måndag 28 december 2009

1.Vari jag tittar på er. Och konstaterar rusdryckers effekt.

Just det, ja...

Vi skulle ju prata om det här med foton också.
"Jaså?"säger du, ity det har du svävat i full ovisshet om ända tills du landade här.
"Jovisst, förstår du..." svarar jag.

Jag läste ju på Cickis blogg
och började fundera på det här med foton.
På min FB tronar jag i all min glans, med papperstallrikar som öron, skoöverdrag på huvudet och chica små löständer.
På bordet framför mig står det flaskor och glas och en toastmaster sjunger så det skakar i tältväggarna allt medan vi andra försöker hänga med.
Det var på ett bröllop och som Cicki sa, det går inte att se mer än att det är en människa på kortet.
Sedan att det är jag är en välbevarad hemlighet mellan mig och Facebooks alla användare.

Jag har ju tittat på andras foton också, de flesta (eller stryk det) alla ser bra ut.
Inte alls som jag ser ut när jag släpat mig fram till datorn på morgonen, med ett hår som ser ut som jag snott det från trollet Plupp och urtvättad t-shirt och i största allmänhet ser ut som "Hej, kom och hjälp mig!" och ingen kom...

Ibland brukar jag roa mig med att tänka att det skulle vara så roligt att se hur folk såg ut, när de sitter där på morgonen, eller mitt i natten när de kommit hem och "bara schka kolla datorn lite.."
Som sagt. Jag vet ju hur jag själv ser ut...

Nu kollar jag aldrig datorn när jag varit ute. Jag har ålagt mig själv både dator-och telefonförbud när jag varit ute och förlustat mig. Det sparar mig både tid och bekymmer och ågren.
Saker som just då verkade så enormt spirituella och roliga ser ofta så märkliga ut nästa morgon.
Skämtsamheten som nådde nya höjder har förvandlats till obegripliga ramsor och alla världsproblem som man löste mellan skål och vägg har återigen svepts in i realitetens krassa värld.
Dansstegen, när jag flög fram, smärt som en vidja och vig som en nykläckt tall var nog mer troligen som att se bergatrollet lufsa fram och ibland skaka lite rytmiskt på svansen.
För att inte tala om hur otroligt snygg man själv var. Och alla andra också.
När morgonen kommer ser man att man i själva verket troligen är släkt med både Alice Cooper och lakritstrollet.
Den förvånade pandan som mött mig i spegeln med jämna mellanrum har bara överträffats av när jag fått av mig sminket och kan konstatera att rynkorna under ögonen skulle kunna göra tjänst som vecken i ett dragspel, ity så många är de.
Det tror man inte, att så många veck kan rymmas under ögon, men så är det.

Hmm...
Jag tror att jag kom ifrån ämnet lite här, va?
Ganska mycket om vi ska vara sanningsenliga.

Det här ska ju handla om foton. Inte om hur jag avhåller mig från dator och hur jag ser ut nästa morgon dagen efter kvällen före.
Jag tror jag gör ett nytt försök...
(Och ja. Jag kan höra dig... "Först uppdaterar hon inte på hur länge som helst, och sedan ska hon överösa mig med inlägg. Det är inte rätt!")
Men sådan är jag ju.
Först kommer ingenting.
Sedan kommer ingenting.
Och sedan, ja då jäklar, då flödar orden ur tangenterna och man skulle kunna önska att någon kom och vred tangentbordet ur händerna på mig....

Inga kommentarer: