torsdag 3 september 2009

"Jag är som jag alltid varit."

En annan konversation som jag hade igår med äldsta vännen dyker också upp.
Hon säger ofta att "Men jag är sådan!" när vi diskuterar något som kanske inte är så bra som hälsomönster.
Det är okay, jag förstår det här med att vara sådana vi är, jag menar, jag är som jag är, det är inte det, det handlar om.
Som jag sa igår, så handlar det om att en del saker och beteenden faktiskt går att ändra, just att vi är på ett sätt är ingalunda något som är hugget i sten.

En del saker kan det hända att vi säger att vi är just för att slippa ta i tu med ändrandet av "ärandet", det är jag helt med på.
En del saker som vi är, som kanske driver våra medmänniskor till vansinne skiter vi helt enkelt i att ändra, för att det inte stör oss själva nämnvärt.
Jag menar, min envishet, visst skulle jag kunna slipa på den, om jag ville. Visst skulle jag kunna ge med mig ibland. Visst skulle jag kunna ändra på att "jag är envis."
Men frågar du mig, eller känner du mig, så vet du att jag trivs med att vara envis just så som jag är.

Men du vet...
Det är ett jobb att ta i tu med ärandet och gå in i bliende...
När man ändrar på sig så ändrar man också förutsättningarna för relationer med andra människor.
En del reaktioner är inte alltid positiva. En del säger att "Jag känner inte igen dig alls nu för tiden..."
Just för att de är vana vid hur man var och lätt tar fel och tror att man blivit en helt annan människa, när allt man gjort är att ändra en del av sitt är...

Sedan är det ju också som så, att när man väl ändrar en del på sig själv så upptäcker man ofta att det finns en hel del andra saker som man också vill ändra på... Det kan vara som att upptäcka en helt ny människa inom sig.
En som varit förbaskat trött på allt man är och längtat efter den man kan bli.

Ja, du vet... Den där inre rösten som ibland talar till en och säger sanningar som man försöker bortse från... Den inre rösten som blir starkare ju mer man lyssnar och som oftast har rätt.
Intuition eller magkänsla eller vad man nu vill kalla det...

I alla fall...
"Jag är så här! Det har jag alltid varit!" sa äldsta vännen och jag sa "Men det är ju inte bra för dig, du kan ändra dig."
"Jag vet... Men jag har försökt. Jag har inte tålamod till det..." suckade hon.

Och där har vi en annan sak...
Tålamod.
Det krävs en oändlig massa tålamod med sig själv, med andra, det krävs överseende med sig själv och överseende med andra.
Det tar tid.
Jag vet att hon har bråttom, jag har lika bråttom själv ibland.

Tålamod att vänta och se, att pröva om det här att bli i stället för att vara som man alltid varit är bättre.
Det enda jag kan säga är att jag tror att det är värt att ge sig själv chansen att nosa på bli ibland.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hälsa vännen: När man väl börjat inse att det går att ändra på en del beteenden och det faktiskt innebär att grundförutsättningarna ändras för vad man tror sig vara, då kommer också så småningom insikten (den riktigt stora): allt går att ändra, det går också att ändra så man kommer tillbaka till den man var förr, men med en erfarenhet rikare. Och sen blir det riktigt roligt - och spännande - att leva! Tjo hopp!

Shirouz sa...

Hej du,
det finns inte mycket mer att tillägga än: Just så, just det!