lördag 28 februari 2009

"Eller? Eller...."

Förbannat intressant kväll igår.
Jag såg dokumentären om Olle Ljungström och Skavlan lite senare.
Allt medan videon så snällt spelade in "Walk the line."
Tänkte för mig själv att var det någon som förstod känslan av att ha ett eget hus så var det jag. Jag har för mig att Olle sa "Något som är helt och hållet min värld." eller något liknande, vilket fick mig att fundera på om det är det jag är ute efter också.
Ett ställe som är helt och hållet min värld...
Kanske är det så.

Jag tror alla behöver sin värld, en del kan ha sin värld nära andras värld och en del behöver både en värld som delas av andra, samtidigt som de har något som är alldeles deras egen värld.
Eller stryk det, alla har nog en egen värld.
Sedan är det olika, om man känner att man behöver en helt egen värld rent materiellt sett också.
För hur jag än vrider och vänder på det, så är ett torp materiellt, eller hur?
Även om det inte är det jag är ute efter, utan mer känslan av att det är mitt och där det är mitt så styr jag och ställer bäst jag vill.

Det är två veckor kvar nu. Jag lever i en slags spänning inför det här. Vaknar på morgnarna och jag tänker på vad en vän frågade för någon vecka sedan.
Vi åkte i hennes bil och hon sa "Ja, för du ska ju inte flytta ut dit för gott?"
jag tänkte svara "Nej. Självklart inte." men kom på att jag visste inte det.
"Eller?" sa hon.
"Eller..." sa jag.

Jag har ingen aning. Det behövs inte heller. Det lär märkas. Jag tror inte att jag kommer att bosätta mig där i vår. Kanske i sommar. Eller kanske inte.
Det märks.

fredag 27 februari 2009

Utan känslovaccin går det så mycket bättre.

Eftersom jag inte är uppdaterad på dagens nyheter (det var onsdagens tidning jag läste om ni till äventyrs är nyfikna...) och därför inte har en aning om jorden har passat på att gå under så tänkte jag härmed att jag skulle ägna mig åt lite oorganiserat svammel.
Klara?
Jag har en teori nämligen...

Jag har en bekant som har en pojkvän (eller vad vi nu ska kalla det nu när man snart skall spränga femtioårsvallen med flygande hår och begynnande bakdel som försöker möta knävecken. Det kallas tyngdlagen, va?) Gubbvän? Mansvän? Mannen i mitt liv (för närvarande i alla fall?) Nå. Låt oss lämna det problemet. Gubbvän låter inte kul. Karlvän? Nej, jag ger upp.

I alla fall.
Mannen som bekanten tyckte om sa nästan aldrig att han tyckte om henne. Det vet vi ju alla att är det något vi vill höra i relationer så är det just det. Inte "Kan du göra en kopp kaffe?" eller "Ja, visst är du fin." (på direkt fråga om "Tycker du om mig, du lilla sötnusse?")
Han hade svårt med spontana kramar och överhuvudtaget kände sig kvinnan mer som en krukväxt som råkat hamna i ett hem med en tankspridd krukväxtägare. Ibland blev hon omskött, fick vissna blad omhändertagna, lite vatten och lite blomstergödning. Då blommade hon. Men mest slokade hon.

Så hon gjorde slut. Och då förstod mannen att han saknade henne i sitt liv. Helt plötsligt blev mannen trädgårdsmästarnas trädgårdsmästare. Han överöste henne med betygelser om hur mycket hon betydde. Hur han saknade henne. Hur tomt livet var. Hur dum han varit.
Det gick en tid och kvinnan ville inte riktigt tillbaka, hon visste inte om hon skulle tro att det här var sanningen.

När de pratade en kväll sa han att han hade avskärmat sig, trott att om han inte sa de här tre orden som är laddade med känsla, så skulle han inte bli sårad om det gick åt helvete.
Han trodde, att om han inte visade hur mycket hon betydde, så hade han en liten rustning på sig ifall det skulle gå åt skogen.
Han trodde också att det gick att vaccinera sig mot känslor, genom att försöka känna lite mindre än han egentligen gjorde.
Hur fel han hade...

Det är ( eller det här är vad jag tror...) helt omöjligt att försöka vaccinera sina känslor, i hopp om att känna mindre ifall allt blir till grus. Hur försiktigt man än tagit det, hur mycket man än försökt undertrycka vad man känner, när och om det går åt skogen så är känslan av förlust och sorg lika stor. Det kvittar nämligen om man tassar fram i filttofflor eller bränner fram i 120 knyck på kärlekens vingar.
Man slår i som en padda ändå.
Så är det bara.

Skillnaden (och igen, det är vad jag tror...) är att om man bränt fram i 120 knyck och tagit för sig, brett ut vingarna som en örn och seglat fram så har man inget att ångra. Då var man där. Då tog man för sig. Då var man med. Utan hjälm eller livlina eller fallskärm.
Har man däremot tassat lite försiktigt med hjälm, livlina plus cementboots så har man dels oglädjen att tänka att "Oj, om jag bara tagit ut svängarna lite till, och i alla fall vågat kännna hur det är att surfa på vindarna." plus den häpna känslan att "Men nu gick det åt skogen i alla fall. Och jag känner mig hemskt övergiven. Även om jag var så försiktig... Hur gick det till?"

Nu undrar du kanske hur det gick... Tog hon honom tillbaka?

Ja. Hon gjorde det. Och mannen har kapat alla förtöjningar i försiktighetens väg, nu överöser han henne med alla sina känslor, han pussar henne adjö på morgonen, han skriver till och med på kylskåpet (för det såg jag när jag var där häromdagen...) "Kom ihåg, I love you!"
De blomstrar bägge två, som ostyriga vilda maskrosor skiner de så här i ett grått Februari.
Och jag, jag bara ler när jag ser dem...

Allergisk tv...

Jag har en antifeministisk tv.
Igår tänkte jag se programmet om när Norman Mailer mötte fyra feminister i New York (tror jag det var...)
Hann med att se den första talaren, sedan när Germaine Greer kom upp och började prata så bestämde sig tvn för att helt sonika visa en svart ruta.
Jag har ingen aning om hur det hela utvecklade sig, om det utvecklade sig, eller om det bara blev som att se en hundgård där alla ryckte och slet och bet för att få det största köttbenet.
Det enda jag med säkerhet fortfarande vet är att jag gillar Norman Mailers böcker.


Tvn var lika stoisk imorse så kaffet intogs i köket till katternas förvåning, allt medan jag läste ikapp nyheterna.
Nu fungerar tvn igen och jag har tittat igenom tv-tablåerna så att jag inte ofrivilligt ska välja något program som får tvn att vilja bryta ihop igen. Jag tänkte försöka med "Walk the line" ikväll och hoppas att tvn inte blivit allergisk mot Johnny Cash.

torsdag 26 februari 2009

Snart kräver jag väl en musikal...

Jag har mina hemligheter...
Fimpen sa någon gång att hon aldrig visste vad hon kunde vänta sig från mig.
Jag svarade nog som så att det var en del av charmen med mig. Blygsam som jag är...

Men nu...
Nu börjar till och med jag undra lite över mig själv.
Saken är den att jag vann en Tradera-auktion. Jag gör oftast det, vinner menar jag, när jag väl är med i en auktion, ity att jag är envis som en grävling om jag verkligen vill ha något.
Ibland är andra med och bjuder och jag sitter med fingret på update-knappen som om jag vore en snabbskjutare i Vilda Västern, jag bjuder och jag bjuder över och den sista minuten är så intensiv att efter avslutad auktion är jag lika slut som om jag dansat breakdance i tjugo minuter.
Allra värst är det när jag möter en liknande auktionsbudare som är lika envis som jag.
Adrenalinet flödar och jag misstänker att det inte bara är på min sida av datorskärmen som en hel del väl valda svordomar sipprar fram.

Men sedan ibland blir jag så betänksam. Som i förra veckan...
Jag såg en så vansinnigt snygg tunika. (Fast eftersom jag är en principfast kvinna som alltid hävdat att "Tunikor tar jag inte på mig! Det är så fult"" så döpte jag om tunikan till blus rätt och slätt och så var jag av med det problemet...)

Saken är den att den var rosa. Med speglar, som jag sa till Fimpen i lördags kväll när vi svingade några bägare på klubben. Fimpen som numera alltså vet att hon inte vet vad hon kan vänta sig från mig lyfte knappt på ett ögonbryn men hon såg på mig med smått skärskådande ögon.
Det var alltså ingen reaktion att tala om, inte om man jämför med när jag avslöjade att jag har en Dolce&Gabbana hängande i garderoben.

(Ja, jag kan höra er som följt med mig ett tag. Jo. Jag har det. Ja. Jag vet. Det är mode. Jag gillar inte mode. Men jag fick den. Den är säkert inte äkta... Och jag kunde inte motstå den. Den är vit med strass-stenar och ett litet sött blixtlås som går från midjan och en bit upp. En vacker dag, när jag är smärt och smidig som en sylfid ska jag komma uttravande som en yster märr i den. Dock inte nu när jag mer känner mig som en spolformad säl. Fimpen vill att jag ska ha den på ett stort klubbkalas någon gång, men riktigt så roligt ska vi inte ha det...)


Men i alla fall. Den här rosa blusen hade ingen annan bjudit på. Ett stort mysterium för mig, men jag tänkte som så att "Så här är det att vara ett klädgeni. Folk begriper inte vad som är snyggt och inte snyggt."
Dagarna gick och jag var fortfarande den enda som begrep.
Jag tog hem den också. Utan någon huggsexa om priset.

Och idag kom den hit.
Jag öppnade och tog fram blusen ur paketet.
Den är väldigt rosa. Skir.
Full med små silverpaljetter och brodyr.
Jag älskar den.
Jag fullkomligt älskar den...
Men någonstans undrar jag för mig själv.... När ska jag ha den här?
På en klubbkväll och känna mig lika hemma som om jag gått ner till klubben i aftonklänning?
När jag går och handlar så att folk kan njuta av strålglansen av mina paljetter?
När jag har kalas hemma så att folk blir tvungna att ha solglasögon inomhus för att inte bländas av mig och mina hundratusen paljetter?

Och vad är det som händer med mig?
Jag som trodde mig veta att jag är en t-shirt och slitna jeans-människa?
Det här är ju inte det enda plagget med brodyr och paljetter som hittat hem till mig.
Redan innan bor en grå blus med kattgröna stenar i min garderob...
Plus en solnedgångsfärgad blus med brodyrer över hela blusen.
Plus en beige tunn blus med små pärlor.

Är jag på väg att bli en Broadway-människa? Kommer jag snart att kräva en musikal om mitt liv? Att själv månde få vara huvudperson?
Jag har t o m (gud hjälpe mig eller om han/hon/henom inte har tid, vilken gud som helst...)
tittat på kjolar.
Svarta snäva saker som ingen normal person kan hoppa över gärdsgårdar med.
Hjälp!

onsdag 25 februari 2009

Världens snällaste katter.

Vi var hos veterinären igår...
Först tillbringade jag tio minuter med att försöka få in Diesel i kattkorgen. Åh vad en katt kan spreta med tassar så han ser ut som en utlagd björnfäll i kroppen, åh vad en katt kan krumbukta, åla sig och i största allmänhet kämpa emot.
Jag var röd, svettig och bra frustrerad efter de tio minuterna, Diesel var även han röd, men det är ju hans normala färg, inte ett dugg svettig, däremot mäkta ilsken.

Du vet, han har ju inte ätit som han ska, men efter den wrestlingmatchen, rond ett alltså, så gick han till matskålen, kavlade upp pälsärmarna och åt.
Jag blev lite glad, mitt i frustrationen, sedan monterade jag i sär hela kattkorgen, tog nya tag och försökte ställa honom mitt i korgen och sedan få på locket.
Diesel var inte dummare än att han smet ut genom dörren medan jag låg och svor över små pluttar till plastlås i bakkanten av korgen.

Det kändes som att brottas med ålar i en tunna att få in katten, till slut fick jag också in honom, jag vet inte hur det gick till men jag tror att han helt enkelt resignerade.

Sedan färd till veterinären som bor på landet, i väntrummet var två otroligt söta små hundar som låg platta som pannkakor på golvet. Dörren öppnades och en stor gul labrador tittade in, varvid de två små pannkakorna raskt hoppade upp och bevisade att det har absolut inget att göra med storleken när det kommer till hur högt hundar kan skälla.

Samtidigt tittade veterinären ut och röt "NI KAN KOMMA IN MED KATTEN HÄR!"
eftersom ljudnivån som sagt var tämligen hög.
Så vi väntade i mottagningsrummet, Diesel kom ut och stod på britsen, fällde hår och var svettig om trampdynorna. Sökte stöd hos oss, buffade med nosen och verkade inte allt för rädd efter ett tag.

Veterinären kom in och undersökte honom, det var en lättnad när hon sa att hon inte trodde det var något allvarligt fel på honom. Han fick en antibiotikaspruta så får vi se hur det går. Blir det inte bättre inom en vecka så får jag ta kontakt igen. Vidare ska hans mat smörjas med smör, något jag testade när jag kom hem, det var mumma tydligen...
Han åt och jag log.

Antagligen har jag också världens snällaste katter, eller stryk det. Jag har världens snällaste katter. Det har veterinärerna sagt varje gång jag varit inne med dem.
Eller kanske inte att de sagt "Världens snällaste."
De har sagt "Oj, det var en snäll katt."
Och jag har fyllt i "Ja, det är världens snällaste katter jag har."
För så är det ju. För varje kattägare. Men mina är allt lite snällare ändå... ;)

Utmanad av Teolinda

Teolinda har utmanat mig. Jag blev lite sen med svaret eftersom jag flöt ut i texten och helt plötsligt fann mig själv ha skrivit en novell om mitt liv, så jag fick helt enkelt börja om...


1. Vad ville du bli när du var liten?
När jag var barn var det två saker jag ville helst av allt i livet:
Att växa upp. Och att få bestämma mina kläder själv. Eller om vi ska vara helt sanningsenliga, att bestämma det mesta själv.

2. Vad blev du?
Jag blev stor och bestämde det mesta själv. Jag avskydde matematik och geografi, så ödets ironi (som antagligen gapskrattade när han/hon/henom kom på det) såg till att jag arbetade med just de två områdena. Lustigt nog trivdes jag som som en fisk i vattnet och blev fena på hela Sveriges och Europas geografi.

3. Samlar du på något?
Oj oj oj... Är påven katolik?
Jag samlar på böcker. Musik. Stenar (alltså inte kristaller och sådant, utan sten.) Buddhor. Vänner. Skratt. Minnen.

4. Vem skulle du vilja slå på käften, alt. skicka en brevbomb till? Orsak?
Hmm. Inte brevbomb, eller slå på käften, men en muntlig käftsmäll skulle jag kunna tänka mig att ge t ex juntan i Burma, (visst, de har frigett några nu, men jag är inte nöjd), folk som försöker pådyvla andra sin egen livsstil skulle också kunna få några muntliga orrar. Enbart för att jag tror att sin egen väg finner man bäst själv, visserligen kan man få råd på vägen, men folk som försöker pådyvla en saker och ting går bort.

5. Vem skulle du vilja krama? Orsak?
Hmm... Det var svårt. Kan jag säga "ingen" utan att framstå som en helt kärlekslös person? Annars blir det ju de gamla vanliga. Katterna, min vilde far och mina vänner.

6. Hur ofta ljuger du?
Faktiskt nästan aldrig. Jag har ett helsike att komma ihåg om jag ljugit så det är lika bra att säga som det är så jag slipper stå och skämmas.

7. Vad var det bästa som hände i går?
Svängen förbi torpet igår. Tanken som slog mig "Herregud, det här är mitt! Jag har en loge! Syrener! Det är mitt!" Som en annan Garfield med lasagnan gick jag runt och bara log.

8. "Säffle...på vägen till Provence". Är det en bra slogan?
Hrm. Nej. "Säffle och en kopp kaffe," däremot.

9. Kan du jonglera med tre bollar?
Absolut inte. Jag har ingen koordinationsförmåga när det gäller bollar.

10. Vad är det godaste du har i kylskåpet just nu?
Linssoppan jag precis ställde in. Och semlorna som står så blygt och snällt och vinkar med locken så fort jag tittar in...

Och... Jag lägger till en alldeles egen fråga, vad önskade du dig mest av allt när du var barn?
Jag åt kalaspuffar när jag var barn, på baksidan fanns en tävling, där man kunde vinna en raket full med godis. Jag drömde om den där raketen, den dagen den skulle komma hem till mig, hur mina föräldrar skulle bli förvånade, hur mina vänner skulle bli helt till sig. Hur brevbäraren skulle stånka av ansträngningen. Allt det där drömde jag, trots att jag inte ens skickat in talongen och var med i tävlingen....

Utmaningen går vidare till:
Bitten
Stella Sweden
Baronessan
Cicki

tisdag 24 februari 2009

En sedelärande historia om bananen och dess inflytande på människor.

Detta inslag i banan-debatten är helt och hållet inspirerat av banan-debatten
som har sitt ursprung på Stella Swedens blogg



Tänk att bananer kan vara så missuppfattade av folk.
Det är med sorg i hjärtat och bananskal på golvet som jag skriver denna lilla hyllning till denna lilla gula vackra ört.
Jag minns min första banan, den kom med bananbåten från Bananistan.
Min vilde far, som hade tagit hyra på bananbåten (för att lära Bananierna att spela lyra) förde hem bananen i triumf.

Hela familjen samlades och andäktigt såg vi hur den gula bananen lyste upp hela vårt vardagsrum med sitt milda gula sken.
"Kan den tala?" sade min vilda mormor.
"Nej, men den kan spå väder!" sa min vilde far.
"Må dä?"
"Jo, hänger man ut en banan i vindriktning syd, vinklar den åt höger när halvmånen är precis ny, så pekar den vilket väder som komma skall. Pekar den uppåt blir det storm. Hagel och bisvärmar. Pekar den neråt så blir det tropisk hetta och djungelbjörnar vaknar ur sina reden och hoppar ner för att dansa svärmisk vals på nätterna."
"Jag tror inte det stämmer här, va?" sa min vilda kusin.
"Det vet vi inte," sa min vilde far, "betänk, detta är den första bananen i Sverige."

Vi hängde inte ut bananen i vindriktning syd, eftersom min vilda mor hävdade att hon inte var begeistrad i vare sig bisvärmar eller djungelbjörnar som dansar svärmisk vals.
Inte ens min fars protest att hon inte visste hur vackert djungelbjörnarna dansade, i 7/5te dels takt kunde beveka henne.

I stället skalade vi bananen.
Vi delade den broderligt, systerligt, allmänneligt, släktligt alla vi tolv som just då ingick i familjen. Vi sände även en bit av skalet till morbror Grottfrid som var ute på sin pilgrimsresa, en resa där han tänkte lära pingviner att säga "A!" på Nordpolen.
Han har inte kommit hem än, ibland får vi kryptiska små brev vari det står "Ännu har icke en endaste pingvin skådats. Jag ger inte upp. Tack än en gång för bananskalet!"
Vi undrar så när han ska komma hem.

Dock, raskt tillbaka till vardagsrummet som lystes upp av den gula bananen, delningen hade skett, vi satt alla med tretton bitar var, för detta var bananernas banan, lika stor som en totempåle och lika grov som en telefonväxel modell äldre.

"Ja, men då smakar vi då" sa min far och skålade med sina bitar.
Så gjordes.
Vi sa inte ett dugg på tre och en halv dag.
Vi tuggade.
Vi åt.
Vi "mmmm-ade".
Tystnaden var så total att vår vilda hund, Karo gick till veterinären för att kontrollera om han förlorat sin hörsel, han kom hem med ett recept på hårdrock, men ity att hårdrocken icke var uppfunnen så fick stackars gamle Karo gå och tro att han var döv ända tills 1973 när en gitarrgnisslande grupp fann sin väg till vårt hem.

Efter tre och en halv dag harklade sig min moster Berta, den ljuva och kepsbeprydda och sade "Hmm.."
"Jo då." nickade vi andra.

Vi har ännu, till dags dato ännu inte yttrat ytterligare ord till varandra, därmed är vi, den enda släkten som är helt och fullt sams.
Se där, nu förstår ni väl hur god, nyttig, och släktbejakande och vänbejakande den gula glada bananen är?

Ingenmanslandsbokpaketet, hmmm?

Jag missade Mystic River igår.
Jag missar ganska mycket nu för tiden på tv. Jag blir otålig av reklampauser och läser istället. Där bestämmer jag mina egna reklampauser.
Går ut på balkongen och tittar på grannhuset.
Klappar katterna.
Eller diskar.
Jag gillar att diska, märkligt nog.

Är på väg mot slutet av Kinkys Crime Club-samling. Alltid när jag har några sidor kvar av böcker jag tycker om så hör jag Lundell sjunga om när han skriver en bok och inte vill komma till slutet. "Katt i fönstret" heter låten och jag funderar på hur det känns.
Att ha skrivit en hel bok och sedan lämna karaktärerna och omgivningarna och alla sina ord till allmänheten.
Sedan vänta för att se om de förstår, eller om de förstår något som man inte alls menat, eller helt enkelt inte förstått ett dugg.
Jag skulle aldrig vilja skriva en bok. Jag skulle bli så missbelåten om folk tolkade mig helt fel, lade in andra betydelser i mina ord som jag inte tänkt skulle vara där.
Säkerligen skulle jag bli förvånad över hur en del skulle finna andra meningar i mina meningar, säkerligen skulle jag tänka "Ja... Kanske.."
Säkerligen skulle jag tänka "Men vad fan!?"
Och så skulle jag besluta mig för att varje sida skulle följa med tolkningar på hur jag menade att det skulle läsas och förstås.

Det skulle bli en förbannat tråkig bok, med pekpinnar och magisterattityd, allra helst skulle jag väl vilja sitta i en fåtölj bredvid den presumtive läsaren och flika in mina kommentarer medan läsningen skedde...
Jag kan se det framför mig, hur jag säger till bokhandeln (för jag förstår ju att jag måste begränsa utgivningen så jag hinner med) "Max en bok i veckan, får du sälja."
Sedan skulle jag cirkla som en markbunden vråk runt bokaffären, när jag såg någon handla min bok skulle jag simsalabim dyka upp bredvid kunden, ta den under armen och säga "Jaha, då kör vi då, har du läslampa bredvid fåtöljen eller ska vi inhandla en sådan?"

Väl hemma hos kunden skulle jag sitta i soffan, med en blick som en stenhård revisor som upptäckt att det är mankemang i bokföringen.
Jag skulle avläsa varje höjning på ögonbrynen, le belåtet när kunden log där det var menat, efter varje kapitel skulle jag fråga om han eller hon läst och förstått och om det var något de undrade över.
Jag tror jag till och med skulle kunna tänka mig att ta upp stickning, det skulle vara ytterligare ett trivselmoment, att jag satt där och stickade och nickade medan bladen vändes.
När boken sedan var färdigläst och allt utrett precis som jag menade och tänkte skulle jag anmoda kunden att skriva en uppsats på typ hundra sidor, som jag skulle ge nästa kund att läsa innan den fick sätta tänderna i min bok.

Egentligen kanske en läsecirkel vore det ultimata för mig och min bok. Den skulle bara säljas i grupp, där avtalet var att man åkte iväg rakt ut i skogen på några veckor. Sedan skulle vi läsa, tälja barkbåtar, laga mat över öppen eld och studera myrornas själsliv om vi fick tid över.
Hmm...
Fasen... Jag börjar gilla idén..
Jag ska nog fundera över det här, ge ut en bok och få författaren med i paketet. Plus en tur rakt ut i skogen till ingenmansland.
Ingenmanslandsbokpaket skulle jag kalla det.
Jag tänker det räcker med kanske femtio sidor, för vi kommer att ha så mycket att diskutera.
Vi måste ju hinna tälja barkbåtar också.

Gå, tid, gå.

Jag kan inte riktigt samla tankarna. Vi ska till veterinären i eftermiddag.
Gammelkatten är inte riktigt som han ska, tankarna far och flyger om vad det månde vara.
"En tand," tänker jag, "det är säkert en tand som spökar..."
Alla försök att syna honom i munnen har ovänligt avböjts, att få honom att öppna munnen är lika lätt som att få en smålänning (om vi ska börja dagen med att vara riktigt fördomsfulla) att vända ut och in på plånboken i spenderiver.
Saken är ju den, att när en katt verkar lite hängig så kan han vara väldigt dålig. Det är den tanken jag inte tycker om. Den tanken jag motar bort.
Nu vill jag bara att tiden ska gå fort som fan.
Under tiden skingrar jag tankarna med tvättstuga och bloggläsning. Kollar lite på Diesel som sitter och tvättar sig.
På Asta Katt som trycker näsan mot fönstret. Tiden får gärna gå fortare.

måndag 23 februari 2009

Utmanad av Cicki.

Cicki har utmanat mig.

Utmaningen går ut på att skriva ner fem ogoda maträtter, och sedan skicka dem vidare till fem andra bloggare för att se om de vill/vågar äta detta. Vidare ska man tala om ifall man vågar/vill äta något från utmanarens lista.

Här är Cickis maträtter som hon ogillar och mina kommentarer:
1. Blodpudding.
Jodå. Det kan jag tänka mig att äta. Jag äter det inte så ofta som jag borde.Den ska vara knaperstekt och ekologisk. Som en skosula. Gott gott i gott gott!

2.Välling.
Nej fy fan!

3.Pannkaka.
Mjaa.... Inget jag rusar till matbordet efter. Jag kan äta det men känslorna jag har för pannkakor är precis som pannkakorna själva, lite smådaskigt bleka och halvljumma. Ska jag äta pannkakor ska de vara knaperstekta. Som en skosula ungefär där också.

4.Grisfötter.
Jag kan tänka mig att leva mitt hela liv utan att veta hur det smakar.

5.Chokladpudding.
Gott! Gott! Den ska serveras så här: Först krossar man några småkakor i botten av ett högt glas, ballerinakakor fungerar bra, och krossningen ska vara lagom...
Sedan på med chokladpudding och grädde! Hurra! Gott!

Vad ogillar jag själv då?
1. Köttfärs. Det är något med konsistensen, köttfärssås, tacos, nej tac(k).
Hamburgare går när jag är hungrig som en mongolesisk tigervarg. Men helst inte.

2. Falukorv. Jag ryser vid blotta tanken. Det är konsistensen igen. Smaken. Vidrigt.

3. Strömming. Som att äta tusen små spindelben.

4. Icke-ekologisk kyckling. Bara för tanken på hur de har det.

5. Haggis. Jag tycker om får. Och magar. Men vid kombinationen fårmage går gränsen.

Sedan ska jag utmana några.
Hmm...
Jag utmanar två nya bloggare som jag tycker är läsvärda. Ni andra, har jag en känsla av har varit med redan.
Plus min vän Fimpen. Jag vet att du inte har någon blogg, men du kan skriva i kommentar?


Ika i datorn

Teolinda

Dagens låt om hjärnkontoret själv får välja.

Jag vet inte vad det säger om mig men dagens låt som jag har i hjärnkontoret är
"Sjörövarfabbe, farfars far är minsann en sjusärdeles karl!"
Sedan är det ett litet glapp i mina textkunskaper sedan fortsätter det glatt
"Tjoafaderittan lej!"

Bara dessa två rader. Och de går inte att få ur hjärnan...
Jag kan inte förstå min hjärna ibland, jag som bär på allehanda musikskatter i minnet, men när hjärnkontorsgrammofonen får välja själv så är det nästan alltid något som får mig att undra över mig själv.

Har hunnit att sjunga den för katterna, det blev två tassar minus i betyget om jag förstod det rätt. Asta Katt blev så upprörd över min intressanta (tycker jag själv) röst att hon fick göra snabbutryckning till kattlådan. Diesel lade öronen bakåt och hade jag kunnat mer av texten hade han troligen stoppat tassarna i öronen och flytt.
Ingen förstår min musikalitet. Inte ens jag själv.



Tillägg....
Oh! Jag kom på fortsättningen nu!
"Men då, vad står på, sjörövarfabbe blir blek och grå, oj då, vad står på?
Ojojoj ojojoj oj oj OJ OOOOJJJJJ!"

Kanhända jag smittat någon annan nu. Man kan ju alltid hoppas.

lördag 21 februari 2009

Jag tackar och bockar och bugar och svingar min imaginära cowboyhatt.



Bitten har gett mig två utmärkelser. Saken är ju den att jag blir omåttligt stolt och omåttligt generad när jag hör att någon uppskattar min blogg. Det är förbaskat stort att få någon annan att skratta, jag tänker som så, kan jag göra det, då jäklar är jag nöjd.
Jag skrattar en hel del själv, både åt och med mig själv och med andra, jag vet inte, det kanske märks i mitt sätt att förhålla mig till omvärlden.
Någon sa någon gång att de alltid passar på att ta ut glädjen i förskott, annars blir det ingen. Jag tycker inte riktigt så, men nog tar jag gärna ut glädje i både förskott, undertidenskott och efterskott. Dock ej i ryggskott. Det finns gränser till och med för mig.
Jag är ju av den uppfattningen att för mycket uppskattning kan ingen få. Det piggar alltid upp, det gör en glad och i största allmänhet så förljuvar det dagen. Eller kvällen. Eller natten. Eller morgonen. Eller mittimellan alla dessa tider.
När jag tittar i raden till vänster, med folk jag lagt till så är det enkelt att se att alla ska ha dem. För att ni är ni.
Mänskliga, hjärtliga, fundersamma, smågalna ibland, överkloka och helt finurligt suveränt skrivande så att människan bakom bokstäverna syns mellan raderna.
Så. It's up for grabs till er, varenda en. Ni lyser upp dataskärmen så att den får ett mänskligt sken.
(Och ja. Snart lär den dagen komma när jag har en äkta cowboyhatt att svinga. Jag tänker inte kämpa emot den dagen ett dugg. Cowboyhattar är coolt. Däremot tänker jag inte följa i min manliga ledstjärnas spår när det kommer till cigarr-rökande. Där går gränsen. Tror jag.
Är jag nästan säker på menar jag. Nästan. Jodå.)

Väldesignat skatbo, jo men visst!

Jag kom på en sak jag kan göra nu som medelåldring, något som jag inte skulle gjort medan jag fortfarande var ung och yster som en trähäst.
Jag kan nu, helt utan skrupler gå ut med soppåsen med nytvättat icke kammat hår.
Av döma av den unge konstnärgrannens blick när han fick syn på mig så skänkte jag honom mycket glädje. Det är honom väl bekommet, han kanske rentav fick inspiration till en ny tavla för jag såg ju när jag kom upp att jag såg förvillande lik ut Solstickan som fanns förr på tändstickorna.
Kanske jag rent av skulle strunta i att reda ut håret överhuvudtaget och ägna mig åt att sprida glädje i mina medmänniskors liv med den här trasselsudden till hår som lätt skulle kunna förväxlas med ett väldesignat skatbo?
Jag får fundera på det.
Välkammat hår eller skatbo.
Det är frågan, det...

Den där cowboyen från Texas...

Jag vet. Jag är helt oförbehållsam när det gäller saker och personer jag tycker om, jag vill ha det så, jag fattar inte varför man ska bara tycka lite eller tycka lagom om något när man egentligen, helt oförblommerat bara älskar det. Trots och på grund av allt det är eller den är.
Passion, mina vänner, det är det det hela handlar om.
Mycket passioner och djupa berg och höga dalar. Det är det det handlar om.
Ja.
Du ser rätt.
Det står djupa berg och höga dalar.

Igår så var jag faktiskt inte ute och rystade fötterna på någon klubb, ej heller sänkte jag en och annan öl, jag var helt stillsamt hemma.
Läste Kinky Friedman och jag blir grön av avund över hans sätt att uttala sig mellan varven.
Jag gillar den där cowboyen från Texas något så ända in i pipsvängen, jag gillar hans kärva humor, hans cynism och det där hjärtat som man ändå anar fortfarande slår och bultar med värme. Inte bara av gammal vana utan av värme.

Och vem är jag att undanhålla några godbitar från igår..
I "When the Cat's Away" händer det sig som så, en kvinna han nyligen träffat visar sig ha förbindelser med den colombianska maffian. Eventuellt så kanske maffian är ute efter att ge honom en "Colombian necktie" vilket i praktiken är att de slitsar upp strupen och drar ut tungan och låter den hänga ner över halsen.
(och satt du och åt och smaskade godis medan du läste så ber jag om ursäkt.)

Hur som haver, Kinky är inte så vansinnigt lycklig över den framtidsprognosen så han har dragit sig lite tillbaka. Helt förståeligt, eller hur?
Men så ringer hon till honom och säger att hon tror att hon älskar honom.
Kinky säger ingenting, det blir tyst och han tror att han hör henne gråta.
De lägger på och:
As I hung up, I wondered why I couldn't just meet a broad at the mailbox on the day her Visa card arrived. Why did things always have to be so melodramatick and convoluted?
"One of these days," I said to the cat, "they're going to make a life out of my movie."

Sug på den repliken... Magnifikt...

Och det kommer mer.
"I fed the cat some tuna. They say if you feed a cat tuna all the time, you'll turn the cat into a tuna addict. Makes the cat finicky and irritable. I say, "How can you tell?" My cat happens to have always been finicky and irritable and I've always been finicky and irritably and we don't need other people telling us how to run our lives."

Jag menar, vad kan jag mer än göra att buga åt Kinky Friedmans håll och svepa med min imaginära cowboyhatt och njuta av hans ord.
Man kan definitivt tillbringa kvällen i sämre sällskap.

fredag 20 februari 2009

Jag som bara ville ha choklad...

Det var ju det här med svärord.
Vissa svärord kan bara förstås om man själv varit med om dem.
När det är riktigt trångt, stressigt och folk bökar som om de vore tryffelsvin och man själv råkat ställa sig helt harmlöst på tryffeln så brukar jag säga "Fan, vad Askersundare det var här idag då..."

Ingen mer än en till här på jorden förstår vad jag menar. Ingen mer. Men nu ska jag berätta för er andra också. Och kom ihåg, ta det här med en nypa salt. Eller peppar. Eller ingefära om du nu vill det.... Jag vet att det finns trevliga Askersundare. Jag vet det. Men var var ni då? Kanske var ni klokare än jag och tog er tillflykt till hemmets lugna vrå...
Och ja, jag är medveten om att alla inte kan ha varit från Askersund. Det vore helt omöjligt att den staden skulle rymma så mycket "tramp-på-tå-människor", det inser till och med jag...

Det hände sig som så en gång att jag och exguben skulle bege oss på chokladfestival.
Jag såg fram emot det mycket! Som en sann chokladvän såg jag i andanom hur folk skulle strosa omkring, smaka en chokladbit här, lyssna på något där, allt i full och sann gemenskap.

Ja, jag vet. Jag är ett förvirrat får med jämna mellanrum. Det är bara att inse det.
Chokladfestivalen tog plats i Askersund.
Redan när vi kom på vägen insåg vi att det här kunde bli tufft. Folk som promenerade förbi oss såg målmedvetna ut. Ingen såg ut som om de hade en 70% chokladbit som de njöt av.
Vi parkerade på torget och klev ut bland tälten.
Där under tältdukarna rådde djungelns lag...
Bakom diskarna stod expediterna med samma min som om de var satta till att utfodra tigrar på en savann.
Framför diskarna cirklade otåliga chokladgottegrisar som hungriga vråkar.
Det var vassa armbågar och välplanterade skosulor för den som inte flyttade på sig illa kvickt.
Det var väldigt lätt att få för sig att majoriteten gått i wrestlingskola på fritiden och nu ämnade begagna sig av den kunskapen om de bara fick ett skäl till det.

På vissa diskar fanns smakprov i skålar, händar som grävskopor böjdes ner i skålarna och kom upp med sin last som sedan transporterades till fickor i jackor och kappor.

Jag försökte få in huvudet mellan två damer för att åtminstone få titta på pralinerna och det är första och sista gången som jag prövar på hur det är att känns att vara i en mänsklig giljotin.
Jag ryckte tillbaks huvudet och snurrade ner halsen till normalläge och försökte sedan kila in mig mellan folkmassorna. Det gick finfint.
Lugnt och tryggt som ett spädbarn vaggade jag fram och tillbaks där på ytterkanten. Jag såg inte ett dugg. Inte ett dugg mer än guben som stod på trottoaren och klentroget beskådade den mänskliga vaggan.

När jag väl kilat mig ut igen och kollat att alla organ satt kvar där de skulle begav vi oss ner till hamnen. Det fanns choklad i fler affärer och tyvärr var det samma sak där.
Folk klev på varandras fötter, ingen sa "Ursäkta!", ingen log utan allt var som en veritabel huggsexa.
Jag ville inte ens ha choklad till slut. Så trött var jag på folk till slut.
Men där, och då myntades uttrycket som lyder "Fan, vad Askersundare det var här idag då!"
Det passar utmärkt på marknader, reor, överallt där folk kommer och tränger sig, kliver på en eller sätter armbågarna i öronen på en. Eller i sidan. Eller var de nu väljer att placera sina armbågar. Som för övrigt skall vara längs med den egna kroppen. Ingen annanstans. Förutom om man dansar. Då kan man sträcka ut på dem och vifta med dem som glada tranor på Tåkern. Annars inte.

"Du beter dig som en kärring.."

Jag var inne på Lokesson och blev sittande, funderande, han har en pärla om Kvinnokunskap för nybörjare. Det är bara att klicka på länken och läsa.

Jag satt där och tänkte på skvaller. Och det var väl där jag insåg att jag är sexistisk.
Det är då själva fan att det ska ta till fyrtiofem års ålder innan jag insåg det.

Jag kom nämligen att tänka på vad jag brukar säga när jag blir riktigt förbannad på bekanta som kommer och vill skvallra.
"Du beter dig som en kärring, ta det med den det gäller!"
eller
"Det där är kärringsnack. Jag vill inte höra."

Varför just kärring, varför just kärringsnack? Varför kan jag inte säga att någon beter sig dumt utan att sätta vare sig manligt eller kvinnligt epitet på det? Varför?

För mig är urbilden av en riktig kärring någon som sitter vid sin skvallerspegel hela dagarna, någon som vet precis vad alla andra har för sig och det hon eller han inte vet det hittar de på. (En kärring kan i mina ögon vara både man eller kvinna.)

För mig är en kärring en sådan som innan symötet eller verkstadshörnan börjar titta runt för att se vem som saknas, så att hon eller han har någon att prata om.
För mig är en kärring en sådan som ler mot en ända tills man vänder ryggen till, då tar han eller hon fram kniven och sticker den i ryggen och vrider om.

Varje gång jag sagt det så vill jag bita mig i tungan. Det låter inte bra.
Det måste finnas något bättre.
Något som summerar alla dessa egenskaper och får fram precis hur en sådan människa är.
Någon som kommer på något?

tisdag 17 februari 2009

Vad man önskar och vad man får. Två skilda saker. Eller?

(Ett ord i varningens tecken. Det här är synnerligen oredigerat och skulle handla om Lundell men det blev istället om kärlek och idealbilder. Hur fan det nu gick till...)

Jag är den enda jag känner inom min bekantskapskrets som tycker om Lundell.
Jag vet. Jag har sagt det förut.
Men det är synd på ett sätt.
En del säger att han sätter kvinnor på piedestal, att han inte förstår kvinnor, att han är en mansgris och så vidare och så vidare ända in i evighet...
Pretentiös säger en del..
Då har de inte begripit ett dugg.
Säger jag.
Som tycker mig fattat en del...

Saken är, som jag ser den, att egentligen är inte frågan om man förstår sig på kvinnor eller män överhuvudtaget. Förstår man sig på människor så pass att man förstår att man inte kan förstå så förstår man bra mycket än alla andra besserwissiga vimsenissar som yrar omkring här i mänsklighetens menageri.

Förstår man så mycket som att bli kär handlar om att ge upp både förnuft, vett, sans och kalorikräkning (om man till äventyrs håller på med sådant) och kasta sig rakt ut i det okända. I det okända som innebär att se om man duger nog som man är i en annan människas ögon.
Med tvivel och rädsla och hela baletten som en kanske inte så säker livboj men ändå, de är givetvis med om man inte råkar vara en sådan person som är övertygad om att hela världen älskar en, det kallas väl att vara uppblåst av sig själv och efter vad jag förstått så är det en icke helt oangenäm känsla för individen som upplever den.
För de som råkar befinna sig i närheten är kanske upplevelsen inte helt magnifik.
Men vad vet jag? Det kanske spiller över och blir till en känsla som omfamnar allihop.
Det kan hända. Precis som det kan hända att det blir tre måndagar i en vecka.


Men i alla fall, så man kastar sig ut, rakt ut i det okända och hoppas på att landa i en fast famn. Eller mjuk famn. Eller i vart fall välkomnande. Man ger fullständigt fan i att hålla koll på allt som man normalt sett håller koll på. Eller i alla fall tycker jag att man ska göra det.
Förälskelse ska avnjutas som det rus det är. Utan förnuftiga sneglingar åt vare sig det ena eller andra hållet. Bara för att rusa av sig. Som kalvarna på vårängen, du vet.
Rädd får man givetvis vara, men inte så rädd att man låter den känslan ta överhanden.
Visst får man oroa sig att det kan gå åt helvete, men en sak vet jag, och det är det här.
Går det åt helvete men man ändå gav allt man hade, då är det inte mycket att ångra.
Jag står hellre sju gånger sju gånger i ruinerna av ett uppbrutet förhållande, där jag vet att jag gjorde vad jag kunde, vad jag ville och gav vad jag ville ge än att jag står och dunkar huvudet mot en dörrpost och säger "Men tänk om, om jag bara hade gjort si eller så."
Det fungerar inte så, livet. Man får inte en automatisk chans att gå tillbaks och göra vad man tror skulle varit rätt.
Bättre då att göra det som känns rätt på en gång. Ångra sig kan man hålla på med tills fan hämtar hem en, efterklokhet kan man vispa ner i varje maträtt man någonsin kommer att äta men som Janne Goldman säger "Efterklokhet ger vi inte mycket för."

Hellre spenderar jag min tid att fundera över hur märkligt det ändå är att det sker att man blir förälskad, kanske eventuellt kär också om det vill sig väl.
Vad är det som gör att man har sinnebilden av en mörk stilig man (okay då, med cowboyhatt om jag riktigt ska få som jag vill...) som har talets gåva, en humor som är lika sjuk som ens egen (dock inte så sjuk att den dött. Tack Oscar Wilde eller vem som sa det...), en man som läser, en man som tänker, gillar samma musik, en man som klär sig i slitna jeans, inte bryr sig om vad folk tycker, har långt hår och är allmänt överjävligt snygg...
Vad är det som gör att man istället en vacker morgon vaknar upp och inser att den man vill ha liknar Karlsson på Taket, aldrig skulle öppna en bok ens under pistolhot, att han avskyr i stort sett all musik du har, att han inte är speciellt talträngd, att han inte äger ett enda par jeans, plus att allt han är intresserad av är saker som du inte är intresserad av?
Det är väl klart att man blir mållös. Det är väl klart att hela världen snurrar, enbart just för den här mannen, som inte alls är vad man tänkt sig men ändå så mycket mer rätt än man någonsin kunde tro?
Det är självklart när man väl inser att man har egentligen ingen idé om vad man egentligen vill ha, vem man själv är, och vart man själv är på väg.


Det är det (bland annat) jag gillar med Lundell, han är förvirrad, han har frågor, han vet inte allt men han är inte rädd för att uttrycka tvivel om allting heller.

Själv är jag vid det här laget så klart förvirrat upplyst att jag skulle vilja att näste man i mitt liv skulle vara lång, mörk, cowboyhatt (eftersom det är något som jag trots min motvilja gillar)ha en vidunderlig humor, läsa samma böcker som jag som vi givetvis sedan diskuterar livligt under långa mörka vinternätter samtidigt som vi tar oss en öl och ser in i brasan på mitt torp. Han ska även vara lagom pedant (dammsugning ska vara en hobby för honom om jag får önska) en mästare i köket, samt sensuell, snäll och tycka att jag är en riktig klippa till kvinna. Han ska vara musikalisk och lära mig spela gitarr till fulländning, samt tycka att allt jag hittar på är vettigt. Han ska (och här kommer det bästa) till och med tycka att jag är odrägligt gullig när jag har PMS... Den är fin, den...

Men jag vet hur det blir jag. Jag kommer att falla för en kort man, i keps. Hans humor kommer nog att vara ganska lik min.
Böcker läser han inte, däremot kataloger. (Vad är det med män och deras kataloger egentligen?)
Han kommer att dricka vin med glädje och öl kommer han att fnysa åt.
Dammsugning kommer han att tycka är intressant på håll.
Att laga mat kommer han inte att tycka om. Däremot att äta.
Sensuell så pass att han ger mig en blomma (tills han blir upplyst om att jag inte vill ha döda snittblommor då han börjar ge mig kaktusar istället...)
Han kommer nog tyvärr att se mig precis som jag är. En klippa ibland och ett veritabelt monster när jag har PMS....
Han kommer även att ha synpunkter på när jag beter mig synnerligen fårskalligt och låta mig veta det.

Allt det här är jag säker på. Men jag är också säker på att det inte kommer att spela någon roll att han inte är som jag tänkt. Jag lär inte vara som han tänkt heller, när han sett sin favoritkvinna.
Det är jag säker på. Också.

Så egentligen, vad man önskar och vad man får. Det kan se ut som två skilda saker, men det är inte det, egentligen, eller? Bara att objektet skiftar. Till precis vad det vill. Eller vem det vill, menar jag...


Ett litet tillägg som jag såg nu när jag kom hem.
Det ska givetvis inte stå "kalorikräkning" utan kaloriräkning.
Men, till mitt försvar säger jag att hade ni hälften så många som sökte på "kalorikmaskiner" så skulle ni måhända också i blotta förskräckelsen skriva kalorikräkning....
Dock. Mysteriet kvarstår. Vad folk tänker göra med kalorikmaskinerna.
Det är skönt att ha något att fundera över på småtimmarna...

Utmanad.

Jag blev utmanad av Baronessan viskar i vinden och sicken utmaning det var:

1. Ta fram en bok som du gillar och som har minst 123 sidor.
2. Slå upp sidan 123
3. Leta efter 5:e meningen.
4. Citera de följande 3 meningarna.
5. Skicka vidare till minst en av dina bokvänner.

Raskt kastade jag mig över mina Kinky Friedman-böcker, ingenting där som sa något speciellt, Piraten var inte villig att ge sig in i leken, inte Hornby heller.
Montaigne hade både ett och annat att säga men inget som verkade förnuftigt utryckt ur sammanhanget.
Så jag vände mig till Lundell, nog hade han något att säga:

Boken är "En varg söker sin flock." där följande står att läsa:

vart vill vi komma? kan man ha barn i den här världen där barn inte längre har nån självklar betydelse? där glädjen inte har nån självklar betydelse?

Så säger Lundell, och ja, det ska vara liten bokstav.
Det är ganska bra frågor det där.

Utmaningen går vidare till:
Cicki
Ursula
Lokesson

Bara för att jag är så nyfiken på vilka böcker de kommer att välja...

måndag 16 februari 2009

Gränsen går vid sill i dill.

Alla dessa kockar som befolkar mitt liv och får mig att göra de mest besynnerliga saker...
Som idag fick någon kock i något kock-program mig att steka rödbetor och kapris till min lax.
Och dra mig ända bort i pipsvängen och tillbaks....
Vad gott det var!

All min fisk ska hädanefter ha sällskap av smörstekta rödbetor och kapris.
Förutom sill i dill. Där går gränsen.
Tror jag.
Säker kan man ju aldrig vara.
Jag lär nog prova det med.
Bara för att veta om gränsen kanske inte går där.
Heller.

Min Clint Eastwood....

Jag läste att Clint Eastwood tror att han är en cool pappa.
Det tror jag med.
Så länge han inte visar "Broarna över Madison County" för sina barn lär de tycka det.

Jag upptäckte Clint när jag var tonåring, jag såg "Mannen med Oxpiskan", "For a few dollars more", "The good, the bad, the ugly", hörde Morricones musik, Dirty Harry, jag såg allt.
Ingen kunde säga "Make my day..." som Clintan.
Ingen.
Ingen kunde kisa med ögonen så de blev som smala gevärsmynningar som kastade ut ett blått sken över den som klantat sig och fastnat med tassarna i syltburken.
Ingen sprang som han, sköt som han eller kunde mäta sig med honom.

Ibland var hans flickvänner med i filmerna, avundsjukt kunde jag begrunda varför han verkade välja våp som inte klarade av någonting medan jag själv var övertygad om att jag skulle varit tredubbelt så mycket bättre, både som flickvän och som motspelerska.
Att det var en åldersskillnad på över trettio år bekom mig inte nämnvärt. Sådana små petitesser måste man vara kvinna nog att överse med.

Så jag har alltid gillat Clint Eastwood.
Sedan så gick han och gjorde Madison County.
Jag har aldrig sett den filmen.
Jag vill inte se någon känslosam Clint Eastwood.

Min Clint Eastwood slår ner banditer och bovar med en hand och skjuter med den andra.
Min Clint Eastwood har snabba one-liners, driver sin boss till vansinne och springer som en gasell och kör bil som en biltjuv.
Min Clint Eastwood håller inte på med känslor, han tar en öl i en bar och går vidare.
Visst kan man se att han lider, men han gråter inte i sin öl, han dricker den och vandrar iväg.

Jag vet, visst har Clint rätt att visa sin ömma sida, men det går inte ihop med min ungdoms hjälte. Jag vill ha den bilden kvar.
Den skall icke ruckas av något känsloschmuckande. (Jo, det är ett ord. Det blev precis det.)
Man blir lite känslig när man har speciella favoriter, vissa saker gör man helt enkelt inte.
Som att se Madison County och sedan tampas med att få bort de bilderna ur minnet.

Det är för övrigt samma sak med Tolkien.
Jag har inte sett en enda av filmerna. Det går helt enkelt bara inte.
Mina bilder av böckerna skulle gå förlorade.
Eller Liftarens guide till galaxen.
Aldrig att jag vill se någon annans föreställningar om de böckerna.
De kan inte mäta sig med mina, jag är övertygad om det.

söndag 15 februari 2009

För övrigt.

För övrigt.
Jag slår vad om att ni tror att ni känner mig vid det här laget.
Men minns när jag outade min kärlek till cowboyhattar, jag vet att jag knockade sockorna av en del i församlingen då.

Så jag tänkte tala om vad jag gjorde i fredags.
Jag missade Let's Dance.
Och det gjorde ont.

Som tur är gick det i repris idag.
Jag sitter som klistrad.
Jag vaggar med i musiken och jag tycker att Sveriges starkaste man dansar som en gud.

Jag ser med försoning på sällskapsdans dock inte så mycket att jag kan se mig själv vagga fram över ett dansgolv som bihang till en man som har tagit på sig en skjorta som luktar malmedel och har på tok för mycket after shave.
(Jag vet. Jag drog till med det värsta scenariot jag kunde komma på i förebyggande syfte för mig själv.)
Där någonstans går gränsen.
Men man vet ju aldrig, rätt vad det är kanske jag hoppat över den och befinner mig på ett danshotell med dansskor och hela kittet.
Man vet aldrig.

Tio minuters rörande

Det var ju det här med...
Det slog mig nämligen när jag stod och gjorde sockerkakan att då duger inget annat än det gamla beprövade.
Elvisp är det inte tal om.
I min receptbok, som en gång var min mormors står det "Rör i tio minuter."
Jag skulle inte drömma om att rucka på det.
Tio minuter allt medan tankarna far fritt.

Sockerkaksformen var också min mormors.
Jag är den tredje generationen som rör i tio minuter.
Jag står där, mitt i mina tio minuters rörande och undrar vad min mor och mormor tänkte på, under sina tio minuters rörande.
Och det märkliga är att det känns inte alls som de är så långt borta.

Jag kräver mer hemliga beundrare åt alla. Hela tiden. Överallt!

För övrigt känner jag mig så där odrägligt nöjd med mig själv just nu.

Fick ingen choklad av någon hemlig beundrare igår (det är då själve fan att jag ska behöva se till att ha chokladpraliner med whisky hemma, jag menar, någon hemlig beundrare borde jag ha. Jag är min sju gammal nog för att ha det, tycker jag. Och nej, jag har ingen aning om hur det rent logiskt ska förklaras att jag tycker jag med ålderns rätt borde ha hemliga beundrare. Jag bara tycker det. Jag tycker för övrigt alla skulle ha det. Varje kvinna och varje man.)

Jag menar, tänk på det. Där går du, regnet öser ner, du har inget paraply, för liksom jag så hyser du en stark motvilja mot paraplyer så ditt hår ser ut som en våt golvmopp som torkat allt för många golv...
Med tunga steg kliver du in i din farstu, glödlampan har gått på första våningen, grannen steker strömming och du känner dig så trött.
Så dyster.
Så tung i själen.
Du släpar dig uppför trapporna och känner att du har blivit gammal. Alternativt om du är en pigg yngling så känner du dig för första gången äldre.

Och där...
Där på ditt dörrhandtag hänger en hjärtformad chokladask!
Från "En hemlig människa." står det.
Och inuti chokladasken är det bara sådant du tycker om.
Nog tusan skulle du bli glad!
Känna dig ung, yngre, yngst, håret skulle resa sig av sig självt och fluffa till sig så där perfekt som det bara kan göra normalt sett sådana dagar när du inte har någonstans att gå för att visa upp fluffet.
Kläderna sitter helt plötsligt perfekt. Solen lyser visst lite också, eller hur?

Och du öppnar dörren med ny stuns i stegen och svävar in i din lägenhet och äter choklad allt medan du undrar vem denna människa är.

Eller så sitter du i din gråa, trista lägenhet (inte för att den är det normalt sett, normalt sett är du en färgsprakande person, med väggar som exploderar av färg) men inte idag.
Inget att läsa, inget att titta på, inget att göra, ingen att prata med.
Allt är grått. Grått. Och grått.
Och så ringer telefonen, du släpar dig fram och i andanom så har du redan utskällningen till telefonförsäljaren klar i ditt sinne.
För vem skulle annars ringa?
Så du svarar, med en röst kärv som krita. "Hallå?"
och någon säger "Du är så jäkla go', hej då!"
Jag menar, det krävs en surbulle av rang för att inte le då.
Eller hur?

Ja, jädrar i det, jag blir på gott humör bara jag tänker på det.
Smyga ner en lapp till grannen och säga "Rackarns, vad du städat tvättstugan fint!"
Möjligheterna är oändliga.
Vi borde ha ett team av hemliga beundrare, en orden där vi kan ingå och sprida mer
värme och förvirring till folk.
Om folk funderade mer på att det finns någon som tycker om dem skulle kanske inte de dassiga tankarna ta så stort utrymme.
Kanske skulle vi vara fullt sysselsatta med att uppmärksamma om det finns någon som vi kan uppmärksamma lite lagom anonymt och fan vet om vi inte skulle bli gladare själv.
Ja, jäklar, jag tror det!

Och, visserligen fick jag fixa min choklad själv igår. Men jag fick en oväntad kram också.
Det var inte dumt, alls.


*suckar tungt*
Det var ju att jag var odrägligt nöjd jag skulle berätta om... Jag flöt iväg.
Som vanligt.
Men.
Jag blev inspirerad av Cicki igår,
hon skrev om att baka, så vad väntar på mig på spisen?
Jajemen, en härlig sockerkaka!
Lägg därtill ett nystädat hem och du förstår nog varför jag känner mig odrägligt nöjd...
Livet är gott, eller hur?

Åh, vad jag är nyfiken!!!

Jag vet.
Man ska inte smygkika på vad ens besökare har för sig.
Men ändå.
Det är inte utan att jag undrar vad alla som söker på kalorikmaskin ska ha den till.
Ska de bygga nya tunnlar någonstans?
Är det, månne små mullvadar som anammat den nya teknologin?
Vad ska de göra?
Ååh, vad jag är nyfiken!

lördag 14 februari 2009

Charadrevoltörerna kan vara på frammarsch!

Det är troll i maskineriet.
Så fort jag sätter mig ner, börjar läsa en blogg och det kliar i fingrarna att skriva en kommentar då ringer telefonen.
När jag ska skriva här, då ringer telefonen.
En katt kräks och den andra löper, förut ylade jag "Det är tammefan precis som på ett zoo här!"
Minus att jag inte kan gå iväg och sätta mig på apberget och kasta nötter på turisterna.

Nu har det lugnat ner sig. Märkligt...

Igår kväll ringde det på dörren, två glada tjejer stod utanför, fnittrande och ystert muntra,
"Jo, vi har fest däruppe..."
"Jaha?"
"Och vi undrar, har du ett A4, ett blankt? Vi ska leka charader!"

Givetvis hade jag det.
Vi skakade tass och presenterade oss och sedan for de iväg uppför trappan.
Jag stängde min dörr, skakad ända in i benknotorna.
Fest och charader?
Dagens tokiga ungdomar...
Är detta ett led i deras revolt mot oss gamlingar? Oss gamla punkare, proggare, synthare, gothare och allt vad vi var?

Jag ryser och vet inte vad jag ska vänta mig härnäst.
Frackmiddagar?
Talhållare som står i trappan och bugar sig?
Ja, jäklar i det....
Jag har varit allvarligt oroad över hur dagens kids ska skaka om oss, jag menar, om du har föräldrar som tillbringat en stor del av tonåren med att sticka säkerhetsnålar genom kinderna, eller varit svartmålade och vitpudrade, eller har föräldrar som stått och kramat almar så är det nog inte så lätt att komma upp med något nytt revolterande.
Trodde jag, alltså.
Men charader och fest! Det är tammefan magnifikt!
Än en gång har kidsen visat att de kan skaka om den äldre generationen!
Det finns med andra ord hopp för den kommande generationen!

Men...
Är jag för gammal för att få hänga på? Jag menar... Charader låter lite kul...

torsdag 12 februari 2009

Charles Darwin 200! En intressant människa skriver om en annan. Kan det bli bättre?

Jag brukar tjata om Desmond Morris ibland.
Han är en klok man.
Han skriver om Charles Darwin här.

En intressant människa skriver om en annan. Kan det bli bättre?
http://www.dailymail.co.uk/news/article-1101985/Two-centuries-salute-Charles-Darwin-Hero-age.html

Mänsklig tror jag att det kallas?

Igår läste jag det här hos Lokesson: Blunda och gasa på.
Och jag ilsknade till, givetvis. Det är ofrånkomligt.
Sedan började jag fundera på hur jag tänker egentligen...
Som Lokesson säger, lever man som man lär?


Jag lever ganska mycket som jag lär.
Inte för att jag är en bättre människa än någon annan, mitt samvete är lika rymligt som min garderob i vissa avseenden, men när det kommer till miljön så kan jag inte riktigt tillåta mig själv att ta ut för stora svängar.
Jag tänker på svanar, på djur, på försurade sjöar, luft som är så dålig att man måste ha munskydd, på folk som kommer efter mig när jag inte längre finns. Jag är blödig och jag mår dåligt när jag tänker på hur vi misshushållar med naturen.
För att inte nämna hur mycket det hjälper att jag är lat och komplett ointresserad av en hel del saker. Låter det konstigt? Jag ska förklara mig. Var lugn för det... För att inte tala om turen att en del saker jag tycker om också är bra, både för mig och miljön....

Jag kör inte bil, inte på grund av någon moralisk aspekt utan helt enkelt för att de flesta ställen jag ska till kan jag cykla eller gå till. Här kommer också min lathet in, eftersom jag upptäckt att om jag tar apostlahästar eller cykel så får jag samtidigt motion. Utan att tänka på det.
Men. Jag tar gärna taxi från klubben, där fredar jag mitt samvete med att varenda människa vet att man ska inte gå ensam hem sena nätter... Och jag befinner mig nog sjutton i en bil minst två gånger i veckan ändå. Så lite dubbelmoral osar det här, känner jag.

Sedan har vi miljömärkta rengöringsmedel. "Där går jag fri!" tänker jag. Jag kör miljövänligt disk- och tvättmedel, städar med såpa. Men det är ingen uppoffring, jag gillar doften av såpa och jag tycker inte om tanken att jag kör ut en massa miljöovänligt medel i vattnet när jag tvättar eller diskar. Sköljmedel använder jag inte. Dels har vi torktumlare och dels tycker jag inte om dofterna på sköljmedlen. Så det är ingen uppoffring det heller.

"Mat..." tänker jag sedan. För många år sedan, när det var som mest på tapeten med djurhållningen i Sverige och Europa gick det tv-program om hur djuren hade det. Man fick se hur grisar och kor togs av daga.
Jag vet att jag tänkte att "Klarar jag inte att se det här, så ska jag fan heller inte äta kött. Det här är verkligheten." Jag klarade av att se det men jag väljer för det mesta ekologiskt kött. För att det känns bättre.
Helst äter jag fisk, grönsaker eller tofu, bara för att det är gott. Jag väljer gärna närproducerat och ekologiskt.
Kyckling klarar jag inte av att äta. Det jag sett från kycklingfabrikerna kan jag inte förlika mig med. Så det äter jag inte. Det känns inte som en uppoffring det heller.
Ägg kör jag ekologiskt, igen, jag har tur, det finns folk som har höns i min närhet.

Jag sopsorterar. Bara för att jag inte kan med tanken på att vara ett miljösvin. Där kickar alltså mitt samvete in. Jag svär varje meter över tidningskassarna som är tunga som synden, jag sköljer plast- och plåtförpackningar och nu när man kan slänga mjukplast också så har katterna
en underbar ny leksak i plastkassen med mjukplast. Om man slänger in en leksaksråtta så är det himmelriket på jorden, allt enligt mina katter.


Flyger gör jag inte heller. Men enbart för att jag är inte någon glad turist. Jag tycker om att vara där jag är, latheten har varit ovärderlig när det kommer till att undvika att upptäcka nya ställen.
Konsumtion är jag ganska ointresserad av, där har jag hjälp av att det mesta modet som jag ser får mig att hålla med Oscar Wilde som sa något i stil med att "Enda skälet att de ändrar på modet så ofta är för att det är så förbannat fult."
Har man som jag lovat sig själv när man var liten att "När jag blir stor ska jag ha precis vad jag vill!" och sedan upptäcker att det som är trendigt vill man inte ha så är det ingen uppoffring det heller. Det gör det hela enkelt.

Samma sak med möbler och prylar. Det mesta som finns i affärerna vill jag inte ha. Det jag vill ha hittar jag på secondhand eller Tradera.
Här spelar turen in igen. Jag vill inte ha saker eller möbler så ofta.
Därför köper jag inte heller mycket.


Statusprylar har jag aldrig förstått mig på, för mig är det ointressant om någon har den senaste bilen eller senaste platt-tvn eller senaste kläderna. Det handlar ju bara om pengar. Om jag hade pengar skulle jag också kunna köpa det men det skulle inte göra mig intressantare.
Jag menar, låt oss säga att du är en otrevlig typ, du köper en Lamborghini, det enda som händer är att du är en otrevlig typ med en Lamborghini. Därmed är du fortfarande ointressant i mina ögon.

Men jag har en öm punkt. Här firar dubbelmoralen triumfer... Jag som inte behöver, köper, eller vill ha något speciellt mycket...
Det kallas träningsskor.
Visa mig ett par Reebok och jag blir som en kärlekskrank älg som fått syn på en moatjé i storskogen.
Allt vett och sans försvinner ut genom öronen.
Jag vill ha.
Jag måste ha.
Skit samma att det står ett tiotal träningsskor på parad i hatthyllan.
Skit samma att jag bara har ett par fötter.

Jag måste ha. Nu.

Mina fötter skriker "Åh, köp dem! Vi kommer att flyga fram över stock och sten!"
Jag är i det läget absolut inte intresserad av varifrån skorna kommer, vem som gjort dem eller hur långt de har färdats för att komma till affären...
Då vill jag konsumera.
Jag vill falla som en fura i skogen och bära ut skorna i triumf genom dörren och ta på mig dem och älga rakt ut i skogen i några timmar.
Och ja. Visst faller jag. Som en fura.
Älgar ut i skogen.
Materialistiskt lycklig för ett tag. Man är ju inte mer än mänsklig.

onsdag 11 februari 2009

"Och de är båda lyckliga.."

Jag vet.
Jag kommer att låta som Forrest Gump med sitt "Life is like a box of chocolate, you never know what you're gonna get" när jag säger att mail är som en chokladask, man vet aldrig vad som är i inboxen.

Fick två youtube-rekommendationer härom dagen, hjärtat hoppade till av glädje eftersom det dels var en film med Johnny Cash och Shel Silverstein.
"Hurra," ylade mitt hjärta eftersom jag totalt kapitulerat inför country-kärleken som jag tydligen har.
Såg en fin duett mellan de bägge, när de sjöng "A boy named Sue."
Sedan sjöng Shel en barnvisa, mycket fin text...

Men sedan. Det var även en film som hette "The giving tree", en saga som Silverstein har gjort, den handlar om en pojke och ett träd...

Så jag sätter mig för att se sagan om pojken och trädet. Jag visste att det skulle gå åt skogen (ursäkta vitsen...) direkt.
Pojken älskar trädet och trädet älskar pojken..
När pojken är trött sover han under dess skugga, när han vill leka så svingar han sig i grenarna, klättrar uppför stammen och de är båda lyckliga...

Men pojken växer upp och kommer inte så ofta till sitt träd längre.
Bara när han vill ha något av trädet. Som äpplen, eller grenar, eller till sist, hela trädet så att det bara blir en stubbe kvar.
Varje gång pojken fått något så är trädet lyckligt.

Det nyper till i hjärtat när jag sitter där, jag blir arg på grabben som är så egoistisk och ledsen för trädet som är så givmilt och inget får tillbaks...

I slutet kommer pojken, som nu blivit en gammal man och stubben, som är det enda som är kvar av trädet säger att "Jag har inget mer att ge. Inga äpplen. Inga grenar. Ingen stam.. Jag är ledsen, förlåt..."
Och pojken som blivit gammal säger "Jag behöver ingenting. Jag är för gammal.. Allt jag vill ha är en plats att sitta, i lugn och ro."
Och stubben puffar upp sig och säger "Kom och sitt hos mig!" och pojken som blivit gammal sätter sig där.
Och de är båda lyckliga.

Och jag, jag gråter som en grävling över tangentbordet... Givetvis. Men det är skönt att göra det med, ibland.
Det är nog en av de finaste saker jag någonsin fått i ett mail. Underbart att se, mycket att tänka över. Vad man är beredd att ge. Och ta.

tisdag 10 februari 2009

Han kan ha rätt.

Om man ska tro Diesel så är det viktigaste i världen inte att dammsuga, skriva här, eller att diska.
Det viktigaste i världen är att ta upp honom i knät och killa öron.
Han kan ha rätt.
Så jag gör det nu. Så hörs vi senare.

måndag 9 februari 2009

Arkiverat som "guld" i minneskabinettet.

... Och vidare...
(för kära Fimpen som krävde uppdateringar igår, tänk vilken krävande bekantskapskrets jag har... ;)

Vilket också påminner mig om att sist Kia var här blev jag synnerligen missbelåten när jag var tvungen att berätta muntligt allt som hänt eftersom hon inte uppdaterat sig här.
"Det är då själva fan," sa jag "att vi ska behöva träffas personligen och jag ska behöva berätta allt, när det står på bloggen!" och så blängde jag ilsket på henne som en gammal get som fått för gammalt foder allt för länge.
"Ja, jag vet..." sa hon "För själva idén med bloggen var ju att skriva för min skull."
"Ja, självklart var det så, " nickade jag energiskt "men ska vi ha det så här att vi träffas personligen så försvinner ju hela syftet. Jag är besviken på dig."
Så där fin och hjärtevarm är vår gemenskap, vi är som två gamla getter som knallat runt i hagen i åratal. Nästa gång ska jag framhålla för Kia att "Fimpen uppdaterar sig minst en gång om dagen, det borde du också göra!" och sedan är det väl bara att jag duckar och springer och tar skydd någonstans.

Men. Jag vet. Jag flyter iväg.

Jag har så otroligt svårt att beskriva lördagskvällen, du vet, man vaknar på söndagsmorgonen och har en känsla av saknad i hjärtat för att gårdagskvällen är historia.
Att beskriva klubben och dess människor är överhuvudtaget svårt, det är en blandning av folk från precis var som helst i livet, och jag vet jag har använt det här ordet redan en gång här, men det är en hjärtevarm känsla där nere.

Just bara den här känslan, att när du kliver in genom dörren så hälsar alla.
Eller att folk faktiskt ler och säger "ursäkta" om ni råkar stöta ihop.
Eller att folk pratar med folk de inte känner.
Eller att spontandans uppstår bara för att folk känner för att dansa just där och just då och ingen bryr sig.
Den känslan av att vara välkommen, vem man än är, eller var man än kommer ifrån är genuin.
Den går inte att skapa utan bara finns. Jag vet inte varför eller hur, men den är där. Alltid.

Och i lördags... Vilken kväll..
Som grabben som gick upp på scenen och drog av ett munspelssolo ihop med bandet, han fullkomligt ägde hela lokalen och när han gick av frågade någon "Men du, spelar du i något band?" och han log "Nej... Jag spelar hemma, för mig själv. Ihop med youtube och sånt..."

Och bandet... Vi fick höra en bluesversion av "Trollmors visa" bara en sådan sak. Alla ylade med som små vargar i kör, vilket visar att ingen glömmer sin barndoms sånger i första taget.
Hela kvällen gungade vi till blues, man kan definitivt ha det sämre.

Utanför föll snön, dröjande som om den inte var riktigt säker på att den ville komma ner, som den tänkte att "Nej, ett tag till hänger vi kvar här, kommer vi till marken försvinner vi förr eller senare..." När de äntligen föll, i stora flingor så kändes det som små ekorrvantar som klappade en på kinderna.
Det var en magisk kväll. En sådan kväll som jag aldrig ville skulle ta slut.
Men de gör ju det. De arkiveras under kategorin "guld" i minneskabinettet.

"Sätter de knapparna på insidan!?"

... Och jag tänkte, eftersom vi ändå gräver i mitt själsliv nu, eller det gör vi väl inte, eftersom vi nu allihop har konstaterat att jag är nästan upplyst som det så fint heter... Hrm...
Men.
En sak slog mig i lördags kväll.
Ni kanske trodde jag skojade om hur uppstressad jag var över att inte ha något att ta på mig.
Men, jag skojade inte ett jävla dugg.

Jag var så uppstressad och jag som vanligen är en sansad människa och bara hänger på mig vad jag råkar få tag på drabbades av ett svårt fall av garderobshysteri.
Jag bytte överdelar fortare än en kameleont ändrar färg.
Jag blev röd, svettig, varm, ilsken, håret blev elektriskt och vad jag än tog på mig så passade det inte.
Det kändes som alla kläder jag någonsin handlat måste ha handlats med ögonbindel.

Jag ska (bara för att jag vet att det här har skänkt en enorm glädje i bekantskapskretsen) berätta hur uppstressad jag var.
Jag drog på mig en svartvit blus i smått psykedeliskt mönster som fick mig att först tänka:
1. Nu ringer Christiania vilken sekund som helst och vill ha tillbaks sin blus.

2. "Hmm. Men kanske ändå? Om jag kavlar upp ärmarna?" varvid jag började att frenetiskt leta efter knapparna på ärmarna. De fanns inte på utsidan...
"Men vad i....? Var är knapparna!? Men? Vad? Sitter de på insidan!? Typiskt modevärlden att sätta knapparna där, herregud, det är så dumt så det inte är klokt!"



Jodå.. Så tänkte jag. Mitt arma förvirrade får... Ni förstår varför de fanns på insidan, eller hur?
Sedan provade jag en rosa top. Jättesnygg i vanliga fall på mig. Men nu såg jag ut som om jag var Barbamammas sedan länge förlorade kusin.
En svart skjorta fick mig att se ut som en begravningsentrepenör.
Jag messade Fimpen i ren desperation och hon svarade att jag skulle bara ta det lugnt och hon skulle komma.

Då slog mig (äntligen) tanken:
Vad höll jag på med?
Varför var det viktigt hur jag såg ut?
Jag skulle till klubben, där folk känner mig.
Jag skulle inte ut för att spana på ragg.

Och det var väl där insikten sjönk in.
Jag skulle ut på en stor fest, för första gången som solitär.
Något jag inte gjort på fyra år.

När jag väl insåg det så kunde jag slappna av. Jag hade premiärnerver helt enkelt.
Men jag skulle till klubben. Till mina vänner och bekanta.
Jag drog på mig det jag tänkt från första början och sedan var det lugna gatan.

... vari jag helt och fullt anammar Willies och Kinkys mantra.

Det är som så, att i några textrader ur en sång, eller ur en bok, så kan det rymmas precis allt man själv känner. Eller har tänkt men aldrig satt ord på.
Det kan vara både klokt, sarkastiskt och ibland känner jag "Ja, där satt den!"

Sista tiden, så har orden från Willie Nelson i Roadkill ekat i min hjärna vid vissa tillfällen.
"Fuck'em if they can't take a joke." säger han ett antal gånger, och ska vi vara petiga, så säger även Kinky Friedman det, och ska vi vara ännu petigare så sägs det att Bette Midler var först med det.

Om vi nu ska vara så petiga. Men det ska vi ju.
Nu, eftersom jag börjat hysa en något underlig förkärlek för män i cowboy-hattar och country så väljer jag att säga att det är Willies och Kinkys ord.


När jag är ute på stan och råkar på någon ur en försäljningspersonal som är otroligt sur och mest liknar en bandhund med för lång lina så tänker jag "Fuck'em if they can't take a joke..." och så ler jag och dränker dem i vänlighet.

Om någon är tjurig, otrevlig eller bara i största allmänhet miserabel mot mig så ler jag och dränker de i vänlighet medan jag hör Kinky säga på släpig texanska "Fuck'em if they can't take a joke..."
På klubben var det för ovanlighetens skull en människa som hade dåligt ölsinne och var rabiat ickerökare. Han fick syn på mig med min cigg och kallade mig först för idiot, sedan för dubbelidiot....
Vad gjorde jag?
Jag skrattade, klappade honom på axeln och sa "Nåväl, men någon måste ju vara det också..." och sedan gick jag.
Och i andanom hörde jag Willie säga med ett gillande smil "Fuck'em if they can't take a joke!"
Inte hade jag en aning om att detta lilla mantra skulle leda mig till vad som börjar kännas som en viss transcendental upphöjning i mitt själsliv..
Men jag lovar. Det fungerar.


Det som är mest förtjusande att se är att folk blir så förvirrade. Det får mig att le ännu mer, och nu, när jag slängde ett getöga på buddhorna som sitter och alltifrån småler till storskrattar i min lägenhet, så slår mig en tanke...
Det ser faktiskt ut precis som om de tänker samma sak.
Jag vet. Det kan uppfattas som hädiskt att säga det.
Men titta nästa gång du stöter på en Buddha.
Visst ser det ut så?
För övrigt, så tänker jag som så, att du blir inte allvetande utan att ha ett visst mått av humor för att orka med att veta så mycket.
Så jag är tämligen säker på att Buddha hade humor.
En annan sak jag är säker på är att folk som inte har humor aldrig blir allvetande, eller ens sniffar på möjligheten att det finns en massa saker de inte förstår.
De vill inte veta. För de vet. De vet precis hur det är i deras egen snäva cirkel och det är de nöjda med.

Och för övrigt, om någon till äventyrs skulle känna sig förolämpad.
Som Willie och Kinky och Bette säger:
Fuck'em if they can't take a joke.

lördag 7 februari 2009

Jag har inget att ta på mig!

Det finns (minst) en tid i varje kvinnas liv då hon står och framför garderoben och gallskriker:
JAG HAR INGET ATT TA PÅ MIG!!!!!!

Precis där är jag nu.
Om en kvart kommer Fimpen på förfest, sedan är det vidare transport ner till klubben med band (med den gudomlige gitarristen) och JAG HAR INGET ATT TA PÅ MIG!

Och vad gör jag? Jag sätter mig och skriver. Som om det skulle hjälpa.
HJÄLP!

Om vi skulle sluta jämföra oss?

En annan sak som slog mig. Och jag är så tacksam att alla mina tankar nöjer sig med att slå mig bildligt och inte bokstavligt. Tänk om de gjorde det? Vi skulle alla behöva gå med hjälm. Hela tiden.
Och en liten varning, det här är fullkomligt osorterade tankar, bara sådant jag funderat över i veckan. Tid har jag ju eftersom resten av bekantskapskretsen sover som små murmeldjur allt medan jag varit uppe och tömt kattlådan, förberett lunch och varit i största allmänhet otäckt effektiv...

Men. Det som slog mig var att när jag såg Kim Larsen, då på luciarocken, när han var fullt upptagen med att läxa upp en reporter, då när jag kände att "Ja! Så där ska jag göra också! När jag tycker att något är fel, då ska jag min själ låta folk få veta det!"

Och ingenstans jämförde jag mig med Kim, jag tänkte inte ens tanken att "Jo, det är klart Kim kan, han är ju äldre, han är rockstjärna. Jag är tonåring och försöker komma igenom skolan så fort det bara går, med allt vad det innebär av meningslösa lärare och saker som jag verkligen inte behöver veta."

(Jo, jag gick i skolan. Men jag kallar det sporadisk skolgång.
Jag inriktade mig på de ämnen som jag tyckte var intressanta. Historia, religion, tyska, svenska och engelska. Samhällskunskap till en viss del tills jag tyckte jag visste nog.
Kemi och fysik ansåg jag redan då vara helt onödigt för mig, och vet du vad? Till dags dato har ännu ingen kommit med en bunsenbrännare till mig och anmodat mig att utföra ett experiment. Så jag hade rätt. Som vanligt.
Gymnastik skydde jag som pesten, vår lärarinna hade en märklig idé...
Spring ett terränglopp men hinner du inte tillbaks inom en tjugo minuter så får du springa om.

Var logiken låg i det vet jag ännu inte. Vad jag däremot vet var att jag och några vänner brukade försvinna in i skogen och sedan inte komma tillbaks förrän timmen var slut. Så gymnastik avskydde jag. Det hindrade mig dock inte från att utöva både volleyboll och jazzdans på fritiden. Var logiken finns i det vet jag inte heller. Antagligen ligger den i att jag bestämde själv att jag skulle röra på mig.)

Och ja. Det här var världens längsta parentes. Tillbaks till Kim. Direkt.
Det enda som fanns var känslan, kan han så kan jag.
Ibland tror jag att i och med att vi växer upp så förlorar vi kanhända känslan av att vi kan, vi också.
Den finns där men nu har vi kanske tyvärr för många idéer om att vi inte duger, kanske inte klarar eller att vi helt enkelt kommer att misslyckas så ända in i helsike om vi trots allt försöker.
Vi jämför oss med andra men allt för ofta till vår egen nackdel.
Inte som när vi var unga, och vi kunde minst lika bra. Om inte bättre...
Så vi försöker inte alls, ibland.

När jag tänker på mig själv som ung så hade jag aldrig en känsla av att jag inte skulle kunna göra precis vad någon annan gjorde. Det vill säga om de gjorde något jag tyckte om.
Jag var precis lika övertygad om att jag aldrig skulle göra något som folk jag inte tyckte om gjorde.
Jag visste allt. Precis allt.
Det jag inte visste var inte värt att veta.

Nu är jag mer och mer övertygad om att det finns miljoner saker jag inte vet.
Jag ser det som något bra.
Jag har svårt för folk som vet allt nu för tiden.
Jag får ofta höra att jag frågar för mycket. Om det är något som intresserar mig, vill säga.
Intresserar det mig inte så frågar jag inte ett dyft.
Jag kan säkert uppfatttas som ohövlig eftersom jag hellre är tyst än försöker mig på vuxenprat, som jag kallar det. Vuxenprat innefattar allt som jag inte bryr mig om, hur de senaste skorna ser ut, vad den där människan sa, vilket puder som täcker mest (jag har försökt föreslå cement en gång men det blev bara en iskall tystnad. Inte min publik kan man kanske säga...)

Ja. Jag vet. Jag flöt iväg där. Igen.
Men, den där känslan av att man faktiskt kan.
Att inte ens fråga sig själv om det är möjligt utan bara göra det.
Se hur det går.
Att ge sig själv en chans. Även om det kommer att gå åt käppsvängen med både pukor och trumpeter.
Även om det inte passar andra. Bara för att man vill, för att man vet någonstans att "det här är viktigt."
Jag undrar, hur skulle det vara, om vi slutade jämföra oss?
I alla fall, jämförelser till vår egen nackdel? Mer positiva jämförelser. Mer jävlar anamma?

För övrigt, har du tänkt på, att ju äldre man blir desto mindre vågar folk säga om man ibland beter sig excentriskt?
Jag funderar just nu på att börja säga skämtsamma saker med gravallvarlig min. Det gjorde Tekla ibland. Jag minns hur jag innan jag förstod brukade skruva på mig och inte veta om jag skulle skratta eller inte. Jag såg henne länge, länge i ögonen, tills jag uppfattade glimten i hennes öga.
Då skrattade jag.
Men aldrig hon.
Jag trodde att hon brukade gå ut bakom vedboden och skratta ut för sig själv. Tänka på allt hon sagt och folks miner. Och bara garva. Fan vet om jag inte hade rätt.

... Och jag var aldrig rädd...

Det är inte utan att jag börjar (precis som om jag inte gör det hela tiden...men, men...) fundera över mig själv och mina drömmar.
I natt drömde jag att jag klippte gräsmattan i torpet.
Det var så fint! Så otroligt fint!
Och jag vaknade imorse och kände mig så otroligt nöjd.

Mer och mer, ju längre tiden går så stegras den här längtan till torpet. "Tänk, att vara själv! Helt själv! I min stuga!"
Och det är inte utan, (igen) att jag funderar på varför det är så åtråvärt. Att vara själv. Ensam.
Det är ju inte heller som så, att jag inte är själv här, i stan, visst kommer det folk och spontanringer, Kias variant gillar jag skarpt, telefonen kan ringa och hon frågar om jag har lust med en fika. "Jaa? Var är du då?" säger jag, för hon bor ju i grannstaden.
Det brukar bli tyst en liten stund och så fnissar hon "Utanför ditt hus."
"Jaha, det är inte som jag har så mycket val då, eller hur?" muttrar jag, som den tvärvigg jag är.
"Precis!" säger hon, för hon känner mig så väl att hon vet att vänner går i allmänhet före så upphetsande saker som att städa eller flossa katternas tänder.

Men det här, det kommer att bli ett annorlunda "att vara själv", så mycket vet jag. Förra sommaren, i busungarnas hus så fanns det en helt annorlunda tystnad.

På landet är det så.
Fåglarna sjunger annorlunda, tystnaden är lite mer tyst och himlen är lite mer blå, eller grå och stjärnorna glittrar lite mer.
Månen lyser lite starkare.
Man märker det mest på morgnar och kvällar.
Dagarna kan vara ganska lika i stan, men ändå inte. Men när skymningen kommer så tar den med sig en ro från jag vet inte var.

Det knakar lite i huset, det prasslar i buskarna och kisar man lite så kan man se en liten gårdstomte, gråklädd i vadmal och svarta stövlar som står och stretar med dörren till logen.
Spetsar du öronen så kan du kanske till och med höra honom svära över att gångjärnen inte är oljade.

Om morgnarna kan man se dimman över fälten, och över vattendrag, "Älvorna dansar." brukar min vilde far säga. Han berättade också, när jag var liten, att man fick aldrig, aldrig gå fram till älvorna och störa dem i dansen. Så gör man bara inte." sa min far. "Är de farliga då?" frågade jag. "Nej. Men man ska aldrig störa dem"

Likaså berättade han om skogsrået som bodde i skogen, hon var underskön och lockade med sig folk långt in i skogen, hennes rygg var urholkad, likaså bodde det knytt och oknytt lite varstans, på ängar och på fält, i gamla stenåldersgravar och i sjön bodde näcken, "Han spelar fiol, precis som jag!" Vilket i min fars öron borgade för att så jävla hemsk kunde inte näcken vara.

Trollen brukade huka bakom stenar och granar, hade vi tur när vi var ute kunde vi se svansen försvinna in bland ormbunkar och på julaftonsnatten så festade trollen i kyrkan. Det visste varenda människa. Trollen var inte elaka de heller, de var bara lite för begivna på guld och sådant som glänser. "Precis som skator," sa min far, "klättrar man upp till ett skatbo kan man hitta skatter som är otroliga."

Jag sitter här och ler, kom just att tänka på, är det från skata som vi fick ordet skatt? Jag vet, knappast troligt, men roligt ändå....

Midsommarnätterna var magiska, då var allt knytt och oknytt ute och rörde på sig, gick man till en korsväg skulle man möta mannen man skulle gifta sig med, (nej, jag gjorde aldrig det, eftersom giftermål aldrig funnits på min önskelista.) däremot vet jag att jag spanade efter både vättar och troll extra mycket de nätterna.

Det finns även ett stort klippblock utmed en av byavägarna. Det vände sig varje midsommarnatt.
Varje gång vi åkte förbi när en midsommar passerat sades det "Jaha, nu har det vänt på sig. Igen."
Nu när jag åkt förbi så har jag också sagt så. "Jaha. Nu igen!" och mina medåkande brukar titta på mig som om de inte är säkra på om jag skojar eller inte.

Mitt barndomsland var befolkat av mycket som egentligen inte finns...
Jag visste aldrig vad som skulle möta mig, där på landet. Det var ju fullt möjligt att jag skulle ränna in i gårdstomten på morgonen, eller se ett trollöra hukande bakom en sten i skogen.
Och jag minns inte att jag någonsin var rädd...
I stället fanns känslan att precis allt, allt var möjligt.
Det var en underbar känsla. Ibland känner jag den fortfarande.

fredag 6 februari 2009

Gör inte som jag gör, utan som jag säger!

Ärade folk. Och fä. (om det till äventyrs finns något sådant som lunkat in från stallet och nu sitter och hovar sig fram över tangentbordet. Eller tassar. Eller klövar. Vad ni vill.

Jag har en varning.

Ge fan i att ge er ut och cykla idag.
Det är inte en bra idé.
Det är komplett livsfarligt.

Om det till äventyrs dock är som så, att ni gillar känslan av att vara en smörklick i en het stekpanna, rusa direkt ut till cykeln och hoppa på den.
Alltså. Inte hoppa cykeln utan hoppa på den.
Jag är säker på att ni förstår skillnaden.

Ers förtroliga (det skulle vara jag, för folk som börjar titta sig omkring och undra) vill ändå säga ett varmt "Tack, tack, massor av tack till alla villaägare i staden som inte har varit ute och skyfflat sina trottoarer!"
Ni gjorde min hemresa så mycket lättare. Jag älskar alla er som istället låg och drog er tio minuter till.
Alla ni som högaktningsfullt gav fasen i snön.
Alla ni som insåg att skyffla (även om jag vet att ni måste, för så säger skyffel-lagen eller vad den nu till äventyrs heter) är lika med en komplett livsfarlig ishalka.
Alla ni som inte gjorde, utan uppsköt till senare på dagen.
Åh vad jag tycker om er!

torsdag 5 februari 2009

Besväras herrskapet av streakande ekorrar?



Produktinformationen är helt underbar, bara den: Roliga prylar

Jag älskar idén!Nu väntar jag med spänning på grävlingsboxern. (ja, alltså inte en korsning mellan grävling och boxer).......

Hurra!

Tänk, att en rad ur en blogg kan få mig att spricka upp i ett stort, stort leende...

Marcus Birro

Hurra!!!

onsdag 4 februari 2009

När bet du din tandsköterska sist?

Först...

HURRA!!!!!!!!!!!!!!
Hurra!!!!
Och ett litet HURRA!!!!!! Till!!!!!

Jag ska tillbaks till min tandläkare om ett och ½ år!!!
Hurra!!!!!

Jag kan meddela herrskapet att nu tar det ytterligare lite längre tid eftersom tandläkarna måste lägga in uppgifter till försäkringskassan.
Det är en väntan som inte direkt får en att hoppa upp och slå klackarna i taket.

Sedan sa han "Jaa, vi syns om ett och ½ år igen då."
"Vet du? Det där är det bästa som man kan höra dig säga! strålade jag, "Alltså, inget personligt, men det är helt underbart."
"Mhm. Men jag tar det personligt." muttrade han och såg så allvarlig ut som han bara orkade.
"Ja ja ja..." sa jag.

Sedan pep han ut och jag var nästan på väg ur stolen när tandsköterskan sa "Då tar vi lite fluor och lite (vad sjutton var det hon sa? Jag minns inte...) så jag fick vackert lägga mig ner igen.
Upptäckte då, (som först) att de har tv i taket numera. "DENTV" heter den och nu vet jag mer om sälar än jag någonsin vetat förut...

Vidare hann jag med att bita tandsköterskan i fingret.
Helt oplanerat och helt spontant, bara så där.
Som tur var inte speciellt hårt. Men ändå...
"Åh, herregud!" sa jag "Förlåt, det var absolut inte meningen!"
Och så började vi skratta bägge två. Hon var en sådan där härlig sköterska som när hon väl börjat skratta inte slutar i första taget.

"Det är ingen fara," sa hon, "det är sväljreflexen som går in ibland, om du bara visste hur många patienter som bitit mig."
"Ahh?" sa jag för vid det laget var hon igång med fluoren igen.
"Jodå. Det är ett farligt yrke det här." log hon.
"Ahhaa..." mumlade jag så gott det gick.
"Borde vara risktillägg!" fnittrade hon.
Då kunde ju inte jag hålla mig heller så det var nära att jag bet henne en gång till, men som tur var så hann hon undan med handen.

Väl ute, vet du vilken låt som spelade i min hjärna?
Av någon outgrundlig anledning "We're gonna party like it's 1999!" med Prince.
Om och om igen.
Sedan tog jag en sväng in till min lokala tobakshandlare,
"GOD MORGON!" tjoade han och jag tjoade tillbaka "Ja, det är verkligen en GOD morgon! Jag har varit hos tandläkaren och inga hål!!!"

Sedan, hela vägen hem så log jag antagligen som en belåten bäver som gjort ett gott dagsverke i timmerdammen..

tisdag 3 februari 2009

Tandläkare i mina tan(d)kar.

... Och tänk vad många tandläkare jag minns.
Jag minns tandläkare som hade fingrar som prinskorvar.
Jag minns tandläkaren med blå tänder.
Jag minns tandläkaren som hela tiden sa "Gapa stort, större, större."

Jag minns tandläkaren som var allas skräck, han som var så omild och mer kändes som han skulle ägnat sig åt något mer handfast i tillvaron, som att borra hål i gatan eller något.

Och jag minns också (guskelöv) tandläkaren jag har nu...
Han har en speciell sorts humor.

Missar man en tid hos honom, säg att du försovit dig...
Då kan du väckas av en telefonsignal, när du svarar yrvaket med ditt namn så är det enda du hör en tandläkarborr och sedan en vän röst som säger "Gissa vem..."

Eller, så kommer han in och sätter sig, efter att röntgenplåtar och allt är klar, sätter sig ner, ser milt bekymrad ut och suckar.
"Nej..." suckar han.
"Vaddå?" säger jag och ser milt panikslagen ut.
"Neej..." skakar han på huvudet.
"Vad!?"
"Jag är ledsen. Du har inga hål. Du får gå hem."
Sedan reser han sig, rycker på axlarna, suckar igen och går ut.

Jag gillar faktiskt min tandläkare. Skarpt.
Dock vill jag inte skämma bort honom och vara där för ofta.

Jag kräver klubbor och guldstjärnor åt tandläkarkunderna!

Ack, vilket förvirrat får jag är!
Igår kände jag mig ovanligt uppsluppen när jag vaknade, det borde ju vara ett säkert tecken på att något är fel, men funderade jag över det?
Nej då...

Satt här och läste, skulle skriva lite, tänkte jag och så började jag fundera på när jag egentligen skulle till tandläkaren...
"Torsdag..." tänkte jag. "Det var på torsdag, det vet jag bestämt."

Men något fick mig att gå och titta på det jättekäcka vykortet som tandläkaren skickat mig och hade jag varit med i en film så hade ni hört samma ljud som man hör i Psycho i dusch-scenen om ni sett mig just då när jag läste på vykortet...
Onsdag stod det!
"Åhh..." mumlade jag.
Sedan läste jag en gång till för man kan aldrig vara nog noggrann.

Jodå. Det stod onsdag. Hur jag än försökte vränga bokstäverna till torsdag nog fan stod det onsdag.
"Ojojoj..." suckade jag för mig själv.

Sedan stängde jag av datorn och suckade igen.
Det var så gardinerna fladdrade i köket.
Tänkte positivt "Men det kommer att gå så bra så."
"Självklart" sa min hjärna och passade på att spela upp tandläkaren och patienten i Little Shop of Horrors.
Funderade ett tag på varför folk väljer yrken som tandläkare.
Varför välja ett yrke som är som gjort för att frambringa rysningar vid varje party när de presenterar sig för intet ont anande medgäster?
Varför välja ett yrke som får en att tänka "Men gud, ser han att jag inte flossat?"
Varför välja ett yrke där man har att göra med kunder som hellre skulle vilja befinna sig tusen mil därifrån än i tandläkarrummet?
Varför?
Jag begriper det inte.
Varför välja ett yrke som innebär att se milt nervösa ansikten i väntrummet?
Inte får man en klubba heller efteråt när man varit duktig.
Nej då.
En tandborste.
Eller guldstjärna.
Inget att sätta tänderna i efteråt.

Ja, jag vet. Jag får vare sig tandborste eller guldstjärna nu för tiden och jag undrar varför då?
Ska inte vi vuxna premieras också?
Varför får inte vi en liten uppmuntran för att vi legat på deras britser och "Gapat STORT"?
Va?

Det är inte precis som det blir lättare med åren att gå dit. Herrejösses, nu ska man ju oroa sig för oral galvanism, tredskande visdomständer, blottade tandhalsar, implantat och fan och hans moster?
Va?
Men vad får vi?
Vi får betala och ett löfte om "Då syns vi nästa år!"
Tack för det.

Det är ungefär som att vara ett får på slaktbänken, släppas upp och sedan få höra, "Nej hörru, vi hugger huvudet av dig en annan dag."

Vi vuxna, vi borde ackompanjeras av ett karnevalståg när vi varit hos tandläkaren, när vi släpps från britsen borde de komma in, gungande och spelande på bensinfat och sjunga
"Du är klar! Du får gå hem!
Du är så jäkla duktig som kom hit!
Och vad du gapat stort! Större än ett lejon på savannen! Hurra vad du är bra! Och modig!"

Och sedan skulle de lyfta upp en på sina axlar och dansa i cha-cha-ton ut i väntrummet, betala räkningen åt en och sjunga
"Nu är vi färdiga här, nu går vi ut genom dörren där,
vi ska inte ses på ett bra tag,
nu ska vi festa i goda vänners lag,
vi ska minnas att borsta och flossa våra små tansebissingar som små ekorrar,
så att tandläkarna inte behöver använda sina borrar!"

Och utanför skulle det stå en hel flock med folk som jublar över oss, vi skulle lämpas in i en stor limousine och åka i triumftåg hem, bäras uppför trapporna, välvilligt vinkande till grannarna som skulle titta ut och säga "Hur var det? Åh, vad du är modig!"

Precis så där skulle det vara.
Eller hur?

söndag 1 februari 2009

Kan Kim så kan jag.

När vi ändå vandrar längs minnenas boulevard...
Man möter folk med andra musikaliska preferenser i livet, vilket är en ganska skön grej.

Jag minns min musiklärare, i högstadiet.
Musik var inte ett av mina favoritämnen, normalt sett, eftersom jag inte såg någon mening med att gala som en tupp i kör eller spela triangel...
Men så fick vi en dansk musiklärare.
Han såg som sin uppgift att indoktrinera oss barn med dansk musik...

Ole hette han, och han spelade Gasolin' för oss.
Dubbel-lpn "Live sådan."
Om och om igen.

Jag missade inte en lektion.
Vi lärde oss "Hva gör vi nu, lille du?" och lyckan var total när SVT sände Luciarock med Gasolin'.
Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig, men det jag såg överträffade mina vildaste förväntningar.

En reporter var utsänd för att intervjua bandet, det var inte svårt att märka att reporterns intresse av Gasolin' var lika med noll...
Kim Larsen märkte det också och ilsknade till mitt under intervjun och sa ifrån!
Och jag satt där som ett tänt ljus, de växte i mina ögon från den stunden.
Man behöver inte ta emot när folk beter sig idiotiskt.
Man kan säga ifrån.
Man bör säga ifrån.

Så det började jag också att göra. Jag sa ifrån. Att vara mitt i puberteten hjälpte ju också, då har man ju en viss fallenhet för att säga ifrån av bara farten.
Men att ha Kim Larsen som rollmodell hjälpte, kan man säga.
Tyckte jag att något var fel så sa jag ifrån.
"Kan Kim så kan jag!" tänkte jag...
Jag sa ifrån i skolan.
Jag sa ifrån hemma.
Jag sa ifrån bland kompisar.
Och jag gillade det.

Ytterligare några år, längre fram så väntade proggen och punken.
De sa också ifrån.

Kiss - Parasite (live 1975)

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag läste Cickis desígnblogg om musik igår.

Hon nämnde Alice Cooper, Stones och Kiss och en hel del andra gamla rävar...
Och jag minns, när jag var tio eller elva år....

Min första skiva, var en Abba-skiva, den som följde därefter var en skiva med Dr Hook, "Bankrupt" som kan vara en av världens roligaste skivor, fast just då förmådde jag inte uppfatta humorn i låtar som "Levitate" där en sjunger att han ska lära den andre att levitera, "Lyft en fot!" säger han och den andre säger "Ja, det var lätt." "Sedan, lyft den andra!" säger den första sångaren. "Okay. Enkelt." säger den andre.

Och då skriker den första "NO NO NO, don't put your other foot down!"

Eller i slutet när de konstaterar att de varit i skivstudion "the whole damn day, what is this? Ben Hur?"
Lägg därtill en massa vildsint skrattande, felspelande och gott humör, det är en skön cocktail innan de enbart hängav sig åt smetiga ballader som kan få mig att gnissla tänder vilken dag som helst. Men... Cooky and Lila är en jättefin smetig låt som fortfarande får mig att le...



Men.

Vi flyter från ämnet som så ofta förr.
Jag var alltså fast i en "middlestream-musik-värld."

En dag gick jag in i den andra skivaffären (det här var på den tiden när det fanns skivaffärer) och bläddrade planlöst bland skivorna.

En skiva fångade mitt intresse, "Hotter than hell" stod det, och grabbarna på den var sminkade, en som en katt, en som en rymdvarelse och en med stjärna för ögat och en såg riktigt otäck ut.
Allihop hade skojigt burrigt svart hår och platåskor som räckte från här och till månen.
Bilderna var intressanta och jag undrade för mig själv om jag inte skulle köpa den...

Visst gjorde jag det.
Hem till flickrummet, på med skivan på grammofonen och jag lovar dig...
"Got to choose" fann jag helt okay.

Men...

Sedan...

Sedan när "Parasite" dånade ut genom högtalarna.

Gitarrerna. Trummorna. Sången.

Jag var fast.

Och jag minns fortfarande vad jag tänkte...

"Är det så här det kan låta!?"
Där och då inleddes en livslång kärlek till rock, metal och män med lagom skrovliga röster.
Precis då. I mitt flickrum när jag var tio år.

Jag glömmer det aldrig.

Och för hugade människor. Jag kan inte låta bli...

Som du ser, där uppe är de.

Live.
1975.

Det låter precis lika bra nu. Som då.
Det är kärlek, det.