måndag 24 augusti 2009

Riktigt jävla partisk.

Hej. Det här är ingen idé att ni läser, för nu tänker jag vara riktigt jävla fördömande och partisk i kubik och kvadrat...

Det finns en stad, belägen en bit från Östergötland, som vad det mig anbelanger skulle göra hela Sverige en tjänst om den skar ut sig själv från oss och skeppade ut sig själv någonstans långt bort i Vättern. Eller Vänern. Eller vilken sjö som helst så att jag slipper att stöta ihop med en enda av dess innevånare tills de lärt sig hyfs, folkvett och humor!

Jo, jag vet. Jag låter arg, va?
Men låt mig säga som så, att inte en, jag säger inte en enda gång, när jag råkat skudda mina nätta fötter i stoftet i denna stad har jag träffat på en, säger inte en enda gång, har jag alltså träffat på en trevlig människa.

Det kan låta som otur, men jag tror inte det. Jag tror helt enkelt att den staden bebos av folk som har anlag för:
Oartighet.
Oservicemindedhet.
Ohumorhet.
Otrevlighet.
Opersonalitet. (Nej, stryk det, de visar ju alla tecken på att vara synnerligen otrevliga, och säga vad man vill, men även otrevlighet är ett personlighetsdrag.)
Oklumpighet.
Omöjlighet.

Överhuvudtaget vore det en välgärning att ställa ut personligheterna i den staden som exemplar på hur folk inte ska vara om de vill ha vänlighet, humor och medkänsla tillbaka.
Min känsla för denna stads medborgare, som redan prövats hårt förra gången jag var där, då de uppvisade en synnerligen otrevlig hyenementalitet så fort något var gratis slätade jag över den gången med att det troligen var mest turister.

Inte kunde jag drömma om att jag hade så fel.

I lördags dock så begange vi (jodå, begange finns visst...) misstaget att sticka in våra näsor i denna lilla stad som egentligen ska förbigås med största möjliga tystnad (och gärna ögonbindel om man är tvungen att åka i närheten) för att inhandla något att äta.

Antropolog Ulvstrumpa klev av mitt i stadens centrum där de skyltade med ett konditori och en delikatessbutik.
Antropolog Ulvstrumpa knallade in på konditoriet, som var halvmörkt och visade upp tomma montrar, "Nåväl..." tänkte jag, "Det kan hända den bästa, jag antar att stadsborna är synnerligen begivna på kakor och bakverk.. Eller så har de ont om mjöl. Man vet aldrig..."

Med gott humör stolpade jag in i delikatessbutiken, där underhöll sig ägaren och en bybo med att skvallra om någon som utmärkt sig på fredagen, de gav mig en ytlig blick och fortsatte prata.
"Nåväl..." tänkte jag godmodigt, för än så länge var jag godmodig... "De har mycket att prata om, jag väntar väl lite och tar mig en titt på delikatesserna...."
Antagligen hördes en smäll när min haka for ner i golvet när jag åsåg vilka delikatesser jag stod framför...
Köttbullssmörgåsar och räkmackor...
Jag sopade upp hakan från golvet, stängde den och eftersom ägaren och bybon nu var så inne i sitt samtal och antagligen servicemindedness inte är uppfunnen i denna stad än så stolpade jag ur butiken och meddelade mitt ressällskap att "Det här stan är precis lika jävla konstig som förra gången vi var här..."

Detta trodde icke mitt ressällskap på och när vi spejade runt ytterligare runt torget såg vi ytterligare en konditoriskylt.
Vi begav oss dit, och åsåg med glädje tre (säger tre) konditoribiträden bakom disken, varvid vi bägge arma förvillade får förväntade oss snabbhet och fermitet och allt vad man nu är bortskämd med i den nya världen...

Efter tio minuter insåg vi att konditoribiträdenas främsta uppgift var att efterlikna höns på rymmen.
De for fram och tillbaka, sprang på varandra och yrade omkring som om det vore buskis.
Till yttermera, för att späda på lite till av stadens redan skamfilade yrke så seglade en matrona förbi mig och mitt ressällskap och knuffade sig längst fram i kön.
Mållösa såg vi på henne, och yttermera mållösa såg vi när hennes man också gjorde likadant.

Än en gång fick jag skrapa upp hakan från golvet, ressällskapet likaså.
Med en smäll som fick matroneparet att vända sig om stängde vi våra käkar, vi synade dem klentroget upp och ner, ner och upp och till slut kunde antropolog Ulvstrumpa inte hålla sig utan brast ut i ett klentroget skratt, skakade på huvudet och gick ut för ett bloss.

När jag kom tillbaka fem minuter senare hade kön inte rört sig ett dugg.
Däremot for biträdena bakom disken ännu livligare fram och tillbaka utan att vi kunde se att något hände.
Spänningen var olidlig.
Skulle vi bli kvar till påsk?
Skulle vi hinna handla något eller skulle ytterligare några infödingar komma och armbåga sig förbi oss?

Efter en kvart lyckades vi tilltvinga oss några smörgåsar och kom ut ur affären.

Då ringde våra vänner som också var på väg upp mot Värmeland du sköna och meddelade att de tänkte inmundiga kaffe och glass på något av stadens konditorier.
Vi försökte avråda dem, eftersom det kändes ytterst farligt att så utmana ödet att försöka fika på denna plats där infödingarna är både armbågsstridsberedda och så kapitalt verkar misslyckats med att ens lära sig första bokstaven i service, men våra vänner ville ändå försöka.
Nåväl, tänkte vi, vi kan ta de andra smörgåsarna till mellanmål när vi kommer till Ack Värmeland du sköna...

Så vi åkte ner mot hamnen, där vi hittade ett kafé som verkade servera sina kunder och klev in...

Jag läste på matsedeln och sade vänligt "Jag vill ha en leverpastejsmörgås" till damen bakom disken.
"Ehh... Har vi det?" sa hon till sin kompanjon.
"Ehhh... Jag kan göra en..." sa hon och tittade på mig som om jag beställt in helstekt tryfferad gris med cocktailbär.
"Och en toast!" sa ressällskapet, för det stod att det fanns på matsedeln också..
"Ehhh... sa den första damen, "Har vi det?"
"Ehh... sa den andra.. "Jag kan göra en..." och tittade på ressällskapet som han i sin tur beställt halvgrillad fårskank med minttryffel och en halv kalv på sidan av.

Personalen meddelade sedan att vi skulle få detta serverat till bordet så vi gick ut och satte oss och här sitter vi än.


Nejvars.
Men det tog ett tag att få tag i sådana exotiska smörgåsar.

För att komma till punkt, så anser jag, som jag sa, förut, att det bästa för hela riket är att vi monterar bort denna styggelse till stad med dess bybor och skeppar iväg dem långt, långt bort från all bebyggelse tills de beter sig som folk.

Det enda bra med den staden är skyltarna som visar ut ur den.

3 kommentarer:

Baronessan sa...

*Skrattar hejdlöst*
Berätta genast vilken stad du menar för denna obildade människa som skolkade på alla geografilektioner. Jag vill ju inte göra misstaget att fara till denna hemska ort.

Moster Ma sa...

Den stan vill jag undvika. Vad heter den?

Shirouz sa...

Hej Baronessan och Moster Ma,
jovisst kan jag tala om det.
Det är för mig en gåta hur en stad som lever på turister samtidigt lyckas att vara så osmidiga, kanske har vi haft otur varje gång vi varit där, kanske har folk där kollektiva dåliga dagar, jag vet inte... Det enda jag vet är att intrycket varit dåligt varje gång.


Jag tänker som så att säkerligen måste det finnas trevligt folk undanstoppat någonstans där, men jag har ingen aning om var de månde hålla till... Och Askersund heter det...