måndag 28 december 2009

2.Vad nu "på riktigt" är. Eller "trivs som bäst..."

Okay. Nu skärper vi oss här.
Inga utflykter i tankar eller virrande runt som blinda hönor på en gödselstack.
Rättning i leden!


Som sagt var.
Nu har jag funderat, på det här med foton.
Själv har jag aldrig lagt upp några foton på mig, på något sätt så känns det väldigt privat att ståta med nunan inför en massa människor.
Människor jag inte känner, tänkte jag skriva.
Men så är det ju inte.
En del har blivit mina vänner här, folk jag i och för sig aldrig sett "på riktigt", vad nu "på riktigt" ska betyda.
Jag menar, jag ser ju Clint Eastwood på tvn ibland och jag är säker på att han är "på riktigt" även om jag aldrig sett honom i min lokala Ica-affär med en tetra mjölk i näven.
Likaväl som jag är helt övertygad om att mina vänner, utspridda över jordklotet är lika riktiga de, även om en hel del enbart är röster i telefon eller här på nätet.
På riktigt kan vara på riktigt på hur många sätt som helst, eller hur?

Vidare tänker jag, att mötte jag någon av er skulle jag bara öppna munnen så skulle ni känna igen mig ändå. Fimpen säger att jag talar som jag skriver och det har hon nog rätt i.

För vet du, det slår mig, att de jag mött "in real life" har bara behövt börja prata så har jag känt igen dem direkt. Deras ansikten kan ha varit totalt främmande, men orden som sägs har varit precis som de pratar när de skriver.
Det blir en ytterligare bonus, kan man säga, man både hör och ser deras ansiktsuttryck.
Det är som att ha känt någon via radio och helt plötsligt få dem på tv med.
Fast bara ännu mer på riktigt eftersom de inte begränsas av en tvruta.

(Ja, jag vet. "Herregud, kan det bli ännu mer invecklat" tänker den bistre läsaren och tar sig för pannan och suckar. Jodå. Ge mig bara tid så kan jag bli så invecklad att jag aldrig vecklar ut mig igen...)

Jag tänker som så, att det är också en märklig paradox att det känns helt okay att dela med mig av mina tankar och diverse hågkomster och teorier om allt möjligt.
Medan jag aldrig funderat på att ha mitt foto på nätet.
Det går inte ihop riktigt.

Tankar är ju mer avslöjande än vad en nuna är, eller hur?
Trots allt är det bara det ytan man ser, man har ingen aning om vad som döljer sig innanför ett ansikte.
Medan om man slår upp vilken blogg som helst får veta en hel del om människan bakom orden.

Det är märkligt det där.

Ännu märkligare är vad jag vill symbolisera med mitt foto på FB.
En glad lax i glada vänners sällskap?
Hmm..
Ett riktigt partydjur som slår klackarna i taket för jämnan?
Hmm...
Det som ligger närmast sanningen är att det är jag, men ändå inte visar hur jag ser ut.
Det är en del av mitt jag, när jag trivs som bäst, med glada vänner och glad stämning.
Å andra sidan, det skulle lika gärna kunna varit ett foto med mig själv i gungstolen ute i torpet med en bok i mitt knä.
Det är en annan sida av mig när jag trivs som bäst.
Å tredje sidan, sedan Styre Långskank marscherade in i mitt liv så får det inte vara några böcker i mitt knä, för det vet ju varenda katt, att varje människa som sitter är som en inbjudande fåtölj.
Så, å fjärde sidan, det skulle lika gärna kunna varit ett kort med mig med Styre i knät.
En annan sida när jag trivs som bäst.

Det finns antagligen lika många "trivs som bäst" som "på riktigt"....
Det är märkligt, det med...

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Jag behöver ingen bild. Jag vet precis hur du ser ut. Jag ser det innerst inne :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, det är så det är egentligen va? :)