med en tass i honungskrukan och känner mig odrägligt nöjd så kommer en tanke.
Jag borde ha glass.
Varför har jag ingen glass?
När jag är så hes? Och matt? Och odrägligt nöjd?
Det är vid sådana tillfällen det är tur att man har vänner man kan ringa in.
Rossla i telefonen att "Jag behöver glass. Massor med chokladglass. Stora fat och hinkar med glass."
Så där. Nu är det gjort.
Nu är allt odrägligt gott igen.
Jag kan gå och lägga mig och försvinna in i Yorkshires värld, sätta mig vid spisen med Tristan, Siegfried och James och vara odrägligt nöjd.

Fast kanske borde jag också se till att jag får chokladsås. Och mandelspån.
Det skulle vara odrägligt drägligt gott.

Mer värme. Mer omtanke. Mer glädje.

Jag är förkyld som fan.
Jag är förkyld, och skrattar och gråter om vartannat.
Allt är den där förbaskade veterinärens fel, han, James Herriot...

Tänkte nämligen att nu när jag är ganska golvad, varför inte läsa om hans serie böcker, se om de är lika bra som jag minns.
Och det är de...

Dra åt skogen, alla desa djurberättelser, alla dessa människor, alla dessa landskapskildringar...
Berättelsen om hunden som stått kedjad i ett skjul i minst ett år, som står där, bland blomkrukor och skräp, sårig och skitig och sedan får ett hem hos den lilla gumman, den lilla gumman som brukar komma och lägga sig i Herriots behandlingar, genom att i stället rekommendera sitt mirakelpulver och sitt mirakelschampo, samma gumma som får sin hund överkörd och säger att "Nej. Aldrig mer en hund."

Den lilla gumman som tar hand om hunden och får hunden att växa upp till en fin gul stor hund, det är så fint och jag skvalar som en vårbäck, jag skvalar så att Asta tittar misstroget på mig, jag hostar och nyser och ögonen rinner och jag snyter mig och säger förtroligt till Asta Katt, "Det här är förbanne mig så fint att det inte är sant..."

Och jag läser vidare om de karga Yorkshirebönderna, skrattar mig hesare än jag redan är åt Herriots besök på en dans där han blir så onykter att han och hans dam rullar nerför en kulle och landar i lera.

Det är magnifik läsning, det är så här det ska skrivas, så att djuren och människorna och landsbygden tar ett skutt ur boksidorna och finns omkring mig när jag läser.
Det här är skrivet av en man som får varje sida att glöda av medmänsklig- och djurmänsklighet.
Mer sånt.
Mer medmänsklighet. Mer värme. Mer omtanke. Mer skratt. Mer humor.
Mer, helt enkelt!
Och mindre av allt jävla gnäll om fan och hans moster och jag vet inte allt.
Jag bryr mig inte. Min värld är just nu stängd för allt klag och allt tråk.
I min värld hostar jag och nyser, skrattar och gråter och det är gott så.
Jag fortsätter läsa.
Man kan ha det sämre. Mycket sämre.