torsdag 30 april 2009

Ja, jag erkänner!

Nej!
Inte ett ord!
Inte ett pip från någon vill jag höra!
Inte ett småleende!
Inte ett ljud, hör ni det?

Det är lika bra att jag löper direkt in i skamvrån och erkänner, med dumstrut på huvudet och ett väldigt fånigt leende på läpparna att:

"Ja, jag har gjort det!"
"Ja. Igen. Jag vet. Jag vet. Jag vet!"

Men det hela började ju så oskyldigt.
Här satt jag i min ensamhet igår kväll, hela staden grillade utom lilla jag som inte hade någonstans eller någon att umgås med.
(Ja. Jag försöker få dig att tycka synd om mig och inte döma mig för hårt. Fungerar det?)

Så.
Jag slog igång datorn, vandrade in på Tradera, med (märk väl!) de bästa föresatser.
Föresatser som hette "liten söt klänning" eller kanske "några söta damskor",
jag tittade och förundrades, jag sökte på "hippie", på "bohem" och lite smått och gott.

Men...
Utan att jag vet hur det gick till så skrev helt plötsligt mina små tulpanfingrar "Reebok."

(Ja. Jag hör dig. "Inte ett par Reebok till!? Men jösses, är människan helt bindgalen? Hur många hade hon nu igen? Var det inte tio, elva par? Hon är helt skogstokig! Någon borde hoppa över till hennes boning och slita dän varenda tangent som det går att skriva Reebok med!")

Men i alla fall.
Ställd inför fullbordat faktum så sa jag till mig själv "Det skadar ju inte att titta lite... Inte för att jag ska ha några. Inte alls. Till och med jag vet hur mycket Reebok jag har. Men titta lite kan man väl göra?"

Så det gjorde jag. På damskor i min storlek, såg lite intressanta objekt men nöjde mig med att bokmärka dem.
Stolt som en höna var jag men sedan så gled fingrarna omärkligt iväg till knappen med "ungdom" och där stod det "Reebok", min storlek, men inget foto...
"Nåväl, det är säkert inget att ha, men man kan ju alltid titta" sa jag till mig själv...

Och där var de. Givetvis.
De lömskaste av alla lömska Reebok som finns. De Reebok som jag älskar lika fanatiskt som en baby älskar sin snuttefilt, lika fanatiskt som en del älskar sina märkeskläder, som en del älskar en idol.

Där var de.
Mattsvarta. Dmx-dämpning. Och med en liten förförisk "Köp nu-knapp"

Jag suckade.
Jag försökte slita blicken från dem.
Jag suckade igen.
Den förnuftiga sidan av mig sa "Lägg av! Du har två par sådana! Precis sådana!"
Min lite mer vänligt instämda sida sa "Fast.... Det ena paret är ju vääldigt utslitna, de har jag ju på landet. Det är inga snören i dem. Dämpningen är slut. Och det här andra paret, som jag har i stan. Visst kan de vid en första anblick se likadana ut, men titta på sulorna! De är inte likadana!"

Den förnuftiga sidan sa "Nu stänger du sidan, ögonaböj! Jag får ju skämmas över dig, kvinna, du trånar som en klockarkatt över ett par skor! Skärp dig! Är det inte du som ständigt tjatar om att materialismens tidevarv är över oss, och det är åt helvete? Är det inte du som läser Thoreau och håller med? Är det inte du som gör dig rolig över märken och trender med jämna mellanrum!? Va? Va?"

Och så stängde den förnuftiga sidan av mig ner Tradera-sidan och jag gick till bädds allt medan jag var på ett riktigt gruvligt humör.

Men, märk väl, jag vann första ronden! Eller min förnuftiga del. Kom ihåg det lite längre ner är du snäll.

Sedan.
Det finns ju alltid ett sedan.
Eller hur?

Jag kommer alltså hem, ganska nyligen, efter lite mathandling på staden, där jag stod emot alla frestelser som finns (tefaten räknas inte, det är nyttigt med godis-tefat, det vet varenda åkersork.) och jag satte mig här för att läsa min mail.
Glad för kommentarerna som vanligt, och jag skrev mina svar, och sedan så blev jag sysslolös.

Eller sysslolös och sysslolös.
Jag kunde ha (och tänkte) läst era bloggar.
Men, dessa fingrar...
Gör precis som de vill.
Helt otroligt.

Plötsligt var jag tillbaka på Tradera.
Tittade på min minneslista eftersom jag tänkte att jag kanske ändå lade dem i minnet, men icke.
Så då tänkte jag att man kan ju alltid, eh, hrm, ja, du vet, titta lite.
När man ändå är på Tradera.
Se om någon annan köpt de där skorna.
Så att jag kunde dunka mig själv i ryggen och säga "Vad duktig jag var nu, jag köpte dem inte!"

Fast...
Skorna fanns kvar.
De var om möjligt ännu snyggare än igår.
Igår var det ju kväll och alla vet ju att dataskärmens bild blir mycket bättre på dagtid.
Eller hur?

Så jag beundrade skorna lite och suckade.
Allt medan mitt förnuftiga jag suckade lika hårt det.

Och sedan.
Jag vete fan hur det gick till.

Helt plötsligt hade jag tryckt på "Köp nu-knappen".


Så.
Ja.
Jag har gjort det igen.
Jag har ingen karaktär.
Men.
Jag är lycklig.
Mycket, mycket lycklig.

onsdag 29 april 2009

Hinner vi njuta?

Hör du, det går fort nu.
Valborg i morgon.
Allmänheten uppmanas till försiktighet med brasorna.

Sedan är det pingst.
Allmänheten uppmanas till försiktighet med försiktighet med båtar och brasor och alkohol.

Midsommar.
Allmänheten uppmanas till försiktighet med båtar, brasor och alkohol.

Midsommar, ja.
Vi är snart där också.
Det går så förbannat fort och Alf Henrikson tjoar någonstans långt bort i kröken "Hinner vi njuta?"

Jag vet inte. Man får väl i alla fall försöka så gott det går.

Ge mig en whisky och en rocker!

Jag tänker på äldsta vännen, hon är inne på sjukhuset för att ta prover för forskningens fromma, eller vad man ska kalla det.
Om jag begripit det rätt, ska de kolla att hennes stent fungerar, (och fråga mig inte vad stent är, men det är mycket viktigt om man fått hjärtinfarkt att det fungerar, så mycket har jag begripit.)

Jag fick ett mess av henne i morse, hon satt och tog det lugnt i solen, "Inte likt mig, va? Du kanske tror jag är sjuk, ha ha!" skrev hon, och jag log, för hon är knappast personen som sitter och solar och tar det lugnt, även om hon jobbar på att försöka ta det lugnare.

Vi är varandras motsatser i nästan allt, hon är pedant, (Ja, ni minns väl mattfranskamningen?) jag är mer bohemisk kan man lugnt säga, hon klär sig som det anstår en dam, kan till exempel titta på dräkter och även gå i land med att ha en sådan på sig, medan du finner mig bland t-shirts och jeans, och okay, även bland kläder som blänker och glittrar lite. (Ja, du vet ju, det bor en brodwaydiva i mig som tydligen vill ut och lufta på sig ibland...)

Hon är välkammad och välfriserad medan jag ofta ser ut som om jag sprungit rakt förbi hårborsten, hon färgar och tonar och plockar och lockar medan jag låter håret växa bäst det vill och alltid (eftersom hon förutom att vara en av mina bästa vänner också är min frisör) skriker "NEJ, ta inte för mycket av håret, det ska vara LÅNGT!"

Hon går i pimpinetta skor och jag lufsar fram bredvid i mina älskade joggingskor.
Hon dekorerar maten och anser att ett hem ska ha ett färgschema och en idé.
Jag dekorerar lite som det blir och mitt hem är nog en ganska stor beskrivning av hurdan jag själv är. Fast, när jag tänker efter, precis så är ju hennes hem också, som hon är....

Hon blir förbannad av heavymetal, "De skriker ju så förbannat! Jag blir så uppretad när jag lyssnar på sånt!" och lyssnar helst på dansband och Roger Pontare.
Hon äter kött hela tiden, och kan nästan gå en omväg på en mil för att slippa ett salladsblad, och säger ofta till mig "Ja, du som inte äter kött..." med en misstänksam blick på mig, varvid jag suckar och säger "Jamen... Jag äter kött. Bara inte så ofta. Du vet ju det. Eller hur?" varvid hon säger "Ja, just det. Så var det ju."

Hon älskar guld och glimmande smycken. Jag älskar svarta läderarmband och vargkors.

En dag sa hon "Nu har jag köpt hem socker, så nu kan vi baka ihop!"
"Jaha, bara det inte är sol, för då blir det inget." sa jag.
"Det kvittar väl, visst kan det bli varmt, men man kan öppna ett fönster!"
"Men jag menade inte så... Jag menar att om solen skiner så vill jag inte vara inomhus." sa jag.
"Åhå..." sa hon, för hon tycker att baka är det roligaste som finns, oavsett väder.

Ja, ni märker ju. Vi är väldigt olika på väldigt många olika sätt.
Men det spelar ingen roll.
Längst in, så är vi väldigt lika, men inte så lika att vi inte kan tillföra varandra något.
Vår vänskap har överlevt mycket.
Jag tror, eller rättare sagt trodde inte att det finns något som kan riskera den.

Men...
Härom dagen när vi träffades åkte vi i hennes bil.
Ut genom högtalarna strömmade vad då?

Smurfhits....

Jag tänkte för mig själv att det var nog hennes killes barns musik och att hon glömt att byta.
Men skivan fortsatte. Och fortsatte.
Till slut sa jag.
"Hrm... Är det smurfhits?"
"Ja!"
"Det är barnets cd, va?"
"Ja."

Jag andades ut, ganska lättad. Du vet nog vid det här laget att musik är allvarliga grejer för mig.
En del saker tål jag helt enkelt inte. Eller låt oss säga att jag har lägre toleransnivå för en del saker. Medan en del saker jag tål önskar jag att jag inte tålde. Ja, du vet hur det är... Om du gillar musik. Gillar du inte musik så begriper du antagligen ingenting....

Men...
Åter till oss i bilen.
Skivan spelade på.
Vännen trummade med fingrarna på ratten och ta mig tusan, efter en stund sjöng hon med.
Jag glodde som ett vilset får på henne.
Sedan sa jag
"Hmm.. Gillar du det här?"
"Jag älskar smurfhits! Jag blir så glad av det!"

Jag drog efter andan och stirrade på henne som om jag var en galen professor som upptäckt en helt ny människostam.
"Du gillar det här!?"
"Jaaa!" log hon.
"Jag har aldrig hört på maken.." muttrade jag. Både skakad och helt matt i pälsen, av bara tanken att någon vuxen faktiskt kan tänka sig att tortera öronen med smurfhits.

Så nu sitter jag här. Jag har en vän som älskar smurfhits.
Det är som att helt plötsligt se en vandringssägen bli sann.
Jag har hört om vuxna som sägs tycka om smurfhits.
Men jag har aldrig träffat en vuxen som faktiskt säger att de gör det.
Tills alldeles nyligen.
Jag är inte säker på att vår vänskap kan överleva detta lustdåd på allt vad musik heter.

Smurfhits.
Jag ryser.
Jag blundar och tänker på Rob Halford, Angus Young och John Mellencamp, jag tänker på Axl Rose och Slash.
Men det jävligaste av allt, när jag blundar, mitt emellan alla dessa rockchampioner så ser jag en liten blå figur som studsar och sjunger "Saft, saft, hallonsaft!"

Tänk om jag blivit smittad också?
Fort!
Ge mig en whisky och en rocker!



Och ja... Jag vet.. Det står championer. Jag kan inte komma överens med mig själv just nu om jag just kallat Rob och de andra för rocksvampar eller inte.
Några av dem röker ju som röksvampar, det vet jag.
Så kanske det är rocksvampar de är.
Hur som helst, alla antydningar om raderna är ett ytterligare bevis på hur influerad jag blivit av smurfarna och deras kultur kommer jag att slå ifrån mig.
Det ligger ingen som helst sanning i det påståendet.
Nu ska jag gå och dricka saft.
Hallonsaft!

måndag 27 april 2009

Vad gör jag nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig?

Allsång alllihop!

"Vad gör hon nu för tiden, varför hör hon aldrig av sig, det är alldeles för länge sedan vi lästs!"

Jo.
Man kan ju undra.
Här håller jag brandtal om hipphet och sedan blir det tyst.
En del kanske misstänker att jag gått vilse i den svarta mascaradjungeln och lyckats mascara mig själv så dant på ögonfransarna så att jag numera bara ser allt genom ett svart töcken.

En del andra kanske tror att jag är och slåss på någon rea och drar och sliter om den senaste bikinin som ett uppretat piggsvin.

En del andra kanske tror att jag har börjat prenumerera på "Vänt i häcken" och "Gamarnas" och numera alltid funderar på vad Pamela Anderson eller kanske någon ny känd såpa-aktör egentligen tycker och tänker.

En del andra kanske tror att jag numera ägnar mig åt att sitta och vifta med ögonfransarna allt medan jag sippar blårosa drinkar med blinkande paraplyer på "Fem i Tre".

En del andra tror kanske att jag ramlat av hipphetståget och nu går och försöker leta mig tillbaks upp på hipphetsspåret allt medan jag desperat vädjar om en spegel så att jag kan försäkra mig om att mina lockar ligger rakt.

En del andra, kanske merparten av er kanske misstänker att jag har smygläst böcker, pimplat öl och whisky, haft allsång med Fimpen och befunnit mig (jo, ta mig sjutton) på Fem i Tre i helgen, dock utan vare sig ögonfransviftning eller paraplydrinkar. Men befann mig gjorde jag.
För de som till äventyrs vill veta, det är inget att ha. Ingenting.
Fimpen och jag hade full koll på hela stället i två långa timmar, (tror jag att det var) och jag kan lugnt säga att alla ni andra som ägnade er åt annat, ni missade absolut inget.

Trubaduren var den första som fick mig att bli oroad.
Han drog i gång med "Inte en glass så långt ögat kan nå", en av mina favorithatobjekt till sånger, och därifrån gick det bara utför.
Att ge sig på Kiss "Rock and roll all nite" som trubadur är en annan sak som man inte bör göra.
Men det gjorde den här trubaduren.
Trots allt, modigt att ens försöka. Men ändå. Jag ryser i mina rocknerver och försöker skaka av mig minnet.

Och inte en själ kände vi igen....
Som tur var nåddes vi av budskapet att det var fest på en rockklubb här i staden, vi begav oss dit så fort tygen höll och har man sett?
Där kände vi folk minsann!
På något sätt så känns det alltid när man hamnar rätt.
Likaväl som det känns när man hamnar på fel ställen...

Annars, ja... Ja, jag har ramlat av hipphetståget totalt.
Jag har läst Thoreau och han är en favoritgubbe, jag läste "Vem vill bli miljardär" och det var en fin historia och jag läser "Vi ses i öknen" som hittills är oförskämt rolig.

Men.
En sak har jag gjort.
Jag har inköpt en arkitektur-mascara!
Long lash och hela köret.
Super black!
Det ni!

Nåväl, lite snabbt småprat blev det här, men nu ska jag offline och se lite på Frasier,
vi hörs och ha det gott, och "vad gör ni nu för tiden, varför hör ni aldrig av er, det är alldeles för länge sedan vi lästs..."

tisdag 21 april 2009

Nej, nu får ni skärpa er!

Förresten.
När jag ändå är i gång.
Det här gäller er andra också.

En snabb titt i min blogroll ger vid handen att inte en enda av er idag uppmärksammar någon som helst fashion eller har något litet trendtips att ge!
Jag kräver bot och bättring omedelbums!

Vi måste rycka upp oss allihop!
Det går inte an att ni (nu när jag blir hipp) envisas med funderingar om livet, humor (absolut ingen humor för bövelen!) tankar, (absolut inga tankar om någonting mer än långa naglar vill jag se!)frågeställningar och jag ser vid ett snabbt ögonkast att ni också läser böcker!!!

Det får ni lägga av med direkt om vi ska fortsätta vara vänner. Nu när jag blivit hipp.
Vidare, ingen mer poesi, inga dikter, inga hänsyftningar på författare, eller djupare tankar än sådana som går att loda på ankeldjupt vatten.
Förstått?

Jag vill inte se några som helst filosofiska ambitioner, minsta antydan till en tanke kommer jag att skygga för.
Vidare, inga mer bilder på bloggarna, såvida ni inte har som syfte att visa er outfit for the day, som det heter på svengelska!

Jag går nu ut för att köpa mig den senaste arkitektoniska mascaran och kommer att återvända nymålad som en panda runt ögonen och då förväntar jag mig att ni skärpt er allihop så att vi alla kan umgås som en lycklig hipp massa!


Vidare.
Fimpen, det här är till dig.
Jag kommer att gå ifrån klubben om du envisas med att säga fler stavelser än "Ba..." eller "Typ..."
I nödfall så kan du få säga "Fan, vad läckert!"
Men absolut inga sammanhängande meningar, ingen humor, ingen mer blues. Ingen mer rock.
Tuggummidisco, annars går jag direkt.
Vi måste rycka upp oss. Filosofi är inte hippt. Tankar är inte hippt.
Vi rättar in oss i leden, allihopa på en gång och marscherar mot närmaste arkitektoniska mascara.
Jag är säker på att vi kommer att bli så lyckliga.

Jodå.
Det är jag visst, det.
Nästan i alla fall...

Tänk inte en tanke.

Jaha.
Nu är det kört.
Jag visste det.

Gick nyss förbi tvn och programledaren sa att "Är inte ett av problemen att filosofi är ohippt?"

.....

Det är klart, betänker man storheten i att jaga de senaste märkeskläderna, jobba sig blå efter den senaste tapeten som är det senaste enligt de senaste inredningsguruerna, att följa Robinson slaviskt (Ja, jag vet. Jag följde Let's Dance slaviskt, men det är en helt annan sak, där dansade en av världens starkaste män och han gjorde det bra, dessutom hörde jag inget klag och gnäll från människor om skoskav eller ömma fötter, icke heller verkade det förekomma någon slags utfrysning av människor...
Det var inga trendputtar som blev (till sin egen överraskelse tydligen) satt på en öde och och sedan (till massmedias överraskelse tydligen) gjorde sitt bästa för att se hur mycket idiot de kunde göra av sig själva på bästa sändningstid.

Jag vet. Jag är en hård och kall människa. Jag har inget medlidande med dem alls. Vill de se på hårt och tufft klimat, på riktigt så rekommenderar jag en tripp till Burma på ett halvår med inneslutande demonstration som happeningpaket, sedan kan de komma och tala om orättvisor och då, då jädrar i mig, då ska jag lyssna.
Men inte förr.

Nåväl. Var var jag?
Filosofi är ohippt.
Härligt.
Då kan jag kanske lägga alla böcker på hyllan, säga till mina vänner att "Nu är det slut med långa samtal på klubben, den som inte kan visa upp en prenumeration på den senaste hippa tidningen där man lär sig att gro naglar som är tjugofem cm långa kommer icke längre att ingå i min bekantskapskrets!"
Vidare lovar jag att bojkotta varenda program som försöker göra anspråk på att få min hjärna att tänka vidare eller tänka om.

Hädanefter skall min melodi vara sockersöta underhållningsprogram tills fan löser av, vidare skall jag slänga ut varenda skiva, varenda cd med artister som envisas med att sjunga mer än två rader i all oändlighet.
Bubbelgumpop och schlager skall bli min musik hädanefter!

Vidare skall jag endast omge mig med feminina väninnor som kan ge mig det hetaste av heta tips om vilken foundation som passar bäst och män vill jag endast ha om de har trendriktigt skägg, är klädd i de senaste kostymerna och endast kommer att tilltala mig för att:
A: Ge mig komplimanger som "Åh, himlen måste sakna en ängel" varvid jag ska vifta med ögonfransarna. (givetvis målade med den senaste longlash-arkitekturen (bara det är ett sådant härligt ord så att jag fnittar, men jag ska skärpa mig, jag ska inse storheten i sådana forskningsframsteg om jag så måste tugga i mig innehållsförteckningen)

Hm. Var var jag?
Jo, just det. Jag ska då vifta med ögonfransarna och säga "Varför skulle himlen sakna en ängel?" varvid denna trendriktiga man skall säga (medan han maskulint drar sig i skäggprydnaden) "För att du går ju här, på jorden."
Sådant ska jag falla för. Som en fura i skogen med trädröta.

Eller också, B:
Så ska jag lyssna med fladdrande öron (givetvis kokett fladdrande öron) när han tilltalar mig för att berätta om sitt fashionabla arbete, sin stora plånbok och sin megahästkraftaktiga bil.
Och jag ska inte, absolut inte höra John Cougar Mellencamp sjunga som han gör i "Play Guitar :
"You may drive around in your town
In a brand new shiny car
Your face in the wind your haircut's in
And your friends think you're bizarre
You may find a cushy job and I hope that you go far
But if you really want to taste some cool success
You better learn to play guitar."

Det ska jag absolut inte höra i mitt bakhuvud.
Inte alls.


För har de sagt det så är det väl så.
Filosofi är ohippt.
Tänka sig.
Eller vad säger jag?
Tänk inte, menar jag....

söndag 19 april 2009

Jag måste hitta en utväg. Fort.

Tänk vad märkliga konversationer man kan utföra under berusningens slöja.
Som igår...
Fimpen och jag vid ett bord, varvid denna konversation utspelades....

Vi pratade om nästa helg, ty precis som för tonåringar så är det alltid en nästa helg för oss och hon sade att hennes gubbe skulle fara någonstans.
"Åh, då kommer du till torpet!" sa jag.
"Naee..." sa Fimpen.
"Jo, det blir jättekul!"
"Naee... " sa Fimpen.
"JO! Jättekul! Jag har både loge och utedass!" strålade jag (och fråga mig inte varför jag alltid drar till med logen och utedasset så fort jag ska berömma torpet.)
"Jag vill vara i stan." sa Fimpen.
"Men... Vi kan vara lite i torpet, sedan åker vi till stan..."
"Ja, till "Fem i Tre"!" sa Fimpen och strålade hon med, ity hon vet hur jag avskyr Fem i Tre.
"Hmm... Okay... Om du kommer, så åker vi till Fem i Tre." sa jag.
"Det vill jag inte." sa hon.
"Huh?"
"Jag vill inte till Fem i Tre."
"Inte jag heller, men kommer du så lovar jag att vi åker dit... Och vi går in till och med!" sa jag.

Någonstans där så har jag för mig att jag till och med lovade att gå till Fem i Tre utan torpbesök...
Och någonstans där rann konversationen ut, i ölen kantänka, och kvar sitter jag, här idag, och misstänker så smått att Fimpen är ett geni.
Hon har fått mig att lova att gå till Fem i Tre och själv har hon inte lovat någonting.
Förbaskat också!
Jag måste hitta en utväg fort...

Vem som än fått min baksmälla...

Kan någon ur herr- och kvinnoskapet tala om för mig varför jag vaknade på soffan vid elva-tiden imorse?
Och kan någon av er tala om varför jag jiggade fram som en giktbruten utter över dansgolvet igår kväll?
Att bugga till "It ain't your business" med Totta var sanslöst.
Jag tänker hädanefter kalla mig för Ulvstrumpa Travolta.
Hade ingen aning om att jag var en sådan jävel på bugg fortfarande, men där ser man.

Om jag minns rätt var det förra seklet som jag gick på buggkurs i två år, men takterna satt i, jo men visst...
Vidare.
Jag kan inte förstå hur jag fick i mig så mycket öl. Tänk vad jag kan dricka. Det är inte utan att jag blir imponerad av att jag både kan hälla i mig öl som om jag vore en kamel som återvänt från en ökenresa och sedan därtill dansa som en hel halvgudinna.
Tänk vad jag kan.

Lägg därtill att lyckas knyckla ihop mig själv på soffan, sova effektivt som en grävling i sitt gryt, vakna, knyckla ut mig själv, halta lite lätt ner till klubben för att hämta cykeln och sedan cykla hem.
Jag är inte dålig jag.

Det är inte utan att jag undrar var träskodansarna och huvudvärken tagit vägen.
Nåväl.
Vem som än fått min baksmälla...
Väl bekomme, den bjuder jag på!

lördag 18 april 2009

Draåthelvetesmörgås!

Här tänkte jag skriva om mitt nya favorituttryck.
"Draåthelvetesmörgås"

Visst är det bra?

Det är något man serverar gästerna när man vill att de ska gå hem.
Jag läste det precis i en bok av Torsten Ehrenmark.

Draåthelvetesmörgås!
Underbart ord!

Men sedan tittade jag på dagens ord:

ANSPRÄKERSKA
f. [jfr ä. t. ansprecherin samt mnt. anspreker][0] (†) kvinna som väcker anspråk. Anspräkerska, Petitrix. Lex.Linc. (1640). Anspre­kerska. Dict. Hamb.(1700). –
jfr ANSPRÅK ANSPRÅKA.

Också ett fint ord!
Anspräkerska minsann!
Jag undrar jag om jag är en sådan.

Först en liten avbön.

Först, de som skrivit mail till mig, svar kommer!

Jag är bara som vanligt, sen och fullt och fast övertygad om att allt jag skjuter upp görs så bra i morgon. Sedan kommer imorgon och jag blir lika förvånad varje gång att imorgon består av nya saker att utföra. En del saker att utföra som faktiskt inte kan skjutas upp.
Säga vad man vill om mig, men jag blir baske mig lika förvånad varje gång.
Det tyder på en viss naivitet kanske någon skulle säga. Själv ser jag det som ett gott tecken att jag fortfarande överraskar mig själv.

Så- svar kommer. Jag är uppriktigt förbannat förtjust i de kontakter jag fått genom den här tiden och jag uppskattar kontakterna som fördjupats och faktiskt blivit till en vänskap.
Det var bara det jag ville säga. Så att ni vet.

onsdag 15 april 2009

Var och vad....

Bara som en sådan här sak. (Och sedan ska jag sluta tjata. Jag lovar. Men du vet... Jag är som Orsa Kompani och inflikar "Jag kan inte lova något bestämt..." Trots det. Så lovar jag. Som Orsa Kompani...)

Bara att namnge ett kapitel så här "Var jag levde och vad jag levde för."
Smaka på den du....
Var lever du och vad lever du för?

(Och ja. Det är givetvis gamle käre Thoreau... Vem annars?)

Som en långsam outhärdligt skrytsam tornado. Det är jag, det.

För övrigt.
Det gäller all massmedia som envisas med att fördumma mänskligheten.
(Ja, jag kan höra dig "Uj, har hon pms idag?")
Nej, men man blir sådan här av att läsa käre gamle Thoreau, man vill ut och förändra världen, skaka om den, göra bra saker och rycka upp folk från tv-sofforna och sätta dem ute i naturen och samtala med dem tills de får nog och går hem.
Man vill se människor, se sig själv och man vill och man tänker och det är, som jag sagt, ta mig tusan magnifikt.
Levande ord kan få en att bli helt skogstokigt nykär i tankar och idéer.

För övrigt, bara för att vara outhärdligt skrytsam, en halv mil avverkades i morse och det var enbart skönt.
Jag är som en frustande gammal märr som släppts ut i hagen en varm junikväll där jag susar fram, ingen backe är för tung, ingen krök är för snäv.
Det är nu som det känns så gott att vara i rörelse.
När staden börjar vakna så är den min, allt är tyst, lugnt och fåglarna hörs jubla i nejden.
Det är bara jag och cykeln som älgar fram som en enmanstornado längs vägarna, nåväl, en mycket långsam och mycket fredlig tornado, men det är likaväl en medelålders tornado som yr längs vägarna.

Det är med fröjd jag också tänker på potatisgratängen som står i kylen, med grädde givetvis, riktig sådan givetvis.
Likaså som boken som hoppade ner i min väska på loppisen.
Ingen har lika mycket karaktär som jag, jag sa till vännen innan vi klev in på loppisen att "Jag ska inte ha någon bok. Jag har för mycket."
och sedan gick jag karaktärsfast och stadigt fram till de nyinkomna böckerna och läste på en baksida att boken handlade bland om:
"Skamliga släkthemligheter, skenheliga politiker, vedervärdiga svärmödrar, sexuellt frustrerade livsstilstomtar och katter med Tourettes syndrom."

Jag menar, vad skulle jag göra?
Mer än att köpa boken, givetvis?
Jag kan inte gå förbi en bok som lovar så mycket och dessutom inflikar att det är "en kärlekshistoria och en misslyckad kontorsslavs kamp för att återställa balansen i en allt vansinnigare värld."

Man går inte förbi en sådan bok. Thoreau skulle inte gjort det. Inte Kinky heller om jag får säga vad jag tror.

Vad?
Vad den heter?

Den heter "Vi ses i öknen" och är skriven av Danny Wattin.
Ja.
Du får låna den när jag är klar.
Vi säger så. För nu.

Du käre lille Thoreau, här kommer jag igen!

Får en sång i huvudet, "Du käre lille Thoreau, här kommer jag igen" sjunget med Emils stämma.
Det är ju som så, att läsa Thoreau gör man inte ostraffat.
Jag läser, lägger boken ifrån mig för att senare komma tillbaka och läsa igen.
Det är så bra, det är så fullständigt in i helvete levande skrivet och det får mig så trött, så trött, så in i helvete trött på:
Massmedia som försöker låta som att Robinson är något att bry sig om.
Jag skiter i Robinson, jag skiter i om de har fejkade utröstningar, jag skiter i om de tycker att de framställs fel och jag skiter i vad de har för sig.
(Ja, det kom in lite Magnus Ugglas "Jag skiter" där med. Mycket bra sång som var som glöd på en flammande eld just när jag var tonåring och rebellade som mest. Fråga min vilde far som muttrade ganska ilsket varje gång jag gick in och smällde igen dörren till mitt tonårsrum och sedan hade allsång ihop med nyss nämnda sång....)

Statusprylar.
Jag hörde en berättelse härom dagen om en kvinna som samlade på porslin. Hon hade nästan allt porslin i en serie, det fattades bara några skålar, men medan kvinnan ägnat sig åt annat så hade serien utgått.
Katastrof!?
Ja. Visst!

Hela servisen skulle slängas! Det förstår ju var och en. Allt var förstört. Allt planerat var åt skogen!
Allt skulle bort, fort som fan så att hon slapp att tänka på den ofullbordade servisen!
Då kom en vän till mig förbi och frågade vad hon gjorde, "Jag slänger servisen, den kommer aldrig att bli komplett!" sa den andra kvinnan tämligen upprört.
"Är du inte klok? Det är ju minst fyrtio delar här!? Ska du slänga allt? Det är ju inget fel på dem?"
"Jo, allt ska bort! Jag får börja samla på något nytt!"

Vännen till mig sa då att hon gärna tog hand om en ofullbordad servis, något som fick den andra kvinnan att titta på henne som om hon tänkte att "Vill hon ha en servis som inte är komplett? Förstår hon inte att det saknas delar?"
Medan vännen tänkte "Det här blir kanon!"

Vännen tog kartongen till sin bil och kom och visade upp den för mig, glädjestrålande, "Åh, den var fin!" sa jag, "Men vad skulle hon göra nu? När hon slängt servisen menar jag?"
"Hon skulle börja samla på något nytt i servisväg...."

Jag fattar inte riktigt det här, för mig är en servis något man äter på, något att ställa fram när goda vänner kommer, och förbanne mig om jag skulle ens bry mig om att försöka samla ihop en servis med skålar och fasen och hans mormor bara för att veta att nu är den komplett.
Någonstans skrålar Thoreau inom mig till den andra kvinnan "För fasen, samla ihop dig själv i stället, försök får du se, att bli komplett själv, och du kommer att upptäcka att du aldrig blir det, och jag lovar, du kommer att ha så fullt upp med att pussla med dig själv, så du kommer aldrig mer att tänka på en enda förbannade servis i hela ditt liv mer, än just som ett föremål som används till måltider!"

Någonstans så gick allt fel så in i helvete, den dagen när vi började samla mer på föremål än på människor, leenden och erfarenheter.
Jag vet inte, jag, men den dagen när livet är slut, så skulle livet te sig tämligen trist, om man i retrospektiv ligger och tänker att "Fy, jag fick aldrig ihop min servis!"
Är det det man ligger och tänker på, så har man varit i livet men aldrig deltagit.

Så, man läser inte Thoreau ostraffat.
Det är som att slänga in ett fyrverkeri en mörk Novembernatt när livet känns som en tung grå trött blöt filt.
Man lyser upp, man tänker om, man tänker "om" och man tänker om om inte funnes...
Man håller inte med om allt, men tänker, det gör man definitivt.
Om. Om inte. Eller om ändå...

måndag 13 april 2009

Kanske lite lika.

Nej. Jag ändrar mig.
Tyckte inte alls hon verkade barsk. Likaväl som jag inte själv tycker jag är barsk.
Jag är bestämd. Det är skillnad.
Hon verkade också bestämd.
Jag gillar folk som är bestämda. Om de ibland, som jag, är lite obestämda.
Men barsk?
Inte då.

Hon verkar väga sina ord, det gillar jag. Tänker innan hon talar och verkade inte bli störd om det blev tyst mellan meningarna medan hon valde sina ord eller medan jag valde mina ord.
Och okay, sådan är jag med. Tystnad besvärar mig inte. Under tystnaden kan man se på människan man har framför sig och roa sig med att försöka utröna vad det är man har framför sig.

Kanske lite lika. Kanske. Vi får se.

Påsk, med vedträ som slagträ, volym, spindlar och hon som är lik mig...

Jo...
Du undrar kanske vad jag gjorde mer än att tillfoga mig själv skador under min torpvistelse.
Du kanske till och med undrar varför jag slog mig själv med ett vedträ?

Det är sådant som händer när man späntar ved lite väl entusiastiskt.
Jag lovar dig att sällan har nog ett torp hört så flammande eder...
Är det något jag kan så är det att svära och jag anser att i varje mans och kvinnas ordförråd skall det finnas minst några flammande eder, annars är det ett torftigt ordförråd i mina öron...

Så jag svor och jag sa till mig själv, efter första smällen över knogen "Det där var väl fan så onödigt?"
Tydligen tyckte jag inte det var onödigt nog eftersom jag sedan, några minuter senare klappade till mig själv så att en blodblåsa uppstod.
Då släppte jag det illvilliga vedträet och kniven och imponerade ytterligare på torpet med några väl valda fraser och ord.


Hur det än är, så kan jag säga som så här, man har aldrig tråkigt med livet på landet. I alla fall inte om man är jag.
Första kvällen, efter att jag slutat med att slå mig själv så gick jag in i rummet och satte på stereon.
Med vanligt grann-nivåljud.
Traskade sedan mot förstugan för att plötsligt stanna upp och hade någon till äventyrs sett mig så hade någon kanhända sagt att jag såg ut som en busfrö som plötsligt fått en ingivelse...
Det slog mig nämligen, att "Hmm... Jag är ju ensam här... Helt ensam.... Jag kan dra på stereon hur högt jag vill!"

Jag vände på en femöring, vred upp ljudet och studsade sedan ut i takt på den lilla farstubron och satte mig på bänken allt medan John Mellencamp ylade som en magnifik varg över nejden.
Asta Katt hoppade upp på en högtalare och sov, hon är en sann rock-katt och trivs med musik.
Där satt jag sedan, försökte ta in att jag äntligen var här, himlen mörknade och du vet nog att på landet så lyser stjärnorna så mycket klarare.
Det var en fin första kväll, även om jag inte fick eld i kakelugnen, som tur var fanns element, men jag sa på fredagen till en vän att nästa gång skulle jag köpa ett konvektorelement.
Senare kom samma vän ut, med just ett sådant, jag har sagt det förut och säger det igen, jag har, de bästa vännerna i världen. Så är det.

Och det kom mer vänner till mig, äldsta vännen och jag satt och fikade på baksidan och såg ut över åkrarna, pratade mycket allvar och mycket skratt, Kia kom ut igår, en annan vän tittade förbi och det var gott.
Kvällarna var sköna och lugna, spindlarna störde mig inte, att rörelsesensorn på lampan vid logen gick i gång sent på kvällen berörde mig inte heller "Mhm..." tänkte jag "någon går där ute. Nåväl. Ingen anledning till oro förrän det knackar på dörren. Om ens då."

Jo, jag är faktiskt förvånad själv att jag inte jagade upp mig. Jag antar att det bevisar att man inte vet hur man ska reagera förrän man själv är i en situation och verkligen blir prövad.
Någonstans är jag tydligen så rationell (vilket förvånar mig storligen) att jag tänkte att chansen att det var en människa var lika stor som att det skulle regna smultron från himlen.
Och spindlarna gjorde mig inte något förnär så länge de höll sig en bit bort i från mig.
Det var liksom bara att antingen gilla läget eller freaka ut. Och freaka ut hade jag ingen lust med när det var så mysigt i övrigt. Det verkade onödigt på något sätt.
Det var som sagt bara Ace, (eller Vince, menar jag) som irriterade med lite för stora lovar i närheten av mina fötter. Men de andra fick vara.

Lördagen ägnades åt räfst och rättarting i trädgården. Nåja. Räfsning i alla fall.
Jäklar vad roligt det kan vara och jäklar vad effektiv jag kan vara.
Bara jag vill.
På kvällen när jag kom in, (övermaga stolt och med gång som om jag plöjt en hel åker, det enda jag saknade var hängslen att sprätta med och en nubbe att skölja ner maten med allt medan jag begrundade mitt dagsverke...) så öppnade jag en Hof med andakt allt medan musiken sköljde över mig och Asta Katt.
Messade lite med Fimpen, de kalasade på klubben och hade det gott, jag hade det gott, allt var gott, " i de bästa av världar", detta sagt helt utan den ironin som Voltaire åsåg.
Stupade i säng ganska tidigt, och vaknade ganska tidigt, sprang ut med räfsan och räfsade ytterligare tills blåsan på den andra handen dök upp, samtidigt som Kia alltså dök upp och räddade mig från överarbete.

Allt som allt så har det varit en förbannat skön helg.
Men jag tänker på Thoreau, hade han hälften att göra som jag har haft, vilket med förlov, han måste ha haft, eftersom han både byggde sitt hus (with a little help from his friends) och odlade jorden, jag tänker som sagt på honom och undrar hur i helsike han dessutom hade tid att tänka sina tankar och kanhända skriva ner stödnoter.
Det är inte utan att jag är imponerad av hur han hann med....


Och, ja, just det!!!
Den barska grannen som jag tydligen är lik, kom vandrande igår på vägen.
Vi tittade barskt på varandra och hälsade, som två revolvermän i gryningen...
Kanske det finns vissa likheter mellan oss, jag vet inte.
Eftertänksam verkar hon vara, hon svarar inte utan att ha tänkt på vad hon svarar,
det märkte jag i alla fall.

Asta bryter in.

Logg och summa summarum...

1 styck knoge som fått sig en duktig smäll av ett vedträ.
1 styck blodblåsa efter ytterligare en duktig smäll av samma förbannade vedträ.
1 styck blåsa efter idogt räfsande i rabatter.

Men vänta lite... Asta bryter in och vill berätta sin story först..... Så....

1 styck Asta Katt som efter första timmarna sa "Hör du du du, matte, jag behöver inte semester, hela mitt jävla liv är ju en semester! Vad gör vi här? När ska vi hem?"

För att lite senare säga "Duuu... Vilka saker det finns här? Det doftar andra katter! Kolla ut genom fönstret, det rör på sig! Duuu, kom och titta!"

För att ytterligare lite senare hosta "Men du, vad fan? Ska du sota i hjäl oss? Det ryker in! Hela min päls luktar grillkol! Vad gör du????"

För att ytterligare lite senare, när matte vädrade och satt på den lilla lilla verandan yla "Duuu? Vad gör du där ute? Vad är det som låter? Kom tillbaks in annars gömmer jag mig under soffan igen!"

För att några dagar senare, när den omtänksamma matten satte henne framför en spindel på golvet säga "Hmmm.... Vad är det här då? Jag tror jag petar lite... ÅH! LÄGG AV!? Den rör på sig!!!!" för att sedan hoppa två steg bakåt och säga "Den där tar jag inte i! Åh, vad äckligt!"

Allt medan matte satt i gungstolen och skakade på huvudet och muttrade "Inärvda jaktinstinkter... Joo, pyttsan!"

(När den tredje spindeln gjort entré på brädgolvet som tydligen var spindlarnas autostrada så tyckte jag att det räckte.
I andanom hade jag döpt dem till Dregen, Nicke och Vince Neil (jag var klart frestad att döpa en till Ace Frehley men efter att han kommit i närkontakt med ett vedträ så tänkte jag att Fimpen skulle bli skitsur på mig om jag sa att jag slagit ihjäl namnen inom spindelvärlden så jag ändrade namnet, omtänksamt av mig eller hur? Nicke och Dregen fann sig snart hemmastadda intill högtalarna där de spindelbangade av hjärtans lust)

Nåväl, tillbaka till Astas berättelse.
Vidare så vill hon gärna berätta att "Det gick en katt utanför! Jag tror det är en pojk, jag är säker på att det är en pojk, han är gråsvart och smidig som en panter och jag tror, ja, jag tror, jädrar i mig att jag är in löööööv.... Han slängde ett skälmskt ögonkast till mig när han sprang förbi och jädrar i min låda, jag vinkade med både tassar och öron men han bara gick förbi... Nästa gång så ska jag befinna mig på andra sidan rutan och fladdra med morrhåren så han dånar. Det ska jag, jo, minsann!"

Vidare....
"Så är det jätteskönt att ha kommit hem! Jag luktar som en bit grillkol i hela pälsen och är inte säker på att jag får ur lukten på den här sidan midsommar. Vidare så förstår jag inte det här med kattkorg, jag tror det är något magiskt. Jag kliver in på ett ställe och när matte öppnar dörren så är jag tillbaks hemma igen. Helkonstigt, faktiskt. Kanske jag är den första katten med en helt egen tidsmaskin? Jag får forska i det."

onsdag 8 april 2009

Hur det än blir, så blir det.

Jag vet inte alls hur det ska bli, hör du du....
Men i morgon drar jag ut till stugan.
Jag och Asta Katt, vi behöver lite semester bägge två, lite tid att tänka och lite tid att bara vara, lite tid att måhända klättra på väggarna av sysslolöshet, måhända lite tid av saknad efter klubben och klubbvännerna, måhända tid som spenderas i vårsolen, måhända lite tid som också färgas av eventuella vänner som kommer förbi.
För sådant kan man aldrig veta riktigt, riktigt säkert.

Men jag ställer in mig på frid. Kompassen är riktad åt rätt håll och musiken är komponerad,
ett hem utan musik är lika tyst som en mullhög som ingen tagit rätt på för att plantera vårens första penséer.
Så är det.

Om du skulle fråga mig vad jag ska göra där ute, skulle jag svara "Jag har tamme fan ingen aning!" för det har jag inte.
Jag känner mig lite som den där gamla gumman de frågade om vad hon skulle göra efter sin pension "Mjaa. Jag kanske sätter mig i gungstolen..."
"Och sen då?"
" Hmm, sen kanske jag till och med gungar lite..."

Det finns gungstol, så möjligheten är inte begränsad...

Det enda jag är smått förskräckt för är möjligheten, och låt oss säga risken, att grannarna kommer för att välkomna mig.
Man vet aldrig hur folk på landet är, höll jag på att skriva, men det är inte sant, vad jag egentligen borde skriva är att, man vet aldrig hur folk är överhuvudtaget någonstans.

Jag känner inte riktigt för välkomnande, å andra sidan, kommer de och bär på en fin öl och en paj så är jag inte den som är den, utan bjuder in dem med stolthet för att visa upp mitt enkla tjäll.
Jag har gubevars både stöddig trähörnsoffa och en lite blygare tvåmanssoffa och inte att förglömma gungstol.
Bara en så länge, men den ska bli två snart. (Nej, jag har inte kommit på något sätt att korsbefrukta gungstolar, men det finns en till på min vind...)

Annars så vet jag inte vad jag ska göra, jag har hört att rådjuren kommer väldigt nära mitt torp, kanske kan jag stå och prata lite med dem under päronträdet, å andra sidan vet jag inte riktigt vad man ska prata med rådjur om. Det ger sig nog...

Hur Asta Katt ska reagera lär bli intressant, jag har packat både kattlåda, mat och godis och leksaksråttor, så hon har sin helt egna packning hon med.
Själv har jag packat musik och öl och mat och vatten som om jag har tänkt utfodra ett helt kompani.
Jag lär inte gå hungrig med andra ord.

Kanske kommer jag att besväras av lappsjuka så in i helvete, det lär bli intressant att se.
Kanske kommer jag inte alls att besväras av det utan finna att allt är gott och väl där ute.
Kanske kommer jag att sitta och gråta i ett hörn när jag tänker på vännerna nere på klubben som dricker öl och har sig å det roligaste.
Kanske kommer jag inte ens att tänka på dem.
Fast det lär jag göra, jag lär tänka på både dem och andra om jag känner mig själv rätt.
Folk upphör ju inte att existera bara för att man flyttar sig en bit bort.

Hur det än blir så blir det.
Det är en sak som är säkert.
Om vi inte hörs mer innan påsk, ha en bra påsk, vem vet, vi kanske syns på Blåkulla?
I så fall är jag den kvinnan som kommer med en påskkvast som är laddad med Carlsberg och marsipanägg!

Levande personer och döda saker.

Att läsa Thoreau är som att ha suttit med solglasögonen på sig för länge.
Man tar av sig dem och ser saker och verklighet och dröm på ett annat sätt, ett skarpare sätt.
Det får mig att komma ihåg vad som är viktigt, inte för att jag glömt det men jag tror att var och en behöver påminnas om det regelbundet.
Kärlek. Hälsa. Vänskap. Tankar. Böcker. Musik. Allt det spelar roll.

Det får mig att se saker som de är, när jag såg Motorjournalen igår, när en kille förevisade en svindyr bil, så tänkte jag "Ja. Titta där. En sak...."

För det är vad det är, sätt vilka astronomiska summor du vill på vilket föremål du vill.
Det är fortfarande en sak. Inget som känner eller som ger dig som person ett värde i andras ögon. Eller det där var ju inte riktigt sant.
I somligas ögon kanhända du får ett värde, men inte i mina.

Personlighet. Humor. Glädje. Vänskap. Skratt och sorg.
Levande personer ger levande värme och bestående känslor tills känslorna kanhända förändras eller också inte.

Man behöver få av sig solglasögonen med jämna mellanrum och se hur solkatterna hoppar och far precis var de vill.

tisdag 7 april 2009

Det är så det ska göras....

Man kunde lätt förledas att tro att efter "första inlägget" som jag skrev i lördags, så skulle det komma en fortsättning, eller hur?

Det var tänkt så, men på grund av oplanerad utgång till klubben så blev det som det blev.

Sedan blev det som det blev ännu mer....
Jag fick tag på Thoreaus "Walden" nämligen.

Faran med att läsa böcker av folk som verkligen kan skriva är att man själv blir tyst.
Mållös.
Orden rinner som en bäck, det är skärpa, det är perfekt utmejslat, det är så att i varje ord och mening jag läser så känns det som att höra en gammal vän prata.
Det är udd, det är bett, det är så precis på kornet, vissa meningar får mig att skratta högt, vissa meningar får mig att tänka "Det här är ta mig fan genialt!" vissa får mig att rynka på ögonbrynen, läsa om och får mig att fundera vad jag egentligen tycker.

Det är en bok som får mig att tänka att det är lika bra att lägga ner skrivandet.
Att läsa en bok som är välskriven är som att se en kock göra en sufflé, det ser så enkelt ut men man kan bara ana all tid som legat bakom i jakt på den perfekta sufflén, man anar alla suffléer som gått i soporna, all möda och all svett, men nu står den där, helt perfekt.
Det verkar så enkelt, men det är så svårt.

Å andra sidan, så vet jag att jag inte slutar skriva. Men du vet... Det är tammefan inte långt i från. Å tredje sidan, det sporrar att läsa vilda tankar. Det gör det.

Allt som finns att säga är redan sagt och det är sagt med en passion som går utanpå det mesta som jag läst eller skrivit själv också, för den delen.
Någon har någon gång sagt att "Allt som kan sägas är redan sagt, det enda vi kan göra nu är att omformulera det."
Jag tror på det och känslan av att läsa Thoreau får mig att känna att jag läser något av någon som hade något att berätta.
Någon som verkligen brann för det han ville säga, någon som kunde ta ut svängarna, vara ironisk, humoristisk och djupt allvarlig mellan varven utan att förlora ett uns av meningarnas värde.


Inte ett enda ord för mycket, inte ett enda ord för litet utan tankarna är utmejslade som med en skarp kniv i trä och det känns att det han skrev var sant för honom, han trodde och tänkte precis så här.

Jag har läst att folk hänger upp sig på motsättningar i det han skrev, det får mig att undra om de kan visa en enda människa som hela tiden är konsekvent, att vara människa för mig, är att ändra åsikter, förutsättningarna ändras allt medan tiden går och skulle det vara som så att man alltid är en och samma person, genom hela livet så tyder det på, i mina ögon, att man är en förbannat stelbent och konservativ person som egentligen aldrig prövar sina tankar för att se om de kanhända kan flyga i någon annan riktning...

Några andra hänger upp sig på att han fick besök, där i Walden, andra på att han knallade i väg till Ralph Waldo Emerson för att äta. "Han var inte ensam." säger de.
Precis som att ensam är en utmätt sak som man kan precisera.
Det är fullt möjligt, att vara ensam i ett hav av människor, det är fullt möjligt att vara ensam när man är själv, lika väl som det är fullt möjligt att känna sig som man har sällskap när man är helt för sig själv.

Jag har alltid gillat "min" Thoreau, jag skriver "min" för sättet jag uppfattar vad han skriver är helt och hållet mitt, han har en obändig styrka i det han skriver, det är en glöd och det brinner om orden, det är levande och en fullständig uppvisning av hur tankar flyger fritt och inte begränsas ens av molnen på himlen.

Det är därför jag läser, för de här böckernas skull, de här orden som verkar ha kommit så skenbart lätt, med tankar som flyger och far i alla riktningar som finns plus en hel del riktningar som jag inte ens tänkt på.
Levande ord, genom tiderna, sedan må det kvitta vem som skrivit dem, så länge de talar direkt till en själv. Eller skakar om och irriterar så pass att man börjar fundera.

lördag 4 april 2009

Första inlägget vari jag dukar under av sömnlöshet, präglas av tanklöshet och en sällan skådad eufori. Allt samtidigt. Som ett kinderägg....

Hörni...
Vi kan inte ha det så här...
Jag tog bort de där reaktionsrutorna längst ner för jag blev så konfunderad över vad "Typiskt Ulvstrumpskt" är, (ja, jag hör dig, jag om någon borde ju veta...) men jag har ju ingen aning om vad du menar när du kryssar i det.
Så jag har fått ligga sömnlös och vrida mig och vända mig som om jag vore en stackars köttbulle i en allt för het panna medan tankarna har slagits med varandra, "Hmm, jaså? Det är alltså typiskt mig, men inte intressant, inte kul... Hm, jag tyckte det var kul. För att inte tala om alla slöpälsar som läser och inte kryssar, vad tänker de? Ingenting?"
för att jag sedan den här morgonen skulle resa mig ur sängen och med min bästa småländska imitation bräka "Näää, jag tyyyyar ente läängre!!!" för att sedan ta bort reaktionerna.

Nej vars. Jag vet vad ni menar, på ett ungefär. Men jag blev lite stressad av de där små rutorna själv, jag menar, när jag skriver så är det inte som att jag tänker på att andra faktiskt läser det jag skriver, nu blev jag medveten om det på ett helt annat sätt.
Mycket märkligt, på min ära.
Däremot, kommentarer, vet ni. Alltid kul. Där hänger tydligen inte min hjärna upp sig överhuvudtaget, jag har en så märklig hjärna så det är ett under att jag överhuvudtaget förstår mig själv ibland. Likaväl som jag är övertygad om att du har en lika märklig hjärna du med.

Men, i alla fall.
Jag tänkte vi skulle prata lite om torpet i nästa inlägg, men nu måste jag dels läsa i kapp på vad ni haft för er, dels slänga en lax i en stekpanna, (kapris och rödbetor till, eller eventuellt bara gröna ärtor, jag har inte bestämt än...) och diska en kaffebryggare (för hör och förskräcks, jag har inte flyttat ut någon kaffebryggare än. Jag vet... Vad har jag tänkt på överhuvudtaget?
Ja, jag vet det med. Jag har tänkt klatschiga skålar och dukar. Men det ska bli ändring. Kaffebryggaren skall ut!)

Jag märker att jag är lite småtjattrig idag. Jag skyller det på min runda imorse, medan ni fortfarande låg som små näbbdjur i sängen och trynade så var jag ute och for som en ganska salig ande på cykeln.
Första dagen utan mössa när jag cyklade, fan, vänner, det är VÅR!

fredag 3 april 2009

På bar backe p.g.a. Voltaire.

Jag hade en förbannat konstig dröm i natt. En mardröm till och med...
Jag var med en vän på ett torg och hittade två böcker, inbundna i vitt skinn.
Den ena var av Fritiof Nilsson Piraten, när jag såg den så klack det till i hjärtat och jag tänkte att "Den måste jag bara ha!" men titeln på den boken såg jag aldrig.
Den andra var Voltaires "Candide". "Hmm, den borde jag läsa" tänkte jag....

Jag tog bägge böckerna men på något sätt så betalade jag bara för Piratens bok, de låg bägge två i baksätet på bilen och helt plötsligt sa "Candide" att den var en väldigt dyr bok.
Helt plötsligt matades det ut ett kvitto ur boken, ungefär ett sådant kvitto som man får när man lånar böcker på biblioteket.
Medan jag såg på kvittot så ändrades siffrorna i summan av sig själv och boken blev bara dyrare och dyrare inför mina ögon.
"Vi måste tillbaka till torget och betala för den här innan jag blir bankrutt" skrek jag till vännen, han gjorde en u-vändning och vi körde i full kareta mot torget, parkerade och jag rusade iväg uppför torget bara för att se att torghandlarna inte var kvar.

Tillbaks till bilen där nu Voltaires bok var uppe i astronomiska summor, jag blev både blek och skakad och såg framför mig ett liv i fattigdom, vännen sa "Men kan du inte låtsas att du betalt och slänga kvittot?"
Jag skakade på huvudet och sa att det nog inte fungerade, boken skulle fortsättta att värdera sig själv högre och högre tills jag fann människorna som boken tillhört och betalade.
Men vad att göra? Vi letade lite till, men till slut gav vi upp och började färdas hemåt, ut ur staden, med "Candide" tickande i baksätet som ett gammalt räkneverk, allt medan summorna bara blev högre och högre.
Sedan vaknade jag.
Bergfast övertygad om att jag stod på bar backe på grund av Voltaire.

Nu är jag lite småilsken på Voltaire som lever rövare i mina drömmar så där och har ingen större lust att läsa "Candide" alls.
Samtidigt som jag är smått imponerad av hur intellektuella mina drömmar är, vete katten om jag inte såg en August Strindberg-byst skymta förbi i drömmen också...
Lite skillnad mot den drömmen där jag drömde att jag var Super Marios syster och studsade som en gummiboll på svampar, måste man säga.
Å andra sidan var den drömmen bra mycket roligare.

Vore man pragmatisk skulle man förklara drömmen med att jag:
1. Låg och slötittade på Lyxfällan igår och allt medan jag sprätte med tårna så tänkte jag att "Fy fan, att summor kan skena iväg så där..."
2. I början av antikmagasinet (som jag också såg eftersom jag verkligen behövde imitera en hösäck) såg jag just nämnde August.
3. Jag tittade länge på Piratenböckerna i min bokhylla på eftermiddagen.

Däremot har jag ingen aning om hur Voltaire smög sig in i drömmen, kanske skulle han påminna mig om att vi inte "lever i den bästa av världar"...

torsdag 2 april 2009

Spontanträd och tussilago

Det växer ett träd på min balkong.
En vacker morgon för några år sedan såg jag de första bladen, fridsam som jag är tänkte jag att vi väntar och ser vad det månde bliva av det.
Det månde bliva en liten vide har jag märkt, och även om ni säger att det är en buske, så är min vide i trädform och det är så sött så att jag nästan vill krama det varje vår.

Igår fick jag se att där också växer tussilago!
I min blomkruka på andra våningen, tänk så de små fåglarna ligger i och släpper frön så omedvetet underbart!
Naturen gör precis som den vill och av alla ställen har den valt min blomkruka för både spontanträd och tussilago.
Man tackar!

onsdag 1 april 2009

Om vi alla tog i-i-i-i-iiii.....

Någon sjöng någon gång "Om vi alla tar i-i-i-iiiiii", hmm, vete katten vem det var, Ola Magnell eller Pugh eller någon av de där rävarna måste det varit.
Jag känner likadant här, om vi alla tar i-i-i-i-iiii så kanske det blir någon ordning på torpet, (och nej, det här är inte något kollektivt upprop i sann mening att ni ska lämna era hus och hem för att ta i-i-i-i-iii för att få någon ordning på mitt torp. Även om det i och för sig skulle vara rackarns trevligt och enormt arbetssparande för mig så inser jag både begränsningarna och problemet.)

Hm. Var var vi nu igen?
Jo, om vi alla tog i, (där vi med vi menar jag, alltså jag, inte du....) så skulle jag vid det här laget ha hunnit att:

1. Skaffa morakniv.
Efter vad jag förstått är inget torp komplett utan morakniv, den kan användas både till att spänta stickor med, hugga falukorv med (i och för sig vete fan varför jag skulle vilja hugga falukorv överhuvudtaget, men man vet aldrig...) och till att kasta pil i dart-tavlan (som jag tror ligger på vinden och sover sin dart-sömn fortfarande) samt även är utmärkt till att använda som skruvmejsel, eftersom:

2. Skruvmejsel är ytterligare en sak som inget torp utan aktning vill vara utan. Om jag förstår det rätt så finns det alltid något att skruva på, i, över och bredvid, lägg därtill att med en skruvmejsel kan man raka ur vedspisen i den där lilla, lilla, lilla luckan som finns.


Om nu också vi alla tog i-i-ii så skulle jag också ha lyckats skaffa batterier till brandvarnarna därute, (efter hörsago så går de lättast igång när man steker strömming. Ett faktum som fick mig än en gång att gratulera mig själv till att jag icke steker strömming, eftersom jag inte är kvinna nog till att inse var tjusningen ligger i att tugga i mig något som känns som det härbärgerar cirka etthundratusen små spindelben.)
Folk säger att strömming är så gott, så gott, men jag tror att folk ljuger, jag.
Eller också så är det jag som är för kinkmagad.
Jag vill inte ha ben i min fisk. Jag vill ha fisk utan ben. Om det var meningen att vi skulle äta fisk med ben så hade fisken haft ben. Alltså ben utöver benen som är i fisken.
Vilket skulle betyda att fiskar skulle ha knallat omkring här på jorden istället för att simma omkring och sprätta i sjöar och allehanda vattendrag.
(Ja, jag vet. Jag är oslagbar när det kommer till logik, jag. Jodå...)

Och om vi alla tog i-i-i-iii ännu lite mer så skulle jag ha lyckats att ta med mig nödvändigheter såsom sängkläder och handdukar.

I stället för de miljontals små dukar som jag dragit ut, plus de små söta lamporna som man skulle kunna gå ner i spagat för om man vore tjugo år yngre och vig som en vidja.
Nu är jag inte det så jag har nöjt mig med att klappa på lamporna och att beundra alla små söta dukar som jag bara har vetat att jag ska ha användning för någon gång.
Och så rätt jag hade.

Och om vi alla tog i-i-i-iii ännu mer så skulle vi med gemensamma ansträngningar ha lyft mig iväg från korgen med värmeljus igår, ("för det är så härligt med levande ljus i torpet" som jag hörde mig själv säga) plus att vi skulle ha undgått inköp av "åh en så rar liten sil, så vårgrön och dra på trissor vilken ärtig (jo, jag tänkte faktiskt ordet "ärtig" och förvånade mig själv) liten lila skål att vispa grädde till våfflorna (nu får jag inte glömma våffeljärnet hemma nu bara...) plus de små söta tändarna (i rosa och turkos) som jag behövde att ha...

Men eftersom vi alla nu inte tar i-i-i-iii så får jag väl försöka hålla ordning på mig själv så gott det går....
En sak är säker dock, det känns som jag håller på att inreda ett tivoli i torpet, om man betänker knallfärgerna som har gjort entré i mina shoppingkorgar.
Det är inte utan att jag funderar på om det finns moraknivar i någon lysande glad färg också. Men det kanske vore att gå lite överstyr.

Älvnissarnas tid.

Det är inte utan att jag önskar jag hade en ljudblogg, då hade ni fått höra suset och brummandet från vedspisen och kakelugnen igår.
Ni hade fått höra knäppandet och knastrandet från vedträn som tar eld.
Ni hade också fått höra mig lovorda de små lila blommorna som jag har för mig vännen sa hette "Vivus vandi" eller "Viva vandi", men nu när jag googlar så hittar jag ingenting om denna blomma så antagligen har jag glömt namnet igen.
Det spelar ingen roll, de strävar uppåt i rabatten likaväl som snödropparna som gjort ett utbrytningsförsök (lyckat får man väl säga) ur gräsmattan och nu stod ganska uppkäftigt strålande som vita små älvnissar med vit mössa nerdragen till de gröna stjälkarna.

(Älvnissar är för övrigt släkt med tomtenissar men bor helst vid åar, men hävdar självklart att varje å är en älv i begynnelsen. Det är så att säga deras grej. Och vem är jag att säga emot dem, de har troligen följt varenda älv sedan urminnes tider oförtrötterligt, följt dem till älvarna blivit åar och en del älväventyrare har till och med gått så långt som till att följa åarna till bäckar. De kallas storälvnissar och kännetecknas av att de har större vita mössor än övriga och har en bestämd motvilja mot skugga, kogödsel och grillkol. Ingen vet varför.)

Jo, allt det här berättade snödropparna för mig, igår när jag stod bredvid dem på gräsmattan, det gäller bara att vara tyst så hör man mer än man någonsin trott.

Det var en vecka sedan igår, det känns som det var ett bra sätt att tillbringa tiden, med att lyssna på snödroppar om älvnissar och kakelugnar som brummar och susar.
Veckan har gått både så fort och så långsamt, det är märkligt att det är möjligt för tiden att göra både ock.
Ibland har tiden rusat fram som en älv för att sedan nästan vara stillestående, jag kanske ska fråga älvnissarna nästa gång om det törhända finns ett samband i det hela.