tisdag 31 mars 2009

Kaxig som fan.

Det här är enbart för mig.
Jag är så jävla kaxig just nu.
Fyrahundra meters uppförsbacke i motvind. Och det funkar!
Det funkar så in i helvete bra så att jag blir omåttligt stolt!
Fyrahundra meters uppförsbacke inlagt i slutet av rundan och jag hoppar av cykeln utan timmerstockar till ben, visst känns det men det viktigaste är att jag känner att jag skulle klara mer.
Fyrahundra meter i motvind, uppför, det är så härligt.
För att inte tala om känslan "Bring it on!", ge mig vilken backe som helst och jag tänker ta mig över den och nerför och uppför.
Det lossnar mer och mer, jag känner igen mig själv när jag längtar efter upplut i stället för nerlut.

Fyrahundra meter uppåt och jag ler antagligen som en solvarg när jag möter technogrannen i trappen, han ser smått förskräckt ut när han möter mig, rufsig som ett skogstroll med röda kinder som lyser som röda juläpplen.
Jag skuttar förbi honom i trappen, hejar och tänker "Japp, här ser du den sunda generationen, vi som är ute och kavar runt på morgnarna och sedan ägnar eftermiddagarna åt stilla kontemplationer över livet och allt där emellan."
Men tänker sedan att han hört mig tillräckligt många gånger gå loss med lite hälsosam hårdrock på eftermiddagarna, så eventuellt tänker han inte på stilla kontemplationer när han ser mig.
Nåväl. Det går att kontemplera även i gitarrsolon och högljudda röster.

Nu ska jag ut till torpet, för att som Kung Louie lära mig att "göra upp eld..."
Den lektionen behöver jag verkligen...

söndag 29 mars 2009

Misstänkt frivillig vegetarian...

Förresten, jag börjar misstänka att jag är frivillig vegetarian, eller vad det nu kallas när man inte bär hem kor eller grisar i matkassen.
Jag höll på att skriva ofrivillig men det hade jag haft svårt att förklara.

Det slår mig nämligen nu att inte ett enda dugg av något dött djur följt mig hem när jag varit och handlat, det slår mig också att just nu fantiserar magen om grönsaksbollar i tomatsås med lök och det slår mig även att det var förbannat länge sedan jag tuggade i mig en ko.
Eller gris.

Jag har inget emot vare sig döda kor eller grisar på matbordet, (och är du lite kräsmagad och utropar "Varför kan hon inte kalla det kött?" så säger jag att "Det skulle jag kunna, men det är vad det är, eller hur?")

Jag får sådana här perioder när jag plötsligt inser att jag undviker rött kött utan att tänka på det, kyckling kommer inte på mitt matbord om jag får bestämma så länge det inte trillar ner några eko-kycklingar från himlen, däremot kan jag med glädje sätta tänderna i någon fisk.

Men jag är en snäll frivillig vegetarian. Det måste man säga, eftersom jag inte bryr mig ett dugg om vad andra äter, fjärran är jag från att vilja bränna ner några korvkiosker eller blänga på någon som tar en tugga biff.
Var och en äter vad de vill, det är min paroll. Var och en borde också ha fria utdelningar med mörk choklad och fin whisky. Var och en borde också, åtminstone en gång i livet äta stekta rödbetor med kapris. (Ja, jag hör dig. Du undrar var valfriheten tog vägen? Jag bara föreslår lite....)

Hur som helst, det kommer en dag när jag längtar efter kött igen. Det vet jag. Tills dess ägnar jag mig åt ljuva fantasier om grönsaksbollarna som snart skall simma i tomatsås. Lite chili ska ner med. Och lök, sa jag det?
Herrejösses vad gott det ska bli!

En ganska skön dag, trots allt.

Du vet, vi var ju ute i torpet igår, äldsta vännen och jag.
Jag skrev att jag skulle krama torpet, men egentligen är det nog tvärtom, det är torpet som kramar mig så fort jag kommer dit.
Jag vet, jag har sagt det förut, men det är ett vänligt torp, ett torp med en vänlig själ...

Vi hittade små lila blommor i en rabatt och äldsta vännen (som för övrigt är florist) visste vad de hette men jag har ju givetvis glömt bort det nu, men huvudsaken är att de var lila. Jag tycker om lila och det känns som något extra fint att just de första blommor jag sett därute var just lila.
Jag kan inte förklara hur jag menar men kanske du förstår ändå.

Nu ståtar torpet med dörrmatta och det börjar bli fullt i köket, tack vara mina vänner som alla har visat sig ha outtömliga förråd av glas och andra utensilier som de inte behöver.
Jag kan nog ha ett cocktailparty för minst fyrtio personer, (fast i min värld vet du att det betyder öl-och-whiskyparty, eller hur?)

Hemvägen grät vi bägge två, vi kom att prata om Diesel och hon berättade för första gången om när en av hennes terrierar, (eller terriers, vad sjutton heter det?) var tvungen att tas bort.
"Har jag inte berättat det här?" snyftade hon och jag snyftade "Nej..."
"Jag har väl inte kunnat," sa hon, "fan, det är tiotals år sedan och här sitter jag och tjuter fortfarandet..."
"Det är så det är..."
"Ja, minnena lever kvar långt efter att de inte finns. Precis som med människor som inte finns..."
Sedan sa vi inte mycket mer,någonstans undrar jag hur det såg ut, två kvinnor i en bil som stormgrät samtidigt, någonstans så kändes det också så förbannat skönt. Det är det som är det bästa med vänner, att man kan gråta ihop likaväl som att skratta ihop.

Vi tog oss samman sedan och gick på secondhand, smått rödögda bläddrade vi bland våra olika intressen, hon bland gardiner och jag dök in bland bokhyllorna. Jag kom ut med (i triumf, vad annars?) två McBain, varav den ena är en riktig raring som jag aldrig ens har sett förut.
Hon kom ut med allehanda tyger, så på det hela, lila blommor, gråt i en bil och fynd på en secondhand, och en kväll med en svart komedi på tv, en ganska skön dag trots allt.

Det är dit jag är på väg.

Det har blivit si och så med träning den här veckan, mest så som att "Nej, jag orkar inte." "Jag vill inte." "Jag är för ledsen, sovit för dåligt" etc etc...
Det märkliga är ju att längst in så vet jag ju att träning är något av det bästa man kan ägna sig åt, just för att det har så positiva effekter, ändå så har det inte varit det jag valt att göra. Det är väl mänskligt antar jag.

Men idag på morgonen valde jag faktiskt träning, nästan en halvmil i en snitt-temp av 2.7 grader kan väl inte direkt betecknas som skönt. Ändå, så var det just det.
Det rensar huvudet totalt när man flåsar som en vinthund i uppförsbacke, det blåser motvind, det kommer fotgängare på cykelbanan som inte verkar ha en aning om högerregel så att jag kan irritera mig riktigt ordentligt och ge dem en riktigt förmanande blick när jag seglar förbi med mössan nertryckt så långt ner det går över mina öron.

Du vet, en sådan där blick som man retar sig så enormt på när man själv är ute och vinglar och far som en smörklick som gående på gångbanan... (Jodå, jag kan jag med...)
Det är kort sagt bara förbannat skönt att rensa hjärnan totalt.

Jag överraskade mig själv också med att helt plötsligt inse att jag har ett mål med cyklingen, det ska bli lika enkelt som det var i somras, när jag cyklade till busungarnas torp, jag ska kunna cykla fel en halvmil i en motvind som är för djävlig och fortfarande ha kraft kvar att hoppa av cykeln med studs och sedan svära väl utvalda ramsor medan jag stretchar och sedan ändå orka med att tänka på möjligheten av kalas senare på kvällen.
Det är dit jag ska. Det är dit jag kommer att komma.
Inte riktigt än, men jag är på väg.
Det känns skönt.

För övrigt, en halv miljon svenskar släckte lamporna igår. En halv miljon!
Vad fan gjorde ni andra? Slösäckar!

lördag 28 mars 2009

Ut och krama torpet.

Jag tänkte skriva en bit men jag har blivit utkommenderad av äldsta vännen till gatan om fem minuter. Många av mina vänner har generalstakter i sig, när jag tänker på det. Ibland är det riktigt skönt att lyfta luren och höra någon ryta "Ut på gatan, om tio minuter kommer jag!"
Själv är jag alltid timid och blyg som en viol om du frågar mig. Eller det kanske jag inte är....
Hur som helst, ha en bra lördag nu, jag ska ut till lilla torpet och krama det.

fredag 27 mars 2009

Trilskande datorer.

Igår var jag sysselsatt med att sätta ihop bilder på ett bilbygge.
Det var viktigt att det kom i datumföljd så att intresserade människor skulle kunna se hur bilen växer fram.
Datorn var inte lika övertygad om att det var viktigt, helt kavat så kastade den om nummerordningen på skivan jag försökte bränna så att det jag såg var ett bilbygge som började i mitten, för att sedan hoppa till slutet för att sedan avsluta med början.

Jag skar tänder av ilska och började om. Någonstans så måste jag ha darrat på manschetten för helt plötsligt fann jag mig själv sittande med två kopior av varje bild.
Jag tror till och med mina vänner skulle ha blivit imponerade av den uppsjö av svordomar som jag visade mig kunna.

Säga vad man vill om mig, men envis är jag, så jag började om, numrerade om 190 bilder allt medan jag nagelfor dem för att se att de kom i rätt datummärkning eftersom bilbyggande inte är ett av mina stora intressen och jag kunde för mitt liv inte säga om ett stag här eller där var något som borde petas in här eller där i rätt ordning.
Till slut satt de på den där jädra skivan.
När jag tittade upp hade fem timmar försvunnit.

En trilskande dator är oslagbar på att äta tid.
Någon gång kanske jag sätter mig in i om det finns ett enklare sätt att gå till väga.
Men det lär dröja.
Jag måste lära mig lite nya svordomar tills dess...

Så enkelt är det.

Det blir mycket ältande om Diesel just nu, det är inte som så att jag tänker på honom hela tiden medvetet men han finns ändå där i tankarna omedvetet om du förstår hur jag menar...
Det är inte som så att jag går och gråter efter honom hela tiden, det blir mer som hugg av saknad när jag kommer hem och han inte står innanför dörren som vanligt. Eller tystnaden på kvällarna när ingen Diesel jublar och ylar eftersom han fångat en leksaksråtta och vill ha beröm. Eller nu på morgnarna när ingen liten kattfarbror sitter och tittar stint i matskålen efter mat. Då blir det tungt.

Asta har klargjort att fick hon som hon ville skulle vi ligga ner hela dagarna, hon tätt tryckt intill min sida spinnande. Hon känner sig lite vill hon med misstänker jag. Härom dagen nös hon mig med eftertryck rakt i ansiktet, böjde sig sedan fram och riktigt gnuggade sin nos mot min näsa. Det är första gången jag blivit använd som kattnäsduk och det var inte helt trevligt.
Dagarna går och jag pratade med äldsta vännen igår, hon sa att hon förstod hur det kändes och jag sa att på något sätt känns det lättare att veta att det inte fanns något val. Det här var det enda rätta valet. Man kan inte tillåta att ens bästa djurvänner lider i onödan, det är helt enkelt inte rätt.
Jag tänker på alla upptåg han gjorde, när han åkte in akut efter att ha ätit en plastknapp när han var ett år och blev opererad, jag och mannen jag levde med då, gick som äggsjuka hönor runt telefonen för att höra hur det gått och jag minns att lättnaden var enorm morgonen efter när de ringde och sa att "Han är arg. Han är riktigt arg..." och jag sa "Är han? Är det bra?" och de sa att "Det är jättebra, det går vägen, det här."
Och jag minns hur han ignorerade en pojkvän i ett halvår, pojkvännen fanns helt enkelt inte, han var luft, dålig luft om du frågade Diesel. Sedan blev han accepterad och charmade pojkvännen totalt. Det var en katt med principer, en riktigt, riktigt härlig katt, jag är så tacksam att jag fick lära känna honom. Och jag kan fortfarande känna hans värme och tyngd när jag bar omkring på honom, slängd över axeln som en mjölsäck, då trivdes han som bäst. Det är så mycket glädje han lämnar kvar efter sig. Jag tänker på allt det här och jag blir både glad och ledsen samtidigt, en märklig känsla. Men det är klart, det finns glädje i sorgen, annars skulle sorgen ta överhanden helt, och fråga mig inte vad jag menar med det, men det är så det känns. Sorgen har kanhända överhanden nu, men kommer att blekna och låta glädjen ta större plats med tiden, så tror jag att det är, eller rättare sagt, så vet jag att det är.

Någon gång i framtiden blir det nog en ny katt, men inte än på ett tag. Jag har alltid haft två katter, ända sedan jag flyttade hemifrån, alltid en kattpojk och en kattflicka, så det blir någon gång i framtiden en ny kattpojk. Men först ska tiden få gå ett tag.

Lite annat händer också här, jag var ute i torpet igår med en hörnsoffa i trä och tyg, den kommer att bli helt magnifik, en gungstol står på plats och jag hör att meteorologerna pratar om varmare väder, något som är ganska svårt att tro när jag tittar ut och ser snöflingorna segla förbi.
Jag tänker att kanske blir det väder att vara i stugan i nästa vecka, det skulle vara ganska skönt tror jag.

Och nu sitter jag och tänker att det är kanhända synd om de som kommer hit till min blogg och letar efter lite skoj att läsa och allt de får är vemod blandat med viss glädje, sedan tänker jag att det är så här det är nu, det finns annat att läsa, och jag kan inte skriva mer än hur det är för mig, just nu, just här.
Det kanske låter som det är helt neråt, det är det inte, jag tänker att om du haft djur själv så vet du hur det är. Det går vidare livet och man hänger med, man ler ibland, roas ibland och man har djuren med sig i tankarna ändå. Det är svårt att förklara och egentligen vet jag inte ens varför jag skulle försöka. Antingen vet du, eller också vet du inte. Så enkelt är det.

torsdag 26 mars 2009

Precis så är det.

... Jag tänkte igår när jag var ute och såg människor som kom och gick med sina hundar, att vi djurägare är modiga. Jag tänkte på vänner med husdjur, tänkte på en vän som sa att efter varje gång som han förlorat ett djur så tänkte han att "Aldrig mer. Det gör för ont. Det är inte värt det."
Och varje gång, när tiden gått så behöver han ett nytt husdjur, inte för att fylla tomrummet men just för att ha förmånen att ha ett djur är så värdefullt att det trots allt alltid är värt det.
Så jag tänker, på Irwing Townsends ord i boken "The once again prince"

"We who choose to surround ourselves with lives even more temporary than our own live within a fragile circle, easily and often breached.
Unable to accept its awful gaps, we still would live no other way.
We cherish memory as the only certain immortality, never fully understanding the necessary plan......."

Precis så är det... Vi väljer att omge oss med liv, kortare än våra egna och ändå, vi skulle aldrig välja ett annat sätt att leva.
De tretton år jag hade med Diesel är värda precis all ledsnad, jag skulle inte vilja ha dem ogjorda för allt i världen.
Så är det.

Tomt.

Jag har dragit mig för att skriva sedan i tisdags.
I tisdags eftermiddag var jag tvungen att att ta bort Diesel.
Ni som har djur vet precis hur det känns.

Jag har inte så stor lust att gå in närmare på det, det räcker med att säga att det är tomt.
Men det viktigaste var att han inte behövde lida.
Det märkliga är att emellanåt går det riktigt bra, sedan tittar jag reflexmässigt mot hans kudde och inser att han aldrig mer kommer att ligga där igen. Och då är det kört.
Jag har inte haft så stor lust att gå in på bloggar jag följer och se den lilla bilden av honom, där han ser ut att le, ett tandlöst leende, när han bara var en liten kattunge.
Men nu när jag ser det känns det ändå som den bilden ska vara kvar.
Tretton år kan gå så försvinnande fort och saknaden är stor.
Men livet går vidare, lite långsammare, lite mer eftertänksamt men det går vidare.
På balkongen i snön ser jag hans tassavtryck och Asta tittar efter honom vid matskålen, det är tomt efter världens bästa röda katt.

måndag 23 mars 2009

Vem fan vill vara rationell?

En gammal vän ringer (nu slår det mig att jag har i praktiken bara gamla vänner, ett fåtal nya men de är gamla de med, eller jag menar, de är i inget fall vårkycklingar, vi knegar på och vår vänskap har ett antal år på nacken.) Är det så när man blir äldre, månntro?

Det var enklare när man var barn och bara behövde hänga runt sandlådan med sin nyaste lastbil (jo, jag var ett modernt barn och min vilde far försåg mig med gräddan av leksaksbilar allt medan min stackars mor försökte få mig att se ut som en ängel i klänning, vilket (inom parentes) alltid misslyckades eftersom vi alla vet att sand och grus kan få den skiraste klänning att se för djävlig ut ganska snabbt. Sedan om man lägger till pojkarna som skulle dra en i rosetterna så är det kanske inte att undra på att jag mest ser ut som ett troll på de foton jag har, ett sött troll, men ändock ett småvilt troll.)

Hmm. Var var jag nu igen?

Jo, då alltså, när man hängde runt sandlådan och bara behövde yttra "Ska vi leka?" så var det klart i praktiken.
Nu är det krångligare att bli vän med folk. Man är ju vuxen gubevars och man ska därmed anta en vuxen attityd och man har (eventuellt, eller stryk eventuellt) ett bagage med sig och det verkar jobbigare, svårare och omständligare att få nya vänner.
Det är inte utan att man ibland önskar sig tillbaks till lektidens "Ska du vara med?"
Men det händer ju fortfarande.

Ibland helt plötsligt utan att man vet hur det gick till så har man en ny bekant som blir en vän.
Jag vetefan hur det går till men det är lika sällsamt varje gång.

Jo, jag hör dig. Jag ska tillbaks till ämnet. Lugn, bara lugn....

En vän ringde som sagt var, undrade om vi skulle ta en sväng till torpet med lite saker.
"Jomenvisst!" sa jag.
"Har du något färdigpackat?" sa hon. Ity hon känner mig...
"Nej. Men jag får ihop något snabbt." sa jag, för ibland känner jag inte mig själv så väl som jag önskar.

Så, fram med en papperskasse som jag tänkte fylla med förnödenheter som man behöver i ett torp.
Tittade på bestick, plastprylar och gardiner och det roade mig inte.
Inte ett dugg.
Tog därför ett hälsosamt skutt in i sovrummet, flyttade på emman som står framför en av bokhyllorna, böjde på knäna och tittade in i hyllan som härbärgerar "böcker jag ska läsa när jag har tid."

Det roade mig mycket mer och det tog inte lång tid innan en hel del åkt ner i kassen.
Därtill behöver man ju gamla bokbekantingar också.
I full färd med att lägga ner böcker var jag alltså, när en annan gammal vän ringde.
Hon frågade vad jag gjorde och jag sa "Jag packar."
"Ska du resa bort?"
"Nej. Jag har blivit med torp." sa jag.
"Ååh, äntligen!" sa hon. "Vad packar du?"
"Mja, böcker. I första hand."
"Jaha, så du har det andra där ute redan?"
"Nej. Det kanske inte är så rationellt av mig att börja med böckerna..." sa jag.
"Å andra sidan," sa hon, "vem fan vill vara rationell?"

Det har hon rätt i.
Därför har jag nu packat färdigt en stöddig låda med böcker.
Och jag känner mig omåttligt nöjd.
Rationell kan jag vara vilken dag som helst. I morgon kanske. Vem vet?

Det hände eller också hände det inte. Beroende på vem man frågar...

Jag läser "I samspråk med djuren", i början så skriver Konrad Lorenz att det här är en bok som är skriven i vredesmod.
Han är förargad över folk som låtsas berätta om djur men inte vet något om dem.
Och jag citerar rakt ur boken...

"Den som kan låta ett bi gapa och skrika, den som låter gäddor som slåss med varandra hugga varandra i strupen - den bevisar därigenom att han inte har ens den blekaste föreställning om hur det djur ser ut, som han ger sken av att beskriva med sin egen kärlek till djuren och sina egna iakttagelser som grund."

Det är baske mig ord och inga visor det och med smått rodnande kinder kan jag dra mig till minnes alla mina liknelser om grävlingar som både skrattar och beter sig på allehanda vis.
Men sedan tröstar jag mig med att det nog inte gäller mig, jag är ju ingen egenbestämd (jo, det ordet finns, det bestämde jag just nu.) grävlingsexpert som ligger dagarna i ända och försöker ta reda på vad som händer och inte händer i grytet.
Nog för att jag skulle vilja men jag har en hälsosam respekt för grävlingar och deras skällande...

Men i alla fall, det jag tänkte komma till var att ibland kan det bästa som sägs och skrivs vara skrivet i just vredesmod.
Winston Churchill sa "Tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin ångrat."

Mycket av det som är sagts och mycket av det som skrivits och mycket av det som sjungs skulle aldrig kommit fram om det inte berott på just vredesmod.
När man sätter allt objektivt åt sidan och helt enkelt bara är förbannad.
När man inte bryr sig ett dugg om att tänka på å ena sidan och å andra sidan och å tredje sidan.
Det är också ibland riktigt roligt att läsa och lyssna på.
Fast riktigt gnällspikar går bort, jag menar, folk som ständigt gnäller och är förfördelade och aldrig är nöjda och jämt är magsura och aldrig ler utan att mungiporna ständigt pekar mer neråt än uppåt.
Sådant folk är inte roligt. Inte någonstans.

Men folk som ibland blir riktigt tvärförbannade och sedan författar något av det roligaste som man läst är riktigt roliga.
Jag gillar folk med humör. Folk med humor. Folk som ibland säger något som skulle kunna vara en anka men blir till ett talesätt...

Du vet, (eller också vet du inte, men kommer strax att veta) Lundell sa en gång "En inställd spelning är också en spelning."
Jag kan bara instämma i de orden.
Den spelningen som jag för övrigt hade tänkt att gå på, är en spelning, även om den aldrig hände.

I stället byttes den mot en spelning i Halmstad, där en bekant, totalt överförfriskad av sol och öl sov sig igenom hela spelningen, mitt på planen, vilket alltså innebär, att hon var på en spelning som enligt henne heller aldrig hände. (Du hänger med i logiken, va?)
Själv hävdar jag att den spelningen hände, jag hävdar också att det som hände efter också hände.
Det hände sig nämligen som så att vi nästa morgon, eller för-morgon om vi ska vara riktigt exakta stod vid en mack i en stad några mil här ifrån.
Det var gott och väl att stå vid en mack, det var gott och väl att det fanns bensin på macken.
Det enda som inte var gott och väl var att vi inte hade ett öre kvar.
Förklokhet var inte något vi hade tagit med oss på resan, och vem var vi att tänka på att bensin har en tendens att gå åt.
Vem var vi att fundera över sådana saker när resan hem gick genom ett vackert sommarsverige med en spelning som hade och inte hade hänt, allt beroende på vem av passagerarna du frågade...

Så vi stod där. Som en liten vacker trio och glodde på bensinpumparna.
Två av oss pratade om hur bra giget varit, den tredje höll sig om huvudet och stönade och var svårt bakfull och pratade bara om att åka hem.
Åka hem var lite svårt.
Att stå kvar var lättare.
Så det gjorde vi.

Morgonen randades, allt andades frid där vi satt vid bensinpumparna och tog det lugnt.
Två av oss pratade fortfarande om giget och en tredje sov som ett barn med huvudet lutat mot en bensinpump.
Då kommer ett tidningsbud cyklande och vi två som inte sov som barn ropade på honom och frågade om han kunde låna oss lite pengar så vi tog oss hem.
"Det lär han ju inte göra..." tänkte vi, "men försöka duger..."
Han gjorde det. Med glädje och gav oss även adressen så vi kunde skicka honom pengar.

Vi tackade översvallande, tankade och väckte vännen som snarkade som en hel garnison, åkte hem och skickade sedan pengar till tidningsbudet och förundrades över främlingars godhet.
Det är sådant man inte tror händer.
Men det gör det.

Annars är det bra.

Vissa mornar är som gjorda för irritationsmoment.
Under natten har håret bestämt sig för att sidbena är det nyaste nya.
Hur fan jag än kammar och borstar så vill håret ligga i sidbena och jag ser lika snäll ut som jag gjorde på mitt kort från första klass, där jag sitter med just sidbena, randig kofta och uppslagen läsebok på pulpeten.
Det retar mig till vansinne och jag funderar just nu på att klistra fast håret längs huvudet så att jag får det som jag vill ha det.

Andra saker som kan reta en stackars snäll och vänlig själ som jag är den förbannade, förbannade snön.
Det räcker nu.
Jag vill inte se en endaste liten snöflinga ramla ner från skyn.
Jag är färdig med snön det här året.
Förstått?

Tredje saker som kan reta upp mig något så ända in i den är när folk talar om självklarheter och får det att låta som massiva upptäckter.
Någon hade forskat på att tvååringar åt gott och förstörde tänderna och sade sedan (såvida jag inte har drömt eller missförstått det hela helt) att det var föräldrarnas fel av två orsaker.
Ett. Att föräldrarna gav godis till barnen.
Och två. Att de inte hjälpte barnen med tandborstningen.

Jag är glad att det är klarlagt nu, så att jag förstår att det är föräldrarna som ger barnen godis.
Tänk vad jag har undrat. Hur barnen får tag på pengar. Hur de köper snasket. Vad jag har funderat...
Det begriper väl till och med en trähäst med stukade öron att det är så det ligger till?
Eller?

Jo tack.
Annars är det bra.
Riktigt bra.
Trots frisyruppror och snöelände.
Riktigt bra.

söndag 22 mars 2009

En man med ett staket.

Nere på klubben igår intog jag en synnerligen kontemplativ hållning, ibland är det skönt att bara luta sig tillbaks och inte delta även om man deltar.
Huvudet är numera fyllt av konvektorelement och oljefyllda element och deras nack- och fördelar.
Vissa tankar om hängkrasse och andra hängande blommor pockar också på, för att inte tala om gräslöksfunderingar.

Jag fick ett mail från min vän i San Fransisco och jag blir nästan smått full i skratt av hur lika vi tänker, han frågade om huset och nästa fråga var "Har du en hög med böcker redo att ta med?" och "Hur verkar folket?"

Folket i byn intresserar mig så smått, allra helst efter de historier som har byggts på efterhand.
Ett tag kändes det nästan som jag var på väg mot en by som skulle kunna tävla med Midsomer,
(jag vet, det låter onödigt spännande, men jag tror det är vanligt, en liten by med några personer som har lite mer makt än de övriga och lite split mellan invånarna är nog vanligare än man tror...) och lite lik i garderoberna, sådant som folk inte pratar om men förvånansvärt ändå är allmänt känt bland folket där.)
Det är små berättelser som sätter fantasin i rörelse, som den om mannen med ett staket som lutar farligt ut mot vägbanan, när jag såg det för första gången sa jag "Oj, det där borde åtgärdas!" och vännen säger "Mja, det har varit så där i tre år nu, tror jag, det är någon dispyt, någon körde ner det och vill antagligen inte betala...."

Jag blev tyst och tänkte först "En sådan uthållighet är värd att beundra" för att sedan tänka att "Nej, vad fan tänker jag? Absolut inte, en sådan tjurighet är inte värd beundran någonstans."
För jag menar, blotta idén att se det där i tre år i rad, bara för att vänta på att få rätt måste vara som att varje dag vakna och få en soppa med tillhörande fluga i.
Att varje dag gå eller åka förbi sitt staket, se det och tänka med ilska på den som körde ner det, verkar som att ha en tagg i sinnet som man inte tänker plocka bort i första taget.
Man vet att den finns där och den sticker och irriterar men man vägrar att ta bort den och gå vidare.
Något säger mig att staketet kommer att stå där länge, länge än...


Och det här är inte den enda berättelsen som jag fått höra som satt min fantasi i rörelse, det är många historier som fått mig att undra en aning. En liten by med lite folk, alla med sina historier som jag än så länge bara hört en sida av, ibland är det som så att historierna är mer intressanta än verkligheten, ibland är personerna mer innehållsrika än vilken historia som helst.
Jag tänker att jag kommer att inta min vanliga position, lite tillbakadraget och se och lyssna för att sedan kanske komma fram till vad som är min sanning om dem.
Allt medan jag vet att de ser och lyssnar och kommer fram till sin version av mig.
Det lär bli intressant, jag har redan märkt en ökning av trafiken förbi mitt torp, det roar mig att se hur många som har vägarna förbi, lite lagom sakta och lite lagom sneglande mot mitt torp.
En dag kanske någon stannar till, jag tror nästan det...

lördag 21 mars 2009

Tyst.

Jag förstår om ni saknat mig något alldeles vansinnigt.
Jag förstår om ni undrat vad jag styr med.
Det är de här två T:na. Träning och torp.
Tog en halvmil i veckan och var så odrägligt självbelåten att det var ett under att jag och mitt ego fick plats i min lägenhet samtidigt.
Det kändes bra, förbannat bra. Och en mil är inte något ouppnåeligt utan något jag är på väg mot.
Sedan hälsar jag på i torpet med jämna mellanrum.
Det är kärlek som växer sig starkare, man kan inte ramla in där hur som helst utan man beträder de nötta plankorna med en aktning.
Det är ett hus som har en längre historia än någon av oss någonsin kommer att ha.
Om väggarna ville tala, om kakelugnen ville berätta om alla den värmt så skulle jag bli sittande i veckor, kanske månader och lyssna.
Nu är det ett tyst rum med berättelser som bara kan anas.
Det är slitna trösklar som haft många olika fötter kavande fram och tillbaka.
Det är minnen av kalla vintrar och varma somrar, det är minnen av regn som faller och sol som lyst in genom rutorna.
Det är bara att vara tyst och nästan höra hur det var och hur det känts.

10.17

10.17 idag. En av världens coolaste kockar. En man som har en mental cowboyhatt var han än går.
Jamie Oliver så klart.
En man som har som en passion, (eller eventuellt flera, vem är jag att uttala mig tvärsäkert?) en man som har visioner, en man som är cool och som därtill lagar god mat.
(Jo, det kan jag uttala mig om eftersom jag gjort recept från hans böcker. Så där kan jag vara klädsamt tvärsäker.)
Att det inte gör ont att titta på honom är heller inte helt fel.
Så.
10.17.

tisdag 17 mars 2009

Snattrar som en gås och letar efter kajornas man...

Jag läste Baronessans blogg i morse, där var en bild på kajor som fick mig att gå till bokhyllan och börja leta efter Konrad Lorenz bok "I samspråk med djuren."
Han forskade på kajor och jag tror också han forskade på gäss om jag inte helt missminner mig.
Jag har för mig att det var en damm inblandad också men det kan vara någon annanstans i från...

Så jag tänkte ta fram boken och bläddra igenom den igen, men den är icke att finna någonstans..
Tittar i de andra bokhyllorna och snattrar bekymrat som en gås själv medan jag funderar på var jag har lyckats göra av den.

Det är något märkligt över hur saker och ting bara försvinner emellanåt, jag vet ju att väntar jag ett tag kommer den att dyka upp, i och för sig på ett oväntat ställe, men dyka upp kommer den att göra.
Letar jag efter den så kommer jag inte att hitta den. Däremot andra böcker som jag kan lägga på hög att läsa senare...
Klappar lite på Desmond Morris böcker, det var genom honom jag fick upp ögonen för nämnde Konrad och jag tänker att kanhända har jag stoppat Konrad bredvid Desmond bara för att de var vänner.
Det har jag inte gjort.
Så nu undrar jag, var tusan är Konrad med sina gäss och kajor?
Någonstans här i bokhyllorna döljer han sig. Men var?
Beteendeforskare som han var skulle han säkert haft roligt att studera mig medan jag letar.
Mitt beteende kan knappast betecknas som metodiskt.
I ena stunden är jag säker på att han är bland favoritböcker och i nästa stund tänker jag att han kanske står bland fakta.
I stunden efter det funderar jag på om han inte varit lunchbok och kanske smugit sig in bland receptböckerna.
För att i nästa stund vara benhårt övertygad om att jag satt in honom bakom McBain-böckerna, bara för att han inte fick plats där han skulle vara.
Hittills så lyser Konrad med sin frånvaro.
Däremot har jag hälsat i förbifarten på Piraten, Paul Auster ("Dig ska jag läsa någon gång!" lovade jag som jag lovat många gånger förr, jag har smilat mot Terry Pratchett och klappat på "Restaurang Hemlängtan" som jag fick tips om i en annan bok, sagt "Jaha! Det är här du gömmer dig!" till Lundells "En varg söker sin flock" som har kilat in sig bakom Hans Alfredsson.)

Jag letade mig blå härom veckan efter den boken, men det är som jag säger, allt kommer fram bara man inte letar efter det.
Så jag slutar väl att leta nu....

måndag 16 mars 2009

"Ska du ha en autograf, eller?"

Men...
En bra sak...
I dag var första dagen jag kunde ha några av träningsskorna eftersom det inte finns tillstymmelse av snö eller is!

Nu har jag bara ungefär tio eller kanske elva par (okay, minst tolv) att välja på så valet var lite svårt.
Fastnade för de pålitliga gamla svartröda Reebok-skorna som jag måste skruva på mig som om jag vore en gängad mutter. Väl på så sitter skorna på, jag skulle kunna utmana folk att försöka trampa av mig skorna och jag skulle gå segrande ur varje strid.

Sedan är de också vansinnigt snygga, ser lite småmorska ut som om de säger "Jag springer hundra mil om dagen, bestiger ett berg i bara farten och jag kan också vid behov laga en omelett samtidigt som jag cyklar Vätternrundan baklänges."
Så motiverande ser de skorna ut.

Jag har ett par andra skor som ser mer blyga ut, de är vackert ljusblå och vita och passar bäst på våren i skogen. De ser ut som skor som sniffar på blommor och tittar på träd och fåglar allt medan de lunkar fram i maklig takt. De tycker inte om lera eller vatten.

Ett tredje par är riktiga rustibuss-skor, de ser ut att längta efter lera och modd och jag vet inte vad... När jag har dem så forsar jag fram i skogen som en grävling på steroider, ingen obanad väg är för svår, jag kanar fram under stockar och över stenar och sladdar mig fram i kurvor som en liten mini-jeep.

Sedan har jag givetvis mina svarta Converse. De vill helst inte gå ut överhuvudtaget, de gillar att stå och glänsa på skohyllan. Ibland följer de med ut. På fest eller en liten, liten promenad.
Det de helst av allt vill göra är att dricka öl och lyssna på musik men helst inte transportera sig någon särskild stans för att göra det.
Därför är de mest hemma och står och pratar om mer kända släktingar, som t ex när vänsterfoten säger "Hörde du att Slash köpt nya skinn-converse igen?" "Ja, vad annars?" säger högerfoten.

Och så suckar de belåtet och knuffar lite på de andra skorna och frågar "Ska du ha en autograf eller?"

Man ska inte överdriva.

Det är tur att jag inte har en träningsblogg som har i åtanke att motivera människor.
Den tanken slog mig när jag var ute idag, för det var riktigt vidrigt.
Jag avskydde nästan varje meter, uppförsbackarna var oändliga och jag undrade för mig själv varför jag utsätter mig för något sådant här frivilligt. Mindes med avund i somras när jag avsiktligt förlängde varje pass bara för att jag kände att jag orkade och ville.
Mindes hur jag nästan letade backar bara för att det var kul.
Mindes hur jag cyklade fel en halvmil i motvind och fortfarande kunde hoppa av cykeln, i och för sig ganska ilsken på min brist på lokalsinne men, och här är skillnaden, jag vacklade inte av cykeln och flåsade som en ilsken älg.

Nu skulle jag kunna skrämma slag på vem som helst när jag väl ramlar av cykeln, röd i ansiktet som en stopplykta, med en mössa på trekvart som definitivt aldrig skulle kvala in i något modemagasin.

Nu är det så att katterna skakar på huvudet när jag äntrar våningen med en smäll och sedan lutar mig mot ytterdörren som om den vore det enda stöd jag hade i världen.
Sedan skakar jag mig fram mot en vägg, stretchar och flåsar som om jag provspelade för en roll som Stora Stygga Vargen allt medan jag upprepar "Åh, fy fan... Fy faaan..."
Några "Huuuu..." brukar jag få fram också.

Sedan knäar jag på ett ytterst intressant sätt in i köket och imiterar en kamel som varit ute i öknen allt för länge. Jag dricker som om jag aldrig sett vatten förr. Jag dricker som om mitt mål i livet är att dricka upp hela stans vattentäkt.
Med magen kluckande som Nordsjön i storm vaggar jag in i badrummet, gör morgontoalett och kommer ut fräsch som en nyponros.

Heh. Nä. Du gick inte på den va?
Jag knäar helt fredligt ut, flexar med armarna som det anstår en stor atlet och tänker så smått på om jag kanske ska börja styrketräna lite också när jag ändå är i gång.
"Lite biffiga armar att flexa på sommarkvällarna kanske vore något," tänker jag, "sitta en grillkväll och få hela församlingen att falla i trance över mina långa smala muskler (för jag har hört att det är långa smala muskler man ska eftersträva såvida man inte vill se ut som Karl-Alfred...) när jag öppnar en ölburk med tänderna..."
Väl där kommer jag i kapp mig själv. Öppna en ölburk med tänderna? Hur skulle det gå till?
Tittar på hantlarna (jodå, självklart har jag ett par sådana.) och tycker nog att de ligger bra där de ligger.

Under sängen.
Så pass långt under sängen att jag inte kan nå dem utan att lägga mig ner och åla in under densamme.
Verkar jobbigt. Väldigt jobbigt.
Ligga och åla under en säng kan man ju inte hålla på med varje dag.
Inte kvällar heller.
Jag är människa och ingen ål.
Därför låter jag hantlarna vila. De gör sig bra där under sängen.
Man ska inte överdriva.

söndag 15 mars 2009

Underbart folk!

Kvällens roligaste igår...
En vän stormar in på klubben, klädd i öppen militärskjorta, t-shirt och kortbyxor och förståndiga skor.
Där sitter vi, småglor på melodifestivalen, dricker öl och bara relaxar i största allmänhet.
"Hej!" tjoar han.
"Heeej..." kommer det lite dröjande från oss och så säger någon "Men vad fan har du på dig!? Har du tagit fel på årstiderna?"
"Nej, nej, nej! Men jag tänkte att jag skulle undvika att hamna på "Fem i tre", så jag klädde mig helt galet och nu finns det ingen chans i världen att jag hamnar där så som jag ser ut!" strålade han triumferande.
Det är det jag gillar med folket där nere. Man vet aldrig vad de ska hitta på...
Och visst hade han rätt, han åkte hem vid tolv, som en snäll och städad pojke, i sina kortbyxor och militärskjorta.
Underbart folk!

lördag 14 mars 2009

Har man tur ser man in i ett par rådjursögon...

.... Och en annan tanke slog mig idag. (På tal om det, varför säger man att "tankar slår en"? Det låter som om man konstant var i slagsmål med sig själv, varför inte något trevligare uttryck som "En tanke smekte mig?" Å andra sidan, ibland slåss tankar definitivt. Men den här tanken slogs inte direkt. Men den frågade mig.

Var ute i stugan idag igen nämligen, och jag stod och funderade på vännerna i stan. Något inom mig undrade varför jag ville bort från dem, från stan, från allt jag känner, jag menar, när jag ändå trivs så förbannat bra med livet jag lever i stan, varför lämna det för något som jag inte vet?
Där har vi kanske svaret i sig. Tänker jag nu...
Kanske vill jag inte bort, kanske vill jag bara dit, till stugan, för att se hur det är, hur det kan vara, samtidigt som jag vet att jag väljer inte bort vare sig klubben, vänner eller livet här hemma. Det finns kvar. Det är bara jag som måste lukta lite på ett annat liv samtidigt.
Det fascinerar mig på ett sätt att ha två liv. Ett stadsliv och ett lantliv.
Det är ju jag hela tiden, samma person men på ett annat ställe.
Jag har en föreställning om ett långsammare liv där ute. Någonstans så svävar minnet av förra sommaren, du vet, den gången på landsvägen när jag stod och tittade ut över åkrarna och kvällen var så där sommarblå som kvällar kan vara ibland... Och rådjuren som kom hoppande alldeles intill mig, jag vet inte vem som blev mest överraskad, de eller jag.
En kort stund så såg jag rakt in i deras ögon, en meter ifrån mig stod de, de såg ut att undra vad jag gjorde där och jag undrade vad de gjorde där.
En kort stund så såg vi på varandra och kvällen var helt tyst.
Sedan fortsatte de över vägen, ut på åkern och in i skogen.
Jag vände mig om och gick tillbaks till stugan, upp på loftet, tog en öl och lyssnade på Lundell.
Jag tror det är på "Den vassa eggen" han sjunger att "Du är aldrig så ensam som du tror.", jag lyssnade inte på den plattan den kvällen, men det är den sången jag hör nu, när jag ser tillbaks på minnet. Man är aldrig så ensam som man tror. Och ibland så är ensamheten det bästa som finns. En ensamhet som inte är ensam, för man har sig själv, sin åker, sin väg och har man tur, så ser man in i ett par rådjursögon en blå sommarkväll.

Obestämda bestämdheter...

Äldsta vännen hade det inte lätt igår.
Det störde mig nämligen.
"Vad då?" säger du yrvaket kanske och då svarar jag att "det störde mig att höra att jag är bestämd och tvär."
Så, när vännen och jag satte oss i bilen för inspektion av torpet sa jag "Tycker du att jag är bestämd?"
Hon tittade på mig och sa "Ja, men det vet du ju att du är."
"Jo, men alltså, bestämd av mig är jag väl inte?"
Det svarade hon inte på men det ryckte lite i mungiporna på henne...
"Alltså," fortsatte jag, "jag menar, jag är ju aldrig otrevlig mot någon, jag säger ju inget elakt om jag inte gillar någon?"
"Nej, men det behöver du ju inte heller. Det syns så väl ändå vad du tycker om folk."

Tystnad ett tag medan jag begrundade det, det är ju ingen nyhet för mig heller, jag menar, jag vet att man behöver i stort sett vara blind för att inte se vad jag tycker eller inte tycker.

"Men.. Jag menar, tvär... Tvär är jag ju inte? Jag är ganska smidig, tycker jag själv..."
"Hmm, det är ju som så, att är det något så säger du det rakt ut, jag är ju tvärtemot, jag lindar och lindar och lindar in saker som jag vill ha ut, gubben säger att när jag har någon kritik så håller jag på en halvtimme när jag lika gärna kunde ha sagt vad jag tyckte på en halv minut. Sådan är inte du."

"Nej, det är sant... Men det är ju inte som så att jag inte bryr mig om folk, jag menar, när det är någon jag bryr mig om så är jag mer finkänslig, men är det någon jag inte gillar så skiter jag i vad de tycker."
"Ja, jag vet det."
"Jag menar, jävla tvär och bestämd är jag ju inte..."
Vännen bara flinade, sedan fortsatte hon, "Om vi inte kände varandra, så är du inte en person jag skulle söka kontakt med direkt på en fest eller något sådant..."
"Nehej men jag kan ju vara trevlig om jag vill, förbannat trevlig till och med!"
"Ja, om du vill, ja. Det är också en skillnad mellan oss, du är trevlig när du är trevlig, jag är trevlig även om jag vill be folk fara åt helvete egentligen..."
"Men skulle jag stå och tokflina mot folk jag inte gillar så är jag ju inte ärlig."
"Nej, nej, nej, men jag gillar ju dig för att du är som du är!"
Lite blidkad blev jag men enveten som en terrier med pipben så sa jag "Jaha. Men jag är inte så bestämd. Inte speciellt tvär heller. Snäll är jag definitivt. Inte trevlig. Men snäll."
Då suckade vännen....
"Ja, ja, ja... Du är snäll! Förbannat snäll!"
Sedan talade vi inte mer om den saken. Det hade inte varit snällt att tjata längre, tyckte jag. (Se så smidig personlighet jag har, eller hur?)

Men sittande här idag så funderar jag vad jag vill egentligen. Jag skulle inte vilja vara en person som anses socialt trevlig i alla sammanhang. Någon som folk tycker att det är kul att slöprata med i all evighet. Eller vara en person som garvar läppen av mig när skämten är lika roliga som en gammal bortglömd sportsocka. Eller vara någon som folk oupphörligt skulle se som ett glatt sällskap att umgås med.
Så vad vill jag?
Vill jag vara en mild och bekväm personlighet som inte stöter bort folk?
Nej. Det vill jag inte heller. En del människor vill jag inte ha omkring mig. En del folk går jag inte ihop med. En del människor och sällskap förstår jag inte och vill heller inte förstå, ännu mindre ingå i deras gemenskap.
Men inte känner jag mig så bestämd. Eller tvär. För det mesta har jag ju ingen aning om vad jag vill, däremot har jag ganska klar uppfattning om vad jag vill och vem jag inte vill umgås med.
Men inte skulle jag kalla det tvär. Eller bestämd.
Mer att jag är obestämt klar över vad jag vill och vem jag vill umgås med.
Det uttrycket gillar jag bättre.
Det var väl bestämt mig? :)

fredag 13 mars 2009

"Hon är lite lik dig..."

Det som sysselsatte mina tankar mest var en kommentar som vännen sa...
"Där bor hon, vi brukar ta en fika ibland, men vi är inte jättenära..." så tystnade hon och tittade på mig, "Men jag tänker nu att ni kanske kunde bli riktigt goda vänner.. Hon är lite lik dig..."
"Jaha?"
"Hon läser mycket, massor faktiskt.."
"Jaha?" sa jag och tänkte för mig själv att det är tyvärr ingen garanti för att komma överens med människor, det finns folk som läst så mycket så att det bokstavligen sprutar citat ur dem men frågar man lite så visar det sig att de faller under kategorin "Läst men inte förstått." eller också envisas de med att läsa böcker som jag inte tycker om.
Eller också så läser jag böcker som de inte tycker om. Eller också har vi läst samma böcker och tycker så tvärtemot varandra att vi inte kan diskutera boken ens...

Eller också så är de baksidespärmsläsare och har bara en luftig uppfattning om böcker i gemen, eller också är de trendputtar som bara läser det senaste, eller också gravallvarliga läsare som inte skulle ta i en nöjesbok ens med tång och grillvante. Eller också så läser de jämt och ska diskutera vad de läst jämt. Eller också har jag läst något och de vill inte diskutera.
Möjligheterna är oändliga.

Men tillbaks till vännen.
"Ja," fortsatte hon, "hon är bestämd av sig, lite tvär mot folk som hon inte gillar."
"Precis som jag, menar du?" sa jag.
"Ja. Precis."

Härligt att höra. Jag är en bestämd och tvär person. Jag som tycker jag är mild som en vårblomma i vårens första solgass. Nu känner jag mig mer som en timmerstock.
Tvär. Och bestämd.
Men okay.
Hon har nog rätt.
Så vi får se. Tydligen har jag en liknande människa boende nära inpå mig.
Vi kan sitta i trädgården och vara tvära och bestämda mot varandra.
Det kan bli intressant.

Folk pratar...

Ja.
Nu är det så här.
Jag är en stolt friherrinna till ett torp någonstans vid en åker någonstans vid en loge någonstans vid en landsväg någonstans vid en kyrka någonstans vid en en...

Jag vet inte vad jag ska göra med det, vad det ska bli av det eller hur eller varför eller någonting egentligen.
Igår åkte jag längs vägen, fick berättelser om människorna som bodde där, lite bakgrundsbeskrivningar av folket inuti hus-skalen.
"Folk lämnar varandra i fred här" sa min vän.
Det är gott att höra.
Jag är inte mycket för granngemenskap och byalag och fester i trädgårdar med osande grillar och färgglada paraplydrinkar.
Jag är inte mycket för paraplydrinkar överhuvud taget. Det är inget rejält över det.
Jag är en rejäl kvinna. Jag vill ha min öl. Jag vill ha min whisky. Jag vill inte sitta och plocka bort små inredningsdetaljer ur det jag ska dricka och jag vill inte ha frukt eller små isbitar i mina glas.

Hm, hur kom vi in på det?
Det var ju huset med dess omnejd vi var inne på...
I alla fall, allt medan vännen pekade och berättade så kom personerna till liv, där bodde han, mannen som hade sina föräldrar på armslängds avstånd, "Han bor själv." sa vännen.
"Och där bor han.. En sommarkväll när det var strul med dåvarande mannen tog jag cykeln hit, vi drack kopiösa mängder och sedan tog vi våra cyklar och cyklade in till byn. Det var helt galet..." säger vännen och jag får en bild av henne cyklande bra beskänkt på landsvägen i en stilla sommarkväll.
"Där bor ingen. Det ska vara sommarhus men ingen kommer dit... Och där bor en familj, två barn, en hund..."

Rent bildligt känner jag till varenda granne nu, jag har skapat mig bilder av hur de är, nästan av hur de ser ut. Det ska bli intressant att se om de passar in i bilderna när jag väl ser dem på riktigt... Troligen inte...
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att hon vet så mycket om folk som alltså lämnar andra i fred, enligt egen utsago. Men det är klart. Folk pratar, det har vi alltid gjort, ända sedan vi började med grymtningar som sedan blev talord.

Och nu, när jag sitter här kan jag inte låta bli att fundera på vad de hört om mig...
Jag undrar vilken bild de har av mig och jag undrar om den bilden kommer att passa in när de väl ser mig...
Jag hoppas att jag inte passar in i mallen de byggt upp av mig, det vore förbannat tråkigt att vara så förutsägbar.

torsdag 12 mars 2009

Både upp. Och ner.

Nu är det både upp och ner samtidigt. Diesel kräktes i natt igen, så just nu vet jag inte om han kommer att bli bättre... Å andra sidan säger veterinären att det kan ta upp till två och en halv dag innan antibiotikan kickar in ordentligt, så det enda att göra nu är att vänta och se...
Definitivt ner där, alltså.

Jag skriver kontrakt i dag på stugan. Smått vimmelkantig så inser jag att nu, nu jädrar så är det dags. Tiden har kommit i kapp sig själv. Allt medan snön ligger vit här (Igen. Förbannat också..) och meteorologerna lovar ännu mer snö (Igen. Förbannat också.)
Definitivt både upp och ner där.

Asta Katt har bestämt sig för att hon också behöver gå upp i vikt. Vi ska inte tala om hur hennes svans svängde av glädje när hon upptäckte att det var kallrört smör i Diesels mat...
"Åh smör! Tänk vad gott! Åh! Jag måste äta upp allt! Allt!" såg det ut som hon tänkte.
När jag lyfte henne från Diesels matskål och ställde henne framför hennes egen mat så var jag en hemsk matte.

"Svälta en liten katt så här?" såg det ut som hon tänkte, "Inte låta mig också äta smör? Jag behöver det för att hålla min kropp i perfekt trim!"
Sedan att hon får både skinka och onaka och lite annat smått och gott för att hon just inte ska bli avundsjuk på Diesel, det ger hon katten i.
Hon har ju upptäckt smör. Det godaste som en katt kan äta. Om man ska tro henne.
Nu är hon en synnerligen liten katt med anlag för att utveckla en viss rultighet. Så jag ger henne inte smör.
Definitivt upp för henne som upptäckt smör, men samtidigt ner eftersom hon har en så otrevlig matte som gömmer smöret för henne.

onsdag 11 mars 2009

Plocka smultron under snön.

Dagens ord är "furnera". Det bryr jag mig inte om.
Låt oss titta på snö i stället.

k) i det oeg. l. bildl. uttr. plocka smultron under snön, benämning på pantlek.
Plocka smult­ron under Snön. .. Den som utsagt domen, bestämmer tillika ett visst antal smultron. – Sedan den pantskyldiga valt någon; af motsatt kön, med hvilken han vill plocka smultron, knäböja de begge .., och öfver dem hålles en duk .., under hvilken de kyssa hvarandra så många gånger, som det före­skrifna antalet smultron. SvForns. 3: 405 (1842). TILLHAGEN (o. DENCKER) SvFolklek. 2: 214 (1950).

SNÖ-DOFT. [1] 1) (†) till 1, 2, = -stoft; särsk. dels (i individuell anv.) i uttr. betecknande att icke ett snökorn fallit l. finns på marken, dels oeg. l. bildl. (jfr snö, sbst. 2 h α, γ, 3 a, e), i uttr. betecknande dels (stänk av) (snö)vitt i ngns hår l. (snö)vita hår på ngns huvud, dels avkylande (i viss begränsad utsträckning) av ngns varma förhoppningar;
jfr doft I 1, 4, 5. solen spillde sin purpurflamma.

"Jag är så ovan att ega några förhoppningar, .. att ni (dvs. väninnor- na) icke bör lägga något snödoft öfver dem." CARLÉN Köpm.2: 9 (1860)

(1) SNÖ-ELD. [skenet ansågs i ä. tid förebåda snö](numera bl. i skildring av ä. förh.) om rött (eldsliknande) ljussken på himlen (be­tingat av antingen den nedgående solens bely­sande av avlägsna molnbildningar l. snökornens gnidande mot varandra i fallande torr snö).

"Altid, då .. Snö-eld synes, är moln på samma ställe, så at då molnen gå sin kos, försvinner ock detta eld-skenet." VetAH 1752, s. 154

tisdag 10 mars 2009

Förbannat lycklig!

Den gamle vargen Lundell (och märk väl, det är en hedersbeteckning från min sida att kalla någon för varg...) sjöng en gång "Bara du gör mig lycklig" i låten "Lycklig, lycklig" (varvid det ögonblickligen slår mig att Kim Larsen och Mats Ronander också sjunger "Gör mig lycklig".
Varvid det slår mig att stora sinnen tänker liknande tankar, vilket gör mig smått lycklig så här på eftermiddagen.
För övrigt är jag förbannat lycklig just nu.
Jag är det. På riktigt.
Har kommit hem från veterinären med gammelkatten och idag vet du, idag när jag stod och väntade på en vän med en bil (som Håkan Hellström sjunger, jodå...) och vännen steg ur bilen och sa "Hej." så slog mig tanken att "Nu kanske det går åt helvete. Jag kanske inte kommer hem med någon katt mer." Så tårarna steg upp i ögonen lika snabbt som en störtskur, jag blinkade och skakade lite på huvudet och tänkte "Skärp dig för fan..."
Så det gjorde jag. Jag skärpte mig för fan.
Men ändå. En katt är en katt och en katt som är ens egen är en av de bästa vänner man kan ha.
En katt man har haft i tretton år är tretton år av orubblig vänskap. Så är det.


Men i alla fall. Vi åkte för att kolla upp Diesel igen, han har ju som sagt inte varit riktigt sig själv.
Den här gången så föreslog veterinären (som för övrigt är en ängel som kliver omkring här på jorden, det är ett mysterium att vingarna inte syns genom skjortan på henne) att vi skulle köra ett blodprov.
"Tio minuter, ungefär tar det." sa hon.
Och vi satt i väntrummet, Diesel på fönsterbrädet och vi människor på varsin stol, försökte prata om vardagliga ting, allt medan tiden segade sig fram som ett alldeles för smidigt och långdraget tuggummi.
Tio minuter kan vara en hel jävla evighet emellanåt.
Tio minuter kan kännas som det gått alldeles för snabbt också, när man hör veterinären närma sig och hinner tänka "Bara det inte är dåliga nyheter. Bara det inte är njursvikt. Bara det inte är..." Då längtar man tillbaka till tiden medan man väntade på besked.

Så kommer hon in. Och ler. Och det är som en stor sten lyfts från mina axlar, helt plötsligt skiner solen i väntrummet, och när hon säger att "Så här ska det se ut! Här ska kurvan ligga och titta, han ligger precis där, titta, vad bra!" då är jag färdig att krama om den stackars veterinären och dansa iväg med henne i korridoren.

Diesel får en cortison-spruta och en annan spruta vars namn jag inte kommer ihåg nu, när småfåglar drillar omkring mitt huvud och sjunger av glädje.
"Det här borde få igång honom!" säger hon, och tänk det tror jag med.
I alla fall. Ingen njursvikt. Alla värden i topp.
Det är bra.
Klart som fan jag är lycklig.
Och nu, när vi kom hem så åt han för kung och fosterland. Jag håller tummarna för att det ska hålla i sig. Nu vilar han ut i sängen, med huvudet på sin kudde och med en lätt aristokratisk min, ena tassen har ett rosa förband som jag snart ska ta av.
Diesel är en gammal kämparvarg han med, så katt han är.

Frestande.

En sak jag funderat på...
När folk blir förvånade, när de börjar skratta, tappar koncepterna totalt och ser förvirrade ut, har ni tänkt på att då kan man lätt se barnet i dem?
När de inte vet vad de ska säga, eller tycka, när de fingrar på hakan, drar sig i håret eller gör en grimas.
När de får se något de inte väntat sig, när de spricker upp i ett stort skratt.
Det är som den vuxne personen de är viker undan och visar hur de såg ut som barn.
Alla masker faller av och det är helt magiskt.

Och nej. Jag ska inte börja att försöka att få folk att tappa koncepterna så fort jag får en chans.
Men det är onekligen frestande.

Gnissla eller inte gnissla. Det är frågan....

Igår kunde jag höras säga...

"Under inga omständigheter vill jag ha ut min kusin (ni vet den kusinen jag har som är ett som kräkmedel på mig...) till torpet, hon är inte välkommen."
och
"Så här är det. Du är välkommen ut, kusin nr 1 och fru är välkomna ut. Men jag vill att ni ringer innan, ibland vill jag helt enkelt vara själv."

Jupp. Riktigt jobbiga saker att behöva säga, men så viktiga att säga när man börjar förstå att släkten helt plötsligt har fått för sig att det är en rekreationsanläggning man ska driva och att de är självskrivna gäster när som helst.

Ärligt talat blev jag nästan kallsvettig när min vilde far lät undslippa sig att "Det behövs nog att vi tar dän grindstolparna så att husbilen kommer in."

Det var väl ungefär då jag mindes hur det kunde vara att ha ett torp på landet... (du vet, när jag var ihop med den glade kocken som landsförvisade mig ut ur köket efter att jag hjälpt till med att fräscha upp en gryta med ett antal piri piri?)
Jag mindes helt plötsligt att folk kom farande i princip när som helst, "de hade vägarna förbi."
Man kan inte tro hur mycket folk "har vägarna förbi" sedan må vägarna ligga precis var som helst i landet.
Man kan inte heller tro hur många som inte begagnar sig av Bells uppfinning innan, eftersom de tänker att "ja, de är ju på landet så de har inget för sig."

Man kan inte tro hur många som råkar komma på förmiddagen, stanna på lunch, middag och sedan somnar i soffan för att sedan vakna nästa morgonen, bränna ut på gräsmattan, kasta huvudet bakåt och jubla "AAAAHHH, vad det är härligt på landet!" för att sedan bränna tilbaka in i stugan, väcka upp värdfolket och säga hurtigt "Hur är det, blir det något kaffe?"
Man kan inte tro det innan man upplevt det.

Ibland kändes det som om vi lika gärna kunde ha öppnat en drive-in.
Vi började tala tyst om när vi skulle till stugan. Vi tände inte ljusen på kvällen.
Vi höll andan när någon bil körde sakta utanför syrenhäcken.
Vi hade båda problem som ni förstår, för på den tiden sa varken jag eller den glada kocken ifrån.
Vi var snälla. (Ja, jag hör dig, "snäll" kan bytas ut mot "mjäkig".)
Vi ville inte säga ifrån för det skulle bli jobbigt. För oss. För dem.
Så istället log vi med stängda munnar och gick bakom vedboden och gnisslade tänder.
Vi var Egypten, de var gräshopporna och egentligen låg den största skulden hos oss, som inte vågade säga i från någon gång....

Jag tror att jag är alltjämt ganska snäll i grunden, men en skillnad finns, jag är inte längre rädd för konflikter. Konflikter är jobbiga som fan, men de måste ibland tas i nacken och svingas ut i det fria.
Jag är mer rak nu för tiden, jag vet att ingenting blir löst av att man ler med stängd mun och sedan går och gnisslar tänder bakom vedboden.
Den enda som blir glad av det är tandläkaren, och min tandläkare är glad nog i sitt nuvarande tillstånd.

Så, det snacket hade jag igår.. Visst var det jobbigt..
Men, när jag betänker alternativet som sagt... Gnissla bakom vedbon eller vara rak...
Då är valet lätt.

söndag 8 mars 2009

Var är min baksmälla?

För övrigt känner jag mig (igen) riktigt otäckt självbelåten.
Har varit ute och motionerat cykeln, snön yrde så att jag knappt såg vägen framför mig, men det gjorde mig inte ett dugg.
När jag kom hem var jag helt vit från topp till tå och överjordiskt lycklig.
Dock... Det bekräftar ju min misstanke om att motionärer inte är riktigt som de ska.
Jag får ta och lugna ner mig och gräva djupt i chipspåsen ikväll så att jag inte tar ut mig fullständigt med ett sunt leverne.
På tal om sunt leverna. Var är min baksmälla?
Någon annan måste ha fått den.
Nåväl.
Väl bekomme. Jag saknar den inte ett dugg.

På riktigt.

Och en annan sak.
Det är det som skiljer klubben och andra ställen åt.
Riktiga människor, riktiga samtal.
Folk som ser varandra i ögonen, folk som ler med både läppar och ögon.
Folk som lämnar varandra i fred om någon har en dålig kväll.
Eller frågar "Hur är det?" och genuint bryr sig.
Det är riktiga garv, av glädje, av att vara just där och just då.
Det är på riktigt.
Så ska det vara för att jag ska trivas.
På riktigt. Det är då allt händer.

Vem fan har bråttom?

.... Vilket påminner mig om en fråga jag fick igår på klubben.
En person som inte träffat mig på länge sa "Men hur är det, är du tillsammans med någon?
"Nej. Jag är ju bara fyrtiofem." sa jag.
Varvid den andra personen glodde på mig en stund och sedan sa "Så du menar, att nu är det ingen idé att satsa på någon?"
"Nej, jag menar, vem fan har bråttom?" sa jag.

För jag förstår inte det. Det kan hända att jag möter mannen i mitt liv, "det är lika trevligt varje gång," som någon humorist sade. Men det kan också hända att jag inte gör det.
Hur det än blir, jag vill att det ska komma som en total överraskning.

På tal om något annat, igår, på klubben satt vi, ett gäng av olika människor och pratade om att tro, de flesta av oss gillade inte Jehovas Vittnen, däremot Frälsningarmén stod högre i kurs.
Jag har för mig att vi sa "Vad fan ska de springa omkring och pracka på sin tro på andra för?"
Nyss ringde det på dörren. Gissa vem det var?
När man pratar om trollen så står de och skuddar av snön på farstustegen.
Obegripligt på min ära, begriper de inte att folk har en nästan laglig rätt att vara salongsaktigt bakfulla en söndagförmiddag?
Rätt tid och rätt plats verkar inte vara deras säkra sida. Man får hoppas de övar upp sig så de är med i himlen när det blir dags och inte är upptagna med att traska omkring i hus och försöka övertala motvilliga människor...

Gå vart som helst.

Igår kväll precis innan vi klev in på klubben hörde jag gässen.
De är på väg nu.
Snön föll och det var inte särskilt vårlikt i luften men jag väljer att tro att gässen vet vad de gör.

För övrigt, trevlig kväll som vanligt. Och när jag skrivit det så tänker jag att det är lite bortskämt att skriva "trevligt som vanligt." Men det är det, där nere.
När de andra bestämde sig för att dra ner till stället som jag kallar "Fem i tre" (eftersom det kvittar när du kommer dit, hela krogen (eller vad man ska kalla det) utandas alltid en viss desperat stämning, typ "Jag bryr mig inte om vem du är, var du kommer ifrån eller vart du är på väg, bara jag slipper gå ensam hem ikväll" Jag lovar, det är ett ställe som till och med Arne Anka skulle springa gallskrikande ut ifrån.) så sa jag till Fimpen att "Nu ska jag gå hem."
Fimpen säger ibland att skillnaden mellan mig och andra är att andra börjar fundera på att "Jag ska kanske gå om tio minuter, eller så..." men jag bestämmer mig blixtsnabbt och då ska jag iväg direkt.
Det har hon nog rätt i.

Fimpen och jag knallade hem genom en snöig stad, när jag satte nyckeln i låset så tänkte jag att det var definitivt rätt beslut.
En kväll på "Fem i tre" är för mig lika med att se ett skådespel med urusla aktörer.
Jag vet, jag har fördomar om det stället, men jag har inte lust med hela den där känslan att alla som är därinne söker något och det de söker vet de inte vad eller vem det är, men vem som helst kan passa in i bilden, det är lite typ som att de försöker lägga ett pussel, vilken bit som helst kan tryckas in var som helst, det spelar ingen roll.
Jag har inte tid med falska skratt, falsk gemenskap och en mentalitet som känns som att "Jag super till du blir snygg och så gör du likadant och så får vi se hur det blir."
Felet är nog helt enkelt att jag är inte ute på jakt själv.
Eller att jag hellre jagar på andra marker.
Blotta tanken på att vakna upp med någon som jag normalt sett helst inte ens skulle dela postnummer med är fullständigt motbjudande.

Å andra sidan kan jag förstå längtan efter att träffa någon speciell, det är bara det att jag har svårt att se det hända där nere.
Känslan där nere är ungefär som att folk är där för att de helt enkelt inte har någon annanstans att gå. De är inte där för att de dras till gemenskapen, eller för att det är så roligt, när jag tänker efter, så hör jag sällan någon säga med glädje att "Vi går ner till Fem i tre!"
Utan det sägs med en ton av att "Ja, vart fan ska man gå annars?"

Och jag tänker, "Gå vart som helst. Gå hem. Sätt på en bra låt. Dega i sofffan. Men kasta inte bort timmarna på att gå dit och önska att du var någon annanstans. Eller morgonen på att önska att du inte varit där."

Och det gjorde jag. Jag gick hem. Till två katter som lurvade upp sig i soffan med mig. Det var oslagbart.

lördag 7 mars 2009

Inget blir för svårt om man inte tyglar sin fantasi.

Vidare fick jag i uppgift att min del i förkvällen var att spela män med hatt och hennes kvinnor utan hatt.
Jag får ju lite problem då.
Gene Simmons tänkte jag... Har han haft någon hatt någon gång? Hans hår borde passera som hatt...
John Mellencamp. Jodå, om jag inte minns fel har han cowboyhatt på "Uh-huh". Om inte, det borde han haft.
Kinky Friedman. Hatt? Ja. Cowboyhatt? JA!
Lundell blir det inte tal om eftersom hon är allergisk.
Sedan tar det stopp.
Men man kan ju tänka sig kepsar.
Angus Young.
Rancid. Säkerligen har de haft keps någon gång.
Axl Rose. Och inte att förglömma Slash. Den mannen har en hatt som det är ett mirakel att den sitter fast när han går loss. Jag undrar om det är superlim han sätter fast den med.
Men det kan det inte vara, då skulle håret brinna upp varje gång han röker en cigg.
Så mysteriet förblir olöst med Slash och hans hatt.

U2 har säkert haft huvudbonad någon gång.
Eller sjungit om någon hatt. "Trying to throw your hat around the world." Så hette väl en låt?
Eller "The fly" kan lätt förväxlas med något flygande objekt som då genast blir en flygande hatt.
Jo, men det här ska jag nog reda ut.
Inget är för svårt om man inte tyglar sin fantasi.

Förbaskat också...

Förbaskat också!
Fimpen kommer hit för förkalas men säger att det blir inte tal om att höra Lasse Stefanz "En runda i baren", nu när jag äntligen hittat den på Youtube!
Dock är inte Plura med. Men ändå.
Den där låten sitter i skallen.
Bäst jag kör den på repeat nu så jag kan spontansjunga den hela vägen ner till klubben för Fimpen. Hon kommer att bli så glad, så glad....

Jo tack.

Och jo tack, jag sov gott i natt.
Det märks va?

För övrigt. Ni missade väl inte "Efter bröllopet"?
Super!

Ge mig!

Jag är såld.
Definitivt såld.
Såg ni igår?
Ni som vet vad jag talar om ni såg. Kanhända tänkte ni att "Nej, men för fan, det där är bara för mycket. Röda byxor? Röd skjorta? Svart kavaj? Ormskinnsboots? Hästsvans i en färg och mustach och skägg i en annan? Cowboyhatt?"

Jag bara älskar det!
Min aktning för Lasse Stefanz Olle stiger skyhögt som en raket på Cape Kennedy.
Ge mig fler män i hästsvans!
Ge mig fler män i färgglada kläder!
Ge mig fler män i cowboyhatt!
Ge mig mer färg, folk som sticker ut, folk som syns som glada vårblommor mitt i allt det här gråa, trista uniformsmodet som råder på vintrarna och ge mig män som klär sig precis hur de vill och jag lovar, jag ska dåna för varenda en, som en blyg pion ska jag blossa av glädje, som en vårbäck ska jag sjunga deras lov!
Ge mig folk överhuvudtaget som prunkar som vårtulpaner i rabatterna, färga håret precis vilken färg som helst och gå sedan ut och (som den store filosofen och levemannen Lundell sjunger) "var glad, din jävel!"
Nu röjer vi för våren, in med gråkläderna i garderoben och ut och vädra era ansikten.
Blundar ni så kanhända solen smygkikar fram för att belåtet le och sedan omgruppera sina vårstyrkor så att vi får lite sol, lite värme, lite grönska, lite tussilago som tittar fram just för att pigga upp dig nästa morgon!

För fan, Sverige behöver fler cowboyhattar, mer färgexplosioner, fler hästsvansar!
Låt oss alla ta varandra i hand (nej, jag tänker inte ens försöka tänka efter hur det skulle vara möjligt helt logiskt sett...) och gå ut och visa en gång för alla, vad än tidningarna och trenderna säger att vi är fortfarande ett folk befolkat av original och inte några jädra kopior!
Fler cowboyhattar, fler cowboyboots till folket!
Jo då!

fredag 6 mars 2009

Jamen, hurra! Och hurra igen!

Bara så att ni vet.
Jag hatade varje minut när jag var ute i dag.
Hett och innerligt avskydde jag cykeln, vägen, kylan, motvinden och hela världen i allmänhet.
Det enda som var bra var att jag ville hem fort som ögat.
Jag blängde ilsket på varje bil där bilpotatisar susade fram i sin goa värme, säkerligen lyssnande på sin favoritmusik allt medan jag slet som en grävling i motvind och kyla.
Jag blängde ilsket på andra motionärer som log ungefär som om det var deras högsta önskan att dra runt på landsvägar och cykelvägar en fredag eftermiddag.
Jag blängde nästan ihjäl uppförsbackarna på vägen hem och det kändes som att tungan hängde som en slips nedanför knäna på mig.
Jag knäade nerför trappan till källaren och lutade mig matt mot källarväggen allt medan jag funderade på om jag var klok eller inte.
"Eller inte." kom jag fram till när jag mödosamt knäade mig vidare uppför trapporna.

Nu har dock endorfinerna kickat in igen, och det känns riktigt bra.
Ännu bättre känns det att imorgon blir det ölkalas.
Ännu bättre känns det när jag tänker på de delikata småkakorna som jag köpte på bageriet imorse.
Ännu ännu bättre när jag läste Aftonbladet från igår och såg att jeansleggings var inne, ska se ut som jeans, tajta och snygga och, lyssna här mina vänner....
De har resår i midjan!
Jag är ju inte säker på hur de ser ut på riktigt, om de ser ut som riktiga tajta jeans, men, tanken svindlar.
Tänk att aldrig mer bekymra sig om blixtlås som far åt skogen med jämna mellanrum.
Knappar som försvinner.
Tänk att bara dra på sig jeansen och strutta iväg!
Jag är ju en stor fan av stretchjeans, tidigare har jag ansett dem som guds gåva till oss kvinnor, men det här, det är ju helt makalöst!
Stretch all the way!
Hurra!
Och hurra igen!

(Jodå. Det kan ju hända att de inte ser så bra ut, när jag väl ser ett par på riktigt.
Men tänk om....)

Det är därför jag gör det.

Första orden jag yttrade imorse var varken "God morgon små pälsdjur." eller "Åh, det är fint väder." utan helt sonika "Åh, fy faaan!"

Att vakna och känna att hela kroppen värker efter ett motionspass, att nästan välta sig själv ur sängen och sedan försiktigt leda upp sig som ett gammalt träd och sedan stulta på timmerstockar till ben ut i köket för att brygga kaffe är en inte helt angenäm upplevelse.

Tänkte för mig själv att de där sextio situpsen efter cykelturen definitivt var att gå till överdrift.

"Vad fan ska jag med platt mage till? Är det inte dags för mig att få knubba till mig ordentligt så här mitt i medelålderns vår? Varför vill jag mig själv så ont att jag utsätter mig för något sådant här?" tänkte jag.
Såg istället framför mig en behaglig vår och sommar där jag inköper en moped och tuffar fram i staden, till torpet.

Men så mindes jag igår.
När hela kroppen fullständigt vrålade om nåd, mitt i en av uppförsbackarna på väg hem, när jag var nästan säker på att jag inte orkade ett tramptag till...
När jag flåsade som en utsliten känguru.
Då.

Då kickade endorfinerna in.
Då var allt möjligt.
En meter till.
Och så en till.
Och hela kroppen fullständigt bytte ut sin klagosång till en jubelsång.
Det är därför jag gör det.
För de stunderna när allt känns möjligt.
En meter till. Och en till.
Jag vet. Jag är en endorfin-junkie.
Därför ska jag ut idag igen. En meter till. Och en till.

torsdag 5 mars 2009

Bara titta efter ett moln av svordomar. Det är jag...

Jag tänkte plåga mig själv lite i morse, så jag drog fram min cykeldator för att se hur många mil jag gjorde förra året.
Egentligen vill jag inte veta hur hurtig jag varit.
Speciellt inte med årets facit där jag kan skatta mig lycklig om jag hasat runt en mil sammanlagt...

Men så kände jag att det var lika bra att trycka ner mig själv riktigt ordentligt i skorna och grabbade den lilla mojängen, glodde klentroget på den när den upplyste mig om att sist när jag cyklade var det 22.1 grader Celsius.
Tydligen hade cyklat nästan en mil på en acceptabel tid, strax över en halvtimme och om jag riktigt anstränger minnet så har jag för mig att jag tyckte att det kändes tämligen skönt.
Nu stönar jag bara av blotta tanken att kasta mig på cykeln.
Att börja igen.
För jag minns hur de första veckorna är.
Hur jag praktiskt taget vacklar av cykeln som en bakfull sjöman och hur knäna brukar skaka som om de på egen hand ska börja dansa jitterbugg när som helst.
Hur ont jag brukar få i muskler som jag inte har en aning om att jag har, förrän jag upplivar dem igen så här på vårkanten.
Hur det känns som att vara en kvinnlig variant av Zeb Macahan när man kliver av cykeln, hur man går som om man fortfarande satt på sadeln.
Hur svettig jag kommer bli.
Hur jag kommer att flåsa som om jag aspirerade på att ersätta Stora Stygga Vargen i nästa Tre små grisar-film.
Hur håret kommer att ligga slätt och platt som lökskal över hela huvudet.
Hur röd jag kommer att se ut, tomater skulle skämmas om de såg mig.

Men jag måste börja nu.
Det är redan sent.
Önska mig lycka till.
Om cykeln vill och så vidare så syns vi...
Annars vet ni var jag är, på en landsväg någonstans, förbannande min slöhet under vintern.
Bara titta efter ett litet moln av svordomar som rör sig här i länet.
Det är jag.

onsdag 4 mars 2009

Jag bor där redan...

Jag ska säga precis som det är.

Igår stod jag mitt i rummet i torpet, tillsammans med vännen som bott där.
Det blev helt tyst. Tystnaden på landet är en helt annan än här i staden.
Och jag tänkte på de som bott här innan, tänkte på skomakaren med fem barn...
Alla som kom efter och eventuellt kan jag vara den sista som bor där.

Alla dessa människor, jag undrar om de stått som jag, tittat ut över åkern och bara varit i tystnaden.
Stadsmänniskorna som bott där på somrarna och som på hösten återvände till staden.
De som bodde där permanent.

Jag tänkte "Kan jag bo här?" och egentligen så visste jag att jag redan gjorde det.
När jag tittar ut mot grannhuset är det inte det jag ser, utan åkern utanför fönstret i rummet där det känns som att tiden går lite saktare, är lite eftertänksammare och hasar fram i lurviga snälla tofflor istället för med skarpa skor mot asfalten.

Och jag bor där redan.

Bättre ordval.

... Och ungefär direkt efter att jag skrivit att mina vänner inte är kloka så tänker jag att det finns bättre ordval än att skriva att de inte är kloka.
Saken är väl den, att det är just det de är.
De är kloka nog att kunna strunta i konvenanser och de är kloka nog att göra saker bara för att det är roligt och de är kloka nog att inte bry sig om hur de månde uppfattas i andras ögon.

Som den store estradören och gladgubben Eagle-Eye Cherry sjöng "Are you still having fun?"
Med vänner som dem så har man det.

"Är det vanilj i de där?"

Jag är så fruktansvärt glad över att ytterst få av mina vänner är riktigt kloka.
Igår, när vi äntrade stamkonditoriet började (sin vana trogen) min vän att fyra av ungefär hundra frågor om semlor till tjejen bakom disken.
"Hur många har ni sålt?" "Vilka går bäst?" och så vidare i all oändlighet, eftersom hon till naturen är en född frågare.
Tjejen bakom disken som är van vid oss svarade tålmodigt och sedan blev det tyst en liten stund medan vännen funderade över sitt val av småkakor.
Sedan säger vännen...

"Hör du du... Är det vanilj i de där semlorna?"
"Ja, vi tänkte göra något nytt så vi gjorde de där."
"Jaha. Det är klart, det är ju alltid roligt med något nytt."
"Jo, precis."
"Mhm... Har ni tänkt på att kanske byta ut grädden i semlorna?"
"Hmm... Nej...?"
"Jag menar, det är ju många som allergiska mot grädde..."
"Ja... Det är klart..."
"Ni kanske kunde byta ut det mot creme fraiche?"

Jag och tjejen bakom disken ekade unisont "Mot creme fraiche!?"
"Ja."
"???"
"Och lite gräslök och en sillbit! Så får ni en sillsemla! Det är nytänk om något!" strålade vännen.

tisdag 3 mars 2009

Njut för helvete!

Jag såg Amos Oz hos Skavlan, han sa att fanatiker väldigt sällan har humor.
Jag tror det med, det är ytterst sällan man ser någon med humor vara fanatisk.
Det är märkligt men det verkar gå hand i hand. Mycket fanatisk, lika lite humor som en gråsten.
Mer tolerant till livet och allt där emellan, mer humor.

Det kanske inte är helt bra att läsa kritiska böcker som avfärdar den stora massan med att kalla dem "får", men ibland kan jag inte låta bli att undra. Såg en löpsedel om Let's dance, den skrek ut "Därför visade jag min bakdel!" eller något sådant och jag kunde inte hejda mig där jag stod i kön "Och vem fan bryr sig!?" sa jag.
Ärligt, vem bryr sig? Någon? Upp med händerna så att jag kan visa er in i fårfållan direkt.

Ja. Jag vet. Jag låter lite grinig. Men ibland så undrar man... Man kan inte låta bli... Man tänker att "Ja men, är det sådant här som folk diskuterar? Är det sådant här som folk funderar över? Är det så? Egentligen?"
Jag tror inte det, inte på fullaste allvar. Det vägrar jag tro.
Hmm, det värsta är att jag ser själv att jag låter som en fanatiker, typ en sådan där som vrålar efter Seriös Kultur allt medan den inte skulle känna igen kultur om kulturen så hoppade upp och bet den i skinkan.

Det är inte så. Inte alls. Jag är mer den typen som osäkrar mina Stephen King-romaner, mina Ed McBain och all hårdrock som finns när jag stöter på en människa som talar om seriöst och seriöst.

"Säg som det är istället," tänker jag, "säg att du helt enkelt inte gillar Stephen King men kom inte och tala om för mig att det finns en mall där saker och böcker och tavlor och musik kan stängslas in, haspas in och etiketteras med "Finkultur" och ett soprum där allt du inte förstår kallas för skräp... Och var snäll och kom inte med tolkningar på böcker du läst, där du tolkar vad författaren egentligen menat, vi vet, både du och jag, eller i alla fall jag, att vad vi tolkar in i vad vi läser är vår egen personliga uppfattning. Sedan kan du prata om underströmmar och liknelser tills korna kommer hem men egentligen har du inte en bättre aning än vad jag har. Låt det vara så. Läs och njut. Lyssna och njut. Se och njut. Och sedan marsch pannkaka i säng medan du funderar på vad du upplevt. Njut för helvete!"