måndag 14 december 2009

Skiter björnen i skogen?

För att börja finstämt;
Hade någon frågat mig i förra veckan om jag var nervös hade jag svarat:
Skiter björnen i skogen?

För så var det ungefär.
Lustigt hade väl varit om ett möte om min framtid inte hade berört mig nämnvärt, eller hur?

Men i alla fall,
mötet skedde i onsdags och jag var rustad till tänderna, kan man säga.
Full riddarutrustning och ett modigt hjärta innanför pannbenet (höll jag på att skriva och se, jag skrev det visst också...) och med ganska skakiga ben steg jag in i ett litet rum (modell pannrum med litet bord som inte skulle kunna hysa några trerättersmenyer på den här sidan midsommar) och oss fyra som var närvarande tog plats på varsina stolar.


Representanten för fk började med att det här var en planering för min eventuella återgång till arbetsliv och att vi skulle prata lite om hur det var tänkt.

Och vet du?
Då fick jag ur mig det jag tänkt var det viktigaste av allt:
Hur det inte hänt någonting sedan slutet av juli och hur det fått mig att må i det långa loppet och hur dåligt jag tyckte det hela blivit skött.

Och vet du vad?

Så jävla skönt det kändes!

Jag var inte arg, men jag var (för omväxlings skull) väldigt klar och koncis med att en person som har en stresstålighet lika med noll inte klarar av en sådan här situation speciellt bra.
Jag räknade upp hur minnet blivit sämre, hur jag fått börja skriva upp saker konstant för att inte glömma dem helt och hur det blivit svårare att orka med vardagslivet som det är i takt med att tiden gått.

På ett sätt har jag tur, eftersom jag varit med om att verkligen springa in i väggen med en smäll och en krasch så känner jag igen varningstecknen tämligen omgående, så det enda jag kunde göra var att sakta ner livet så gott det gick, eftersom jag vis av läxan vet att det inte fungerar att försöka köra på som vanligt.

Man får också tvinga sig till att inte oroa sig för mycket. Oron är okay, men den får inte styra ens liv.
Men det tar kraft det med, att inte oroa sig är inte helt oproblematiskt som vissa kanske tror.
Det kräver en jävla tankekraft och vem är jag att inte säga, att visst, mellan varven har jag klivit ner i diket och verkligen känt som att nu är det kalkat och klart.
Av någon lustig anledning har jag tagit mig upp igen, jag tror att till mångt och mycket har jag min humor att tacka för det.
Min humor och mina vänner och min vilde far.
Alla som dragit åt samma håll, vänner som föst ut mig när de tyckt det behövts, min vilde far som alltid säger "Det ordnar sig!" och min humor som fick mig att inse att hur jävligt det än ska bli så kommer jag att slippa ättestupan.
Man får ju vara tacksam för det lilla, eller hur?

Men, detta innebär ju också att livskvaliteten samtidigt försämras. Man får tvinga sig till att få livet att gå runt, man får tvinga sig genom de jobbiga sakerna och, (en sak som är jävligt viktig) man är också tvungen att tvinga sig att ha roligt någon gång mellan varven.
Man är som en björn som helst skulle behöva gå i ide men man lufsar runt och försöker hålla sig vaken.

Nåväl...
Allt det jag ville säga, fick jag sagt.
Och du... Som jag sa... Så skönt det kändes!

Ännu bättre var att de lyssnade och inte försökte skylla ifrån sig.

Ännu bättre än det, en plan fanns nu, någon gång i januari börjar jag arbetspröva.
I min takt!

Och jo, jag vet.
Visst kan det gå åt helvete.
Visst kan det det...

Men prövar jag aldrig så får jag heller aldrig veta.
Jag är redo.
Som sagt.
Ättestupan är inte tillbaka.
Ännu....

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Ja, du vännen. Man kommer till en gräns när saker och ting inte kan bli värre när man öppnar käften. ibland går det bra. För mig har det gått mindre bra.
Stort lycka till!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, precis så kändes det faktiskt. Hade jag inte fått ur mig allt jag tänkt och kännt den här tiden så tror jag att jag hade exploderat inombords. Det spelade liksom ingen roll hur det skulle gå, men ut skulle det.
Och tack, vi får se, jag är som sagt fortfarande vansinnigt förtjust vid tanken på att ättestupan än inte finns. En klen tröst är dock ändå alltid en tröst.