lördag 31 januari 2009

Jag dricker inte mjölk längre, jag.

Det är mycket möjligt att jag är vansinnigt lättroad, men ack så jag har smilat här för mig själv...

Dagens ord var "råpa"
[sv. dial. råpa, nära besläktat med sv. dial. räpa o. nov. dial. räpa, ruka, samt RAPA, v. l][0] ruka
men det var det här som fick mig att gå vidare:
Ko-råpa...
(se RUKA, sbst.¹ 1 b); i ssgn KO-RÅPA.
som betyder:
liten hög av kreatursspillning, (ko)mocka; äv. bildl., om svår l. obehaglig situation.
Lind 1749, Önskligt vore att jag kunde komma ur denna – rukan

Jag gick vidare på kor, som jag för övrigt anser är fascinerande djur.
Varvid jag hittade:

KO-TODDY. (vard. o. skämts.) mjölk

Jag älskar det! Jag har aldrig hört det förut, men härmed så dricker jag icke mjölk,
nej, jag dricker ko-toddy!

Del två. Är glädje och lycka samma sak? Vari det allvetande numret ger sin syn på saken...

Vet du vad jag gjorde?
Jag har läst alla era kommentarer och jag måste bara säga i förbifarten, att det kan mycket väl vara som så, att ni är de klokaste och roligaste bloggare som finns i cyberrymden.
Det är fasen så roligt att höra andras funderingar och andras sätt att tänka och jag har nog blivit lite klokare om vad jag tror att glädje och lycka är, och vad skillnaderna är, likaså likheterna.

Men!
Jag kunde ju inte slå mig till ro med det.
Jag var ju tvungen att testa det där numret jag pratade om, dit man (enligt utsago) ska kunna fråga precis vad man vill, och få svar!

Så, det har jag gjort nu här ikväll, med en kopp grönt te i näven skickade jag följande sms:
Är lycka och glädje samma sak?

Jag fick som svar:
Glädje är form av lycka. Glädje skapas när något eller någon har gjort individer på bra humör.
Lycka framkommer när någon eller något har lyckats nå det mål som är uppsatt.
De har väldigt lika innebörder men skiljer sig detaljrikt från fall till fall.

Visst tusan funderar jag nu på om jag håller med eller mot. Men mest är jag barnsligt förtjust i att det äntligen finns en service där jag kan fråga precis vad som helst när som helst, det är som att ha en ordbok i mobilen. Hurra!
Nästa fråga lär bli vad Axl Rose egentligen tänkte på när han skaffade Bo Derek-frisyr....

fredag 30 januari 2009

Är glädje och lycka samma sak?

Jo.. Jag är här fortfarande.
Jag kom just på en sak nämligen...
Stod och rökte på balkongen och tänkte att kanske är helgerna det som känns mest annorlunda som solitär varelse.
Lite den där känslan "Vad ska jag hitta på nu?" och det är en både märklig och löftesrik känsla.
Svår att förklara men kanske du förstår ändå.

Så tänkte jag i alla fall och sedan tänkte jag vidare, en del skriver saker de är glada över, en bra idé, och jag tänkte skulle jag skriva skulle jag vara glad över middagen som står i ugnen (korv och pommes frites... Jag vet. Inte nyttigt, men jag längtade efter det så ända in i bomben när jag var i affären.)
Sedan tittade jag på lampan jag hittade på en secondhand, lila och rosa står den i min bokhylla och skiner på två små katter, en lila och en gräddvit spräcklig.
Dem är jag glad över också, ett fynd från Tradera...

Jag tänkte på hur glad jag är över torpet, det är en sällsam lyckokänsla, som att ha en skatt alldeles för sig själv, något som glimrar löftesrikt längre fram...

Och sedan kom jag att tänka på det här...
Är lycka och glädje samma sak?
Och jag vet inte... Jag funderar fortfarande. Om det är samma sak, eller glädjen övergår i lycka eller om lyckan övergår i glädje?
Eller kan man känna glädje utan att känna lycka?
Lycka utan glädje kan man nog inte känna. Det är jag nästan övertygad om.
Hmm... Jag funderar fortfarande... Går de alltid hand i hand, eller kan de komma var för sig, den där lyckan och den där glädjen som vi nog alla vill ha?

Nej... Jag vet inte. Jag tror inte heller att jag blir klokare ju mer jag funderar över det...
Men någon annan kanske vet. Kanske det där numret man kan ringa och fråga precis vad som helst, som det är reklam för på tv?
Kanske de vet?
Eller kanske du vet?

Jag tackar och bockar :)







Jag är stolt som en tupp (hm, det är fasen vad djurliknelser det är på min blogg...)jag fick den här utmärkelsen av Cickis desígnblogg !

Jag ska också ge den till sju andra, som jag tycker är något i hästväg (förlåt, jag kan inte låta bli... djurliknelser tycks vara något som jag brinner för...)och nu menar jag något i hästväg i positiv bemärkelse alltså...


Men, jag har ju mina fasta bloggar som jag ständigt läser och återkommer till, de har blivit en vana, liksom kaffet på morgonen och te på kvällen. De har jag redan premierat och talat om att jag uppskattar så jag sitter här nu, och funderar på vem jag ska premiera den här gången.


En ny favorit har jag fått:

Och de andra, de återkommer jag till och fyller på här vartefter.

Vidare, så ska man: (och här klipper jag och klistrar direkt från Cickis blogg, för ska jag förklara hur det går till så kommer inte någon att begripa vad jag menar ändå. Jag känner mig själv.)

Här kommer litet förhållningsorder för utmärkelsen:
*Vinnaren sätter loggan på sin blogg.
*Länka till personen som utmärkelsen kom från.
*Nominera minst sju andra kreativa bloggar
*Länka till dessa bloggar i din blogg
*Lämna ett meddelande till personerna på deras blogg.


Och nu kommer uppdateringen. Ursäkta att det dröjt, men vid det här laget vet ni väl hur jag är. Uppskjutandets drottning, det är jag det..

Den andre som jag vill nominera och har tänkt nominera i en vecka ungefär,
är givetvis :
Mad World
Jag vete sjutton var Bitten får sin inspiration från, men hon är en kreativ skrivare, alltid något att läsa och fundera över. Suveränt!

Resten återkommer jag till senare!

En räv-och-rönnbärsblogg..

I morse sjöng småfåglarna så högt och så glatt att jag på allvar börjar tro på våren.
Det kvillrades i varje buske, i tallarna kvittrades det som om det var "allsång i tallen" och varenda småfågel var med och sjöng.
Ekorren som jag brukar beundra när han svingar sig fram i träden lyste dock med sin frånvaro.

Och det är en grå dag, ytterligare en i raden, kan man säga...

Härom dagen surfade jag lite lagom planlöst och läste en hel del jag normalt sett inte brukar läsa. Jag ramlade in på sidor som ägnade ofantligt mycket tid åt att kritisera hur andra bär sig åt, som talade om hur de borde vara och som rent generellt visade upp alla tecken på att vara magsura.
Och jag log.
Jo, jag gjorde det. För jag tänkte på Tage Danielssons ord, de där han beskriver hur "jag" och hur "du" är.
Jag har för mig att det står "Jag kritiserar. Du skäller som en galning." och så vidare.
Lite som att inte se grandet i sina egna ögon men bjälken i grannens, om du förstår hur jag menar?

Tänkte på de bloggar jag brukar läsa, visst kan folk vara ilskna där med, men det är ytterst få gånger jag läst att någon haft synpunkter på hur andra ska vara och bete sig.
Det är sådana bloggar jag dras till. Folk med humör och humor.
Folk som känner sig själva och verkar tycka ganska bra om både sig själva, planeten och medmänniskorna. Folk som har fördrag med andra. Och med sig själva.

Sedan tänkte jag på en av mina kusiner... Jag har väldigt svårt för henne, hon har en attityd som är väldigt lik räven i den där fabeln, du vet "surt sa räven om rönnbären."
Hon är en människa som går in och tar över, och kör över.
Ytterst få saker passar henne, om någon annan gjort något så finner hon alltid något att kritisera.
Min far, som kan vara världens snällaste, har fördrag med henne.
Hon kommer hem till honom och kan helt sonika säga "Usch, vilken hemsk matta!" och så går hon hem till sig och återvänder med en matta som passar bättre. I hennes ögon.
Min far säger ingenting utan han låter henne hållas.
"Jag bryr mig inte." säger han när jag frågar "Men, varför? Det är ju ditt hem, du ska ha de saker du tycker om!"

Jag kan helt enkelt inte med henne. Det skiljer inte så mycket i år på oss, men vi är olika som natt och dag. Hon betraktar mig med misstro, jag tror att jag passar nog inte in i hennes mall om hur en medelålders kvinna ska vara. Antagligen ska man inte hänga på klubbar i den här åldern, man ska inte gå ut på helger och träffa folk och svinga en bägare, nej, man ska sitta hemma framför tvn och dricka vin som man köpt på en stormarknad i Tyskland. Man håller sig hemma och man uppför sig efter sin ålder. Punkt slut.
Det är inget fel i att leva som hon gör, det jag reagerar mot är hennes sätt att inte tolerera andra sätt att leva. Jag känner ju att jag själv blir intolerant mot henne. Det är inte något jag tycker om att känna i mig, men så är det.
Man ska antagligen heller inte välja att klä sig i gamla band-tröjor, slitna jeans och gymnastikskor, man ska troligen färga håret så fort det börjar skimra lite i grått och antagligen ska man tillbringa sin tid med att uppfostra barnbarnen till att göra precis som man vill.
Man ska inte skratta högt en sen januaridag på stormarknaden och man ska inte heller välja ett liv som solitär utan bita ihop och anpassa sig.
Jag ser på henne, och ser en person med många "måsten" och "skan" och "borde", jag borde för min del kanske tycka synd om henne, men du vet, jag är inte bättre människa än att jag måste säga att jag är förbannat trött på henne.
Jag undviker min kusin som om jag levde på medeltiden och hon var pesten personifierad

Nu hade hon fått höra om stugan... Och det var inte bra. Det begriper vem som helst.
Det var för långt, elen skulle bli för dyr, det var en galen idé och jag vet inte allt...
Givetvis har hon inte sagt ett ord direkt till mig.
Det kan vara det som retar mig också, när vi träffas ler hon och är så trevlig, men leendet kommer aldrig till hennes ögon. Det är ett leende som enbart går ut på att sträcka på några muskler. Det är ett leende som lika gärna kunde vara en grimas.
Jag ler aldrig mot henne, jag säger inget till henne heller, för min far, som man nog kan kalla konflikträdd har bett mig att inte säga till henne.
"Ni ska inte bråka..." säger han. Och jag säger "Jag skulle inte bråka med henne, utan bara säga vad jag tycker om henne och hennes sätt att prata bakom ryggen." "Men det är så onödigt. Vi vet ju hur hon är.. Bry dig inte om henne. Hon är ju lite..." och så skakar han på huvudet.
Och jag säger att, "Okay.. Jag säger inget. För din skull."

Så, hittills behandlar jag henne som luft. Dålig luft. Jag ler inte. Jag svarar på tilltal men det är i stort sett allt. Jag kan dock inte låta bli att lyfta på ett ögonbryn och jag misstänker att jag ser ganska sarkastisk ut så fort jag ser henne. En blick kan ju säga mer än tusen ord.
Egentligen borde jag kanske säga till henne, egentligen borde jag nog det...
Men jag vet inte. Att undvika henne fungerar också ganska bra.
För stunden i alla fall.

Sedan kan man i och för sig fundera över vad det skulle leda till att prata med henne. Vi pratar inte samma språk och vi betraktar varandra med en viss misstro, kan man lugnt säga.
Jag undrar om det skulle bli bättre. Jag vet inte...
Men det är ju det här med släkt och vänner, jag måste nog tänka på det, att vänner väljer vi själva, släkt är något vi får.

Och, det är ju själva fan. Här sitter jag och orerar om rävar och rönnbär och har lyckats att själv göra en räv-och-rönnbärs-blogg.
Nåväl. Det får vara så. För nu.

onsdag 28 januari 2009

Äntligen, blåljus!

Ahem...
Nu har jag (äntligen!) varit med om en sak jag aldrig varit med om tidigare i mitt hela långa liv!
För, du vet, det är ju som så, att ju äldre man blir, desto färre blir tillfällena när man känner "Oj, det här var första gången!"

Men nu.
Nu har jag varit med om att en polisbil drar på blåljusen för min skull.
För lilla mig!
Tänk!
Att det skulle ta ända tills jag fyllde fyrtiofem? Men bättre sent än aldrig...

Nu var jag inte helt själv.
Äldsta vännen och jag var ute och utrymde deras hus, jag fick (och ja, jag vet, det här måste vara otroligt intressant för precis varenda människa på hela planeten...) två krattor, en spade, en ogräshyvel (du vet, en sån där som ser ut som en osthyvel på stör), tackade nej till en skottkärra, tackade ja till tre otroligt söta himmelsblå krukor som jag tänker ha antingen lavendel eller något annat som doftar så där gott att allt man vill göra är att sitta med huvudet i växtligheten tills hösten kommer.

Men i alla fall....
Vi hade bråttom där i från, (vilket vi alla vet är det säkraste sättet att se till att saker tar dubbelt så lång tid, eller hur?) och vi kommer där på landsvägen, cirka en kilometer utanför staden och där är det tvärstopp.

En lastbil med bred last ska försöka ta sig fram på motsatta sidan och vi hamnar i en bilkö som sakta men säkert byggs upp till en verkligt lång och maffig kö, nästan så maffig så att en stockholmare nog skulle känt sig som hemma.

Äldsta vännen drog av bilen och vi satt och småpratade, polackerna i bilarna framför vände och tog en annan väg, men vi satt kvar.
Till slut kom lastbilen med den breda lasten tuffande förbi oss, bilarna lite längre fram åkte och vännen vred på nyckeln.
"Tchicka tchicka tchick!" sa bilen.
"Va?" sa vi
Äldsta vännen vred om en gång till.
"Tchicka... Tchiiicka.. Tchii...." sa motorn.
"Men vad fan!?" skrek äldsta vännen och jag skrek "Lugn, bara lugn!" eftersom jag tänkte på hennes hjärta som har opererats några gånger vid det här laget. Hon vred om igen, nu mumlade motorn förtroligt "Tchicka..Tchicsssh..."
Under tiden åkte bilarna bakom oss förbi.

Det blev tomt på landsvägen. Vännen vred om nyckeln igen men nu ville motorn inte ens viska till oss längre.
Full fart på mobilerna, vi använde alla livlinor som finns skulle man kunna säga.
Fick slutligen tag på en bekant som befann sig i stan, det enda problemet var att han inte hittar i vår stad så äldsta vännens mor fick höra ett rytande i telefonen som gick ut på att "Hoppa i kläderna, ut i skjulet, leta reda på spännband och gör det NU!"
Sedan ringde en bilmek som äldsta vännen känner och sa att han var på väg.
Så äldsta vännen ringde raskt och avstyrde bekanten, röt åt sin mor att hoppa ur kläderna och glömma allt och sedan gjorde vi så som alla gör, när bilen står still och vägrar.
Vi tog en sväng runt bilen, tittade in på motorn, drog i några sladdar och svor lite lagom medan vi bestämde att skjuta bort bilen från vägen.

Bara för att muntra upp oss så sa jag "Men vad härligt det här är! Nu får vi tid att träffas lite längre!"
Äldsta vännen bara morrade.
Vinden blåste kallt som fan och när vi står där, helt fridsamt så får vi syn på en polisbil längre bort, på väg mot oss.

Och då, kära folk och fä...
Då hände det!
Polisbilen fick syn på oss och drog på blåljusen och gasade!
Jag pep av förtjusning "Oooh, här kommer polisen! Och de har blåljusen på! För oss!"
Äldsta vännen var inte tagen som jag "Jo, jag ser det..." sa hon.
Men jag, som läser McBain som andra byter strumpor var i sjunde himlen.
Tänk, blåljus, gasande, härligt, härligt!

Polisbilen stannade och jag log antagligen som en glad iller när poliskvinnorna steg ut och sa (ja, gissa vad de sa? Just det. "Hur var det här då?" Är det inte underbart? Precis som i böckernas värld. Eller på film!)
"Jo," sa jag, vi stod här och väntade på en bred lastbil... Det blev bilkö och ingen kom någonstans. Sedan när lastbilen kommit så startade alla sina bilar och åkte. Utom vi. Som inte kom någonstans."
"Just det." sa äldsta vännen.
Vi fick hjälp av dem att dra bilen bort till en ladugårdsplan, sedan vinkade jag glatt till poliserna och skuttade in i bilen och kvittrade antagligen som en glad kanariefågel "Tänk, blåljus, för oss, för vår skull!"

Äldsta vännen bara skakade på huvudet. Hon förstår inte att riktigt uppskatta sådana här första gången-saker tror jag.
Men det gör jag!

tisdag 27 januari 2009

Prosit!

Hrm...
Jag antar att det är ett tecken på lyhördhet när jag kan höra grannen nysa.
Helt automatiskt skrek jag "Prosit!"

Nu fattas det bara att han skriker "Tack!" tillbaks.

Käringen i mig vill hem....

Suck.
Nu är det officiell käringvarning på mig... Jag visste att den här dagen skulle komma.
Men inte så snart....

Det var som så, att uppeldad av de lila skorna som jag införskaffat till ett hemskans bra pris, så vaknade jag yster som en tvållöddrig häst imorse, i mitt huvud hörde jag "Ut i skogen ska vi gå!" blandat med "Ett, två, ett, två!" (den senare vilket vi alla vet är elefantmarschen ur Djungelboken, eller hur?)

Så, löddrande av entusiasm läste jag mina vanliga bloggar (man måste ju hejda sig lite...) och sedan hoppade jag i mina gamla skor, ryckte till mig joggingbyxorna som nästan hickade av förvåning, krängde mig in i min svarta täckjacka, som är så ful, så ful så att tallarna nästan tittar åt ett annat håll när jag kommer studsande genom skogen.

Sa några förmanande ord till katterna, speciellt till Asta Katt som verkligen är inne på hälso-trenden och försöker äta upp mina stackars Aloe Vera-plantor så fort hon kan..

Sedan...
Ut på trottoaren, rask marsch (Ett, två, ett två!) och sedan skulle jag snedda över gatan.
Jag tog ett steg och gled lika behagfullt som en full svan med det första steget, saktade ner och tog ett steg till, mer liknande en åldrig sköldpadda, långsamt och slirigt....

"Oj, det är halt!" tänkte jag men inte ger jag upp så lätt.
Långsamt kasande över gatan som en bakfull igelkott kom jag upp på den andra trottoaren.
Där vill jag lova att det var ännu halare.
Tog ett ömt grepp om en lyktstolpe och drog mig upp ett steg och sedan några till.
Jag var som en smörklick i en het stekpanna.
Jag försökte ta ett steg och benen gled som om jag egentligen ville gå ner i spagat utanför grannens hus...

Till och med jag inser när jag är slagen.
Jag vände om, långsamt och försiktigt, ett och ett halvt varv hann jag med innan jag slutat snurra, och så började reträtten.
Det sluttar lite neråt, så ett steg blev igen ett försök till spontan spagat.
Som tur var har grannen häck. Ja, alltså, en häck som står ute.
Jag menar, grannen har en trädgårdshäck.

Det är första gången och förhoppningsvis sista som jag med nävarna fulla av häckgrenar försöker ta mig fram i tillvaron...
Steget från trottoaren till gatan var lika spännande som vilket fallskärmshopp som helst.
Sedan kanade jag, (full svan igen, jojomensan...) över gatan och tog mig upp på andra trottoaren,
och satte av i långsam galopp (á la mycket darrig sköldpaddda) in i mitt hus trygga hägn.

Kom innanför dörren, där bägge katterna stod som på parad, jag strök svetten ur pannan och sa "Mja... Det var ingen bra dag för motionerande. Kanske imorgon. Eller i april."

Men...
Hade det här varit förr om åren när jag var yster och rask som en galopphäst hade jag aldrig vänt om.
Det är bara att inse fakta. Jag har en liten tant i mig som absolut inte vill kränga fram längs gatorna som en redlös grävling.
Jag fogar mig. Men i april, då jäklar!

måndag 26 januari 2009

Jodå, inte kunde jag låta bli, inte...

Jag borde verkligen inte.
Någon borde säga "Men snälla någon, hur många ska du ha!?"

Men jag kunde inte stå emot.
Nu har jag ett par träningsskor till.
De är lila. Lila!
Visa mig något som är lila och jag lovar och svär, jag faller i farstun.
Och nej.
Jag behöver dem inte alls.
Jag har redan alldeles för många par...

Men, vet du vad jag sa för att övertyga mig själv?
Att träningsskor blir hårda i sulan och inte lika fjädrande efter ett år,
så egentligen behöver man nya minst en gång om året.
Jag har ingen aning om det är sant eller en vandringsmyt, men det gör det så mycket lättare för mig att falla för frestelsen.

Alla borde ha lila gympaskor när jag tänker efter.
Lila och guld är de förresten....
Och lite vita.
Nåväl, kan andra samla på pumps och allt vad det heter, så måste någon ta sitt ansvar för att samla på gympaskor, eller hur?

"Ute och åker lite, bara...."

Ni undrar vad jag håller på med, va?
Det är inte utan att jag undrar det jag med...

Du vet, när man har ställe på landet, så märker man att folk "är ute och åker, lite bara..." och råkar alltid "bara vara ute och åka lite" just precis där man bor?
Det är inte klokt egentligen vad folk är "ute och åker lite bara."
Det tror man inte.
Men så är det...

Igår var jag och en vän "ute och åkte lite bara..."
Tre gånger åkte vi förbi torpet.
Varje gång pep jag som ett förtjust barn och sa "Åååh, där är det!!!!"
och när vi åkte förbi igen (för vi gjorde en u-sväng tämligen omgående så var återseendets glädje lika stor "Ååååh, där är det igen!!!!"

Tredje gången "Ååååh.... Där är det!!!! Igen!!!!!"
Jag var som om jag var fem år igen och fått precis vad jag önskat mig på födelsedagen, vännen log stort och ja, jag inser att jag nog var tämligen roande...

Imorgon ska kusin och kusinfru och min far och jag ut "och åka lite bara...."
Det är ju så trevligt att åka ut och åka lite. Bara....

fredag 23 januari 2009

We har lift-off!

Det enda jag kan komma att tänka på är att skriva:
Houston, we have lift-off!

Det är så det känns ungefär.

We har alltså en lift-off, som inkluderar en nätt liten stuga, en gräsmatta, en loge med både loge, vedbod och två-personers-utedass!
We har also en lift-off som inkluderar syrener. Både lila och vita.

We har even körsbärsträd och en alm.
We har also en gammal pump och vi har de fria vidderna att blicka ut över.

We har också ett rum, med solgula tapeter och kakelugn och ett nött brädgolv.
We har also öppna landskap som den gamla ugglan Lundell sa någon gång förra seklet.

We har också historien som susar med vingslag runt öronen på detta ställe. En gammal kyrka om man behöver den, en gammal å och det går att gå över den när man är i behov vatten.

Jag vetefan vad jag ska göra med allt det här, men jag vet, vi har en lift-off.
Vädret ser klart ut härifrån min horisont, nu, precis nu, så lyfter vi upp våren en bit på vägen och kickar till kung Bore och säger åt honom att ta ett steg tillbaka. Och vet du, jag vete tusan om han inte gör det. Ett litet, litet steg, men inte ens han kan hindra en lift-off....

torsdag 22 januari 2009

Yeah!

Vet du?
Jag har en STUGA!!!!!

tisdag 20 januari 2009

... som om hon nästan tror mig...

En gammal vän ringde igår, hon har bott tio minuters väg från mig i två och ett halvt år, vilket gör (med den sanna logiken) att vi träffas ungefär en gång i halvåret. Hon bor för nära helt enkelt.
Så hon ringer och frågar vad som hänt i livet och jag talar om vad som timat och hon talar om vad som timat hos henne och så säger hon "Hördu, jag har flyttat, nu bor jag ännu närmare dig. En tvärgata från dig, kan jag komma på en snabbfika?"
"Nä, men vad fan" säger jag, "ska jag behöva städa för att du ska komma?" och så fnittrar vi som glada getter eftersom ingen av oss är hemfallen åt pedanteri och hon säger "Jag är där strax."

Vi blir sittande många timmar, förkvällen övergår till kväll, senkväll, det blir natt och när hon går säger hon "Tiden går så fort hos dig, jag vet inte vad det är." och jag säger "Ja, jag lever i en annan tidsrymd."
Det ser ut som om hon nästan tror mig...

måndag 19 januari 2009

Någon slags karaktär måste väl vara bättre än ingen alls?

Jag sitter här och suckar. "Göta-Petter..." suckar jag för mig själv, antagligen eftersom jag läst om julkalendrar på Lord Parzifals sida och även fortfarande tänker på det här med namn...

Dagen idag (är en märklig sak, evighet fram och evighet bak) som Alf Henrikson sa, men det märkligaste av allt är att jag nu, efter moget övervägande (ha!) och beslutsamhet som var som satt i sten, där jag beslutade mig för att sluta köpa onödiga saker, så sitter jag ändå här nu, lika fan skulle man kunna säga, och är lycklig ägare till fyra finfina träkatter med svans som går upp till taket.

Jag skulle kunna hävda att dessa katter verkligen behövdes i hemmet. Jag skulle kunna hävda att de har en funktion. Jag skulle kunna hävda att de är antika. Eller nya och trendiga så att det nästan swischar framför ögonen på en.
Jag skulle kunna hävda allt det där. Som om jag hade ett bra skäl till varför jag köpte dem.
Men det är som så, att det vore inte sant.
Enda skälet till att jag köpte dem är att de är så förbenat och förbanskat för gulliga!

Jag har måhända dålig karaktär, men en dålig karaktär behöver ju inte vara det sämsta.
Det är ju trots allt någon slags karaktär, eller hur?

Vad gör han nu för tiden?

Jag tänkte härom dagen "Vad gör John Cougar nu för tiden egentligen?"
Eller John Cougar Mellencamp, eller bara John Mellencamp, det har ju varit lite fram och tillbaks med namnet.

Nu vet jag vad han gör.
Han spelade på Obamas gala igår!
Och jädrar i min låda, han kan än, han!
Det var fan så roligt att se en av mina ungdomshjältar, han är äldre, så är också jag, men som Beatles sa, "we're like fine wine, we improve with time."
Jajemen!

söndag 18 januari 2009

Ett namn är ett namn är ett namn...

Jag vet, att jag låter som Jakob Hellman nu, du vet i den där sången "Hon har ett sätt." när han säger "Tänk om hon heter något som inte låter bra?"
För jag tänker nämligen "Tänk om torpet heter något som inte låter bra?"
Jag vet. Jag vet...
Det spelar egentligen ingen roll.
Egentligen.
Men ändå.

Ett namn är viktigt. Varför kan jag inte förklara men det bara är det.
Jag tänker på mitt namn, jag är (nej, inte döpt till Ulvstrumpa, även om jag funderat på att lägga till ett "Varga" som extranamn,) döpt till ett namn som jag sällan kallas.
Enda gången någon säger mitt hela namn är när jag verkligen skitit i det blå skåpet, om uttrycket tillåts.
Eller när det är allvar.
Då kommer hela namnet, med eftertryck på vokalerna.
Eller av folk som inte känner mig.
Jag brukar lyssna på när de säger namnet och tänka "Hmm, ja... Det låter väl inte så dumt.."

Annars kallas jag (fri gissning, rätt svar vinner en jordfräs...) för ett djur.
Jag har hört att det passar mig.
Jag gillar det också, det är nog bättre än Varga. Tror jag. Om jag smakar på det...

Och jag tänker på andras namn, igår innan vi gick ner till klubben så insåg jag att de flesta därnere känner jag enbart genom deras efternamn eller smeknamn.
Jag gissade och gissade, Fimpen skrattade som en grävling och när jag väl hörde förnamnen på en del så var det som att "Hmm... Det kunde jag inte tänka mig. Han är en Micke, eller Håkan... Hmm. Heter han det? Jaha..."

Nere vid baren häckade en man som jag var tvärsäker på att jag visste vad han hette.
Fimpen frågade honom om han hette Carl-Gustav eller Jan-Kenneth eller vad det nu var.
Han ruskade på huvudet och log.
Men han sa inte sitt namn...
Jag sa, men säg det här, när han står vid baren och så ser vi om han lystrar.
Så vi skrek, och han lystrade. Man kunde se nästan hur öronen spetsades och ögonen for runt som raketer och jag sa "Japp. Det är hans namn."
Men han ville ändå inte kännas vid det när vi frågade ytterligare sedan.

Namnet är personligt och en del heter inte vad de skulle vilja heta.
Och ett namn är så pass stor del av en själv. Vare sig man vill eller inte.

Jag undrar, jag... Vad torpet heter... Det är, nog, jo, det är viktigt.
På något sätt.

lördag 17 januari 2009

Blöthjärtad kvinna ser åldrig rebell...

Jaha. Nu har jag blivit blöthjärtad med.
Jag visste det bara var en tidsfråga.

Står och röker på balkongen och ser lilla gubben med taxen komma gående hemåt efter en promenad. "Gulligt," tänker jag och så tänker jag "det är märkligt, men här, där jag står och ser dem blir de som bekanta, jag ser dem varje dag och de vet nog inte ens att jag finns...."

Sedan, när han kommer på gången här nedanför ser jag att han har jackan uppknäppt!
Och handskarna i näven!
Jag får behärska mig som fan för att inte skrika "Knäpp jackan och ta på dig handskarna! Det är inte vår än!"
Precis som jag vore hans mor eller något.
Han måste vara minst fyrtio år äldre än jag. Han har rätt att vara rebell i vintern.
Jag borde applådera honom och inte oroa mig för att han ska bli förkyld.

Anndags....

Dagens ord är "Annandag."

ANNDAGS-HES ~². (skämts.) hes som man är dagen efter ett supgille.ZILLIACUS.Utvandrarehist 122 (1892).

ANNDAGS-PÄRS ~². bakrus. Ann'­dagspersen grufiig, / kopparslagarn, fast okuflig. ENGBERT Heyse Nov. 5: 49 (1887).

(2 b) ANNDAGS-STÄMNING ~²⁰. eg.: (sinnes)stämning dagen efter en fest, ett kalas o. d.; särsk. bildl., om glad l. förnöjd stäm­ning efter en gjord angenäm erfarenhet OSV­Den danske kaptenen gick i den sorglösaste annan­dagsstämning. TAVASTSTJERNA Marin 40 (1890).

Personligen skulle jag vara glad om jag vaknade i morgon i en anndagsstämning, klädsamt anndagshes utan någon annalkande anndagspärs.

Jag har tydligen bestämt mig.

I morse när jag vaknade hade jag en mening i huvudet.
"Stugan är min."

Det är ju som så, att jag tror på att lyssna till vad andra kan tänkas ha att säga, men till slut så måste man komma till ett eget beslut.
Jag har gått här och funderat länge nu, fördelar, nackdelar, "hur ska det bli?" och sedan den stora frågan, den stora frågan som kan sägas med endast ett litet ord, "om...."

Om inte om fanns här i världen så skulle man kanske inte tillbringa så mycket tid att fundera.
Jag har väntat på att jag ska komma till ett beslut för jag vet ju, sådana här saker ligger och gror, stöts och blöts och imorse när jag slog upp korpgluggarna så fanns alltså tanken där.

Jag antar det betyder att jag bestämt mig.

Åt helvete med efterklokhet och åt helvete med mer funderingar. Det är så här det ska bli.
Kanhända har Fimpen rätt, kanhända blir jag en tant i grå sticketröja som går ner till knäna, kanhända blir tystnaden tämligen tyst men vad annat kan jag göra?
När vårsolen börjar lysa, när kvällarna är så ömtåligt ljusblå och rosa, när det fortfarande finns en aning av vinter i luften men marken lovar vår, hur fan skulle jag kunna tänka att "Jag hade en möjlighet till att göra något jag ville, men jag tog den inte."

Så, jag antar, är stugan ledig så tar jag den. Jag har ju bestämt mig. Tydligen.
Inte känns det som om jag är säker på att det är rätt. Men säker kan man aldrig vara här i livet.

fredag 16 januari 2009

De flyger.

Det kom en flock gäss över hustaken här nu.
"Fan, vilken dum idé att åka tillbaks till Sverige nu!"
"Det var din idé"
"Nej, absolut inte!"
"Det är ju snö fortfarande, avsätt ledargåsen!"
"Idiot, jag sa ju att vi skulle stannat hemma!"
"Tyst, nu flyger vi söderut!"
"Igen?"

Man vet aldrig...

Det är nästan så jag önskar att jag hade ägnat tvn mer uppmärksamhet igår.
Jag tyckte jag hörde någon yrskalle säga att tala sanning är att ljuga.
Sådana där uttalanden, kvasifilosofiska som inte har någon mening alls kan reta mig något oerhört.

Om nu han sa så, så tänker jag att det låter som kvalificerat bullshit, och kvalificerat bullshit är som vi alla vet ändå fortfarande bullshit.
Om han var ute efter att komma med ett odödligt citat i stil med "en inställd spelning är alltid en spelning" så måste jag säga att, "Nej. Det lyckades inte. Inte alls. Det lät bara dumt. Och meningslöst. Och nu talar jag sanning. Utan att ljuga ett dugg."

Men som sagt var, jag hade inte full koll på tvn. Det är mycket möjligt att det som vanligt var någon fin ironi som gick mig skyhögt över skallen.

Och jag tänker på Öijer, en ny bekantskap som jag hittills bara sett en halvtimme på tvn och jag tänker att jag tror aldrig att han skulle få för sig att säga något så dumt. För se, jag har fått för mig att den mannen har ett verkligt djup, ett djup som han bottnar i. Det har jag fått för mig.
Det är möjligt att det inte alls är så. Man vet aldrig...

onsdag 14 januari 2009

... Och inte nog med det...

Och inte nog med det.
Jag saknar min gran!
Varför skulle jag få för mig att hux flux bli traditionsenlig när jag aldrig brytt mig förr?
Varför skulle jag montera ner den igår?
Inget lila som står och sprakar i hörnet. Inga juleljus som lyser upp.
Vems, jag säger vems stupida idé är det egentligen att vi ska slänga ut granen igår?
Det är fortfarande mörkt ute (som att titta en sotare i baken, skulle min far säga.) vi behöver något som lyser upp, något som glittrar och glimmar!

Asta Katt saknar också granen.
Hon har sprungit in i vardagsrummet flera gånger (förutom när hon låg under en stol i köket och med stora ögon beskådade när jag hyvlade av mattan och golvet därinne med dammsugaren som beslutit sig för att demontera sig själv från alla tänkbara hjul som finns.) och jamat.
Hon som vant sig vid att ligga på ena armstödet på soffan och låta juleljusen värma henne.

Nu. Helt tomt i hörnet.
Och det är nästan ett helt år till jul igen.

En sådan helvetes dag. Om uttrycket tillåts.

Helvete, vilken dag!
Först så märker jag att dammsugaren inte suger normalt, tror att det är en halstablett den satt i halsen, så att säga.
Men, för en gångs skull så kollar jag om dammsugarpåsen är full.
Det var den.
Tömmer den.

Märker samtidigt att ett litet hjul som sitter på magen på dammsugaren har farit loss och nu ligger och bligar menlöst där dammsugarpåsen ska vara.
Sätter dit ny påse och bänder tillbaka hjulet.
I helskotta att maskinen suger upp något damm.

Ny utryckning, den här gång meddelst utryckning av sladd, nerkörning med dels en inte tiara utan en vanlig grej man har i håret, ni vet vad det heter, jag kommer inte ihåg det nu.
Hittar inget i vägen åt ena hållet, rycker till mig en gardinstång och kör ner ifrån andra hållet i slangen.
Skakar slang med gardinstång i tämligen våldsamt. Misstänker starkt att jag såg ut som en dålig imitation av en ormtämjare.
Inget kommer ut.
Rycker upp locket och ser att dammsugarpåsen klistrat sig fast på insuget så att allt maskinen orkar göra är på sin höjd ett "snörp".
Sätter dit dammsugarpåsen ordentligt.

Dammsuger sängen, sovrum och när jag kommer in i vardagsrummet far ett litet hjul som sitter under själva sugmunstycket dän.
Försöker sätta tillbaks det. Det åker dän. Igen. Och igen.
Slänger det förbaskade illvilliga lilla eländet till hjul i en skål på vardagsrumsbordet.
Lägger också märke till att det andra hjulet som ska sitta där lyser med sin frånvaro.
Fortsätter dammsuga, nu känns det mer som att hyvla av golvet utan det där usla lilla förbenade, förbanskade hjulet.

Ställer sedan tillbaks dammsugare, ser i förbifarten att lilla hjulet på magen på dammsugaren har försvunnit igen.
Jag bryr mig inte. Inte en gång till idag.

Sedan drar jag åt skärpet på jeansen innan jag ska ner i tvättstugan.
"Bloing!" säger det, då hela spännet frigör sig som om det vore någon slags frihetskamp.
Där står jag.
Med en del läderrem och en del spänne. I var sin hand.
Tack så mycket....

En del dagar känns det som varenda mojäng, maskin och pryttel samarbetar om att motarbeta mig.
Lustigt nog så har både tvättmaskin och tumlare fungerat.

Och, en lustig tanke när jag stod här och skulle slänga sängkläderna i maskinen, vet du, jag tänkte att "Jaha, nu tvättar jag bort honom fullständigt."
Lugn nu, jag sparade inte ett enda örngott att sniffa på, men visst är det märkliga tankar som kommer när man minst anar det?

Det är inte underligt att man blir förbannad.

Det är väl inte underligt att man blir förbannad...
http://www.mizzima.com/news/world/1537-burma-ranks-among-worst-nations-for-civilian-freedom-rights-group.html

Och när man ändå är i gång, så kan man läsa det här...
http://www.mizzima.com/news/inside-burma/1529-karen-rebels-under-the-gun-along-thai-burma-border.html

Egentligen kan man läsa allt, från breaking news och vidare.
Det är inte underligt att man blir förbannad.

tisdag 13 januari 2009

Kan man koka kaffe?

Min vilde far ringde igår.
Det är mycket möjligt att vi inte är kloka i den här släkten, det känns så mer och mer faktiskt.
Nu var det som så att någon med okänt mobilnummer ringt fadern.
Sin vana trogen hade han inte svarat, eftersom han läst tidningar (och även hört mig berätta) att vissa nummer ska man inte svara på när de ringer.
Detta inbegriper numera att fadern bara svarar om antingen jag eller kusinen har ringt.
Min andre kusin (vars nummer han inte lärt sig) är fullständigt rasande över min fars nya lättsinniga attityd till telefonen.

Men nu hade fadern blivit intresserad, eftersom det här mobilnumret ringt så många gånger.
Så jag kollade på Eniro och sa sedan att "Mjaa. Det är någon kille, jag tror inte du känner honom, han bor snett bortåt min gata..."
(Jupp. Fördom igen, att jag känner alla som min far känner. Skäms på mig...)
"Vad heter han?" sa fadern varvid jag sa namnet.
"Aha! Är det han!? Åhå! Ja, men då så." sa fadern och slängde på i örat på mig för att antagligen vänta på att mobilaren skulle ringa igen.

Jag ger mig ju inte så lätt, så jag ringde upp, för jag tänkte ju som så, att fadern och jag skulle prata stuga. De flesta galenskaper jag har tagit mig för i mitt liv har jag diskuterat med honom och han har alltid hejat på mig, även om han ibland sett smått bekymrad ut.
Så, jag berättade om stugan, han frågade lite och så sa han, precis som jag visste.
"Ja men du.... Det låter ju jättebra! Ta den, du! Gör det!"
"Eh... Det finns inget vatten..."
"Äsch, det löser sig. Finns det el?"
"Jo."
"Bra, då kan man koka kaffe. Det är allt som behövs! Ta den! Hej då!"
Och så på med luren igen.
Det är det jag gillar med farsan, han ser det viktiga i livet.

Opalinisk.

Dagens ord är för övrigt "Opalinisk."
Kommer från ordet opal:
Opalen är vanligast halfklar, understundom något mjölk­färgad, och dess hufvudsakeliga egenskap är, at den mot ljuset visar et eldsken, som flyttar sig alt som stenen vändes. RETZUIS Min 178 (1795).

"En opalfärgad aftonhimmel. CEDERCREUTE Typ 1: 82 (1906, 1917)."

Någonstans där, när jag läser det, så ersätts irritationen med längtan.
Det är alldeles för länge sedan nu, sedan jag såg en opalinisk himmel.
Var är våren?
När den kommer kanske jag står ute vid fälten och ser just en sådan.

Hur man bränner fler hjärnceller på en gång.

Först.
Ett varningens ord.
Tanten är på krigsstigen idag. Tanten har pms.
Då fattar ni läget va?

För det första:
Om, säger om, det måste finnas ett enbarmligt dåligt tvprogram som ska kora årets tv-tittare (en jävla bedrift i sig måste man väl säga. (Jag vet. Jag vet. Var och en har rätt till sin egen hobby. Normalt sett tycker jag det. Men inte idag. Idag så morrar jag och biter.)

Men om, det måste finnas ett sådant program, så vill jag bara meddela att det blir inte bättre ju högre tvpresentatören skriker.
Det BLIR INTE bättre.
Såvida man inte är sångaren, Rob Halford i Judas Priest blir det ALDRIG bättre ju högre man skriker!
Förstått?

För det andra:
Tack så mycket alla himlens små dvärgar för att jag också, i ett anfall av apati och leda fick se den nya såpan på trean.
Tack, tack, tack.
Det var precis vad jag behövde.
Tre kvinnor, tre stereotyper med förmenade putslustigheter och stereotypiska förhållanden och käcka kommentarer och fan och hans mormor, alltid välklädda och med makeupen i strikt militärisk form i ansiktet.
Det var precis vad tant Ulvstrumpa behövde!

Nej, jag kunde inte ha bytt kanal. Jag kunde inte ha gjort något annat.
Tvn hade mig i sitt våld och allt jag kunde göra var att tänka att "Jaha, nu brände jag nog fan mer hjärnceller än jag hade gjort om jag hade varit ute och festat..."

måndag 12 januari 2009

Chili. Chili. Chili. Sa jag chili?

Du vet, jag tror det är det här med att se fram emot saker.
Jag tror att kan man se fram emot små saker så har man mycket att glädja sig över.
Som lunchen idag.
Det blir tofu.
Jag ser fram mot det, tofu med chili och grönsaker och ris.
Jag har inget till övers för att äta vad som helst bara för att äta.
Jag har varit sådan, det fanns en tid när jag och en jobbarkompis sa att det ultimata vore om det fanns ett matpiller så man slapp lägga ner tid på lagande och ätande.

Nu vill jag ha mat som jag tycker om. Jag låter det ta tid för det mesta. Jag blandar nästan vad som helst, ett arv från min vilde far, som lärt mig att ha kanelstänger i stuvade makaroner.
Man tror inte det ska vara gott, men det är det.
Oanade kombinationer kan bli vad som helst, visst, det händer att jag äter och lovar mig själv att nästa gång ska jag fara fram med betydligt mer försiktighet bland kryddburkarna. Men det blir för det mesta också spännande.
Morötter och kanel ihop till exempel. Herrejösses så gott det är!
Och som sagt, stuvade makaroner med kanelstänger!
Underbart!
Har man sedan torkad chili så är man hemma.
Chili går till precis vad som helst.
Äggen blir glada av chili.
Morötter blir glada av chili.
Makaroner blir smått förvånade men glada av chili.
Tofu älskar chili.
Julskinkan blir yster av chili.
Grönsaksbiffar tackar för chilin med ett fräs i stekpannan.
Torsk blir som den vore nyfångad.
Laxen går ner i spagat av lycka om den får en dusch av chili.
Gräddsås med chili är så underbart att man vill krama den stackars såsen.
Men det gör man inte. Man äter och njuter.
Choklad tycker om chili.
Jag tycker om både choklad och chili så hittar jag det i livsmedelsbutiken så svävar jag ut som en fullblodschili-ängel, direkt hem, brygger starkt kaffe, tar en chokladchili och är i himlen.

Stå upp för Grävlingen!

Jag märker ju själv att när jag ska ta till en liknelse så är det ofta grävlingar som figurerar i mitt språk.
Vete fan varför, jag är ingen grävlingexpert så huruvida grävlingar blir lyckliga av att sova eller om de fnittrar eller skrattar är egentligen en hemlighet.
Men jag gillar dem. På avstånd så där. Som en hemlig förälskelse som man nöjer sig med att titta på (i det här fallet för att de har rykte om sig att vara lite tjuriga så närkontakt som att klappa den säkert lena nosen är inte att tänka på...)
Det kan vara det här med tjurigheten med. Jag är lite tjurig själv. Dock inte så tjurig så att det går myter om mig att "När du möter henne måste du stoppa knäckebröd i skorna för hon biter tills det krasar!"
Fullt så tjurig är jag inte, men envis är jag. Envis som fan. Enveten. Jo, jag vet att det är samma sak. Men jag gillar ordet. Enveten. Och envis.

Sedan är de söta med, den där svarta teckningen, den småknubbiga kroppen och öronen.
De tillhör mårddjuren. Det vet jag med bestämdhet.

Och så läser jag på wikipedia, hör här...
"Grävlingen har i vissa länder dåligt rykte. Att kalla någon för grävling i Frankrike är en förolämpning, där betyder grävling en man som är lite dum, lyssnar på alltför hög musik och försöker ragga upp kvinnor."

Nä, va fan tänker grävlingsvännnen inom mig. Här behövs räfst och rättarting!
Givetvis ska det stå så här!
En GRÄVLING är en kvinna, eller man i sina bästa år (som kan infalla precis när som helst), de lyssnar gärna på alltför hög musik, de skrattar ystert med bakåtlutade huvuden, det händer att de raggar när de känner för det, grävlingen är också en sällskapsmänniska, när den själv väljer det, men är också oerhört nöjd i sitt eget sällskap.
Den läser gärna böcker och tidningar, (grävlingsbladet, för oss med intresse av gryt(or), Gräv där du står, (en tidning för den trädgårdsintresserade)
Att bli kallad grävling är en stor komplimang och nästan lika fint som att se en regnbåge alldeles själv.

Lycklig grävling.

Jag säger som Kinky Friedman "May the god of your choice be praised!" Jag har nämligen äntligen sovit en hel natt i sträck, som en lycklig grävling i ett gryt har snarkat ända tills gammelkatten väckte mig imorse eftersom hans frukost var försenad.

Det är märkligt hur bra det känns att ha sovit ut. Jag tittar med något som kan liknas vid välvilja på måndagsmorgonen här ute, konstaterar nöjt att det blåser halvannan storm utanför.

Men. Sedan kommer vanedjuret som jag är online och blir smått förvirrad. Var är min fnul?
Min vana trogen att skjuta upp saker så har jag låtit bli att lägga till folk som bokmärken eftersom jag hittar dem ju ändå på fnul.
Vad hette de nu igen? Var höll de hus? Var är de nu?
För att inte tala om den sinnrika konstruktionen som gjorde att jag kunde klicka på någon bild som jag inte sett förut och helt apropå ramla över en ny blogg att läsa som jag aldrig sett förut.
Nåväl, det kommer väl tillbaka...
Det är som de säger, man saknar inte kon förrän båset är tomt.

söndag 11 januari 2009

... Och gott öl kom.

Igår...
När jag var på klubben ringde Burns i öronen "Och gott öl kom!" ekade orden.
Fullt med folk som ramlade in, gott öl som kom, kaffe, whisky, även om jag lämnade halva whiskyn kvar i glaset när jag åkte hem.

Diskussioner, ständigt dessa diskussioner, det är ibland som att befinna sig vid ett pingpongbord, ord kommer tillbaka som små rekyler och man argumenterar, man garvar, man gestikulerar, man håller med, man håller mot och får en fullständig urblåsning av hjärnan.

Igår diskuterade vi poesi, Lundell, mitt nya liv, Fimpen som har en synnerligen sjuk humor drog fram ett kort med ett gäng män som var uppställda för gruppbild och sa "Kan det finnas någon här som passar månntro?" och log som en räv i mars.
Jag betraktade kortet och såg genast det viktiga i bilden och sa "Fan, är det Skagen bakom dem?" "Nej, jag tror de var i Thailand..." sa hon och uppmuntrade mig att skärskåda dessa män som stod på denna strand.
Jag kontrollerade dem noga och sa sedan, väluppfostrad som jag är "Nej, tack, jag tror det är bra ändå."

Varvid Fimpen hämtade ny luft, och sedan (eftersom hon redan meddelat mig via msn att jag numera skulle tas om hand av henne varannan vecka då vi skulle ner till klubben, varannan vecka skulle jag få "frigå" som hon uttryckte det och ragga av hjärtats lust nere på staden, det kunde till och med tänkas att hon tog sig tid att vara med då också.)
Det värmde mitt frusna hjärta något oerhört men jag blev också bekymrad och skrev "Men när ska jag ha tid med tv-spel då?"

Igår meddelade hon även att hon kunde tänka sig att åka till sommarstaden och gå på den stadens styggeri, varvid jag meddelade att dit kunde hon gå själv, jag följer inte med.
Köttmarknader är sig lika, sedan kvittar det precis var de ligger. Stället blir inte mer frestande för att det råkar ligga vid en sjö. Så är det.

Stugan pratade vi om också, hon var inte odelat entusiastisk, men som vi sa, hon är mer Hollywood, så det kom inte som någon överraskning.
Själv är jag nog mer lantliv så det kan nog bli bra.
Jag tror det.

Damerna ska också bilda band, de börjar i rockskola och jag fick erbjudan att vara manager. Jag funderar fortfarande på det, fick jag som jag ville skulle de bara köra metal och rock, scenen skulle vara dekorerad med rosa fluff och teddybjörnar, trumsetet svart och gitarrerna sådana häringa Flying V, tror jag de heter, själv skulle de uppträda utklädda till gigantiska mumintroll, alla med cowboyhatt på huvudet som har blinkande lampor, i takt givetvis.
Ja, jag skulle nog bli en bra manager...

Men, raskt tillbaka till igår, vid halv tolv fick jag ölstopp som det så vackert heter, bara tanken på att dricka mer kändes lika frestande som att få en yxa i knät. Varken whisky, kaffe, eller vatten eller saft ville jag ha.
Jag ville åka hem, lägga mig på soffan och zappa mellan kanalerna medan jag rafsade katterna på huvudet. Fick skjuts hem med f.d. guben faktiskt.
Det kändes bra, vad mera är så tycker han att en stuga på landet är precis vad jag behöver.

När vi stannade utanför sa han "Det är fest i huset" och jag tittade med bävan upp till högsta våningen där det bor ett technotroll, "Nej, där, på botten..." sa han.
"Aha, okay. Nåväl, han behöver det," sa jag, för på botten bor en yngling som målar tavlor, har svart rock, är mager, har en liten hästsvans och ser allmänt svårmodig ut.
"Han är så tärd, han behöver ha lite roligt." sa jag och hoppade ut.

Grannen hade nog fått lite innanför västen, normalt sett så brukar han nicka med huvudet och se bekymrad ut, men nu när jag skuttade ut på balkongen viftade han med handen som om han var en drunknande båt och jag var en fyr.
Jag semaforerade tillbaka och vi log brett.
Och jag tänkte på den gamla Robert Burns igen.
"Good ale keeps the heart aboon."
Jajemen.

Ett mysterium mindre.

Det spelar på radion, "Hitza hitz" med Lundell, det är en så jävla bra låt, så bra text.
Bara de här orden, när han sjunger "Tro aldrig nånsin att det här livet lär lämna dig ifred."
Bättre kan det inte det sägas.
Sedan tonar de ner låten och radioprataren säger att "på baskiska betyder det enligt uppgift "mitt tålamod är slut."
Det var bra hon sa det, för jag har funderat.

lördag 10 januari 2009

Ssccch....

Och när jag ändå är igång och bekänner alla mina tankar.
Här kommer något som är förbannat svårt att kunna med.
För mig själv, alltså.
Men.
Usch... Det är så jag darrar på tangenterna.

De få låtar jag hört av Lasse Stefanz...
Jag gillar dem.


Ssschh... Inte ett ord om det här om vi råkas.
Vi kan alla ha svackor i våra musikaliska skattlådor.
Och än så länge har jag inte ett enda album av dem.


För övrigt...
Så tror jag det är hattens fel.
Sångarens cowboyhatt menar jag.
Just nu är jag svag för cowboyhattar som fan.
Hoppas det går över.

Det är inte klokt vad somliga sover... ;)

Det är inte klokt vad man har tid att tänka ibland.
Så jag tänkte, medan jag sitter här och förfasas över mina medmänniskors (sned blick åt Fimp-kvarteren) sovvanor så kan jag lika gärna avbörda mig vad jag tänkte på mer igår kväll.

Något jag funderade över igår kväll var också "Fan, är det så här det ska bli? Ska fredagskvällarna tillbringas med Let's Dance, Piraten och Kinky Friedman?"
Det är första gången på flera år jag sett Let's Dance, vilket i och för sig gjorde mig säker på att jag inte missat något tidigare, men i och för sig, ska mitt liv bli så, så håller jag på Världens starkaste man, bara för att han kan svinga en kvinna högt i luften.

Sedan tänkte jag på dans, och jag rös vid blotta tanken. Jag kan inte tänka mig att gå på dans, sällskapsdans eller vad kallas det? Du vet? Dansband och hela kittet?
Jag förstår att det är roligt för andra, men för mig känns det lika roligt som att gå till tandläkaren.
Tror det är Kerstin Thorvall som skriver i en dikt att "hennes hud fryser" vid blotta tanken på att kava runt ett dansgolv. Men jag kan ha fel. Det kan vara någon annan. Och ett helt annat sammanhang. Men jag tänker också att "Hm, nu har jag ju åldern definitivt inne. Jag borde gå på dans."

Sedan rycker jag upp mig, jag tänker att "Nej, jag har klubben att gå till, där det utövas spontandans, jag har vänner att bjuda hem på mat (för det kom jag ju också att tänka på, som någon annan jäkla hönsmamma "Vem ska jag laga mat till när andan faller på?" och jag tänkte "Men vem ska jag ha roligt med?" och tyckte vansinnigt synd om mig själv som aldrig mer skulle åka på folkvagnsmarknader.
Något som jag normalt sett inte tycker är överhövan roligt alltså. Man är definitivt inte klok mellan varven. Det är bara att inse..


Sedan tänker jag på att gå ut, på krogen. Det är också ungefär lika roligt som att gå till tandläkaren. För det första så är det enda stället i den här staden en liten krog, eller vad man nu ska kalla det, ett kombinerat öl-dansställe, där det ibland uppträder en trubadur som ylar "Living next door to Alice" och i refrängen så skriker publiken mangrant "Who the fuck is Alice!?" och så skrattar de som ystra grävlingar och tar om det igen, ungefär tio gånger.

Första gången jag hörde det där så blev jag allvarligt bekymrad för mänskligheten.
Nu är jag van, men ändå.

Vidare så är stämningen desperat. Det är inte ställets fel, eller folkets fel, men hela stämningen där inne är ändå desperat.
Det skrattas högt men tittar du på folket så kan du se att de inte har koncentrationen på den de sitter med. Det kastas blickar åt alla håll hela tiden och slängs med hår, både män och kvinnor, och varje gång entrédörren öppnas så tittar alla däråt för att se vem som kommit in.
Det hasas på dansgolvet men där är än en gång de där blickarna som far, i alla riktningar medan de dansar.

Det känns inte som att folk är där helt enkelt, det känns som flertalet bara önskar sig bort, som de gått dit och egentligen vill vara någon helt annanstans. Det är också den känslan av att folk har gått dit för att "hitta någon" även om de vet att chansen att hitta någon där är lika stor som att gå ut i svampskogen här och hitta tryffel.
Det är lite synd att den här staden ska ha bara en krog för folk i min ålder och att det tyvärr är en dålig krog. Eller dålig och dålig. Men stämningen är inte sådan stämning som jag vill ha.

Jag vet inte vad som gör en krog bra eller dålig när jag tänker på det. Det måste ha att göra med stämningen. Med folket. Men jag blir inte klok på hur god stämning skapas egentligen.
På klubben är det god stämning. Jag undrar hur det kommer sig. Det är en förbannad tur att klubben finns.
Vore jag hänvisad till krogen här nere i stan skulle jag lika gärna kunna ta en rask tur till nunnorna vid Ombergs kant och be att få bli insläppt omedelbums.
Jag tror jag skulle ha mer kreativt utbyte av att sitta i deras örtagård och bliga en blåklocka i ansiktet än inlåta mig i frenetisk pardans där nere i stan.

Jodå. Jag flyter iväg. Som vanligt...

Jag kom att tänka på det här med ålder. Jag läste en blogg som också hjälpte mig att komma i den riktningen.
Det kan låta som ett skämt, men jag har knappast haft några mål här i livet.
Utom att dels växa upp, dels få klä mig som jag vill och att bli tant.
När jag var barn (ja, här går vi nerför barndomsgatan igen...) så var min pappas faster Tekla en av mina stora idoler.

När jag än sluter ögonen kan jag se henne, grått ostyrigt hår, vit vegakeps, blommiga klänningar och förståndiga skor, du vet, sådana här med små hål över tårna?
Blå ögon som glittrade och gnistrade och ett sjuhelvetes humör och en sjuhelvetes humor.

Som ung hade hon varit en "Skandal" i byn, hon hoppade över gärdsgårdar som en bergsget, skrattade stort och envisades redan då med att ha keps när de andra damerna hade schalett.
Hon var på åkrarna och slängde käft med männen, bar lika mycket som de när de tog in höet.
Hon var cool. Hon var tuff. Hon lärde mig att vara en tant innebar att göra precis som man vill.
Eller kanske, om jag tänker efter, att vara människa innebar att vara sig själv.

Jag ville bli som hon. Jag ville ha stora tältklänningar, jag ville hoppa över gärdsgårdar med ett stort skratt men fick nöja mig med att köra mini-mc genom byn, med full gas medan tanterna i husen hängde ut ur fönstren och skrek och ojade sig "Åh, nej, det är Ulvstrumpa, hon kommer att köra ihjäl sig, var är hennes pappa!?" allt medan mina kompisar skrek "Men släpp gasen, släpp gasen!!!"
Jag kunde inte, jag hade full panik och rent vettskrämt så kramade jag gasen som en vilde.
Det var bara att blåsa på.

Givetvis så var min far på fisketur den dagen, det sista han sa innan han åkte var "hitta inte på några dumheter nu!" och det sista jag sa till honom var givetvis "Absolut inte!"
Sedan träffades mitt gäng och eftersom det råkade finnas en mini-mc så var det ju totalt omöjligt för mig att inte försöka köra den.
Det säger ju sig självt...
Jag minns än när jag kom till fotbollsplan, ett staket skärmade av, och jag hade en meter till godo för att klara mig igenom och vidare upp på planen.

Det gick och i full careta (som det heter här) så blåste jag runt, runt planen, mina kompisar kom, andfådda efter språngmarschen och skrek igen "Släpp gasen! Bromsa för fan!" men jag for runt, runt, eftersom min plan vid det här laget var att köra runt tills bensinen tog slut.

Runt, runt gick det. Mina kompisar ylade. Tanterna som hade hunnit upp på planen förfasade sig. Jag brydde mig inte nämnvärt. Det var som att vara på en skenande tjur och jag hade fullt upp med att hålla i mig.
Ytterligare några varv, och jag tänkte att "Nej, det här går inte... Jag måste göra något."
Jag måste ha släppt av på gasen lite, för jag märkte att det gick långsammare vid hörnen av planen, men så långt som till att tänka på att bromsa, det gjorde jag inte. Det var totalt blockerat i huvudet. Den enda tanken var att körde jag runt fortfarande när farsan kom hem så skulle han definitivt inte bli glad åt mitt senaste påhitt...

Vid nästa hörn hade jag en ny plan, jag skulle helt enkelt slänga mig av cykeln och hoppas på det bästa. Så gjorde jag också.
Det är enda gången jag känt mig som en stuntkvinna och det gav mig inte på något sätt mersmak.
Mina kompisar rusade fram och undrade hur det gått, lustigt nog hade det gått bra.
Jag fick blåmärken över hela kroppen och såg ut som en provkarta över blå och lila nyanser, min far (som redan då var van vid att jag hittade på både det ena och andra) suckade tungt när han kom hem och sa "Du kunde väl ha börjat med Teklas trampmoped?"
Det kunde jag ha gjort. Men det hade ju inte varit likt mig.

Och ja, det skulle handlat om ålder. Jag vet. Men så kom jag ju att tänka på annat. Som vanligt.
Jag kanske försöker igen lite senare. Att komma till åldern...

Finns det syrener?

Först.
Det är smått upprörande att hela Sveriges befolkning verkar ligga och sova på lördagsförmiddagarna. Så här, vid 07.43 borde väl folk vara uppe.
Inte nog med att ni missar barnprogrammen, ni missar "Ring så spelar vi" och ni missar chansen att känna er riktigt lutheranskt duktiga för att ni är uppe.
Själv klev jag upp kvart över sex.

Fredagskvällen som Solitär var onekligen en höjdpunkt. En höjdpunkt om man med höjdpunkt menar att vid tio på kvällen så tänkte jag att "Nej, fan, det blir inte roligare än så här." och gick och lade mig.
Jag vill ju inte förneka mig själv nöjet att ligga vaken och fundera i några timmar också.
Tankarna som kommer, sent på kvällen är ungefär som att se olika bussar komma körande, har du tänkt på det någon gång?
Funderade på ex i mitt tidigare liv, tänkte på han som sena partynätter spelade "Den vassa eggen." om och om igen, det är då man inte behöver vara Einstein för att inse att något är fel.

Eller den glade kocken jag levde med, jag var bannlyst från köket efter en smärre incident med piri-piri. En ohyggligt stark chili eller vad det nu är igen. Han hade nämligen kryddat och allting och vid ett obevakat ögonblick kom jag förbi, gluttade i grytan och tyckte kryddningen såg tämligen tam ut, så vips, slängde jag i några extra piri-piri.
Jag har aldrig, varken förr eller då, sett någras ansiktsfärg bli så explosivt röda, som våra ansikten.... Temperament hade han också, så han sa, mellan hostattackerna och brödätandet (för att stävja hettan av chilifrukten) "DU FÅR ALDRIG MER GÅ I NÄRHETEN AV SPISEN!"
Det gjorde jag inte heller. Sju år utan kok-kunskap kan få vem som helst att känna sig som en stenåldersmänniska när man en vacker dag står ensam vid spisen igen...

Jag tänker på den första pojken som pussade mig, jag var kanske fem år, jag minns att vi stod i min trädgård och jag sopade till grabben för kung och fosterland och sprang in till mamma och grät av ilska. Pojkbaciller, va? Huuuu!!! Jag var övertygad om att jag skulle vakna upp nästa morgon som en snorig grabb med nerhasade knästrumpor och blåmärken på knäna. Min mor sa dock att det var knappast troligt.


Ja, jösses... Sånt tänkte jag på igår natt. Tänkte att det är sannerligen en brokig samling människor jag mött i mitt liv, som ett karnevalståg...
Sedan tänkte jag på stugan med...
Kia och jag var iväg till vårt fik igår eftermiddag, förändringens vind hade blåst och numera finns bara en bottenvåning att vara i.
Vi kom dit för att Prata med stort P, övervåningen brukar vara vårt revir och nu stod vi tämligen tama och bligade på barnfamiljer, två män som än en gång bekräftade mina tankar att om män säger att vi kvinnor låter som höns när vi kommer igång, så låter män som små bullrande åskväder när de är riktigt i gasen. Det mullrar och bullrar och märk väl, män fnittrar också, det är bara det att det är ett bullerfnitter.

Så, vi satte oss i alla fall, förtroligt prat var det bara att tänka bort, såvida vi inte ville skrika oss hesa rakt över bordet och delge hela församlingen vad som hänt i våra liv.
Vi pratade lite kallprat i stället, jag hejade på en liten människa (vete fan vad det är med kids, men de gillar mig, troligen så ser de att jag varit en liten människa själv.) som stod och valde bland bil- och modetidningarna och sedan berättade jag om stugan.
Kia tyckte det lät bra och föreslog att vi skulle ta en tur förbi.
Först tog vi en väg som jag trodde jag hittade. Jag hade en något oklar bild av "rakt fram och sedan sväng åt något håll..."
Något håll kan i praktiken betyda tre håll upptäckte vi, och trogen min brist på lokalsinne sa jag att "Nä, jag har inte en aning. Men åk åt andra hållet, där hittar jag."
Vi trodde vi skulle komma fram innan det blev mörkt, men det gjorde vi inte.

Och jag ska erkänna, när jag såg den lilla, lilla röda baksidan av ladugården så klack det till i mitt hjärta. Det bara hoppade till.
"Oh, där är det!" sa jag.
"Aha!" sa Kia.
Så åkte vi förbi det, ladugården är så sinnrikt konstruerad så att har du för mycket fart åker du förbi huset utan att ha sett det.
Så man måste sakta ner.
Och där låg det.
Litet. Rött.
Och jag blev helt förvirrad, tänkte "Nä, det går inte, eller gör det det? Herrejösses vad litet det är, nu missade jag syrenbuskarna vid vinkällaren, eller är det syrenbuskar där, har jag fått för mig det, åh, tänk, jag kan bo där i sommar, jösses!" och så var vi förbi.

Men det ligger där. På slätten. Det finns här, inte långt här i från. Det ger mig ingen ro.
Jag tror det sista jag tänkte på inatt, var el. El till torpet. El. Och vatten. Vatten och el.
Katterna och torpet. Jag och torpet. Torpet och jag. Katterna, torpet och jag och el.
Och vatten.
Någonstans där måste väl karusellen ha slutat och jag somnat.
Men det var min första tanke imorse igen. El. Och vatten. Och finns det syrener därute eller har jag drömt det?

fredag 9 januari 2009

Jo, det var bara det..

Jag kom att tänka på en sak.
Inte för att jag tror på allvar att någon bryr sig förutom jag.
Men ändå.

Det kan verka som att Kinky Friedman är maniskt upptagen med att ta livet av andra countrysångare i sina böcker.
Först berättar jag ju om att Willie Nelson ligger illa till i "Roadkill" och idag fortsätter jag med att säga att en annan countrysångare fått stryka på foten. Det är i en helt annan bok, "The case of Lone Star."
I de andra böckerna är det helt andra yrkesgrupper som får kliva av scenen.

Katten kommer dock aldrig till skada. Så djurvänner kan läsa med lugn ro.

Tankarna är nog på ett annat håll.

Det är bara att inse, tankarna är på annat håll.
Öppnar kylskåpet och ser att jag, av någon outgrundlig anledning lagt in en kant av en smörgås, prydligt på assiett, högst upp i kylskåpet.
För det mesta brukar jag inte äta kanterna på bröd.
Det såg nästan lite gulligt ut. Som om jag tror att jag någon gång behöver ett skrovmål på fem centimeter brödkant.

Full fart...

Jag blir smått full i skratt när jag läser att "jag la ner Ulf Lundells kreativa kaos" och tänker att det önskade nog han med att han kunde göra själv när han var mitt i det...

Jag blev också smått full i skratt igår kväll när jag satt och vek in chokladkola i smörpapper och fick ett sms från Fimpen där hon skrev att "du har inte uppdaterat idag men det har du nog märkt själv?" och undrade om jag var okay.
Sånt värmer ett gammalt hjärta, minsann. Jag svarade att jag hade lagt märke till det, att jag inte hade skrivit menar jag...
Men det var ju full fart (inte in i evigheten som Lundell skriver någonstans) men full fart ändå.
Morgonen började med att bägge katterna imiterade John Belushi genom att först slänga mat omkring sig som om de bägge provspelade för roller i Delta-gänget, sedan kräkas i kör och sedan slåss som siberiska tigrar.

Sedan ett möte nere på staden, hem för matlagning, ätning (ihop med Lundells kreativa kaos, asocial som jag är så föredrar jag ibland en god bok som middagspartner.) sedan chokladkole-tillverkning för jag behöver något sött och det ger käkarna så fin motion att idissla som en ko.
Sedan vek jag lite kvalitetstid för att ligga på sofffan och läsa Kinky Friedman, vandrade med honom till Lone Star Café där vi upptäckte en död countrysångare, satt på diverse barer, hängde i hans loft och drack whisky medan bägge hans telefoner ringde.
Man kan spendera tiden mycket sämre.
Hann också med att se två (!) kärleksfilmer, (för jag upptäcker ju nu att det är inte bara som så att radion kör kärlekssånger till förbannelse, televisionens alla kanaler är gödslad med kärleksfilmer...) Såg "Matte söker husse" och snyftade som en liten vattenspridare i slutet, sedan zappade jag in på något som hette något med Toscana.
Ack, det var så hjärtevarmt och så gulligt och så trevligt så vattenspridaren skruvades på ytterligare och utvecklades till en hel fontän.
Torkade tårarna på Asta Katts päls, vilket inte mottogs direkt med entusiasm, i stället utlöste det ett febrilt tvättande och blängande över kattaxel på matte som snöt sig med eftertryck. Dock inte i kattpälsen (det finns gränser.) utan i vanligt mjukt Lambi-papper.

Lambi, ja. Hade jag sett lambi-reklamen hade jag väl brytit ihop, det är något med det där lammet som alltid får mig så varmhjärtad och nu när jag är som jag är så borde jag nog enbart hålla mig till hårdkokta Dirty Harry-filmer och Terminator och slåss-filmer egentligen.
Men du vet, en god gråt är definitivt inte att förakta.
För övrigt tycker jag att det känns ganska bra, faktiskt.
Jag sover inte som en grävling direkt men det är nog inte att vänta sig heller, det är en förändring i mitt liv och när jag väl blivit hemmastadd i förändringen lär jag återgå till att sova hårt som, just en grävling igen.

Idag står absolut inget på schemat. Det är fan så skönt.
Jag ska slåss mot förkylningen som försöker ta sig här, och jag ska tillbringa min första fredag som Solitär!
Tack för det magnifika ordet, Ursula, som skrev ett så förbaskat bra inlägg, vilket finns här;
Hemligheter.nu

onsdag 7 januari 2009

En del böcker borde aldrig öppnas.

En sak jag märkt är att jag har inte riktigt tålamod just nu.
Igår la jag ifrån mig Lundells kreativa kaos, det var så förbannat mycket elände, och jag tänkte att vad jag behöver är en fin liten dos av chicklit.
Hittade en bok med en författare som sades sälja mer än Marian Keyes och jag tänkte som Arja Saijonmaa "Nu känner jag roligt börjar komma" när jag slog upp boken.

Redan i första raderna så blev jag smått irriterad.
Det är ett förbannat dåligt tecken om en av huvudpersonerna beskrivs med; glansigt kopparrött hår, stora ögon, smärt kropp och fullt upptagen med att klanka ner på :
1. Sin kropp.
2. Sin ålder.
3. Behöver bli övertygad av pojkvännen att hon är fullständigt galopperande mega-snygg.

Jag suckade lite irriterat men vände blad, tänkte att det här kanske var någon form av ironi som gick högt över huvudet på mig och att författaren skulle ta sitt förnuft till fånga.

Oh nej då.
Huvudpersonen hade givetvis en syster som var gudomligt skön, hon var även rik och de hade en mor som var otroligt spänstig och snygg för att vara mor till dem.

Vid det här laget så var jag nog som en eldsprutande drake i synen, "Men herrejävlar, hur kan folk läsa sånt här? Ska det vara kul? Var är humorn?"

Men enveten är jag.
Jag vände blad. Inte fan blev det bättre.
Systrarna kivades på ett sätt som jag förmodar skulle ge den arma läsaren känslan av att "Åh, så vitsiga de är! Åh vilken humor! Åh att de inte förstår att längst inne i deras hjärtan älskar de varandra!"

Sedan gick hjältinnan, eller vad man ska kalla denna människa med fagert hår in i ett arbetsrum, slängde upp fötterna på skrivbordet, (just det, så man skulle känna att här är en riktig rebell!)gnodde sig i ansiktet så mascaran smetades ut (charmigt, charmigt!) tog ur hårnålarna ur sitt lockiga hår och släppte därmed ut sitt hår så det blev ett fullständigt hårsvall. Givetvis såg hon otroligt charmig ut. Det säger ju sig självt...

Det var, kort sagt det värsta dravel jag läst sedan jag råkade lägga mina oskyldiga händer på en bok om en bokcirkel.
Jag slängde faktiskt boken tvärs över sovrummet. Morrade lätt och gick ut och rökte.

Tänkte att "Så lätt var det ju att muntra upp sig själv med lite glad litteratur. Visst, jag känner ingen nostalgikänsla eller några ledsna tankar, jag är ganska ilsken, så visst blev det ett humörbyte...."

Travade tillbaks till köket och pallen där olästa böcker ligger (okay då, det ligger olästa böcker även på en plastbox i hallen. Och i vardagsrummet. Det gör ett hem trevligt tycker jag...) och fick tag i en bok som heter "Mina hemligheter" av Sophie Kinsella, tror jag att hon heter.

Och!
Här var det roligt! Så roligt att jag faktiskt skrattade högt flera gånger!
Skrattade så mycket att Asta Katt blev upprörd och började trava omkring högljutt undrande vad som stod på med matte...

Sedan la jag undan den boken, (man ska suga på karamellerna ibland) och transporterade mig själv in i vardagsrummet till käre gamle Kinky Friedman, jag läser Roadkill också just nu nämligen.
Jag trivs i hans sällskap, och jag läste när han och Rambam diskuterar gamla kärlekshistorier och exfruar (Rambam tror nämligen att några exfruar har lagt ut kontrakt på Willie Nelson (jo, den riktiga Willie.) och när de pratar så säger Kinky ett flertal gånger "Why do you think I live with a cat?"
Jag sänkte boken och sa likadant "Why do you think I live with two cats?"

Käre gamle Kinky, alltid ett ord på vägen...

tisdag 6 januari 2009

Ett kryhets-tecken tror jag.

Du vet...
Så här är det.
Hur det än är så känns det lite som ett misslyckande. För ett misslyckande var det ju på något sätt. Det är nog det som är svårast att komma tillrätta med. Man gör misslyckanden ibland, det händer alla och envar. Det är bara att vänja sig.
Grejen är väl att man tänker att som jag sa, tidigare att "Så här skulle det ju inte bli."

Vilket i sig är en sund tanke, för tänk om man hade gått in i ett förhållande och tänkt att "Det här går åt helvete ändå!" Det är väl då man kan anses vara en fullgod pessimist misstänker jag.
Antagligen så pass fullblodspessimist att man skulle kunna få fullblodspessimisternas första pris, vilket skulle vara en guldpläterad tavla med Murphys Law inpräntat att hänga på valfritt ställe i lägenheten.
Den fullblodspessimistiska pessimisten skulle tacka, med ett skeptiskt leende och tänka att "Den här kommer fan så säkert att ramla ner från väggen och kapa av mig stortån när jag hänger upp den." och åskådarskaran skulle inte ens orka applådera men en litet suck skulle stiga upp ur skaran.

Jag vet. Jag flöt iväg. Det blir så.
Men. Misslyckande. Ett misslyckande. Å andra sidan, mer misslyckande hade varit att vägra inse fakta. Att vägra inse när det är kört så är det kört. Det är ett större misslyckande.
Så ska jag se det. Så är det. Det är jag övertygad om.

Men sedan, vet du. Det är också lite det här med den här känslan som jag försöker skaka av mig att någon gång har jag fått för mig att jag ska hitta hem. (Lugn, jag hittar hem. Jag menar ett mer själsligt hem med någon annan. Så ingen anledning för dig att börja leta reda på kompasser och kartor).

Och någonstans, har jag en känsla som irriterar mig å det högsta, den känslan säger mig att någonstans trodde jag att nu, när man är 45 och strävar mot 50 med god fart, som en ångare i motvind och uppförsbacke så borde jag ha hittat det hemmet.

Liksom jag någonstans fått för mig att livet skulle bli enklare ju äldre man blir. Även om jag rent logiskt är mycket medveten om att så är icke fallet. Man blir lika kär, lika ledsen, lika förbannad, lika irriterad som när man var ung. Man garvar precis lika mycket (om inte mer just bara för att man vet att när man väl är glad så är det lika bra att vara glad utav bara helsike för, ibland så står vemodet på lur bakom nästa husknut och väntar på att göra entré på bästa sändningstid i ens eget personliga liv.)
Så, den där känslan irriterar mig.

Å tredje sidan. Igår var jag hos äldsta vännen, vi klockade kanhända nytt rekord, oavbrutet pratande och (märk väl!) garvande i över sex timmar.
Det hinkades kaffe vid det stora furubordet, röktes i den iskalla farstun, motvillig hund vallades ut, allt detta medan vi pratade. Och pratade. Och pratade.
Vi har ju inte setts "ordentligt" på ett bra tag och kunnat berätta om allt som hänt och inte hänt, så det var idel uppdateringar.
Och jag vet jag sagt det förut, men äldsta vännen skulle göra sig utmärkt som sagoberättare, hade det varit förr, långt tillbaka i tiden så hade hon varit just en sådan.
När hon pratar så berättar hon, med olika röster, med olika toner och det är som att vara precis där hon berättar, man är mitt uppe i det som timat.
Helt magnifikt.
Slutligen kraschade en mycket trött Ulvstrumpa i soffan, att gå hem var otänkbart, vi hade pratat ut oss alldeles.
Jag drömde hela natten att jag låg och sov på en järnvägsstation, folk gick förbi mig, bytte tåg och traskade som lämlar.
Förklaringen nästa morgon var att varken äldsta vännen eller hennes gubbe hade sovit speciellt bra, så ja, det hade varit ett miniatyr-lämmeltåg bestående av de två när de gått ut för att röka....

Men, vad jag skulle komma till, är att den här gången är det annorlunda.

Förra gången det var mankemang i hjulet eller vad man ska kalla det, förra gången när vi gjorde ett uppehåll, guben och jag, då minns jag att jag höll på och kollade mobilen med jämna mellanrum, trots att jag är en högst ovillig mobilanvändare normalt sett. Han kunde ju ha hört av sig...
Men idag. När jag lade mig för att sova middag (Ja, jag vet. Sova middag. Som en annan tant. Jag älskar att sova middag. Jag är en tant. Så jag sover middag. Närhelst jag kan.) så satte jag mobilen på ringning en timme senare.
Sedan ställde jag den på ljudlöst. Vilket betyder att den låter inte förrän man ska upp. Även om någon ringer. Eller smsar.
Det gick av bara sig själv.
Inga tankar om att någon skulle kunna höra av sig.
Inga som helst.
Jag tror att det är ett kryhets-tecken. Faktiskt.

Visst är det så?

Raskt över till det som verkligen intresserar mig just nu.
Det kommer inte som en överraskning att varenda jävla låt på radion nu verkar handla om kärlek som går i kras. Eller kärlek som är lycklig. Men kärlek. Hela tiden....

Varenda låt. Jag överdriver inte. Jo, lite kanske, jag tror jag hörde en glad låt som handlade om någon blomma här om dagen. Men annars.
Varenda låt. Hela tiden.

På vägen till Laxå härom dagen så var det till och med en smurf som sjöng "I'm so lonely, so looonely!" och jag tänkte ilsket "Klart som fan du är. Du är blå. Du är en smurf!"
Nej, jag vet inte riktigt varför jag tänkte att just att smurfar förtjänar att vara ensamma men jag hade väl fått nog...

Det här är nog samma fenomen som folk pratar om att när de är gravida så är alla andra på stan också gravida.
Försöker man sluta röka så har helt plötsligt hela befolkningen blivit en samling rykande skorstenar.
Vill man gå ner i vikt så är som ett trollslag hela mänskligheten pinnsmala.
Känner man sig ful så har hela menageriet av mänsklighet genomgått en extrem makeover och sprallar omkring jättesnygga, välvårdade och lagom läckert solbruna.
Har man varit hos en frisör som gått fullständigt bärsärkagång med ens hår, så pass att man vill be om en papperskasse att dra över huvudet innan man går ut..
Ja, då... Då när man kommer ut är alla så jäkla välfriserade så att man misstänker att varenda en har en personlig stylist!
Visst är det så?
Högst märkligt på min ära...

måndag 5 januari 2009

Se, det är inte det sämsta det!


Jag har fått en utmärkelse av Bitten , jag tackar och bockar, det är något märkligt,(jo, jag är medveten om att jag ofta finner livet märkligt, men visst är det så?) hur glad man blir av att andra har någon slags glädje över att läsa en. Det är fan så roligt och det är lika roligt att tala om för sina medmänniskor att jag uppskattar er.
Just nu, speciellt när livet känns lite som det gör, så desto roligare känns det.
Plus att jag blir strängt upptagen med att kolla era sidor och skriva det här.
Det är inte så dumt det heller. Tänka hinner jag ändå. Tänker jag medan jag skriver...
Så, här kommer det.
Fan vad ni är bra!

Så, jag tittade i min länklista, jag har inte sju där än, vilket påminner mig att jag ska förnya den länklistan, men visst har jag minst sju som jag tittar till med jämna mellanrum.
Det de har gemensamt är att de blir levande genom det de skriver.

Eller, jag är fullt införstådd med att ni är levande även när ni inte sitter och knattrar på tangenten, men ni förstår hur jag menar. Tror jag.


Så, en gång till. Vad ni är bra! Var en på sitt sätt! Hurra!

Lord Parzifal Här har du underbara ord, ord som bränner och glöder. Det är få förunnat att kunna dikta, men han kan. Tro mig.

Bad Gear
En av få förunnat som kan skriva om träning så det är intressant. Speciellt uppskattar jag att jag ibland känner mig som om jag sprungit en halvmil när jag läst hans blogg, även om skorna står och morrar åt mig i skohyllan.


Boktoka
Skriver om böcker och skriver så bra så att jag ständigt fyller på min läslista.


RumpanBar & Kök
Första gången jag kom in på Jackans sida, hade jag intet ont anande precis tagit en munfull kaffe, där fanns en vits som fick mig att ofrivilligt duscha hela tangentbordet. Sånt hittar man inte överallt. Hon skriver klokt, roligt och medryckande.

Hemligheter.nu
Ursula är en ganska ny bekantskap, skriver roligt, inkännande och har kort sagt språket i sin hand.

Cickis design
En ännu nyare bekantskap, humor, inkännande, skriver förbaskat bra och glad är jag att jag hittade dit.

Lokesson
Får mig alltid att tänka och fundera, hjärngympa, det tycker jag om!

Stella Sweden, en ny bekantskap, med ett språk som är som ett fyrverkeri.
Magnifikt!
Och vad fasen? Det är redan åtta...
Men jag måste nämna:

Gubben vid Rämen
Han tar en paus nu, men det finns massor att läsa, där har du en man
som kan berätta en skröna, jag höll på att säga att det är bara att sluta
ögonen och njuta av berättelserna, men på det sättet får du ju inte mycket läst.
Men du förstår hur jag menar.

De jag har nämnt nu livar upp tillvaron här på nätet, ofta med kommentarer här, som får mig att både le och fundera med jämna mellanrum, det är kvinnor och män med både klokhet och humor, se, det är inte det sämsta, det!
Och givetvis, så skulle Bitten ha en tillbaks.
Förbaskat roligt att gå in där och läsa, alltid något att fundera över, mange tack som de
säger i Danmark. Eller om det är Norge. Det är nog Norge. Definitivt Norge.
Och...
Enligt direktiven står det att:
Man ska även ge sju andra (eller fler) denna utmärkelse, samt lägga upp en bild.
Länka till den du fått den av och lämna meddelande till de andra så de vet att de
fått en utmärkelse.
Och så tänker jag att, känner du inte för det, så gör du inte det, utan bara suger i dig av berömmet att du är bra för att du är du, det räcker gott det med.
Nu ska jag fortsätta drömma om eventualiteten av möjligheten om en stuga.
Vi hörs.

En boll i luften...

Igår natt när jag låg och fäktade med diverse tankar och katter så kom en väldigt förflugen tanke. Först viftade jag bort den. "Inte realistiskt!" tänkte jag. En tanke som alltid roar mig, för normalt sett kan man knappast beskylla mig för att vara just realistisk.
Men den bet sig fast. "Varför inte? Du vill ju. Du har sagt att du vill. Är det bara prat? Varför skulle du inte kunna?"

Sådär gick tankarna och de blev bara större och större i uttrycket allt medan det kändes som att, ja, fan, det finns möjligheter.
Det finns. Ska jag? Jag borde. Hur skulle det vara? Bara jag? Kan jag det? Jag har inte körkort. Men jag är en jävel på att cykla. Tänk så i form jag skulle bli.
Tänkte på Fimpen som sagt när vi pratat om mina planer på lantliv, "Men sitta alldeles själv? Om ingen kommer och du är helt ensam. I sex månader kanske? Hur skulle det kännas?"
Och hur jag avfärdade henne med repliken "Du, det är ju inte realistiskt tänkt."

Men i alla fall. Om jag skulle förklara. Jag kom just på att det är inte troligt att andra som läser fattar vad jag pratar om. För mig är det ju klart som kristall. Men du vet ju inte. Men du får leva med att jag skriver som jag pratar med mig själv för det är just det jag gör...

Det finns en stuga som blir ledig i mars. En vän till mig flyttar med sin gubbe till en annan stuga. Så den här stugan står tom. Hyresvärden har frågat om hon hade någon annan hyresgäst och hon sa (det här mindes jag inatt att hon berättat för mig men jag tänkte inte mycket på det när hon sa det just då) att det var nog inte troligt, eftersom en vinter i stugan är otänkbart. Hon har levt där men det går åt både mycket ved, tofflor och arbete.
Men när jag låg där i natt, så kom tanken alltså:
Det finns en stuga!
Den blir ledig i mars!
Den ligger nio kilometer härifrån!

Och vidare fortsatte tanken, "jag skulle kunna höra om jag kan hyra den på ett halvår!" och då kom som sagt de andra tankarna att "Nej. Det kan jag väl inte? Helt själv?"
Precis som om att när väl möjligheten öppnade sig och visade sig kunna bli en realitet så var det lite skrämmande.
Jag tänkte på åskväder (rädd som en hare), spindlar (ok så länge de inte är jättelika), möss (hmm...), mörker (inga problem kunde jag konstatera belåtet) och att vara själv. Inte så långt ifrån mina vänner men en bit iväg ändå, och jag tänkte att det är precis det jag söker.

Men grejen är den, det finns en möjlighet. Och imorse, när den här vännen och jag åkte och handlade, på hemvägen sa jag, ganska försiktigt, för när man säger en sak, så blir den verkligen verklig... "Du... Ni flyttar i mars..."
"Ja?"
"Jag har tänkt. Bara lite. Ifall jag kanske skulle kunna hyra den..."
"Men det funkar inte på vintern. Det är ett sånt jobb."
"Joo. Men inte på vintern. Men kanske ett halvår."
Och hon tittade på mig och sa "Ja, vet du! Det skulle jag tycka om! Att veta att du är där och tar hand om stugan!"
"Jaa. Jag vet inte. Men jag tänkte... Den ligger ju inte långt härifrån... Det skulle kanske vara skönt..."
"Vill du att jag säger till värden att jag eventuellt har en hyresgäst?"

Och där var den. Den stora frågan. Ville jag sätta bollen i rullning? Skulle jag kasta upp den och se var den landar?
Och jag tänkte. Och tänkte. Vill jag? Jag vill ut på landet. Det vet jag.
En ensamstuga. För mig. För katterna. Vill jag?
Och jag sa. "Ja... Jag tror att jag vill. Fråga dem."
"Ja, det gör jag. Du lovar ju inget med att jag frågar, men vi kan se om du vill gå vidare med det, efter jag pratat med dem."
"Ja..."
"Du skulle kunna sitta där och elda i kakelugnen!"
"Ja, jag vet!"
"Jo... Men gräsklippning.. Jag har ingen gräsklippare."
"Hm. Den tar vi ju med oss."
"Och spis? Det är bara vedspis."
"Nej, det finns en liten elspis. Vi har i och för sig tagit bort den, och satt in en ny för den tog så mycket ström. Men det finns."
"Okay, nåväl, jag tänker väl inte laga några kulinariska läckerheter där ändå..."
"Det där med gräsklippning ordnar sig nog ändå..."

Sedan blev vi tysta. Jag kände och känner fortfarande som om jag håller i något ganska skört, något som gnistrar och glimmar, jag vet ju inte hur det kommer att bli, men fan, någonstans känns också att "Jo, nu jävlar! Jag hör efter och ser hur det går. Kanske vill de inte hyra ut den. Kanske går det inte. Men jag ska kasta upp den här bollen och se var den landar."
Ett eget torp.
För våren.
För sommaren.
För mig.

Vi får se hur det går. Men första bollen är i luften.
Å andra sidan, får jag fullständigt klart för mig att "Jo, visst kan du hyra den!" så kommer jag väl att känna "Men jösses, vad har jag satt igång?"
Å tredje sidan. En stuga. För mig. För katterna. För våren och sommaren.
Det finns en sån jäkla dragning i de orden.
Möbler måste jag ju ha. Jag har en gungstol på vinden. Den är självskriven... Soffa finns också... Sådana möbler jag kan lämna till återvinningen när sommaren är över. I september.
Katterna skulle älska det.
Jag skulle älska att sitta på baksidan och se ut över fälten.
Tända en brasa om kvällen även om det inte behövs.
Vakna på morgonen och gå rakt ut i dagg-gräs.
Se regnet falla på fönsterrutorna och fundera på alla som bott i stugan.
Läsa. Jag måste skaffa en ordentlig läslampa tills dess. Om det blir.
Ja, jag vet. I tankarna är jag nog redan där.
I tankarna undrar jag så hur det ska bli. Om det blir.
Jag är fan så förväntansfull.
Och samtidigt smått förskräckt över att jag tar ett steg.
Det var inte riktigt så fort jag trodde det skulle gå. Och helt själv också.
Fan, tänk om Fimpen får rätt och jag blir helt ensam därute.
I sex månader.
Nä, det tror jag inte. Jag får väl ha en gårdsfest för alla lantbor därute.
Obligatorisk medverkan eller vad jag ska kalla det.
Ungefär en sådan fest varannan månad.
Så jag inte blir lappsjuk.
Nåväl. Det reder sig.
Men jag undrar så hur det ska gå!!!

Först ett tack!

Först:

Tack för era kommentarer! De är guld värda!
Jag läser och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det känns in i hjärteroten, och jag blir på något lustigt sätt glad att ingen verkar orolig.
Mina vänner som jag pratat med är inte speciellt oroliga heller.
Det stärker.
Jag är inte så orolig heller. Inte jämt i alla fall. Men jag är ovan vid det här med att nu är det
bara jag. Det är väl inte så bara i och för sig. Men ovant. Väldigt ovant.

Det är väl lite passande att morgonen börjar med en krasch.
Ett kraschat förhållande första dagarna på det nya året.
Imorse vaknar jag av att Diesel kraschar hall-lampan på skrivbordet.

Jag gillade den där lampan. Mycket.
Å andra sidan gillar jag katten mer och är glad att han inte klev i porslinsskärvorna.
Det går inte att vara arg på en katt som lägger huvudet på sned och förtroligt i ens famn talar om att "Men jag skulle bara ta den där lilla blomflugan och ge till dig, vet du..."

Så... Adjöss till lampan. Det finns nya..

Lite snabbt i övrigt. Sov dåligt som fan inatt. Jag tror det smittar av sig på katterna, det har varit ett jazzande fram och tillbaks i sängen halva natten, Asta Katt har slängt ner sig med jämna mellanrum och krävt att bli kliad på magen och blir hon inte det så sparkar hon mig.
Diesel har försökt göra en ny gång över kuddarna och mitt huvud till skrivbordshurtsen där han sover. Fram och tillbaka, över mitt huvud, på mitt huvud och hela tiden spinnande med stor beslutsamhet.

Så, imorse. Först kravallstädning av hallen.
Sedan stor-rengöring av kattlådan med en Asta Katt som dansade jitterbugg i hallen för att hon måste verkligen gå nu.
Sedan är det handling som står på schemat.
Livet fortsätter men det känns annorlunda.
Det är lite tomt. Tomt och jag vet att inatt tänkte jag att från och med nu är han ett minne.
Det känns slutgiltigt, att kunna sätta en stämpel på när en människa blir ett minne på ett sätt.
Jag kommer ju att träffa honom, vi umgås i samma kretsar, men som förr blir det aldrig igen.

Något som för övrigt är smått galghumoristiskt är att jag är färdig med Glenkill, och började läsa "Den Vassa Eggen, ett kreativt kaos" dagen efter nyår...
Lundells skilsmässo-platta. Mycket passande. Inte för att jag tror att jag är i ett kreativt kaos, men ett småkaos är det definitivt.
Å andra sidan, igår hörde jag fler Lundell-låtar på radion än jag gjort på evigheter. Det kändes lite tröstande på något märkligt sätt. Å tredje sidan, känslan att jag borde grotta ner mig och sätta mig och lyssna på Lundells deppigaste låter lyser med sin frånvaro. Det är ett gott tecken, tror jag.
Men fan, märkligt känns det ändå...
Nåväl. Ut och handla med mig. Katterna behöver mat. Jag med.
Vi säger så för nu.
Jag återkommer.

söndag 4 januari 2009

Det är ingen fara.

Jaa du...
Det är märkligt hur livet gör precis som det vill med en själv. Man tror att man vet precis i vilken riktning man är på väg, någorlunda i alla fall, men i synnerhet då, så verkar det som livet tycker det är ganska roligt att snurra på vägskyltarna eller på en själv så att man står och undrar "Men vart går jag nu?" "Och hur?" "Och varför?"

Jag funderade idag när äldsta vännen och jag åkte till Laxå, vi har inte setts ordentligt på ett bra tag, men när det krisar så finns vi där för varandra. Den här gången är det inte för henne det krisar, i och för sig, riktigt frisk är hon inte än, men det är jag som står för krisen idag.

I alla fall, vi pratade och jag funderar nu på det här med bloggen, ska jag skriva om det här? Ska jag låtsas som det regnar? Jag funderar och tänker att det blir väldigt personligt, men å andra sidan, det har alltid varit en personlig blogg för mig.
Jag kan helt enkelt inte låtsas som ingenting hänt eftersom det har hänt.
Och mina vänner vet ju redan, vad ska jag säga? Reaktionerna var minst sagt blandade.

Det kom inte som en överraskning, inte ens för mig.
Du vet, man försöker så länge man kan, men till slut måste man inse när vägen bara går runt i en cirkel. Man blir trött och känner att kraften och energin man har kan man lägga på något annat. Och det finns ingen som är skyldig till något, ingen som är "the bad guy", ingen som ska bära hundhuvudet.
Det är helt enkelt bara över. Från båda hållen.
Man pratar inte längre med varandra, eller till varandra, man pratar ifrån varandra.
Olikheterna är fler än de likheter som man har.
Det funkar helt enkelt inte.
Man känner att man är så trött på att försöka och man känner att "Nu är det nog." och någonstans där finns en befrielse, när man väl känner den känslan.
Samtidigt så tror jag att det är viktigt att komma ihåg att "Det funkade inte. Den här gången. Men nästa kanske."
För jag tror det är förbannat viktigt att inte bli bitter, eller för rädd för att försöka igen.
Det kan gå nästa gång.
Eller nästa.
Eller nästnästa.
När man kommit igenom det här, för jo, visst är det som så att det är en sorg, man bryter upp från någon man levt med i många år, och man tänker att "Men så här skulle det ju inte bli."
Men det blir så ändå. Ibland.
Det är väl i sådana här stunder jag är lite tacksam att jag är en gammal räv, för jag vet också, även om jag känner mig tämligen dyster nu att det varar inte för evigt, den här känslan.
Och någonstans måste jag ha blivit lite rationell med åren. Jag inser att det går inte att försöka hur länge som helst. Är man två och vill olika saker så är det så.
Man måste gå vidare, det är man skyldig både sig själv och den andre parten.
Men visst fan är det tungt. Men det går över.
Och helt oväntat var det inte.
Det är nog något att vara lite tacksam för, att det inte bara slog ner som en blixt från en klar himmel. Det kändes i luften. Har känts ett bra tag... Something in the air tonight som Phil Collins sjöng.
Så, jag vet inte vad jag ska säga egentligen.
Det nya året börjar, hmm, kaotiskt?
Startade som en i ett förhållande och redan på fjärde dagen var jag singel.
Eller singel och singel, jag gillar inte det ordet.
Ensam är jag minst av allt. Jag har mina vänner, mina katter och min musik och mina böcker...
Fimpen sa något klokt när det strulade en gång "Kom ihåg, du har inte mist allt, du har allt kvar utom honom. Allt!"
Fimpen är en mycket klok kvinna. De orden tänker jag på nu också.
Jag tror det här kommer att bli bra. Det ska bli bra.
Det är lite märkligt också, i förra veckan skrev jag om gamla hjulspår, Fimpen var övertygad att jag skrev om mig själv, det gjorde jag inte, men nu, när jag ser tillbaks, visst känns det så, jag är uppe ur de gamla hjulspåren, vet inte riktigt vart de nya ska ta mig.
Men jag vet att jag tänker följa spåren och se vad som händer.

Och innan du kastar dig på tangenterna och blir orolig för mig, som jag sa till Fimpen " Det är bra. Det är ingen fara." För det är så det känns. Vemod och saknad och en aning sorg, visst. Men det kommer att gå över. Det vet jag. Jag har fortfarande kvar min humor, just nu är den en aning blandad med galghumor känner jag, men den är kvar.
Så, det är ingen fara.
Fast, vet du. Jag är tacksam som fan att det har varit på gång ett bra tag. Så jag har hunnit vänja mig vid tanken på något sätt. Innan det skedde. Det är något att vara tacksam över. En gradvis avvänjning kan man kalla det. Nu är det slutgiltig avvänjning. Nåväl, det ska gå det med.

fredag 2 januari 2009

"Plötsligt ljusna. Te sig vänlig o.d.; Om ett (vanligt) leende o.d. = Plötsligt bli synlig.

Det roligaste hittills den här dagen är hur förvånad jag blev över kommentarerna på gårdagens blogg.
Se, jag hade precis för mig att jag aldrig tryckte på publish-knappen, för något hände och jag loggade av och tänkte, "jag skriver klart sedan."
Sedan slog jag på datorn här och tänkte "Hm. Har de kommenterat den? Men den postade jag aldrig?" och så såg jag att "Jo, det har jag visst det."
Tänk så mycket mer spännande livet blir när man först misstänker att ens blogvänner är smått synska och sedan inser att "jo, det är nog som så, att alla gånger så vet jag inte direkt vad jag gör..."

Men i alla fall.
Dagens ord är "Lysa."
a) (numera bl. i vitter stil, ngt arkaiseran­de) med avs. på (konkret) föremål l. område o. d. (jfr c): låta sitt ljus falla resp. (om person) bära l. hålla l. rikta belysningsredskap så att dess ljus faller på (ngt), belysa; äv. (med avs. på natt, rum o. d.): sprida ljusi, göra ljus, upp­ lysa; äv. bildl.

Skogen är mitt slott. Min sal / lyser månen. BJÖRKMAN Hesp3: 38 (1897).


Och vidare....
3) till 1 d; om (glansen i) ngns ögon o. d.: glimma l. glänsa till (särsk. på grund av glädje o. d.); om person l. ngns ansikte o. d.: plötsligt (o. för en kort stund) upplysas av ett leende, ett vänligt ansiktsut­tryck o. d., plötsligt ljusna l. te sig vänlig o. d.,; om ett (vanligt) leende o. d.= plötsligt bli synlig o. d.

Det här sista....
"Plötsligt ljusna. Te sig vänlig o.d.; Om ett (vanligt) leende o.d. = Plötsligt bli synlig.

Det är ju så. Man kan gå på en gata, idel anonyma ansikten och så plötsligt ett leende från en främling...
Och man ser dem. Verkligen ser dem. De blir plötsligt synliga.
Och man ler tillbaks. Och blir sedd.
Så enkelt kan det vara ibland. Och så svårt att komma ihåg.
Att dra mungiporna uppåt... Hellre än neråt.
Det ska jag tammesjutton öva på i år.
Uppåt, uppåt. Kanske inte hela tiden. Men när jag minns.
Och sedan blir ju folk så förvånade av ett spontant leende.
Man måste komma ihåg att förvåna sina medmänniskor med jämna mellanrum.


Och vidare, jag har även läst mig till att det finns en mossa som kallas lysmossa.
"bot. den i grottor o. d. växande moss­växten Schistostega osmundacea Web. et Mohr., vars protonema består av stora, runda celler som reflektera det i grottan osv. inträngande ljuset i ett smaragdgrönt sken."

Smaragdgrönt sken...
Mycket häftigt. Var finns närmaste grotta med lysmossa?