fredag 16 oktober 2009

Vi kanske är som ogräs?

... Men allt är ju inte "död pest och pina" som Lundell sjunger i "Bättre tider".
En sång som jag fick i huvudet i kväll.

Den mannen tror jag att vi redan enats om är ett geni, eller hur?
(Speciellt Kia som ryser av vällust (eller är det motvilja?) varje gång vi diskuterar honom...)

Men i alla fall.
Jag är inte ensam mitt uppe i allt det här. Den här cirkusen med sin karusell har det goda med sig dock att mina vänner kickar in och hör av sig och bara finns.
Den här cirkusen och karusellen har fört med sig att jag läst många kloka och goda kommentarer från bloggare som jag inte visste om innan.
Den här cirkusen och karusellen som vi är på, många med mig, kan bli utdragen och troligen ganska bitter men en sak, vi är inte ensamma.
Jag tror att tillsammans kan vi stötta varandra och i värsta fall får vi väl starta ett parti, ett gammaldags gräsrotsparti, nej, stryk det, ett ogräsparti, för ogräs växer vilt och högt och fritt och det lär behövas att vi kan växa vilt och högt och fritt och göra oss själva lika synliga som de första maskrosorna på våren.
Och ett ogräsparti skulle onekligen vara passande när vi behandlas som just ogräs. Vi ska inte synas utan vi ska ur rabatterna och till komposten eller vart det nu är vi ska ta vägen...

Men i alla fall...
Tillbaka till Lundell och hans "Bättre tider".
I texten står det bl.a. som så här:

Jag tar risken att bli kallad
flummare och fåne
när jag säjer att jag ser den varje kväll
Jag syftar då förstås på Vattumannens måne
som ler och säjer:
Öppna alla spjäll
Det blir en jävla kamp
men ni har tiden på er sida
Om hundra år ser allting annorlunda ut
Det som sker är oundvikligt
det ska smärta, det ska svida
Men en vacker dag är helvetet slut

Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
Det här är inget skämt
Och inte heller är det
tro mej, tro mej
nånting som jag själv bestämt
Vi går mot öst
Vi går mot väst
Vi går mot liv
Vi går mot fest
Vi går mot bättre tider
tro mej, tro mej
för det har tiderna själva bestämt


Och jag tror, någonstans att det är viktigt att tro att det kan bli bättre... För någonstans så har jag svårt att inte tro på någon som helst ljusning. För när allt är så jävligt som det kan bli, då måste det vara någon måtta på det. Någon gång.

Jag tänkte faktiskt i dag att "Nåväl, de har inte ättestupan kvar i alla fall, alltid något.."

I mitt fall är det väl humorn som är det sista som överger mig. Och hoppet. Jag tror det är livsviktigt att ha både och, även om de är flämtande små ibland, så måste man försöka bevara dem, eller vad tror du?

4 kommentarer:

Red sa...

Ja, det håller jag verkligen med dig om. Om jag för en gång kull ska vara lite allvarlig (det tar emot) så är det mitt sätt att klara tillvaron - humor som ett sätt att fly undan, erkänns, men det ger mig ny kraft på nåt märkligt sätt.
Sköt nu om dig och låt mig få önska en skön helg.
Själv ska jag hälla upp en 12-årig MacAllan och njuta av den och den helg som väntar!

Shirouz sa...

Hej Red,
jo, men vet du, precis så är det ju, att på något sätt kunna se humorn någonstans är både flykt och ger kraft, definitivt!
Det är en slags styrka att ha humorn i behåll, det kan man lugnt säga. :)
Ha det gott och hoppas MacAllan var god, det torde den vara, ha en bra helg du med!

Bajsugglan sa...

Japp, det finns alltid en ljusning!
Och ättestupatänket var bra tycker jag, ett gott exempel på positivt tänkande!

Shirouz sa...

Hej Bajsugglan,
ja, precis, man får ju vara tacksam för det, att de inte har infört ättestupan, menar jag :)