onsdag 16 december 2009

Socker och salt i en enda jäkla röra.

Jag vet inte hur det är med dig, men så här i slutet av året så tänker jag tillbaks.
En sak vet jag att jag med bestämdhet kommer att säga vid nyårs-skålen...
"Det här har varit ett förbannat jävligt år mellan varven, nu satsar vi på att nästa blir bättre!"

Fast det är ju inte hela sanningen, det har varit ett synnerligen jobbigt år mellan varven, men också däremellan ett synnerligen omtumlande och glädjefyllt år.

Så mycket glädje jag kan se tillbaka på.
Först och främst:
Torpet.

Och ja. Så materialistiskt sagt av någon som säger att hon ger blanka fan i allt materiellt...
Men tänk lite längre...

Torpet blev min fristad, ett hus som bara är mitt, där jag kan vara helt själv men ändå aldrig har känt mig ensam.
Torpet blev också en slags fristad för folk och fä som kom och var lite trötta på livet.
Torpet blev också en ny bekantskap för Asta Katt och Styre.
Torpet kunde ha blivit ett arbetsläger, med blommor som skulle sås och gräsmattor som skulle tuktas, men så blev det inte. Gräset växte och sedan klipptes det, jag hann med att sitta och småprata med fåglarna i päronträdet och att känna syrenernas doft mycket väl...
Torpet och jag kommer fint överens, det gillar musik och vänner men avskyr stress och höga klackar mot golvplankorna.

Diesel fick aldrig vara med i torpet, han gick bort mot slutet av mars, en vänskap som sträckt sig genom tretton år... Lilla Diesel som åt en knapp och hamnade på sjukhus och var riktigt illa ute, men sedan kom hem, så gott som ny.
Lilla Diesel som åkte cykel, hängande över axeln som en mjölsäck med fartvinden som krusade hans morrhår, jag lovar, det såg ut som han log...
Lilla Diesel som blev stora Diesel, gammelfarbrorn som visste bäst, tuktade Asta Katt och sov på kudden och bestämt ansåg att alla män som kom i min väg aldrig var goda nog för mig. En pojkvän tillbringade ett halvår med att försöka komma på vänskaplig tass med Diesel.
Diesel å sin sida ignorerade honom totalt. Han såg helt enkelt inte pojkvännen.
Efter lite mer än ett halvår bestämde Diesel sig för att pojkvännen nog kunde få klappa honom. Antagligen resignerade han och tänkte som så att "Ja ja... Du verkar vara här för att stanna. Låt gå. För ett tag till..."
Diesel var världens bästa Diesel. Så klart.

Sedan i september kom Styre Långskank in i familjen, ni som följer honom på Facebook vet redan att han är en liten småpåve förklädd till kattunge.
Ni kanske tror att jag skojar om hans framfart, men sanningen är att han styr oss kvinntimmer, Asta Katt och mig, med järnhand.
Styre är med överallt och har en åsikt om allt, jag är numera aldrig ensam någonstans.
Är jag på toaletten är Styre på toaletten.
Diskar jag sitter Styre på diskbänken och övervakar arbetet.
Ingen försöker sova om inte Styre vill sova.
Sitter jag i gungstolen sitter Styre ovanpå mig i gungstolen.
Ligger jag i soffan ligger han ovanpå.
Jag är aldrig ifred. Inte Asta heller.
Det är härligt.
Kanske inte så härligt jämt för Asta Katt men definitivt omväxlande..


Sedan... Alla förhållanden som gått i sär.
Just nu, ett tag har förhållanden brustit som spruckna isar runt om mig och för mig också för den delen. Ett uppbrott skedde ju i januari och sedan har jag hunnit med ett tag till.
(Och ja, du kan säga "Va? Men det har du inte nämnt något om?" varvid jag skulle svara att "Lite privatliv får man nog ha, även om det är ytterst lite..."
Men i alla fall.
Vad säger jag om det?
Det enda jag kan säga, tror jag, är att "Bli aldrig bitter."
För det löser ingenting.
Bli aldrig så bitter att du blir elak för elakhetens skull.
Det är svårt, men det går.
För elakhet mår ingen bättre av.
Inte den som utövar den eller den som blir utsatt för den.
Eller hur?

Sedan kan jag tyvärr inte meddela att några vänner har blivit nykära. Det hade varit roligt i och för sig, att säga att några hittat kärlek.
Däremot stöter jag mellan varven på Fimpen om att jag tycker att de ska gifta sig.
Jag gillar bröllop. Dock skulle jag inte vilja ha något själv, men ack, tårtan och kalaset och festyran, ja, gärna!

Vidare. Mitt framtida liv. Ni vet ju vilken karusell det varit med om jag skulle bli arbetsmaterial eller inte.
Det har tagit på krafterna.
Minst sagt.
Utan mina vänner vete fan hur jag orkat.
Eller er, som är ett slags vänner, hur konstigt det än kan låta, med era förnuftiga och fnittriga och ibland helt galna kommentarer.. De får mig att le och tänka. Mange tak, som de säger i Danmark. Eller Norge.

Och min vilde far... Som "dök", som han kallar det, i somras när han bröt sig och hamnade på sjukhus.
Det var tungt, han är ingen vårkyckling, men tänk så bra det gick ändå.
Är det något jag hoppas går i arv från honom till mig så är det hans optimism, för jag vet banne mig ingen annan som är så positiv för det mesta.
Allt går att ordna och allt går att se en ljusglimt i och allt har humor.
Min vilde far säger ofta "Jag pratar med folk på mitt sätt, vet du, för det är det enda jag kan!" när jag ibland kommenterar att han verkar prata med allt och alla.
Och det tänker jag på just nu, för det här blir givetvis en rörig sammanfattning av året..
Som sagt:
Jag pratar på mitt sätt, för det är det enda jag kan...

Jaa, du...
Vilket jävla år... Både socker och salt, allt i en enda röra och det är inte utan att jag undrar hur degen skulle bli om jag tillsatte mjöl och socker till det här årets ingredienser..
Hur som helst, jag är säker på att det skulle bli en jävla röra, men i slutänden ganska gott ändå..
Vi säger så, för nu.
Fast du...
Hur var ditt år?

5 kommentarer:

Motvalls gubbe sa...

Tja, det är väl typ så det är. Ibland upp och ibland ner.
Och ibland precis tvärtom.

Cicki sa...

Det är väl det som kallas livets berg och dalbana.

Shirouz sa...

Hej Motvalls gubbe och Cicki,
joo, det är nog så det är, enda skillnaden är väl att i riktiga berg-och-dalbanor ser jag fram mot nerförsbackarna, medan jag kan hålla mig för skratt i livets dalbanor. Å andra sidan var det hundra år sedan jag åkte berg-och-dalbana, vete fasen om jag skulle våga nu...

Baronessan sa...

Mitt år har varit trist, tråkigt, bråkigt och slutar dessutom med en skräll. Hoppas nästa blir bättre.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
låter som ett skitår, nästa *måste* helt enkelt bli bättre, för oss bägge, det bestämmer jag här och nu, och därmed basta!