tisdag 15 september 2009

Jag kanske är cynisk...

Jag hör så mycket ibland...
Som igår, när en bekant berättade att ett av hennes barn nu skulle flytta för andra gången på knappt ett år, från en miljonvilla till en 2miljonersvilla.
Det kan ju vara gott och väl om det inte vore som så att de redan är skuldtyngda upp över öronen..
Jag bara stirrade på henne och sa "Men vad är de ute efter? Vad är det de letar efter?"

Och hon skakade på huvudet och sa "Jag vet inte... Jag begriper det inte heller..."

För jag förstår inte, är det trivseln de saknar? Är det bekvämlighet? Är det lycka de söker? Är det mer rum? Fler rum som kan stå tomma som utställningsexemplar över en hög standard?
Vad är det?

Jag försöker förstå, men det är komplett omöjligt.
Om vi säger så här, vem fan bryr sig om de kan visa upp ett hus för en massa miljoner?
Var finns glädjen med ett superdunderkök som nästan kan göra allt utom att servera maten med stärkt hätta om det enda de har råd med är minutmakaroner som tillagas på den ack så dyra spishällen?
Varför en stor mastodontdjungel till trädgård när allt de till syvende och sist gör är att sitta och spela något jordbruksspel på datorn samtidigt som ogräset växer sig knälångt i rabatterna?
Varför stora rum som är tomma och ödsliga allt medan de tänker på skulder och amorteringar och "Hur ska det gå ihop den här månaden?"
Och vart tar glädjen och skrattet och lyckan vägen när de får en klump i magen av att se den så flashiga ytterdörren i massivt regnskogshotat träd som står där som en påminnelse om att allt går att köpa för pengar?

Jo, jag vet.
Du kanske tycker jag är cynisk.
Jag är nog det.
När det kommer till sådana här saker så är min imponeringsnivå lika med noll.

Visa mig däremot ett hus med människor som är levande och varma, folk som bryr sig om folk, folk som tar sig tid för en kopp kaffe med en vän även om köket ser ut som en tromb dragit igenom den, folk som inte ber om ursäkt heller för att det ser ut som det gör.
Ge mig sådant och jag är inte ett dugg cynisk.
Jag smälter som ett blötdjur.
Och jag förstår.

15 kommentarer:

hiertha sa...

Hm.
Jag tänker att de där människorna som köper nytt och mer och över sina tillgångar ... de har nog djävulskt stora hål inom sig. Som aldrig någonsin kommer att kunna fyllas med något "mättande".

Tragiskt.

LordParzifal sa...

Jag är likadan men här är motsatt problem, gjort allt för att ta ner värdet på gamla 30 åriga villakåken eftersom sjön är näravid men i restaurangområde och väg emellan så inte egen badstrand, därför gillade jag hela torpgrejen, dessutom gillar jag din katt...

Du är nu i samma situation som då när min gamla honkatt som gick bort 1995 hade en grannkatt som också var svart springande efter sig då den hankatten var ung, såg ut som ungen till min, nu är han vuxen o vilar här bredvid snarkande en stund innan han går hem till sig (men kan ta ett tag med tanke på de djupa snarkningarna)
antar det är lika med den nya lillkatten o din mer erfarna

minns du den här...

http://lordparzifal.blogspot.com/2008/11/shirouz-katt.html

Be well,
LPatrikWJ

Cicki sa...

Eftersom jag håller med dig så innebär det väl också att jag är cynisk. Jag har en god vän som alltid skryter om hur fint hennes son har det och hur dyrt det är där de bor också vidare. Som om jag bryr mig. Hon skryter inte lika ofta om dottern som "bara" jobbar på fångvårdsanstalt.

Camilla sa...

Jag håller med dig. Jag undrar också vad folk håller på med och hur mycket lån dom vill ha.

Jag tänker också på alla som renoverar och renoverar och bygger om för ännu mer lånade pengar. När rummen egentligen var helt ok, men saknade senaste snittet och kanske började bli lite slitet i hörnen. Vad gör det? Jag har köpt mitt hus för att bo i, inte för att renovera.

Shirouz sa...

Hej Hiertha,
ja, så tänker faktiskt jag med. Det är ju inte utan att jag tänker att det är själen som skriker efter något mer men i stället är det ögonen som får något att vila på, men ögon vänjer sig som bekant även vid den vackraste utsikt, sedan må den vara hur fin som helst.

Shirouz sa...

Hej Lord Parzifal,
aj som tusan, ja, om det är nära sjön förstår jag att du måste försöka ta ner värdet på huset, torp är något speciellt, på något sätt sitter historien i väggarna, från folk från förr, eller också kan det vara jag som bara inbillar mig det.
Hur som haver, torpet jag har, det är något av det bästa jag har, också. Ändock funderar jag på om jag ska ha det nästa år eller inte. Kanske ska jag ha en skogigare trakt, eller kanske inte. Jag grunnar på det...

Jo, det låter som den situationen jag är i nu, Asta Katt har inte sovit så lite på år och dagar och far omkring som en kanonkula (vilket är bra eftersom hon varit slö som en halmpåse ett bra tag) men Styres energi rår hon inte på. För mig själv undrar jag när Styre egentligen sover... När jag än ser honom så är han på språng någonstans och jag tror att hans motto är "Varför gå när man kan SPRINGA?" (och ja, med stora bokstäver)
Han sladdar in i väggar och dörrar så att jag nästan funderar på att skaffa störtkruka åt honom i sin vilda jakt på livet.

Och visst kommer jag ihåg den dikten, jag tycker mycket om den!:)
Men nu när jag skulle in och läsa så fanns den inte, kanske är den bara borta för stunden?
Ha det gott!

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, det låter som du är lika cynisk som jag, baske mig! ;)
Nejvars, men allvarligt talat, jag förstår inte varför det skulle vara imponerande att något är dyrt. Jag brukar säga att "vem som helst kan vilken sak som helst, bara de har pengar." vilket i min värld betyder att det inte innebär att det är något speciellt med det.
Däremot allt man inte kan köpa... Vänskap,kärlek, garv, gemenskap, humor, hälsa, glädje eller talang och så vidare, där är ju de verkliga grejerna, de som betyder något! I alla fall i min värld.:)

Shirouz sa...

err... alltså vem som helst kan *köpa* osv...
Iofs, tänk om vem som helst kunde vad som helst om de bara hade pengar.
Okay, då skulle jag vara grymt avundsjuk...

Shirouz sa...

Hej Camilla,
ja, där har du något, renoveringsraseriet, ena säsongen ska det vara si och andra säsongen så, jag begriper inte hur folk egentligen orkar. Okay om det verkligen behövs, men jag kan inte ens i min vildaste fantasi tro att man behöver renovera en gång om året.
Jag håller helt med, vad gör det om det är lite slitet, eller om det är "ute"? (och jag kan bestämt hävda att mina köksluckor är så ute att de varit "inne" i flera omgångar under årens lopp)
Huvudsaken är ju att man trivs, och jag håller helhjärtat med, jag bor där jag bor för att bo. :)

Bitten sa...

Javisst undrar man om folk har det så där flott som i inredningstidningar och bara har hemmet för att visa upp. Hur kan nån trivas i den miljön? Jag tycker det är bättre att kunna äta god mat än att ha designade tallrikar, vinglas som kostar skjortan och som man knappt törs använda (tacka vet jag Ikeaglas), och ett hem som är sterilt med "fina" möbler. Vem kastar sig i en 30 000-kronorssoffa med skitiga jeans, eller sitter framför tv:n och myser och äter chips när det blir fläckar av fettet på alla kuddarna som kostar 500 kr styck? Usch, nu gick jag igång, jag blir bara så trött på att allt ska vara så chict och välplanerat. Jag vill att det ska synas att det bor folk hos mig.

Shirouz sa...

Hej Bitten,
ja, man kan ju inte låta bli att undra om de vågar röra sig överhuvudtaget i sådana hem, eller om de helt enkelt sitter stela som pinnar i sina soffor och bara längtar efter en chipspåse men tänker att "det får bli i köket", (grovköket kantänka, eftersom köket troligen är av rostfritt stål så att varje fingeravtryck syns vilket i sin tur innebär att alla som kliver in i köket får bära gummihandskar för att inte bepryda varje bänk eller skåp med avtryck...)
Jag håller med, de hem jag besökt och trivts bäst i är alltid de hem som det syns att det bor folk i.

LordParzifal sa...

Jo den ska synas däremot om jag ska bli seriös med bloggen igen så får jag nog fixa egna länkar för vissa tidningar är inte att lita på med bilder (de tar ner dem efter ett tag i sina tidningar)

Är nu färdig med Nabokovs Pale Fire kommer i bloggen vad det lider
26/04 - 15/09 skrev jag den från o till, men du skriver ju jämt så, du vet hur det är att läsa/skriva

Be well,
LPatrikWJ

Shirouz sa...

Hej Lord Parzifal,
aha, det är därför jag inte kunde se den då!
Jag var inne och ströläste lite på Poeter.se, tänk, jag kopplade inte ihop Nabokov med Lolita förrän jag läste hos dig...
Ska bli roligt att se den på bloggen när du har tid!

stella sweden sa...

...tycker du är mer klok än cynisk, för du har heeelt rätt i det du tänker...bor i en lagom tvåa och i söndags satt vi sex vuxna U tre små barn bänkade runt köksbordet som egentligen är anpassat för fyra och åt god hemlagad mat U visst tänkte jag att "om jag hade ett större kök så skulle...", men där tog det stopp för det var ett evinnerligt tjatter U prat U skratt U ingen klagade över att det var en aning trångt eller att en del fick sitta på träpallar...vi hade roligt trots det lilla utrymmet!

Shirouz sa...

Hej Stella Sweden,
ja, precis, det hänger inte på utrymme, trivsel skapas där trivsel finns inbyggt i personerna,det tror jag :)