måndag 28 december 2009

Nog var han vacker alltid.

Det var en lördagsafton och i det ulvstrumpska hushållet lägrade sig friden...
Tystnaden var riktigt ovanligt tyst, för en gångs skull.
Inga grannar som försökte visa sin brist på musikalitet med den senaste technon, inga grannar som skrattade eller skålade eller skrålade.
Kort sagt.
Tyst det var i huset.

Sedan brakade det löst.
Från ett tyst hus ekade den ena skrattsalvan efter den andra.
Det kiknades.
Det torkades tårar.
Det glädjeylades.
Det peps.
Det fnittrades.
Det ojojojojades.
Det var kort sagt ett kacklande utan dess like.
Katterna flydde in i sovrummet, för i det mörka vardagsrummet gick det ju inte att vara...

Bara i reklampauserna var det tyst när det röktes på balkongen.
Dock, om man hade lyssnat noga kunde man höra små glädjesuckar mellan rökringarna.

I nästan två timmar skrattade jag mer än jag gjort på länge och när det var slut tänkte jag för mig själv "En sådan man skulle jag kunna bli kär i hur lätt som helst. Inga problem. Fram med kärlekspilarna bara och jag faller som en fura i farstun så att grannarna ringer alarmnumret och ylar "Hjälp, det är jordbävning här på gatan, nej, vänta, det var visst bara grannen som blev förälskad."

Var han då vacker?
Nej. Jag tror inte man kan säga att han var vacker.

Han var riktigt vacker när han log.
Han var också vacker när han sa att han inte tyckte om att vara elak, att han mådde dåligt varje gång han varit det.
Det tyder på ett mått av snällhet.
Snällhet är vackert i vilket utseende som helst.

Är man elak så blir man ful som fan för mig. Så är det bara. Det finns inget vackert i vare sig hämnd, skitsnack eller gemenhet bara för att man vill vara gemen.
Är man elak kan man se ut som Axl Rose i sina glansdagar (innan han snodde Bo Dereks flätor och klistrade fast dem på sitt eget huvud), det fungerar bara inte ändå.
Elakhet eller dumhet skiner i genom, som en gloria, fast tvärtom, eller hur?

Och han var vacker i sin humor.
En del säger att utseendet är det viktigaste, en del, plånbokens storlek, en del stirrar sig blinda på muskler, en del på statusleksaker...
Visst, utseendet är det första man ser, men hur intressant är det i längden när innandömet är lika intressant som en påse sand från Sahara.
Exotiskt först men man tröttnar efter en millisekund.
Vad ska man göra med det liksom?
Beundra?
En stund.
Men sedan vill man ju ha mer hur mycket estet man än är.

Humor, vet du.
Det är tamme fan så viktigt.
Jag tänker som så, utan humor blir folk lätt ointressanta.
Förmågan att skratta med andra.
Att skratta åt sig själv.
Att veta att det inte innebär någon förlust för prestigen att inte ta sig själv på så förbålt ansvar.
Att veta med sig att en dos humor piggar upp nästan överallt.

Det kunde den här mannen.
Inte var han vacker, skrev jag.
Men nog var han det.

Med ett leende som kunde bränna rakt genom kassaskåpsväggar och en humor som jag skulle kunna bita någon i smalbenet för att ha.
Nog var han vacker allt.

Humor, mina vänner.
Det är allt. Humor och snällhet.
En sådan människa är en tiopoängare no matter what.
Så är det alltid.
Så ska det vara.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Vem? Vem? Vem? Jag vill också skratta!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
jag antar du sett svaret till Fimpen, men det tål att upprepas, John Pinette. Herrejösses, en så rolig man, han är något av det roligaste jag hört på länge!