söndag 31 maj 2009

Encore!

Vilken kväll.
Jag är glad som en speleman fortfarande.
Vi gör om det, va? Redan ikväll?
Skit i medelåldern, vi tvingar upp bandet på scenen en gång till, samlar alla människorna igen och så kör vi.
En till kväll av fullständig yra och glädje.
En till kväll av skratt som ekar vid elden, på gräsmattan, vid borden utomhus och inomhus.
Vi kör en allsång på Trollmor igen och vi dansar som glada getter över golvet.
Vi skålar och kramar folk och vi pratar och vi ler och vädret ler med oss.
Encore!

lördag 30 maj 2009

Är det så det ska vara!? Är det verkligen så!?"

Det är knappt man tror sina ögon men peppar, peppar, ta i trä och allt vidskepligt ni vill, kära gamla dator fungerar, jag har haft så roligt så att hälften vore nog, med mina långa telefonsamtal med Telia Support, jag har svurit så mycket att datorn nästan rodnat (den är blå i vanliga fall) av skam, Asta Katt har gömt sig under överkastet och jag har lärt mig ungefär ett tons kunskaper om datorer som jag härmed nogsámt ska spara i mitt minne....

Men allt det där är historia, och nu är både dator och jag så lyckliga tillsammans igen.
Vi är som ett nykärt par, jag hamrar på tangenterna, fläkten surrar i datorn och modemet blinkar flirtigt som en gammal mamsell som fått syn på någon trevlig man, skärmen lyser med god tillförsikt och allt är bra, i den bästa av världar, obs, detta sagt utan ironi...

Vad har hänt annars, undrar ni, och jag också, eftersom så mycket av min dyrbara tid har förspillts på att rabbla upp alla svordomar jag kan, å andra sidan så uppfann jag en hel del nya trevliga svärord som skulle kunnat få fan själv att dansa jitterbugg i lera av pur glädje.

Jo.
Houston, vi har ett problem, som det så fint heter.
Dock inte med raketer och sådant småplock, utan vi har problem med andra flygande ting.

Getingar.
Jo då.
Getingarna i mitt torp håller på att tugga i sig mitt vindskydd.
Innan du har sett getingar äta gammalt trä har du inte levt, jag lovar...
Sitter du tillräckligt nära så hör du också deras "nafs, nafs, naaaafffs!"

Det är helt otroligt så mycket trä en geting kan glufsa i sig på någon timme.
Det är stora hål i vindskyddet, tro mig, tro mig!

Okay. Kanske inte riktigt.
Vad som egentligen är problemet är vad de använder trämassan till.
Just det.
Getingbo.
Det ska byggas.
Och av någon outgrundlig anledning skall det tydligen byggas i taket på min farstubro!
Jodå.

De kommer, som små reaplan och summar och hummar och säger "Men vad fan!? Sitter det en människovarelse på bänken? Under vårt tak där vi ska bygga? Bort! Bort! BOOOORT!"

Och jag, som är en timid och blyg liten viol kastar ifrån mig pastaskål och cigg och vatten och allt så att jag ser ut som en mänsklig sakfontän och springer ut på gräsmattan och hoppar och studsar och skriker feminint "Men, försvinn!!!! Försvinn!" allt medan jag viftar som en överentusiastisk väderkvarn...

Vilket får getingen att bli riktigt till sig i trasorna av ilska så han jagar iväg mig mot utedasset, jag springer ganska fort för att vara medelålders om jag får säga det själv.
Så jag springer så att gräsklippet yr allt medan jag piper som en gödgris, in på dasset och slår igen dörren så att hela boskapet omkring mig kastar sig på telefonen och skriker (i sin tur) "Är det jordbävning!?"

Så där står jag. Injagad på muggen av ilskna getingar.
Ska det vara så?
Är det så det ska vara?
(Jupp, Sverker, min hjälte...)

Sedan tittar jag ut, ingen geting i sikte.
Tassar fram till farstubron.
Tyst som i graven.
Plockar upp alla pinaler jag strött omkring mig.
Sätter mig igen.

Och så kommer en geting.
Och där börjar vi om igen.
Jag funderar på att starta ett träningscenter ute i torpet, folk kan få komma och campa på gräsmattan, och sedan kan de få springa sig trötta, allt medan getingarna och jag håvar in cashen....
Det skulle kunna bli lukrativt.
Så lukrativt att jag skulle kunna bygga en egen farstubro till de där förbaskade getingarna....

fredag 29 maj 2009

Datorstrul.

Hej folk, jag har inte tjurat ihop och sitter och tuggar pappersbollar och blåser på en Burma-karta, jag har något jävla datorproblem just nu så datorn ägnar sig åt spontan-nerkopplingar, därför håller jag mig kort...
Jag skriver svar på era kommentarer lite senare för det som är så spännande med att aldrig veta hur länge man är online är att man också får svårt att koncentrera sig...
Hur som helst, jag återkommer på något sätt.
Ha det så gott så länge.

onsdag 27 maj 2009

Tjat....

Det slår mig...
Folk kanske tänker "Det var ett jäääävla tjat om Burma!"
I så fall. Bra. Det ska vara ett jävla tjat om Burma.
Det ska vara ett jävla tjat om varje orättvisa varstans den är, egentligen.
Så.
Jag tjatar om det här. Nästa tjatar om nästa oroshärd. Nästa tjatar om skolmiljön, om kidsen, nästa om bantarhetsen, nästa om Robinsonhetsen, nästa om något annat.
Vi gör så. Vi tjatar som fan.
Tills vi blir trötta.
Sedan tar vi nya tag och tjatar igen.
Aldrig ge upp, eller vad var det han sa den gode Emerson?

64 ord.

64 ord för Aung San Suu Kyi!

Senast att skriva är bl.a. Gordon Brown, Salman Rushdie, George Clooney, Stephen Fry.
Sedan kan man ju skriva själv också, icke att förglömma.



http://64forsuu.org/

Tröstlöst är det inte.

Jag tänker vidare på att husarresten är lyft, men att hon förblir i fängelse,
jag läser en artikel där det står att det är en tröstlös kamp...
Jag vet inte om jag kan hålla med om det, tröstlöst är det först när man gett upp hoppet och inte längre finner något att kämpa för.
Visst kan det synas som nästan omöjligt å andra sidan så tror jag inte det är det.
De som vägrar ge sig behövs, det är allt för många som böjer sig och tänker att
det inte spelar någon roll.

I någon av mina gamla punklåtar, det måste vara Clash, sjunger de "Anger can be power, you know that you can use it."
Ilska kan vara en bra dragkraft för att få saker att hända, så länge som man inte använder ilskan i negativt syfte.
Munkarna var ett bra exempel på det, visst måste det varit ilska som drev dem, kontrollerad ilska, som fick dem att modigt stå kvar när armén kom körande rakt mot dem.
Och folket som följde efter, märk väl utan att ta till våldsamma metoder, de enda som använde rå ilska var armén som slog och förföljde de som stod upp för sin sak.
Jag läste någonstans om folket som står utanför fängelset, tysta men i sina hjärtan protesterande, bara att våga ställa sig där är en bedrift i sig.
En del säger att det är väldigt tyst nu, en del pratar om protester som ska komma att ske,
det är både tyst och mycket prat, beroende på var man läser.

Men tröstlöst är det inte. Absolut inte.

No shit?

Jag gillar Obama.
Obama säger att rättegången i Burma är en teaterrättegång.
Jag säger "No shit!?"

Vi får se hur det går, jag läser mina c-boxes där det finns riktigt mycket matnyttigt, härom dagen läste jag att diplomater blev insläppta till rättegången, när Suu Kyi kom in reste de sig, hon såg inte det, utan pratade med någon, diplomaterna förblev stående, i tio minuter och vägrade sätta sig förrän Suu Kyi satt sig.
Det är fint.
I EU reageras det också. Och Obama. Det är bra.

tisdag 26 maj 2009

Varför? Hur? Huga!

Jag vet.
Jag är en gammal urtjurig dinosaur, jag är kärringen mot strömmen, bakvalls och motvalls och ibland till och med valstaktande genom tillvaron.

Men nu.
Jag får erbjudande om 1000 sms gratis av Telia. Om jag laddar för 150 spänn.
Dessa tusen sms gäller i trettio dagar.

Och jag tänker "Finns det någon här på vår jord som skickar tusen sms på trettio dagar? När hinner de leva? Har de stor platt tumme? Är telefonen fastklistrad i näven på dem? Vem fan har tid med tusen sms på trettio dagar? Vem? Varför? Hur? När? Var?"

Ja. Jag vet. Jag torde inte vara den perfekta målgruppen för tusen-sms-erbjudande.
Men ändå?
Hur? Varför? När?
Jag menar, det blir över 33 sms om dagen?
Huga!

Jag ryser lite och ser hur mina dagar skulle förflyta med mig blippande och klickande allt medan sommarens första månad rusar förbi men allt jag ser är den där förbaskade textskärmen och hör plingande och plångande så att småfåglarna ger upp och flyttar någonstans långt bort bara för att komma ifrån den entoniga elektroniska musiken.
Det är tur att jag inte är målgrupp.
Jag kan lugnt stoppa huvudet i syrenbuskar och ta det med ro.

Med god styrfart mot åttiofjärde himlen...

Det här måste jag komma ihåg!
Sak att skaffa till torpet:
SPEGEL!

Visserligen har jag en liten uschlig makeupspegel därute, den hänger på en krok på hatthyllan men vem fan går till hatthyllan för att beundra sig själv?
Med eftertankens kranka blekhet och ett ganska generat leende så tänker jag att, igår borde jag ha gjort det.

Saken var nämligen den, att efter väl förrättat värv, med gräsklippning och syrendoftning, plantering av smultronplantor och så vidare så satte jag mig äntligen, äntligen, äntligen, på farstubron.
Eller inte direkt på den, det finns bänkar på den nämligen så egentligen skulle jag vilja kalla den för något annat. Veranda är det inte, den är för pytteliten för det, men ändå, två bänkar ryms, varav den ena står mot syrener som snart ska slå ut. (Ja, det är en massa syrener att stoppa huvudet i där.)

Men, raskt tillbaks till ämnet.
Jag satte mig på bänken på farstubron, med rågbrödsbaguetter och en stor tub kräftost samt kaffe.
Det är något med kräftost som får mig att vilja spritsa varje bröd som råker komma flygande förbi mig fullt med kräftost, nästan som en gräddtårta.
Så gjordes också denna gång.
Sedan tog jag en tugga.
Rakt upp förbi sjunde himlen seglade jag, med god styrfart upp mot åttiofjärde för dra mig ända in i skogen och tillbaks över logen vad in i helvete gott det är!!!

Tänkte i mitt stilla sinne att, jag ska ha ännu mer kräftost på, så där så att det känns som man får mustach när man äter, och sagt och gjort, fram med tuben och spritsande som en berusad bagare klämdes ännu mer kräftost ut.

Och jag åt. Och vad jag njöt.
Himlen var inte nära, som sagt, jag var raketfarande genom alla himlar du kan tänka dig.

Sedan efter att jag ätit ungefär hundratjugo baguetter med ungefär en hel tub kräftost och dragit i mig en balja kaffe satt jag så lugnt och stilla och slickade mig om munnen.
"Man vill ju inte ha kräftost runt hela ansiktet" som jag tänkte så förnumstigt.

Sedan blev jag upptagen av ogräset, eller rättare sagt, ogräset blev upptaget av mig.
Jag ryckte och jag donade, jag for på baken med jämna mellanrum när ogräset satt som cement i jorden, efter någon timme var jag ganska trött, så tillbaks till bänken på farstubron.

Då kom en granne förbi, en grabb som jag pratat några ord med, han har en stor hund som heter Jack, (vilket bådar för att det är en dels trevlig hund och trevlig grabb, eftersom vi alla som läst Lundell vet att en av hans böcker heter, ja, vad då?) vi pratade husmanskost, dåligt lokalsinne och ogräs och lök i någon timme.

Sedan kom jag hem.
Gick in i badrummet för att tvätta av mig.
Tittade lite snabbt i spegeln.
Ryckte till.
Tänkte "Vad fan var det?"
Tittade igen.
Mer noggrant.

Jodå.
Du vet redan, va?
Jepp.

Så fina kräftost-mustacher har aldrig skådats förr.

Update.

Suu Kyi’s house arrest term can be extended to six months
http://www.mizzima.com/news/breaking-and-news-brief/2196-south-africa-wishes-to-send-delegation-to-burma.html

ASEM Foreign Ministers Derailed by Burma, North Korean Nuclear Test
http://www.voanews.com/english/2009-05-25-voa37.cfm

Förblommat berusad.

Igår...

Jag har en känsla av att jag var röd som den rödaste rödbeta, eller kokta kräfta, välj vilket som hugar, där jag for fram (okay, med jämna mellanrum körde jag fast, ity mossan i min gräsmatta är riktigt mossig och på baksidan hade jag ett tufft jobb med långt gräs...) med handjagaren.

Så, där for jag fram, som en rejsande iller, och tillbaka, solen sken, en humla försökte flytta in i logen även om jag sa att om det hade varit jag som var humla hade jag hellre bott i ett träd eller något liknande, detta brydde sig inte humlan om, utan brummade envetet vid tröskeln vid logen.

Sedan, när jag var borta vid åkern och klippte...
Svetten rann som Niagarafallen utan fördämningar, jag var röd och måste sett ut som Rambo, (om man tänker sig Rambo i kokett hästsvans högt upp på huvudet och minus en himla massa muskler), envetet for jag där fram och tillbaka, för att sedan helt plötsligt stanna upp, sniffa i luften, och verkligen se syrenerna bredvid mig.
Jag släppte handjagaren och som en berusad humla borrade jag in hela ansiktet, (ja, hela huvudet om vi ska vara noga) och bara försvann in i syrendoften.
Som en nykär Ferdinand stod jag där, länge, länge och bara luktade på blommorna.

Jag hörde bilar åka förbi, jag brydde mig icke. Jag hörde folk cykla förbi. Det bekom mig inte heller. Jag var helt förblommat berusad av doften.
Hade jag haft svans som den käre Ferdinand så hade den krullat sig av vällust.
När jag väl drog ut huvudet ur buskarna kunde det lika gärna ha gått en dag, en halvtimme eller en månad, om du frågat mig.

Det var det bästa jag gjort på hela dagen...
Sedan, så här i efterhand blir jag lite full i skratt, jag undrar vad de tänkte, de som åkte förbi.
Andra människor kanske nöjer sig med att dofta lite på en klase syrener, men jag lovar, inte förrän du stoppat in hela huvudet i en buske med syrener, då först vet du hur gott de doftar.

söndag 24 maj 2009

Korp? Nej, stor kråka. Stoooor kråka.

Nu är det mycket som ska ut.

Först, stor dramatik här utanför, en korp i gräset här utanför, kajorna och de andra fåglarna flyger som missiler ner mot honom, han skriker och jag står här uppe och säger "Neej! Är det något fel på honom? Varför flyger han inte? Varför?"

Jag är nästan på väg ner för att se om han är skadad, jag är nästan i telefon för att ringa min vilda far, han som alltid räddat djur, jag minns kajan som satt i rännstenen när jag var barn, min far tog honom under jackan och han fick bo (inte min far utan kajan) i samma rum som undulaterna, när hans vinge hade läkt gick vi ner till parken i vår stad och släppte honom, han cirklade lite, sedan flög han iväg.

Jag trodde vi aldrig mer skulle se honom, jag sörjde lite för han var så fin att se på, min far var så noga att vi inte skulle klappa på honom eller tämja honom, det minns jag...
Sedan, några dagar senare gick vi i den där parken igen, en skock med kajor flög över himlen och min far ropade "Kalle!" för det hade han kallat honom.
Ur skocken av svarta fåglar lösgjorde sig en, for ner mot min far med hög hastighet, satte sig på hans axel och kraxade lite mjukt för att sedan flyga upp och iväg igen till sina vänner.
Det var stort.
Både min vilda far och jag var helt tysta hela vägen hem. Vi sa inte ett ljud förrän vi kom in, då sa min far "Såg du?"
Jag nickade "Jaa..."

Det hände några gånger till, när vi gick i parken, att från ett gäng med kajor kom han, seglande i luften, satte sig på min fars axel en kort stund för att sedan flyga iväg.
Det var magiskt.

Men korpen...
Jag gick in en kort stund, när jag kom tillbaks till balkongen hade han flugit upp på en gren, lättnaden var stor här, vill jag lova...

Så jag sätter mig här för att skriva om korpen, slår upp i ordboken och där står:

1) kråkfågeln Corvus corax Lin. (känd för sin svarta färg, sin rovgirighet, tjuvaktighet o. klokhet, enligt äldre tiders folktro bådande ofärd l. död);

Och jag säger "Men vad fan! Denna stolta fågel, så stor, så svart, så klok... Inte kan folk tycka illa om korpar?"

Jag tycker om kajor, jag tycker om korpar.
Och jag tänker på en vän, som en gång förra decenniet hälsade på ute i en sommarstuga som ett ex och jag hade...
Vi satt där, tittade ut över kohagarna och hörde det omisskänneliga "Korp, Kooorp!" i skyn och jag sa "Korp!" och vännen sa "Nej. Omöjligt."
"Men det hör du väl, det är en korp!?"
"Icke. Det finns inga korpar här. Bara i Skåne."

Och korpen tjoade "Kooorp, korp!" i skogsbrynet...
"Hör du inte!?" sa jag.
"Jo. Men det är inte korp. De finns inte här, säger jag ju!"

Så var vi tysta en stund, korpen korpade och ett tu tre kom han flygande över oss.
"Men nu då, det såg du väl för fan att det var en korp!?" sa jag.
"Nej. Stor kråka. Väldigt stor, de finns." sa vännen.

Man måste dock på något sätt beundra hans istadighet, än till dags dato finns icke en korp som flugit inom hans synfält.
Stora kråkor har han sett många. Men aldrig en korp här i landskapet.
Jag å andra sidan ser många korpar, och gläds.

fredag 22 maj 2009

Grabbfest!

Fimpen och jag ska snart på grabbfest på klubben.
Jag undrar om vi ska ha fejkmustacher och måla skäggstubb på kinderna för att smälta in.
Fimpen säger att hon kan klistra fast katten under hakan och ha som skägg.
Det skulle jag också kunna göra med Asta Katt, svansen kanske kan användas som mustach?

Nåväl, hur det än blir så lär det bli trevligt, vi har ju det på våra sammankomster.

För övrigt, två smultronplantor är hemförda i triumf. (ja, du vet ju, allt jag hemför för jag hem i triumf, vi gör så i min familj...)

Vad var det jag sa igår?

Det blåste ganska rejält mellan varven igår.
När jag kom cyklande på vägen och skulle passera den ilskna gräsklipperskan log jag som en solkatt.
För vad var det hon gjorde?
Jo...
Hon klippte träden!
Vad var det jag sa?

torsdag 21 maj 2009

Jag bor i envisingarnas by.

Jag vet inte, men jag tror att det är envisingar som bor runt omkring mig vid torpet.
Alla tecken tyder på det, han med grindstolpen som lutat i flera år, barska damen som tydligen skall vara lik mig, och en sak vet jag, även om jag bestämt hävdar att "Barsk är jag tamme fan inte!" att det som vissa kan ta som barskhet egentligen kan vara något som enkelt som envishet.
Och envis. Ja. Det är jag.

Min vilda far är nästan lika envis som jag men till och med han får ge sig med jämna mellanrum och säger motvilligt imponerad "Jag förstår inte var du fått din envishet ifrån!" och jag tittar på honom över köksbordet och säger "Inte jag heller." med gravallvarlig uppsyn, det blir tyst,bara klockan hörs, vi fixerar varandra med blicken, ingen viker undan tills någon äntligen brister ut i ett rungande gapskratt.
Inte vet vi var denna envishet kommer ifrån, men vi vet nog sjutton bägge två att vi är lika som två blåbär under en buske. Fast, som sagt. Jag är det envisaste blåbäret. För det mesta.

Men raskt tillbaka till mina grannar, som egentligen bara skulle veta att när de råkar promenera förbi min farstubro så får de hastigt och lustigt ett liv komponerat av mig...
Jag tänker på den ilskna gräsklipperskan, där har du envishet i full blom, och jag tänker att troligen är hon också sådan att hon går ut och kuperar (hmm, eller vad det nu kan heta när man sågar i träden) träd i full storm, slåss med kirskålen oupphörligt, hänger ut tvätten fast det är regn i luften och åker och solbadar dagar när det blåser halvannan jävel.
Sådan tror jag att hon är.
Kanske är hon en mild och timid människa, men hon visade sig för mig och var tillräckligt intressant för att få ett låtsasliv av mig.

Sedan har vi Gräskungen, på min väg till torpet kommer jag till pyttepyttesmå stugor, den typen av stugor som man vill ta hem i handväskan och sätt i bokhyllan, allt är putsat, gräs är klippt och blommorna nickar behagfullt med sina blad.
Allt är fint, ordentligt och nätt och prydligt.
Överallt utom hos Gräskungen...
Där växer gräset med frodig intensitet, man får vada fram till farstubron, utanför staketet ligger soptunnan slängd lite nonchalant, ogräsen dansar jitterbugg på tomten och äppelträden är busigt rosa.
Jag tänker mig att grannarna suckar över Gräskungen, "Titta där, ligger han i sin hängmatta och sveper med en arm i gräset!" och så ger de honom det onda ögat allt medan Gräskungen behagfullt rättar till sin halmhatt så den glider ner över ögonen och snart hör man en snarkning.

Så tänker jag, och visst, någon mer prosaisk skulle kunna tänka "Det är troligen en sommarstuga dit hyresgästerna inte kommit än."
Så tänker inte jag. Det är mer spännande med en Gräskung, en argsint klipperska, en man med en lutande grindstolpe och en barsk dam som spänner ögonen i en som om det vore revolverduell å färde varje gång vi möts på landsvägen.
Envisingarnas by, där bor jag. Om min fantasi får bestämma.

Det finns många sätt att möta en gräsmatta på...

Dagens ord är "efterfråga", inte mycket man kan göra med det just nu.
Jag bläddrade vidare och kom till efterklok.
Det tycker jag om. Ordet alltså. Även om jag inte gillar betydelsen översig...

Jag tänker jämt på Janne Goldmans låt "Historien om grabben" där han säger efter att det gått åt skogen för pojken "Det kallas efterklokhet, det ger vi inte mycket för." när alla tanter beklagar sig i kör.

Efterklokhet är klokhet efter, vilket ibland kan komma åt helsike för sent.
Man vet och vad ska man göra med det man vet?
Dunka huvudet i en vägg?
Inse hur dum man kan vara ibland? Det är ju inte helt fel att ta lärdom, när jag tänker (just) efter...

Men i alla fall, förklokhet, det är fina grejer. Sällsynt och rart.
Händer mig ibland, inte ofta men ibland.
Som nu är jag förklok.
Jag ska ut till torpet och klippa gräs ity meteorologerna lovar regn hela helgen.
Så förkloka jag kommer att klippa gräset idag.
Såvida jag inte blir sittande på baksidan och bara glor, äppelträdet håller på att slå ut, de där ljusrosa knopparna får mig att själsligen gå ner i spagat.
Naturromantiker kallar Fimpen mig.
Hur skulle jag kunna vara något annat?

Det är kärlek att se, likaväl som det är kärlek att se syrenerna som börjar bli svagt lila, utom de vid farstubron som inte har någon färg alls, de är bara gröna knoppar.
Och jag får sitta och se dem, i lugn och ro, de gör sig ingen brådska att slå ut, jag gör mig ingen brådska, för allt hinns med, och det som inte hinns med hinns inte med.

Och sedan, vet du, när jag klippt mitt gräs så kan det hända att jag sätter mig på farstubron och öppnar en öl och bara njuter av ljudet av någon annans gräsklippare.
Igår, när Kia och jag var ute hörde vi en gräsklippare, trots att det kommit en störtskur.
"Är det en bra idé att klippa gräs när det regnat?" frågade jag och Kia sa "Hmm... Bra och bra... Man kan ju... Men..."

Sedan när vi åkte hem såg vi gräsklipperskan, hon marscherade fram som en furie över gräsmattan, gräsklipparen kördes som om den varit en jordvält och hon såg fruktansvärt förbannad ut.
Hon tog ut sin ilska över gräset, kämpade sig fram som en krigsherre och det var inte långt ifrån att man kunde se hennes näsborrar frusta som en ardenner.
Så kan man också göra. Ta ut sin ilska på gräsmattan, plöja fram tills man gått av sig all ilska och bara är svettig och trött, tänkte jag.
Det finns så många sätt att möta en gräsmatta på...

onsdag 20 maj 2009

Var det verkligen en god idé?

Jag är fylld av begär just nu.
Kia och jag gick in på plantskolan på väg till mitt torp.
Skulle vi ha gjort det?
Är det verkligen en god idé att jag suktar efter vit klematis?
Jag har aldrig sett vit klematis förut, men ack!!!
Var det verkligen en god idé av Kia att säga "Titta, så här kan du göra med din jordkällare" och peka på jordkällaren som exploderade i alla färger man kan tänka sig plus några andra som jag inte ens tänkt på.

Är det verkligen en bra idé att ha en hel bädd av de mest förtjusande smålila blommor som fick mig att nästan vilja ta ett skutt rakt in i blomsterbädden och rulla mig bland blommorna som en nymornad björn?
Är det verkligen en god idé att visa alla dessa rara örter som fick mig att nosa i luften som en snablande elefant och sedan säga "AAAAAaaaah!"
Är det verkligen en god idé att ha taken fulla av fetknoppar, (tror jag att det heter) som fick mig att nästan bli vindögd av glädje över mångfalden och när jag till yttermera såg att några blommade stod jag som en fläktande stork på tårna och vinglade och oooade och aaaaade så att jag lät som jag försökte starta en talkör helt för egen maskin.

Väl ute i torpet såg jag jordkällaren med helt nya ögon, "Du kan börja i liten skala" sa Kia förnumstigt och jag "Mmmm!" allt medan jag såg en jordkällare full med lila, silvervita, rosaste rosa blommor och små blad överallt.
Rabatterna fick sig en ny blick och när jag slöt ögonen så vippade både den ena perennen efter den andra där och ack så vackert det var och ack så det inte såg ut så när jag öppnade ögonen...

Jag sa till Kia sedan, när vi satt på farstubron att "Jag är i själva verket en planerare, det är bara det att jag gillar att planera men när det väl kommer till utförandet är det en annan sak..."
Hon höll med och förstod precis.

Så nu planerar jag. Ack vad jag planerar.
Men jag vet, det lär bli bohemplantering i fortsättningen också, men jag vet också att eftersom denna plantskola ligger så lömskt belägen att jag kan (obs, inte måste, men känner jag mig själv kommer jag numera att "måsta" ta just den vägen) svänga in där varje gång jag är på väg till torpet, vilket innebär att jag nog kommer att dra med mig en hel del stolta plantor till torpet...

Kanske skulle jag lära mig lite, läsa på litet, kanske skulle jag göra det.
Folk säger att jorden är så dålig därute, vid mitt torp...
Men något torde väl kunna komma upp.
En liten mynta till exempel.
Eller en liten sådan där som växte vid dammen.
Eller en liten fetknopp här och var.

Glad igen, ju!

Jag är ganska tjatig mellan varven, tror jag.
När jag väl börjat citera någon så hänger jag i som en klätterapa runt en gren, jag finner nya citat som passar precis på vad jag tänker.

Nu är det ju Lundell, som vi har märkt.
Dagens citat är från "Glad igen."

"Vinden kommer in från sydväst, jag sov ingenting i natt
För himlens alla stjärnor dom glimma mot mej som en outtömlig skatt
Och vindarna bar med sej dofter från ett fjärran hav
Och mitt hjärta det stod vidöppet och tog emot allt vad natten gav
Så kom hit, kom hit, kom hit
Kom till mej och dansa
Morgonen doftar vår
Och jag är glad igen."

Precis så.
Inte för att jag varit direkt ledsen sista tiden, men mycket tankar och funderingar, så mycket så jag känt mig som en kombination av Nalle Puh med honungsburken under armen och I-or som vandrar upp till sjön och tittar från ena hållet och sedan vankar till andra och säger "Nej, det var inte bättre från det hållet heller..." Eller vad det nu var han sa...
Men i alla fall, innan jag förirrar mig in i Tusenmilaskogen helt, just så, som "Glad igen" kan det kännas, en ovanligt mulen och regnig morgon.

För övrigt, det ter mig som närmast obegripligt att jag är ensam.
Ensam i den meningen om att gilla Lundell bland mina vänner.
Mina vänner som i övrigt har god smak, suckar, bistrar sig, stönar, åmar sig, dissar honom helt tveklöst, helt utan pardon.
Jag kan inte begripa att de inte ser vad jag ser, eller hör vad jag hör, kanske vi har olika tonlägen inställda i öronen?
Men även de vackraste stjärnorna glimmar ju lite svagare emellanåt, så jag har fördrag med dem.
Även om jag inte riktigt tycker att det ska utlösa en lavinstorm när jag försiktigt på mitt blyga-viol-sätt säger "Han kommer till Bergs slussar."
Något säger mig att ska jag gå så får jag gå själv.
Ensam.
Men ack, så missförstådd han är i min krets.
Det är ju tur att jag uppskattar honom för hela gänget.
Det är jag glad för.
Också!

De vill för mycket? Och omelett utan krossat ägg...

Nu har jag hakat upp mig igen...
Jag stod på balkongen nyss, tänkte på riskakor, ity att de lämnar mig inte riktigt ifred, sedan slog mig tanken på omelettsmeten i tetra som jag såg härom dagen, vilket får mig att inse att man kan sälja precis vad fan som helst.
Han eller hon som sa "Man kan inte göra omelett utan att krossa några ägg" är numera överbevisad.
Det kan man visst det. Det är bara att köpa omelettsmet på tetra.


Men sedan slog (ja, det är mycket slåss i tankarna, som tur är har jag utrustat alla mina tankar med mjuka fluffiga boxhandskar annars skulle jag behöva ha hjälm på insidan av huvudet.) mig tanken på en recension jag läste härom dagen...

Det var om ett band och recensenten sa "De vill för mycket."
Vilket får mig att undra, "Hur vet han det? De kanske ville precis så mycket som det låter?"
Hur vet man om någon vill för mycket om man inte hör det uttalas?
Och är det inte som så, ibland i alla fall, att de som vill för mycket, rent kreativt sett också är de som lyckas ganska bra, just för att hungern driver dem vidare?
Just för att de aldrig är nöjda, de vill lite till, lite mer, lite annorlunda?

tisdag 19 maj 2009

Tvättbjörn

Jag är tvättbjörn idag, härligt, speciellt om man betänker att jag sovit i tre timmar innan jag vaknade halv sju och morrade mig ner till tvättstugan.
Tänkte ett tag, "Men, jag skjuter upp det.. En annan dag..." men så tog torpsidan över i mig och sa "Det kan du inte göra, tänk om den dagen du sedan ska tvätta är en strålande dag, då kan du inte åka ut."

Så jag morrade mig ner, gläfste in tvätten i maskinen och morrade mig tillbaka upp hit.
Något är konstigt med mina drömmar också, jag drömmer om skor, om mina skor, att någon har gjort en ofantlig oreda bland gympaskorna så att hur jag än gör står jag med bara en sko i handen. En svart Reebok som det absolut inte finns någon maka till.
Det kan tyda på att mitt undermedvetna säger att jag har nog skor för att bistå O-ringen, kanske den kloke läsaren säger.
Jag å andra sidan tänker att det kan också vara en undermedveten uppmaning till mig att köpa minst ett par till.
Fast, tänker jag så vet jag nog att det är troligen det förstnämnda.

Jag minns inte om det var Kia eller Fimpen som sa att jag borde ta kort på mina skor och lägga upp här, men jag minns att jag svarade att "Så roligt ska vi inte ha det... Förresten har jag ingen digitalkamera." varvid Kia eller Fimpen sa att "Du kan ta kort med mobilen och skicka till Telia."
Det kommer hur som helst inte att hända, för övrigt är ju inte tio, eller om det nu var elva, eller kanske tolv par gympaskor så mycket att diskutera.
Jag har fötter och mina fötter kräva många Reebok-skor för att travestera Albert Engström.
Ja, så är det...
Jag har helt enkelt krävande fötter!

måndag 18 maj 2009

Vem fan blir glad av riskakor?

Jag tänker på James Lipton, ni vet han som intervjuar i "Inside the Actors Studio",
han kör ju alltid några frågor som är baserade på Pivots frågor...
"De frågorna vill jag också ha" tänkte jag för mig själv, men risken att James Lipton dimper ner här på Östgötaslätten och sedan letar man ur huse för hitta mig är lika med risken att riskakor kommer att börja falla ner från himlen så jag frågar väl mig själv då...
Å tredje sidan, varför just riskakor, tänker jag, eftersom riskakor är något av det tråkigaste jag vet, vem fan blir glad av riskakor egentligen?
De smakar som att sitta och tugga på någons begagnade skosulor, sedan får de proppa i hur mycket artificiella smaker de vill, det är helt enkelt inte gott!

Hm. Ja. Jag vet. Tillbaks till ämnet innan jag eldar upp mig över riskakorna ytterligare.
Så. Jag översatte lite hastigt och lustigt och sedan frågade jag mig...

Vilket är ditt favoritord?
Först tänker jag, lavendel, sedan tänker jag, själ, sedan tänker jag varg, det är kraftfullt och vilt, sedan tänker jag att det är omöjligt med ett ord.


Vilket ord tycker du minst om?
Byråkrati.



Vad går du igång på, kreativt, spirituellt eller känslomässigt?
Eld, tänker jag direkt, både sådan eld i människor som brinner, eld i kakelugnar och vedspisar och eld i tanke och själ.


Vad får dig att tända av?
Korrekthet. Stela leenden och blickar som flackar. Humorlöshet. Folk som säger "Så här är det!" är ett säkert kort för att få mig att börja leta efter maskros- och timoteifolk.

Vilket är ditt favoritsvärord?
Fan! Det kan sägas på så många sätt. Långsamt: Faaan... Utdraget:Ffffffaaaaaannnn.
Hetsigt: Fan!"


Vilket ljud älskar du?
Havet.

Vilket yrke utom ditt eget skulle du vilja pröva?
Hmm, jag skulle vilja ha ett fik där jag härskade obehärskat över både kakor och gäster,
folk med tråkig attityd skulle få sitta längst bort vid myrstackarna under tallarna medan de trevliga skulle få sitta i syrenbersåerna och få gratis biskvier hur mycket de ville.
Sedan skulle jag ha minst en trubadur varje kväll och vi skulle ha en lägereld där de besökande skulle bli sittande till långt in på kvällen, tills de vandrade in på tältplatsen, (som jag givetvis basade över också) för att återkomma nästa morgon för mina gigantiska frukostmackor med te och kaffe i obegränsad mängd. Det skulle jag trivas med..

Vilket yrke skulle du inte vilja ha?
Byråkrat.

Om himlen finns, vad skulle du vilja höra Gud säga när du kommer till pärleporten?
Där är ju du!!! och ett gapskratt...

Så där ja.
För övrigt, jag vill gärna höra dina svar också...

Hmm, titeln där uppe, "Vem fan blir glad av riskakor..."
Om någon vet någon som blir det, så tala gärna om det för mig, jag kan ju trots allt ha fel och det kan finnas någon rackarns god riskaka därute som skulle liva upp t.o.m. mig...

Minsann!

Dagens ord är "standar", något som inte gjorde mig så glad, för det ordet kan jag inte göra mycket med. Revolutionsstandar stod det också, något som kanske Burmas junta kan tänka på kan komma att höjas om de inte släpper Suu Kyi fri.

Så jag sökte vidare, på linnea, och där lärde jag mig att linnean är:

den långreviga, örtlika halvbusken Linnæa borealis Lin., vars blommor utmärka sig för sin vällukt; äv. koll. LINNÉ Bref I. 3: 84 (1774; möjl. avseende det lat. namnet). HARTMAN Fl.241 (1820).

Halvbuske, minsann! Det hade jag ingen aning om.

Jag är bäst när jag inte behöver tänka.

... Och sedan tänker jag, "Det var ju också ett förbannat konstigt sätt att skriva "det här är inte så deppigt som det kan låta", precis som om jag behöver tala om det för mig själv.
Ungefär att "Jo då, nu är det okay, nu tänker jag inte på honom i deppiga termer."
Fast jag vet så väl att det händer, med jämna mellanrum, inte jämt, eller deppiga termer är inte rätt heller, men i saknadstermet. Så är det, så ska det vara. Det är inget mer med det. Jag älskade den där lilla katten, så är det. Inget mer med det. Punkt liksom.

För övrigt gillar jag inte ordet "liksom" men nog använder jag det ibland ändå.

Men jag tänkte på en annan sak, det här med intuition, jag sa förut att jag är bäst när saker bara händer och jag reagerar, jag tror det har att göra med att då hinner jag aldrig tänka "Om..."
När man inte hinner det så finns det ingen anledning att ångra något.
Något händer, man reagerar och agerar.
Sedan blir det som det blir, men blir blir det ju alltid.
Utan ånger eller de här fruktlösa tankarna att "Om jag gör si så kanske så händer men om jag gör så så kanske det händer i stället."

De bästa sakerna i mitt liv har hänt. Utan kringelikrokar och utan någon uppkörsväg där händelsen kommit körande i sakta mak så att jag fått tid att dra på mig grubblarhuvan.
Helt plötsligt har händelsen stått där, "Nu är jag här! Vad ska du göra? Fort! Bestäm!" och jag har bestämt.
Jag vet inte hur det gått till, för det mesta har det blivit bra.
Bra mycket bättre än de gånger jag fått tillfälle att lunka runt händelsen och fundera och tänka både logiskt och kvadratiskt och rektangulärt och så vidare.

Det är likadant med kärlek. Jag har ingen förståelse för de som planerar kärleken, hur folk ska se ut, och när jag hör någon berätta om sin drömman eller kvinna så ser jag nog lika intelligent ut som en ko som presenteras för Rubiks kub.
Jag menar, hur ska man kunna veta vem man vill ha? Det stämmer ju aldrig ändå!
Kärleken kommer precis när fan den vill, som Lundell sjunger, och som vanligt är man långt ifrån beredd, (ja, han sjunger det med, det är en klok man.) och när den väl kommer då står man där lika försvarslös och oförberedd som en nyfödd baby.

Och kärleken ser också ut precis hur fan den vill, du kan säga att du vill ha en mörk lång främling med stålar i plånboken och intellektuell som få, en humoristisk och strålande sällskapsmänniska...
När i stället kärleken kommer så är det en kort, ljus, ganska fattig och bohemisk människa som skyr sällskapsliv, och jag tror inte du tackar nej ändå. Inte om du har något vett i huvudet, vilket i och för sig vi alla vet, att när man blir förälskad så är vett något man inte har överhövan av.

Numera säger jag att jag har inte en aning om hur folk ska vara för att jag ska gilla dem.
Jag har ju inte det. Jag har insett det.

Vänner har jag som är så diametralt mina motsatser så att såg jag dem på stan skulle jag inte tro att vi skulle ha något att tala om.
Men när jag kommit inpå dem, in i det inre så är de (nej du, du tror att jag ska skriva att de är lika mig, men nej...) så intressanta, så varma och så fulla av gåtor att jag vore en idiot om jag lät mina fördomar om folk hindra mig från att träffa nytt blod.
(Och där lyckades jag låta som Dracula, men du fattar hur jag menar, va?)

För fördomar har man, vare sig man vill eller inte. Grejen är nog att veta om dem. Och att utmana dem. Hela tiden. Oavbrutet.

Jag får väl vänta och se...

Först, det här är inte så deppigt som det kanske kan komma att låta, men jag måste reda ut det här för mig själv.

En vän till mig kanske får kattungar runt midsommar, och jag är tveksam. Inte till att katten ska ha ungar men helt plötsligt skulle jag kunna få en kattkompis till Asta Katt någon gång efter sommaren.
Och jag tänker att "Ja, det skulle vara bra, hur det än är, skulle man fråga Asta om hennes matte har några fel skulle hon nog säga att jag är bra men har ett allvarlig fel, jag är inte katt.."

Sedan tänker jag att det är på tok för tidigt. Jag vet inte om jag vill. En ny katt är en ny personlighet och tänk om det är en katt som varken Asta eller jag tycker om. Inte för att jag någonsin mött en katt jag inte tyckt om, men någon gång ska vara den första, säger pessimisten i mig.

Sedan tänker jag på hur det skulle kunna vara, med en kattunge som travar omkring och vänder upp och ner på lägenheten och jag ler, och sedan tänker jag på hur Diesel travade in i mitt liv och vände upp och ner på hela tillvaron, när han åkte in på sjukhus efter att ha ätit en plastknapp och sedan vaknade efter narkosen och var så förbannad att han nästan tog sig ut ur buren på ren viljekraft.
Och jag tänker på hur han brukade åka cykel, (nej, fullt så fantastisk att han cyklade själv var han inte, men nästan...) när mitt ex hade hand om honom brukade exet komma cyklande med Diesel hängande över axeln á la graciös mjölsäck.
Öronen fladdrade i vinden och jag kan slå vad om hur mycket som helst att han faktiskt log, där han hängde, allt medan ekipaget for fram i maklig takt för att inte skrämma katten.

Och jag tänker på hur han brukade komma och ställa sig mitt i natten ovanpå mig och delge mig sina åsikter om allt från världspolitiken till kattmaten, allt medan han spann som en liten motor.
Hans tjuriga uppsyn när han satt vid matskålen och blickade rakt ut i tomma luften allt medan han väntade på maten.
Hans tolerans mot Asta Katt när hon kom som kattunge, hon svassade som en liten miniatyrboll emot honom, svansen rakt upp och uppburrad och fräste och Diesel vände på huvudet mot mig och såg ut som han tänkte "Men hörru, matte, vad är det här? Kaxig och liten, ja, jösses..."

Och jag tänker att än är minnena lite för nära, samtidigt som jag tänker att så utskälld som jag blev härom morgonen när jag kom hem och Asta varit ensam, det tyder på att hon saknar en kompis.

Men jag tycker det är för tidigt, å andra sidan, slutet av sommaren är inte ens nära, kanske har jag ändrat mig tills dess.
Kanske ska jag vänta och se, och se vad det blir för kattungar, det har alltid varit så med mina katter att jag träffat på en och känt att "Den här katten är rätt!", kanske gör jag det nu med.
Någonstans långt här inne tror jag att det är så det kanske blir, samtidigt som jag inte tror det.
Och inte fan reder jag ut mer med att tänka högt, känns det som.
Jag får göra som vanligt, jag går på känslan.
Just nu är inte känslan helt positiv. Det kan ändras. Det gör väl det.
Jag får vänta och se, något jag aldrig varit förtjust i.
Helst ska saker bara ske, i ett trollslag, då är jag med, även om jag inte vet hur det går till när jag beslutat saker.
Men. Vänta och se.
Så är det nog.

söndag 17 maj 2009

Jordkällefrisör finnes.

Det är inte utan att jag funderar på om jag är pedant i vissa hänseenden.
Som igår t ex, när jag sitter och hyfsar till gräset vid jordkällaren.
Det finns ju blommor mitt i gräset som inte syns annars upptäckte jag igår...

Hade någon sagt åt mig för ett år sedan att "Du kommer att sitta på huk vid en jordkällare och klippa gräset med en grässax och dessutom finna det roligt." så hade jag antagligen bara skrattat.

Och vilka tankar som flyger genom huvudet när jag sitter där och klipper, en tanke var att "Mjaa.. Det kanske är frisör jag skulle blivit?" för att jag sedan ska tänka "Kanske inte. Det här är ju en helt annan sak, att ta så mycket gräs som går i saxen och klippa till, det är ju inte säkert att alla skulle vilja se ut som jordkällare i håret."

Så, jag beslöt att världen inte gått miste om en underbar frisör i mig, möjligtvis jordkällefrisör, vilket syntes mig som en riktigt god idé där jag satt igår.

Man skulle kunna anlita mig mot grillade grönsaker och några kalla öl och så skulle jag komma, på min cykel, med snickarbyxor, stanna till och säga "Var det här som det var en jordkällare som behövde klippas? och sedan skulle jag gå några varv runt jordkällaren medan jag kliar mig fundersamt i håret och ser grubblande ut.

Sedan skulle jag börja med några innovativa saxningar i gräset och sedan ta ett steg tillbaka och humma för mig själv, innan jag kommer loss riktigt och klipper hela källaren efter önskad modesjanger.
När jag väl arbetat upp mitt kunnande skulle jag kanske kunna forma vågor i gräset eller klippa ut små figurer i gräset som skulle synas om man flög över med segelflygplan.

Folk skulle stå i kö för att jag skulle komma och forma små olika mönster och figurer på deras jordkällare, och de skulle också givetvis stå i kö för att åka segelflygplan med mig (för ett sådant bolag skulle jag också starta, bestämde jag när jag satt där och klapp igår (jag vet, klippte heter det, men klapp låter roligare) och det enda som bekymrade mig lite var min höjdrädsla, men sedan tänkte jag att piloter är det säkert gott om, så jag kunde ägna mig åt att vara segelflygsbolagsdirektris och sitta bakom ett skrivbord och se produktiv ut.

Allt det där tänkte jag på igår när jag satt och klippte, och en hel massa andra saker också, för den delen, som att möblera om helt i torpköket, vilket betyder att alla bänkar och bord ska göra en rockad i rummet, i andanom ser jag hur fint det ska bli när det blir klart...

Och än har inte mina syrener slagit ut, i grannbyn är det lila på syrenerna, men mina håller tillbaks, det gör inget, jag väntar så gärna.

För övrigt.. Idag så är gångjärnen i mina knän ganska gramse på mig. Kanske jag inte ska bli jordkällefrisör ändå...

Mycket blir inte som man tänkt...

Igår...
Det är mycket möjligt att en dam i sin medelålders fulla blom inte ska dansa runt i ett rum och yla med av hjärtans lust när Lundell sjunger "Levande och varm."

"Jag förbanner mina minnen
Som aldrig lämnar mej ifred
Du tror jag är nostalgisk
Men jag tärs av en idé.
Av en dröm som kanske var för bra
För att någonsin bli sann
Jag vill vänja mej vid världen här
Men jag tror inte jag kan

I den varma sommarnatten
Med bara armar om varann
Kanske är det allt, sen inget mer
Det är vad jag tror ibland."

Men, den här damen gjorde precis det igår.
Jag gillar den låten, mycket, mycket.

Kanske för att jag på ett sätt känner igen mig, men ändå inte.
Han sjunger också, i samma låt:
"Det finns en död i medelåldern
Och rebellen själv han vet
Att han borde brunnit upp för längesen
Nu är det mesta ensamhet
Nu är dagarna så långa
Och nätterna en snårig skog
Full av hästar, full av ansikten
Dom som älskade, dom som dog."

Jag håller inte riktigt med om det, men ändå håller jag med.
(Ja, jag kan höra dig. "Kan hon bli luddigare?" och jag svarar, "Jo då, tro mig, visst kan jag det.")

Jag tror, och det är fullt möjligt att jag har helt fel, men för en del kanske medelåldern är en död, ni vet, saker och ting börjar hända, baken börjar sträva mot knäna, hakan börjar sträva mot brösten, som strävar mot magen. Allt strävar på något sätt neråt. Det är ren magi hur mycket som kan sträva neråt på en kropp. Förutom magen då som strävar utåt. Jag vetefan hur det kommer sig, men det är en av medelålderns många mysterium...

Håret blir grått och folk inser att allt de planerat kanske aldrig blir av.
Förhållanden går åt skogen, jobb försvinner och folk går hädan.
Man blir kanske mer medveten om att tiden här inte är för evigt.
Och den tiden man planerat att spendera på ett visst sätt får helt plötsligt en ny riktning.
Man får plocka ihop sig själv. Som ett lego. Med jämna mellanrum.
Plocka ihop sina vänner också för den delen.
Mycket blir inte som man tänkt, så är det.
Då kanske man blir bitter, tänker att ens drömmar var det bara skit med...
Men jag tror, att om man kommer till freds med drömmarna och i stället kanske drömmer nya drömmar, alltså, inte lägger av att drömma, så är medelåldern inte så jävla illa ändå.

Allt blir ju inte som man tänkt sig, det blir det aldrig, ibland blir det faktiskt ganska bra ändå, ibland går det helt käpprätt åt skogen, utan vare sig karta eller kompass.
Det är livet. Som det är.

Ibland tänker jag, när allt känns riktigt för jävligt att gudarna, (om sådana till äventyrs finnes) ibland sitter och spelar tärning, så får de då syn på mig och säger "Hmm.. Har hon inte haft det lite för lugnt och skönt ett tag? Ska vi hitta på något?"
Och sedan blir det ett riktigt åla-race ett bra tag, livet känns som man oupphörligt försöker fånga ålar i en tunna och bära dem till havet.
Jag misslyckas.
Jag klantar mig.
Jag blir missförstådd.
Jag blir sur.
Tvär.
Riktigt ilsk.

Det jag finner riktigt intressant med det hela, när jag är uppe i ett åla-race, är att allt händer samtidigt. Jag vet inte hur det funkar, om jag blir som en magnet för dåliga händelser eller vad det är. Men det känns så.
Sedan brukar det plana ut, jag antar att det är när gudarna (om sådana finnes, som sagt..)hittat någon ny att trixa med.

Och ja. Jag vet. Jag har tappat tråden som vanligt.
Egentligen skulle jag pratat om torpet och vad jag hade för mig mer där ute...
Jag återkommer...

lördag 16 maj 2009

Det var som fasiken...

Det var som fasiken...
Konst upprör.

Manic Street Preachers nya album censureras av t ex Sainsburys.
De har nämligen en bild av en målning som heter "Stare" av Jenny Saville.
(som man kan se här och läsa mer om censureringen...)
http://exclaim.ca/articles/generalarticlesynopsfullart.aspx?csid1=132&csid2=844&fid1=38536

James Dean Bradfield är lite förundrad och förbannad och säger:

"The decision] is utterly bizarre... It's [Saville’s] brushwork,” he said.
“If you're familiar with her work, there's a lot of ochres and browns and reds and browns and perhaps people are looking for us to be more provocative than we are being.
We just thought it was a beautiful painting. We were all in total agreement. We just saw a much more modern version of Lucian Freud-esque brushstrokes. That's all we saw."

The 40-year-old added: "You can have lovely shiny buttocks and guns everywhere in the supermarket on covers of magazines and CDs, but you show a piece of art and people just freak out. It's the first time ever that we actually feel controlled by the idea, which basically stemmed from Richey [Edwards]'s words. So we're not going to censor it or anything, because it is what it is.


Jag håller med käre mr James Dean Bradfield. Det känns som varuhuskedjorna silar mygg och sväljer kameler.

För övrigt. Sol här, och där?

fredag 15 maj 2009

Help Aung San Suu Kyi.

Och ni vet.. I en annan del av världen...
En kopia från Uk's Burma Campaign-mail.
Vill man så kan man klicka länken och skicka ett mail till U.N.Headquarters.

URGENT ACTION. Aung San Suu Kyi Arrested. FacingTrial.

Dear Friends, This morning Burma’s democracy leader, Aung San Suu Kyi was arrested by the regime and moved to Burma’s notorious Insein prison. It appears she will face trial for breaking the terms of her house arrest which forbids visitors, after an American man, John Yettaw, swam across Inya Lake and refused to leave her house. Aung San Suu Kyi has committed no crime, she is the victim of a crime. There was an intruder in her house who refused to leave, yet she is the one being imprisoned.

HELP AUNG SAN SUU KYI - TAKE ACTION NOWThe United Nations and ASEAN must dispatch envoys to Burma to demand the immediate release of Aung San Suu Kyi and all Burma’s political prisoners. Please go to this page where you can email the UN Secretary General, Ban Ki-Moon and ASEAN leaders to urge them to send envoys immediately. http://www.burmacampaign.org.uk/ASSK_action.html

As you know Burma’s generals will use any excuse to keep Aung San Suu Kyi detained. If strong action isn’t taken, Aung San Suu Kyi could face the rest of her life in jail. Please take action now. Aung San Suu Kyi could now spend the rest of her life in jail. http://www.burmacampaign.org.uk/ASSK_action.html

REPUTATION OF UN AND ASEAN IS AT STAKEIt is not acceptable that the UN and ASEAN only speak out – they must take action. In the past their expressions of concern and statements have been ignored and defied by the Burmese regime. Words alone are not enough. The UN and ASEAN must immediately take real action and send high level envoys to Burma to ensure that Suu Kyi does not spend the rest of her life in jail.

HER DETENTION IS ILLEGAL UNDER BURMESE AND INTERNATIONAL LAW

Today Aung San Suu Kyi will have spent a total of 13 years and 202 days in detention. The United Nations has ruled that Aung San Suu Kyi’s detention is illegal under international law, and also under Burmese law. The United Nations Security Council has also told the dictatorship that they must release Aung San Suu Kyi. Please take action now and ensure that Aung San Suu Kyi does not spend the rest of her life under arrest.

http://www.burmacampaign.org.uk/ASSK_action.html. Thank you

Nu är det nästan bråttom...

Förresten, den här skomakaren, som hade stängt mellan hägg och syren,
nu skulle han inte få någon lång ledighet alls.

Jag var ute en sväng vid torpet, åkte förbi någon annans syrenbuske och det var en explosion av lila!
Tänkte för mig själv att "Nää!!! Nu går det för fort! Stanna tiden!" och trodde att mina syrener också skulle ha kommit i blom.
Men jag har tur, det är skugga på min framsida så det är bara en anings aning av lila som skymtas, än finns det tid alltså, jag har lovat mig själv att när de går i blom, så ska jag sitta där och snusa på syrenen vid farstubron, sedan må det blåsa halv kuling och regna kulhagel, men sitta där ska jag.

I morgon ska jag frisera jordkällaren förresten.
Den börjar se lite långhårig ut, en vän föreslog att jag skulle elda bort gräset, men fullt så roligt ska vi nog inte ha det. Jag tar min grässax och klipper lite lagom.
Det blir bra det med.

Allvarligt rolig eller roligt allvarlig eller inte alls. Eller endera.

Det var ett tag sedan jag nämnde (eller tjatade kanske är mer korrekt...) käre gamle Kinky Friedman.
Saken är den att jag tänkt ett bra tag på en sak han säger i "Kill two birds and get stoned", jag har för mig att det är något om att man ska aldrig koppla ihop författaren med hans verk och dra paralleller.
I kort, så säger han väl att tror man att författare är som det de skriver så lär man bli besviken.

Vilket får mig att fundera på hur man överhuvudtaget kan fundera ens på att fundera på att försöka bilda en bild av någon som skriver fiction.
Jag menar, tänk hur många allvarliga människor som skrivit några av de roligaste böcker som finns.

Betyder det att de egentligen inte var så allvarliga eftersom de var så roliga?
Eller betyder det att egentligen så är det fullt möjligt att vara allvarligt rolig eller roligt allvarlig?
Eller betyder det att folk tror bara för att någon är rolig så ska de vara roliga jämt?
Eller tvärtom?
Eller att rolig går synonymt med trevlig?
Eller att allvarlig går hand i hand med trist?
Jag vet inte. Jag klurar på det...


Allt medan jag letade efter sidan där jag läste just det här han sa...
Just nu hittar jag det inte, men ett annat litet citat från boken,
"It's a fucked up world" said Fox "and sometimes you gotta just try to unfuck it."

Och så är det nog, tänker jag.
Medan jag letar vidare.

Troll i båten!

Dagens ord, hörni...

HOPPNINGSFULL
adj.[trol. nybildning efter t. hoffnungsvoll l. poetisk kortform av FÖRHOPPNINGSFULL;
jfr HOPPNING sbst.²]

Givetvis hoppade jag till hoppning och där kan man läsa:
"(Jag har) med gladt mod satt mig med trollet i båten, i hoppning at ändteligen alt wäl ginge och den andra transporten omsider skulle följa. MSTENBOCK (1713) hos LOENBOM Stenbock 4: 299."

Jag går nästan i spinn av det uttrycket, "satt mig med trollet i båten", och jag ser framför mig hur ett gammalt bergatroll med långt brunblått hår, stora öronringar och vänliga stora bruna ögon sitter därfram spejande mot kusten allt medan han ibland doppar svansen i sjön.
Hans öron flaxar rofyllt i vinden och han ler så att man ser hans guldtänder längst in i munnen.

Det är till och med nästan lite bättre än att "Den som tar fan i båten får också ro honom i land", för där känns det mest som fan sitter och piskar på en stackars galärslav.
Trollet, däremot, där är det lite mer trollfeeling, lite vänligare, lite rundare och lite goare.

Det borde finnas troll i varje båt, tänker jag, för att sedan tänka att "Egentligen borde det finnas troll överhuvudtaget!" och i fall det fanns troll, så skulle varje båt utrustas med ett sådant,
ett stort och ludet troll som höll ordning på sjökrabborna och såg till att alla hade flytväst och bar sig åt som man ska på sjön.

Färjor skulle kunna ha minst en familj av troll, som gick omkring och såg till att människobarnen inte öste i sig kopiöst av paraplydrinkar och rom och cola.
"Titta där! Såg du?" skulle människorna säga till varandra vid baren, varvid någon skulle svara "Nää, vaddå?" varvid någon tredje skulle säga "Det var som fan, jag tyckte precis jag såg ett troll i gången!" vilket genast skulle få i alla fall den trollseende att skära ner på takten varmed han eller hon sluggade ner drink efter drink.
Alkoholtroll, alltså.
Det skulle säkert vara mycket effektivt.

Egentligen skulle det finnas bartroll lite överallt som kunde titta fram lite skälmskt fram på nattkanten över barkanten och säga"Bu!"
Jag tror verkligen det skulle fungera...

torsdag 14 maj 2009

Åh, kära söta någon!

Jag kunde nyss höras utbrista "Åh, kära lilla söta någon, om jag bara det visste!"
Detta i samband med att jag kollade min statistik och såg att någon hittat till min sida när de frågat: Hur man önskar något och får det.
För, tänk om jag det visste.
Nu kommer jag väl att fundera på det ett bra tag.

När jag var liten var jag säker på att om jag bara blundade tillräckligt hårt på kvällen och sov så skulle jag få det jag önskat mig nästa morgon.
Det kunde vara allt från en ny kompis till en skir blus.
Ibland fungerade det, ibland inte.
Dock slutade jag aldrig att tro på det som barn.
Jag blundade och önskade nästan varje kväll.

När jag blev lite större så hörde jag att om en stjärna faller så ska man önska sig något.
Jag har sett två stjärnor falla hittills.
Bägge gångerna önskade jag.
Jag tror att jag fått som jag ville.
En gång önskade jag att det alltid skulle fortsätta att vara ett äventyr att leva.
På den punkten har jag inte blivit besviken, äventyr med vissa galghumoristiska inslag,
äventyr med sorgliga inslag, äventyr med tråkmåndagar som är så tråkiga att de borde stå längst in i städskåpet och skämmas och roligtorsdagar som kommer susande förbi, ställer sig på bromsen och säger "Hur skulle det vara med en riktigt rolig torsdag? Ska du med, eller?"
Så, visst, äventyret fortsätter.
Den andra önskningen talar jag inte om.

Men som sagt, åh kära söta någon, tänk om jag visste hur man önskar och får...
Tänk om...

Någon annan lider tydligen av samma åkomma som jag, för det står:
Låt på hjärnan. Ta bort den.
Jag var nog inte behjälplig där heller, kunde bara att konstatera att jag ofta får det.
Hur som helst, det är omväxling mot alla sökningar på kalorikmaskin,
något som toppat mina sökningar annars...

Allt det där tänkte jag skriva om...

Ja. Jag vet. Jag blir förbannad och då agiterar jag.
Men det är helt enkelt inte rätt. Så enkelt är det...

... Egentligen hade jag tänkt skriva om torpet och gräsmattan och almen som exploderat och maskrosorna som skiner som små solar i gräset och fråga om någon mer än jag tycker att det är lite jobbigt att behöva köra över dem med handjagaren?
Och jag hade tänkt säga att det händer något i rabatterna där jag ägnat mig åt spontansådd!
Jag vet inte vad som är på väg upp, men något kommer!

Och så hade jag tänkt att skriva om deja-vu.
Fast det var nog inte deja-vu jag var ute efter egentligen, mer den här känslan man ibland kan få när man är på ett ställe men känslan är densamma som när man varit på ett helt annat ställe.

Som igår, när jag cyklade in i grannbyn på väg till torpet.
Helt plötsligt kändes det som när jag var barn, i byn jag tillbringade mina somrar, den där känslan av av sommarvärme, trygghet och en by som för betraktaren ser ut att sova sin törnrosasömn och där man lätt kan vaggas in i tron att "Här händer inget!" men har man en gång bott i en sådan by så vet man att allt händer här.

Byn jag bodde i på somrarna när jag var barn kan ha haft de busigaste invånare som någonsin funnits, själva sa de skämtsamt att "Vi bor i de laglösas land!"
Alla kände alla, på gott och ont, men mest på gott tror jag, man tittade efter så tant Karin mådde bra och var hon inte ute på morgonen på gården ringde alltid någon på och såg att allt stod rätt till.
När fåren bröt sig ut var hela byn ute och jagade får på vägen och när den stora schäferhannen blev jagad långt bort till skogs av den lilla smärta kattfröken Lina var vi ute och ropade hem hunden.
Schäfern kom hem, med svansen mellan benen och vägrade efter den dagen att ens slänga en blick på katten Lina, som var ungefär 20 cm hög och smäckert byggd, hon däremot svassade efter den dagen alltid förbi honom med hög svansföring. Gärna så nära den stackars schäfern som det bara gick.

Hmm, ja, allt det där tänkte jag skriva om innan jag läste nyheterna och blev ilsk.
Men det blev visst lite om det med, ser jag nu.

Det tål att tänka på...

... Och på tal om det...

Man skulle kunna tycka att det är märkligt, att hon, som blev vald av Burmas folk, har suttit i husarrest i tretton år, att hon inte får träffa släkt och vänner och att hon nu ska åtalas för att en amerikan slängde sig i sjön och simmade till hennes ställe.
Att det är märkligt att hennes läkare och två kvinnor som bor med henne också ska åtalas?

Det värsta är att det är inte märkligt, om man betänker att de bor i Burma, ett land med en av världens hårdaste militärjuntor.
Ett junta som har en helt egen idé om vad som är rätt och vad som är fel.
Men en sak som inte är märklig, det är att man blir förbannad.

Och jag tänker, att man har onekligen tur, för det är varken skicklighet eller planering som gjort att man fötts just i det här landet, man kunde lika gärna fötts där, eller någon annanstans, i Darfur till exempel, eller var som helst.
Så, man har tur, att bo i ett land som ibland får mig att tro att folk verkligen bryr sig om huruvida Robinsonarna gör si eller så.
Man har tur att bo i ett land där inte någon junta kommer ut och går till attack mot fredliga demonstranter.
Man har tur att man inte blir tvångsförflyttad.
Man har tur att man inte tillhör någon minoritet och man har tur att man inte har varit barnarbetare
Bara ren tur. Inget annat. Det tål att tänka på.

Suu Kyi to be tried.

Först...
I en annan del av världen.

Pro-Regime Web Sites Step Up Smear Campaign Against Suu Kyi
http://www.irrawaddy.org/article.php?art_id=15628

och:
Suu Kyi to Be Tried

http://www.irrawaddy.org/print_article.php?art_id=15632

Den här amerikanen som simmade över til Aung Suu Kyis hus gjorde henne sannerligen en björntjänst.
Juntan måste ha jublat.

Jag kollade på Uk's Burma-kampanj sida, för att se om det kommit några petitioner eller liknande, det som finns är listor för att dels protestera mot alla de politiska fångar som sitter fängslade, dels petitioner för att skriva under för Suu Kyi.

Jag ska väl inte, (eller jo, det ska jag tamme fan) uppmana folk att skriva under.
Det är i en annan del av världen, men fortfarande i vår värld.

Kampanjer, listor och info finns här:
http://www.burmacampaign.org.uk/index.php/burma/campaigns/aung-san-suu-kyi/

Och när jag ändå är i gång.
Minns ni protesterna 2007?
http://jegsburma.blogspot.com/2009/05/whatever-happened-to-2007-protesters.html

onsdag 13 maj 2009

På tal om ingenting.

På tal om ingenting.
Nu åker jag och klipper gräset.
Härligt!

tisdag 12 maj 2009

Tacka tvn för det...

Jag sprang just förbi tvn.
Det skulle jag inte gjort.

Albert och Herbert, (minns ni dem?) sitter och spelar schack och gnabbas.

"Det där påminner om några jag känner..." tänker jag.

Sedan slår det mig.

Det är min far och jag på pricken när vi sitter och diskuterar vid hans köksbord.

Herregud!

Jag är precis som Albert, minus mustachen, hatten och koftan och kroppshyddan, men jag känner så väl igen terriertendensen att aldrig ge sig.
Min far är Herbert. Lite mildare men ack så envis.
Så, ni kan kalla mig Albertina hädanefter.

Expresståg mot sommaren! Alla ombord!

Det slår mig, att det är nu, fem veckor och tre dagar kvar tills midsommarafton!

Nyss var det smällkallt och Januari som hängde sig fast som ett uttuggat tuggummi över hela min existens och nu:
Nu är det expresståg rakt in i sommaren!

Det är grönt nästan överallt, häggen blommar och syrenerna står och nästan håller sig i för att inte brisera i lila och vitt överallt, när de väl gör det, då går det fort.

Maskrosorna lyser i gräskanterna och snart är jordgubbarnas tid här.
Det går undan nu.

Nota bene.
Jag har inte med ett ord nämnt att sedan går vi tillbaka mot mörkare tider igen.
Inte ett ord har jag sagt om det.

Men.
Tåget står och stampar därborta vid horisonten, det kommer sommarmoln ur skorstenen och solen skiner på det svarta loket, genom fönstren hänger maskrosor och vallmo och hallon och blåbär, längst fram sitter ett körsbärsträd och småpratar med en alm, i näst sista vagnen dansar kräftor en signaldans och allra längst bak, i sista vagnen sitter hösten och småslumrar.

Naturen driver med mig.

Ingen planerar så bra som jag.
Har planerat gräsklippning för imorgon, och funderar lite på varför mina frön inte vill komma upp.
Jag vet att det står beskrivning och hur man ska göra och inte på fröpåsarna men jag som är en fri natur ägnade mig åt lite konstnärlig frösåning...

Tänkte väl som så att "Ute i naturen så landar frön precis var de vill, sedan så gror de, bara så där!" varvid jag tog min påse med Bondgård och sådde lite som det ville sig.
Jag kände mig mäkta stolt med denna lösa och lediga inställning till frösådd så av bara farten sådde jag lite luktärter med samma generösa åthävor, hämtade vatten som jag öste på och sade sedan till småfåglarna att "Det här som kommer upp här, låter ni bli! Allt annat får ni smaska på, men inte de här små pytte-pyttebladen som skall komma!" varvid småfåglarna la huvudet på sned och sa "Den där är inte riktigt klok, va? Precis som om vis skulle springa vingarna av oss efter hennes blad när det bor feta daggmaskar i hela åkern. Hon måste vara stadsmänniska. Jösses..."

Sedan pratade jag lite med humlorna om det här med blommor och bin, varvid någon humla försökte vara lustig och sa "Hö, hö, blommor och bin? Då gäller det ju inte oss, humlor, vi får ledigt för säsongen! Hö hö!"

Det svarade jag inte på mer än att jag mumlade något om att Linné troligen aldrig blev förolämpad av humlor när han stod och pratade med dem, varvid någon annan humla sa att "Det var väl mest blommor han snackade med?" varvid jag frågade hur det kom sig att de var så belästa varvid en tredje humla sa att "Vi äter mycket bokmal! Hö hö!"

Det kan man inte tro att humlorna är ena sådana komiker, va?
Det är de.

Men i alla fall.

Inte kommer det någon bondgård i mina rabatter. Inga luktärter heller. Inte ens ogräs!
Vadan detta?

Förutom på ett ställe.
Jag hade lite frön kvar som jag sådde i en liten sandplätt och tänkte att "det där blir det nog inte mycket av..."
Men där växer det.
Jag begriper ingenting.
Mer än att frön gör precis som de vill.

lördag 9 maj 2009

Fika? Jaaaa!

Det behövs bara att någon ringer mig och frågar "Fika?" så ler jag saligt och andas "Jaaaaaa!"

Kia gjorde det igår, vi är väldigt seriösa när det kommer till kakor och kulinariska läckerheter så jag begav mig raskt nerför trapporna och så åkte vi till stadens enda bageri som fortfarande envisas med att vara så gammalmodiga att de bakar sina kakor själv.
Klockan var över fem, men visst måste ett bageri vara öppet till sex?

Icke då.
Ställda satt vi i bilen och så sa Kia "Hmm, till grannbyn? Till Östensson som har bageri?"
och jag tittade imponerat på henne och sa "Åh, du din leda fresterska, ditåt, direkt!"

Så vi begav oss.
Förkastade snabbt butiksbakat och annat otyg utan gick som målsökande missiler direkt på det hembakta, där E-numren inte står som spön i backen.
Det blev hallongrottor.
Det blev chokladmuffins.
Det blev blåbärskrans.
Det blev pralinkakor.

Vi var mycket nöjda med våra inköp när vi rusade tillbaks till bilen och hem hit igen.
"Nu jävlar, fikar vi!" sa vi i kör och det gjorde vi.

Jag fick ge upp efter blåbärskransen och pralinkakan, chokladmuffinsen blev sorgligt halväten och hallongrottan blängde på kakfatet.
Kia som har ett ansträngande arbete fick i sig allt, tog sig åt magen och sa "Det här kommer jag att ångra senare."
Men somliga saker är värda att ångra senare. Jag tror nog det fick plats i magen och antagligen har hon sprungit av sig det hela i natt.

Och så pratade vi, åh, vad vi p r a t a r, det går ett tag mellan varven vi ses och när vi väl träffas går munnarna som saxar i papper, det måste ju uppdateras vad som hänt och inte hänt.
En sak kom vi på.
Hon har också färger för namn.
"Hmm... Ja, men en del namn är ju ljusa och mörka. Så är det ju."
"Jaa, precis!" sa jag
"Ja men, det är ju så?"
"Jaaa!"
"Till exempel Ingrid, det är ju ljust. Ungefär som himlen utanför nu."
"Ja, lite ljusare till och med..." sa jag.

Sedan pratade vi om annat.

Det låter inte klokt.

Något är nog inte riktigt som det ska, när man som jag tycker att morgonens halvmil i motstorm var riktigt underbart skönt.
Jag vet inte, men kanske det bor en terrier i mig någonstans, någon som tycker om att få mothugg, eller kanske är det en gammal arbetarhäst i mig som riktigt älskar att slita.

Det enda jag vet är att när det är uppförsbacke och jag sliter som en tusenfoting för att komma uppför backarna så är jag lycklig.
Det är cykellycka när det är som bäst, och väl uppe, när vägen inte längre sluttar uppåt och jag nästan ramlar av cykeln och mjölksyran åker hiss i benen, när andningen är lika djup som om jag vore en älgko som fått syn på en tolvtaggare i skogen, när tungan skulle kunna användas lika gärna som slips eller som hakklapp, då finns inget bättre.

Ja. Jag vet. Det låter inte klokt. Men det är så det är.

fredag 8 maj 2009

Grönt regn.

Igår gick jag och gav akt på mig själv hela tiden.
Så fort jag snubblade över ett namn så tänkte jag på färgen det hade.
Det roligaste av allt är att upptäcka att något jag aldrig tänkt på, något som görs automatiskt inte är så vanligt.
Lättroad som jag är konstaterade jag att grönsiska är gult för mig.

Men nog om det.
De klipper gräset här utanför och jag vill också ut och klippa gräs.
En vän sa igår "Vänta du tills det blir långt, då du."
Och jag svarade "Jag klippte gräset vid åkern förra helgen, där var det långt, det var jättekul, det var som grönt regn for genom luften!"
Vännen bara skakade på huvudet.

Men för mig är det nog som så, att allt som är jobbigt behöver inte per automatik betyda att det är tråkigt.
Det som är enkelt är inte alltid roligt.
Men grönt regn är alltid skoj.

torsdag 7 maj 2009

Ser du färger också?

En del saker är så självklara att jag inte ens tänker på dem.
Så läser jag i en bok, "Skuggornas förtrogna" av Ying Toijer Nilsson, som skriver om Maria Gripes böcker, och hon nämner att Maria Gripe tillhör de människor som förknippar namn med färger...
Det kallas synestesi.

Och jag saxar direkt från http://www.synestesi.se/synestesi.asp

"Hur upplevs det?Det finns två sätt som man kan uppleva sin synestesi. Det ena är att man verkligen ser färger, former eller liknande med ögonen. Det andra är att man ser det med vad man på engelska kallar "the mind's eye", alltså inne i huvudet. Synestesi adderar till det ursprungliga intrycket. Det gör alltså att en synestet upplever både det primära och det sekundära intrycket, det synestetiska, samtidigt och helt ofrivilligt. Inte därmed sagt att det är något otrevligt eller oönskat, tvärtom, synesteter har ofta glädje av sin synestesi. Den kan bli som en extra hjälp att minnas saker med. Andra upplever den bara som en bonus i vardagen eller tänker inte på den alls. Synestesin har ju trots allt varit med så länge man kan minnas som en del av ens verklighet. De färger, smaker, ljud osv. som synestesin framkallar ändras sig inte med tiden. Har en person haft röda a:n så kommer de alltid att vara det."

Jag lägger ner boken och tänker "Men gör inte alla det, ser färger och nyanser i bakhuvudet?"
För när det står där, i boken, så inser jag att det har jag alltid gjort utan att tänka på det.
Vissa namn är mörka, vissa är ljusa, en del är mer obestämbara till färgen, men de flesta namn jag hör har en färg.

Det är märkligt. Jag har aldrig tänkt på det förut, på något sätt har det alltid funnits.
Jag har inte ens tänkt på möjligheten om andra gör det, eller inte.


Ibland är det bara nyanser, ibland är det väldigt tydligt.
En del har namn som inte alls passar deras färg överhuvudtaget.
Eller om det är tvärtom.

Likaså skriver hon om att för Maria Gripe var namnen väldigt viktiga, så är det för mig med.
En del namn tycker jag helt enkelt inte om, en del personer borde heta något helt annat,
mitt eget namn är ovanligt bra för en sådan som jag.
Jag är en sådan person som hör till mitt namn och mitt smeknamn hör till mig.

Men tillbaks till synestesi, jag blir så nyfiken, ser du färger också?

onsdag 6 maj 2009

Mail jag inte väntar på.

Det händer spännande saker i min mailbox.

Jag gillar mail, speciellt mail jag inte väntar mig, och det här väntade jag mig absolut inte...

Ett mail, från en tysk människa, som tackar för att jag svarat på dennes annons, berättar om sig själv och frågar om hur jag har det.
Jag sitter som ett frågetecken, läser en gång och en gång till.

Först efter andra gången inser jag att jag tydligen fortfarande förstår en hel del mer tyska än jag trott eftersom jag begriper hela mailet.
Funderar kort över om jag möjligen går i sömnen om nätterna och ansluter mig till tyska kontaktförmedlingar, men måste erkänna att så mycket fantasi tror jag inte ens jag själv har om nätterna.

Så, jag får väl skriva och berätta att jag ingalunda sökt kontakt.
På tyska språket, ett språk som jag inte använt sedan förra seklet.
Hilfe!

Han var mer som man ska än vissa som tror att de är som de ska...

... Och i vår lilla stad hade vi en liten farbror som alltid gick och plockade vårens första hästhovar, blåsippor och vitsippor och gav till alla "flickor" som han kallade oss.
Alla vi "flickor" som jobbade på Pressbyrån, SJ, varenda affär, där kom han med vårens första blommor, inslagna i blött hushållspapper och sken som en sol och räckte över dem.

Han var "inte riktigt som man ska" heller, sa folk.
Men det var han visst, han gjorde oss flickor glada, hans belöning var våra leenden och vår belöning var hans leende när han vände på klacken och gick ut, till nästa flicka i nästa affär.
Han var som man ska mer än vad vissa andra är som tror att de är som de ska allt medan de inte alls är som de ska.
Mänsklig. Godhjärtad och snäll.
Jag saknar den lilla farbrorn ibland, men vet du, när jag ser blåsippor, då ler jag och tänker på honom.

Hur är man när man är "som man ska"?

Mitt huvud är upptaget av ett syskonpar.
Jag såg dem i lördags, vi stannade vid macken för att tanka och där kom de.

Två gamla tanter, klädda i brun parkas, under parkasen rödvitrandiga blusar, beiga byxor, vita strumpor, lika långa, likadana frisyr, den ena hade glasögon, den andra inte, och den enas skor var bruna, den andras svarta...

De gick nära varandra, in på macken och jag som skulle köpa glass gick in efter dem.
Den ena ställde sig i kön med en tidning och den andre stod en bit bort och väntade.
Jag stod vid glassboxen och skulle välja glass, men givetvis var mina tankar mer intresserade av dem, jag sneglade på dem, funderade...

Sedan gick de ut, jag också och jag sa till vännen i bilen "Såg du dem? De var nästan likadant klädda!"
"Ja."
"De måste vara tvillingar?"
"Nej. De är systrar, de är inte riktigt som de ska."

Jag blev tyst en stund. "Vilken tur att de har varandra..."
"Ja."

Sedan var det inte mer med det, men de dyker upp i bakhuvudet ibland.
När började de klä sig likadant?
Hade ingen av dem någonsin känt att "Idag vill jag ha kläder som skiljer sig från min syster!"
Hur är man när man "inte är riktigt som man ska?"
Är inte vi alla egentligen inte riktigt som man ska ibland?

Jag tänker på dem och undrar hur de lever, är det tryggheten i att känna att någon annan är lik en själv, samma flockmentalitet som de flesta av oss också faktiskt känner, jag menar, se bara på mode, se bara på alla försök att "passa in", är vi så olika systrarna, egentligen?

Och jag funderar, när blev det viktigare för dem att vara en i en liten grupp, mer viktigt än att vara en unik person var för sig?

De märks mer, men vet du... Jag undrar.... Är de så olika? De syns mer. Visst.
Men ändå, inte så olika vare sig dig eller mig..
Bara tydligare.


Hmm...
De här systrarna... Jag får lägga till lite här, jag är inte färdig med dem...

Jag funderar, jag skulle vilja veta deras liv, har de alltid levt tillsammans, vem bestämmer vad som ska bäras, när började de klä sig nästan likadant, tänker de lika, eller är en av dem en riktig "storasyster" som bestämmer och en av dem en "lillasyster" som fogar sig, har de varit förälskade någon gång (och något inom mig säger, "Klart de har, alla har varit det, någon gång, Amors pilar, eller Eros sting går ingen säker för....) har de aldrig vaknat en dag och känt att "I dag sticker jag, till en helt främmande stad, helt ensam, dit där ingen vet vem jag är och där ingen tittar på mig, mer än i förbigående!", äter de samma saker, läser samma böcker och gillar samma tvprogram, är deras hem ett tyst hem där inga samtal hålls, eller har de livliga diskussioner om allt och ingenting, tänker de på att folk pratar om dem som "systrarna som jämt har likadana kläder", bryr de sig om det eller skiter de högaktningsfullt i det? Och, det viktigaste av allt, är de lyckliga? Jag tänker på dem och jag vet att jag aldrig får veta. Men de sysselsätter min fantasi och i min fantasi så bestämmer jag att det är de, riktigt lyckliga till och med...

tisdag 5 maj 2009

Jag ska inte säga att det var bättre förr. Jag ska inte. Inte.

Helt otroligt förresten...
Jag var nere i tvättstugan förut (ja, det är den dagen idag, hurra!... Eller något sådant...) och tog ut ett linne ur tvättmaskinen.
Det står 38/40 på det och när jag är på bra humör och vill få folk att skratta så brukar jag dra på mig det, det är i en hiskelig gröngul färg och får mig att se ut som en korsning mellan ett marsvin och en övergödd grön mamba, eftersom färgen är så sinnrik att den färgar av sig till mitt ansikte.

Men i alla fall. Något har hänt. Jag tittar på gamla kläder i min garderob och jämför med 38/40, det ser normalt ut, vad nu normalt är, men vad man kan tänka sig att en vuxen kvinna har på sig, sedan ser jag på några kläder jag köpt utan att prova som är i dagens 38/40 och undrar när den storleken blev mer anpassad till barn.

Sedan ska vi inte tala om stretch i toppar och blusar och tunikor (även om jag som för ett privat krig mot tunikor alltid hävdar att mina tunikor är blusar, punkt, slut...), jag vill inte se ut som jag är fånge i mina kläder, jag vill inte att det ska smita åt överallt som om jag av misstag sprungit in i en resårfabrik och fastnat i spolarna och sedan släppts ut med något på mig som lika gärna kunde ha passerat som bandage åt mumierna om de hade funnits fortfarande och köpt sina bandage i butik!
Jag vill inte. Förstått?

Jag vill ha kläder som sveper omkring mig, inte som böljande shejktält, men det ska vara rymd och det ska vara vidd och det ska vara lite lagom böljigt och lite lagom stort.
Så vill jag ha det.
Såg en topp som påminde om en gammal ungdomsförälskelsetröja från förr, köpte givetvis den på stört, över postorder.
I storleken M.
Den kom.
Och dra ända in på trissor och ut på rullskridskor...

Jag såg ut som en rosa-och svartrandig polkagris. Jag bara väntade på att polkagrisfabrikörerna i Gränna skulle ringa och fråga varför jag rymt.
Det var otroligt fult.
Otroligt tajt.
Otroligt obekvämt.
Det var så mycket stretch i det hela att jag nästan tycker att postorderföretaget borde skickat med syrgas, eftersom varje andetag var plågsamt.

Så där är det jämt nu för tiden för mig.
Jag ska inte säga att det var bättre förr.
Jag ska inte.

Men så hågad jag är.
Men jag ska inte.
Inte alls.
Nej då.

Jag är storleken som inte finns.

Jag har börjat känna mig spolformig på sista tiden.
Dvs, det trodde jag att jag kände mig som tills jag läste det här:

SPOL-FORMIG. [jfr t. spulför­mig]som har formen av en spole l. spollik form. Spolformig kropp, särsk. (i sht hippol.) hos häst, liktydigt med: välfödd l. väl utbyggd o. musku­lös. Den travaren har en spolformig kropp. MARK- LIN Illiger35 (1818).

Försöker nu känna efter om jag känner mig som en häst, välfödd och muskulös, men sanningen ligger närmare en säl.

Eller något annat halt spolformat djur.
Halt måste det vara, för det är själva essensen i hur jag känner mig.
Hal.

Det är nämligen något med mina jeans. Jag vete fan vad det är som händer, men har jag min normala storlek så tar det bara en snabb språngmarsch nerför trapporna till tvättstugan varvid mina jeans börjar hasa ner mot knävecken.
Det kan gå an om man är en enastående rappare att yra omkring med jeansen vid knävecken, men nu är jag varken enastående eller rappare.

Provar jag en mindre storlek i jeans så kommer jag inte i dem!
Det kvittar hur mycket jag knycklar, trixar och åmar mig som en salongsberusad boaorm, det går helt enkelt inte!
Sist kändes det som en smärtsam påminnelse om jeansen som jag i mina tonår var tvungen att ligga ner för att få på.
Dit vill jag inte igen.

"Skärp!" kanske du säger och jag säger "Visst. Tror du inte jag har skärp? Det spelar ingen roll, det är som om någon varje natt såpar mina jeans och på morgonen tar jag på mig dem, med skärp och så är jag i gång som vanligt med mitt hissande och dragande i byxlinningen."

Ibland tror jag det är något fel på stretchen i jeansen nu för tiden. Eller om det är den här bootcut-versionen som jag råkar vara förtjust i som inte är lika förtjust i min kroppshydda.

Men, i alla fall. Jag har hamnat mellan två storlekar? Vad ska jag göra?
Hur kan jag helt plötsligt verka att ha en egen storlek som inte finns?
Är det månne mina bitska kommentarer om mode och trender som retat upp modegudarna så att de tänkt "Nå, hon ska allt få ett eget litet privat jeanshelvete, ha!"
Ska jag börja "Sy mina egna kläder..." (med småländsk accent, jo då...)
Ska jag börja kliva omkring i jeans utan stretch? Så obekvämt.
Har man nått medelåldern lite lagom så här så ska man väl ha några privilegier?
Som stretchjeans?
Eller är det gabardin för hela slanten som jag ska draperera mig med?
Hu.

Jag blir så förbannad.

I morse diskuterade de huruvida bloggen var döende eller inte.
Ja, inte min, då, men rent generellt.

Jag tycker sådant är roligt, jag. Experter som tror det ena eller andra, allt medan vi andra, vanliga gräsrötter sitter och skriver så att tangenterna glöder och ger blanka fan i huruvida bloggandet är döende eller inte.

Jag tycker också det är roligt när de pratade om nyheter, att det är experter som väljer ut de nyheter som vi sedan ägnar kanske tio minuter åt vid frukosten.
Det är ju så. Det vet vi ju alla. Om vi ska generalisera.

Sedan finns det de av oss som också envisas med att söka egna källor, visst, tar det tid, som människorna på tvn sade, men är man lite lagom envis och motvalls vill man gärna ha helst två sidor av varje åsikt.

Som Burma till exempel. Man kan lätt få för sig mellan varven att det inte händer något speciellt därnere om man läser mediernas bevakning.
Men...
Om man söker på de burmesisk-engelska sidorna ser man att det rör sig. Det pyser. Det händer saker hela tiden.
Läser man de små nyhetsrutorna, c-boxes som de kallas kan man ibland vara mer uppdaterad än man egentligen vill vara.
Man går och lägger sig med ont i magen, man förbannar allt vad juntor heter och man är i största allmänhet ganska sur.
Det är bra, det.
Allt är inte som det ska, det ska man komma ihåg.

Lika så om man prenumererar på Unicefs nyhetsbrev. Man loggar in på datorn och ser att man fått ett mail. "Kul!" tänker man och så öppnar man det och läser och inser att "kul" är så långt i från man kan komma.
Det är bra, det också.
Då blir man förbannad, man förbannar allt vad krig och elände och sjukdomar heter, man pytsar in lite pengar och man känner sig inte nöjdare för det, men i alla fall, något gör man.

Det är bra att bli förbannad med jämna mellanrum, det är bra att ryckas ur törnrosasömnen, det är bra att inse att vi kan tjyvas som illbattiga rävar om vem som har den största bilen, det finaste huset och den smartaste telefonen, allt medan det faktiskt finns jävligare och viktigare saker på den här jorden.

WWF och UK's Burmakommité skickar mail till mig också ibland, jag blir lika förbannad av de mailen. Bra förbannad alltså, eller jag menar, förbannad på ett bra sätt. Det är upprop och det är petitioner och vykort och jag vet inte allt vad man kan syssla med.
Det har avsedd verkan, jag blir förbannad och sysslar med det. Det är bra.

Det gör inte att jag känner att jag har ett bättre samvete, men det gör att jag känner mig delaktig.
Det händer saker hela tiden. Överallt.


Strindberg, den gamle trivselgubben, sa någon gång att "Det är synd om människorna."
Det har han ju rätt i.
Han sa också att det är farligt att generalisera.
Det har han också rätt i.

Man kan lätt tro att allt är som det ska, eller inte, men hela tiden, i hela världen så är det någonstans, inte som det ska, men också ibland, precis som det ska.
Det tål att tänka på.

måndag 4 maj 2009

Nej, jag har aldrig läst en mumin...

Baronessan nämnde Mumin i en kommentar här nedan och jag fick skamset tillstå att jag aldrig läst en enda Muminbok i hela mitt liv.
Började försöka komma ihåg vad jag läste som barn, egentligen.

Pelle Svanslös, med den där otäcka Måns, för att inte tala om Bill och Bull, Pippi förstås och Wahlströms böcker, både röda och gröna, Lotta, Kitty, MaryLou och Dante och Tvärsan och Tvillingdetektiverna...

Sommarmorgnarna var heliga, med Trazan och Banarne och ScoobyDoo som var så otäckt så att jag rös så stor jag var när gänget jagade allsköns otäcksheter.
Kråkguldet och Vita Stenen och Kullamannen och minns ni den där serien med barnen som går in i en spegel i ett slott och hamnar bakåt i tiden?
Något med korpar, tror jag det var...

Och "Från A till Ö" med Hedvig som är så karsk och sjunger "Som om jag inte skulle klara så enkla saker, jag bara frågar... Kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan, den som våååååågaaar!"
Den sången sjunger jag fortfarande för mig själv ibland när jag inte är säker på om jag ska reda upp situationer och så knycker jag med nacken, precis som hon.

Och Beppes godnattstund med dockan som var "FÄÄÄRDIG!" och Herkules Jonssons storverk, och senare upp i åren, Puss, och en bok som hette Kram, men vem författaren var minns jag inte.

När jag blev lite äldre läste jag Starlet, jag förstod att det här med kärlek, det var allvarliga grejer, tydligen kom det som en hel storm och tog över ens hela personlighet och sedan fick man gråta som en ledsen iller för att sedan, längre fram bli så lycklig så att hela världen verkade befolkad av rosenströdda människor.
Det kallades passion.

Något som jag inte riktigt förstod och tittade jag på granngrabben kände jag inte den minsta passion överhuvudtaget, han verkade lika retlig som vanligt och blotta tanken på att jag skulle vilja dåna i hans armar var skrattretande.

Det slår mig nu, när jag sitter här, att varje grabb jag sedan dånat för, i praktiken måste varit någon annans granngrabb...
Det tänker man inte på när man är yngre och ser grannens odåga till grabb stå och le och vägra att ge tillbaks bollen. Att någon en dag ska tänka att just han är den finaste mannen på jorden, menar jag. Det verkar lika troligt som att det ska regna tussilago från himlen. Men så är det. Det vet jag ju nu.

Under- över- eller mellannaturlig?

... Och när vi ändå är i gång.
Du kanske tänker att smånissarna som jag berättar om, som bodde i äppelträdet är övernaturliga.

Det är lätt att tro det, men eftersom alla smånissar helst bor under jord, förutom den sällsynta arten klätternissen, som helst bor i pilträd och endast äter bambuskott, (ett skäl till varför den är så sällsynt här, eftersom det är mer än händelse än en regel att bambu och pil växer nära varandra...).

Hmm. Var var jag?
Jo, just det.
Smånissar bor helst under jord, vilket gör dem till undernaturliga, vilket får mig att fundera på om det inte också finns både undernaturliga som i mirakel, vilket allså skulle bli mirakelnaturliga, (fast jag kommer inte på några som är det nu...)

Så, jag tänker, om det finns både övernaturliga och undernaturliga, så borde det finnas mellannaturliga, eller hur?

Vad det är, vet jag dock inte.
Än...

Jo, jag hörde faktiskt allt det här.

"När jag arbetar vill jag gärna ha dels en rationell förklaring till det som händer, som till exempel vi nämnde det som hände boken som ramlar i bokhyllan på grund av att det går tung trafik nere på gatan, det kanske man förklara med det, även om det är lite mystiskt att det händer tre gånger efter varann, men okay.
Men sen samtidigt så har man ju då den här, som du säger, metafysiska sidan av saken, den här lite övernaturliga, och jag vill ha båda delarna."

Så säger Maria Gripe i en intervju som finns på SVT Play.

Jag håller med.

Förut, när jag var ute och gick imorse, så tänkte jag på fantasi, en del människor är utrustade med fantasi som aldrig verkar ta slut, en del har portfölj redan i sandlådan och är utrustade med jordnära fötter som aldrig verkar lyfta sig mer än någon centimeter över marken.
Inget ont i det, men med förlov sagt, så förbannat tråkigt sätt det verkar vara att leva.

Jag vill gärna ha en massa olika förklaringar på samma sak, jag tänker hellre "Kanske det kunde vara så" eller "Om det vore så, vad skulle hända då?" och "Varför inte?"
Det handlar egentligen inte om att tro på en viss sak eller vissa personer eller historiska händelser, mer om idén att det kan ha varit si, eller så och egentligen så vet jag inte ett dugg om hur det egentligen är.
Det enda jag med största säkerhet kan uttala mig själv om när det kommer till "hur det är" är väl egentligen mig själv.
Sedan, att "hur det är" skiftar från dag till dag och att vissa åsikter byts ut mot nya, eller gamla som jag råkat förbi se är ju intressant i sig.
Men jag gillar inte när folk säger att "Så är det inte!" lika väl som jag inte gillar folk som säger med tvärsäkerhet "Så gjorde de förr i tiden. Så gick det till!"
För i min värld har vi egentligen ingen aning.

Vi kan tro att vi vet, men vi vet inte. Det är det som gör det spännande.
Vi kan låtsas att vi vet, och i fantasin kan vi befolka världen med precis vad som helst.

Ibland tänker jag att det är tur att det inte finns pratbubblor över huvudet på människor, och i synnerhet att det inte finns över mig när jag är ute och går och tänker...

Jag gick förbi ett gammalt rött hus, ett hus som har haft stora gamla knotiga äppelträd som växt precis hur det vill.
Jag gillar gamla fruktträd, varför vet jag inte, men för mig är det något speciellt.
När jag kommer förbi idag ser jag att de nya ägarna huggit ner fyra av de gamla träden.
Kvar står bara stubbarna, lämnade som några slags sorgsna bevis på att en gång i tiden fanns de.

Och jag rös.
Jo, jag gjorde det.
Och tanken som kom var "Det där kommer inte smånissarna att gilla. Det där kommer de att få fan för!"
Och fantasin gick i gång, hur smånissarna suttit och gungat högst upp i trädkronorna, kanske sugit i sig en maskros som efterrätt efter dagens solvärmda lingonpaté, och helt plötsligt störs friden av en motorsåg.

Panik, givetvis!
Ner far smånissarna, i precis den där hålan som ligger bakom hörnet, de väntar på att se att alla hunnit ur träden och räknar varandra tre, fyra gånger för att vara säkra på att alla är där.
Sedan börjar rådslaget.

"Vad ska vi göra?"
"Vi låter kakelugnen ryka in! Hela tiden, oavbrutet!"
"Ja! Och jag ska gå och pissa på deras ved! Flera gånger om dagen!"
"Jag kan tänka mig att prata med rabatt-anden och se till att kirskålen blir riktigt livskraftig!"
"Och jag! Jag kan... Jag kan... Jag kan..." säger en smånisse, som är lite långsammare än de andra.
"Ja, du kan vad då?"
"Jag kan, hmm... Låt mig se... Jag kan prata med spindlarna så att de flyttar in, till och med prata med trädgårdsspindeln i eken, även om han har ett jävla humör!"
"Hmm... Ingen bra idé.. Det slutar nog bara med att de slår ihjäl dem. Vi har inte råd att förlora några liv i det här slaget."
"Då kan jag... Då ska jag... Eh... Jag ska äta upp deras jordgubbar hela sommaren! säger den långsamme och slickar sig om munnen.
"Jaa!!!" vrålar alla de andra, "Och gurkorna, och blomkålen, och varenda jäkla tomat!!!"

Precis allt det där hörde jag i andanom när jag gick förbi och jag är inte helt övertygad om att det inte kommer att hända.

söndag 3 maj 2009

Jag kliver tillbaks för att komma fram.

Jag tänker på Maria Gripe också.
Minns ni henne?

Igår satte jag mig ute vid syrenhäcken och läste "... och de vita skuggorna i skogen."
Jag har inte läst hennes böcker sedan jag var tonåring, men direkt när jag börjar läsa så finns stämningen där, den lite drömlika, svävande tonen över orden som får mig att gå direkt in i boken och försvinna mellan bladen.

Åkte någon förbi på vägen såg de en kvinna som satt och läste en bok, men i verkligheten, eller overkligheten kanske det ska kallas, så var jag långt tillbaka i tiden, till början av förra seklet.

Jag är glad att Maria Gripes bok är en av dem jag tog med till landet, det kallas barn- och ungdomsböcker, det hon skrev, men det är lite synd att kalla dem det.
Världarna hon skapade förtjänar att läsas och läsas om igen, det är en sak som är säker...

Sedan, långt senare tittade jag upp från boken, det var som att kliva tillbaks rakt in i nuet, hur man nu gör det, kliver tillbaks för att komma fram till nuet, jag vet inte, men det är så det känns när jag läser något riktigt bra.
Svårt att förklara, men du vet nog hur jag menar. Förhoppningsvis.

En liten konversation.

Senare igår, på kvällen samlades vi på klubben och grillade.

Fimpen fick tag på en flaska glaze och läste innehållsdeklarationen.
"Förtjockningsmedel..." läste hon.
"Det har jag inbyggt i kroppen, det behöver jag inget extra." sa jag.

Inte är jag tyst...

Jag pratar ganska mycket.
I två dagar, ute på landet, i min ensamhet, kanske man tror att jag skulle vara tyst.
Icke.
Det finns ju så mycket att prata med.
Till getingarna "Men försvinn!"

Till humlan som blev uppretade när de försökte flyga ut från sitt bo och upptäckte mig sittande vid rabatten "Lugn. Bara lugn. Jag håller på och sätter bondgård här!"
"Vad då bondgård?" sa humlan, "Ska du smälla upp en lada mitt framför vårt hus!?"
"Nej," sa jag och rasslade med fröpåsen, "det här heter bondgård, det är mumma för små humlor, tänk vad praktiskt, en hel blomsterbädd utanför dörren till ert hem!"
"Hm..." sa humlan och kliade sig bakom antennen, "nåväl, det låter inte så dumt, du kan fortsätta."
"Tackar, tackar!" sa jag ödmjukt och humlan mumlade något ohörbart som lät som "Stadsbor, bondgård, va? Ja, ja... Det blir nog bra, var såg jag den där gula trinda maskrosen nu igen?"


Till fåglarna
"Ja. Jag ber om ursäkt. Så dumt av mig att komma för nära ert bo. Kanske lite bröd kan pigga upp? Inte det? Nå, då drar jag mig väl bortom husknuten här..."
Vilket jag gjorde men jag kunde inte låta bli att vika huvudet runt knuten för att se när de byggde. Vilket uppmärksammades av en av fåglarna, som kvittrade ganska ilsket "Jag ser dig allt! Glo inte!"

Till spindeln i köket. "Jaha. Det är du och jag. Men om du håller dig på vedspisen och jag vid köksbordet så ska det nog gå bra."

Till humlan jag hittade i vattenhinken, en stor suck och "Vad sorgligt! Nu när det är vår och allt. Vad skulle du ner i hinken och göra?"

Till snigeln som låg upp och ner i gräset, "Jaha, där ligger du och solar magen?" varefter jag vände runt henne och placerade henne en bit bort från gräsklipparen.

Märk väl, det är bara en liten del av alla konversationer jag haft med insekterna.
Så, inte är jag tyst, inte...

fredag 1 maj 2009

"Du och jag Husqvarna, du och jag..."

Jodå.
Vid det här laget borde inget förvåna dig när det kommer till mig.
Det här är, en kärleksförklaring till min kära gamla handjagare.
Förresten, är det verkligen bara jag i hela universum som tycker om att klippa gräs?


Visserligen kan det vara nyhetens behag, visserligen kan det vara som så att det kommer att gå över, visserligen är det jobbigare med en handjagad gräsklippare, men du vet, jag föredrar en handjagare framför att ha en med motor.
De enda gångerna jag träffat på en motorgräsklippare och dragit så har alltid repliken "Du har inte rätta knycken!" kommit i bakhuvudet på mig, för jag, likaså som farbror Melker har definitivt inte någon rätt knyck, sedan må det vara snurror eller gräsklippare som åsyftas.
Och så luktar de illa. Med handjagaren doftar det bara gräs. Det är skillnad, det.

Jag blir bara arg, irriterad, förbannad, gramse, ilsken, (mer synonymer, tack...) svettig, rödblommig och trött när jag träffar en motorgräsklippare.

När jag umgås med min handjagare blir jag svettig, rödblommig och trött men inte ett endaste dugg ilsken.
Jag går där i mina tankar, fram och tillbaka och jag vet inte riktigt vad det är med mig, men någonstans så tror jag att gräsklippning är som honung för min själ.


Att få ta i lite, att höra hur det svirrar i gräsklipparen när gräset far åt alla håll och kanter, se hur fint det blir efter, känna doften av gräsklipp och sedan, när man väl är klar, sätta sig ner och klappa någon maskros, för, någon maskros måste man spara.
Att köra litet åt höger för att inte köra över någon snigel, lite åt vänster för att spara den där lilla blomman som säkerligen är ogräs men gör sig så fint, just där.
Det hinner jag när jag går där, i maklig takt.

Jag hinner fundera på vad som hänt, vad som kan hända och vad som kommer att hända, och sedan, när jag sätter mig ner och sluter ögonen, så, om jag har tur, så sätter någon annan igång att klippa sin gräsmatta.
Då sträcker jag ut mig och ler, för ändå, som någon klok person sa, det bästa med att höra gräsklippningsljud, är när det kommer från någon annan tomt.