onsdag 26 augusti 2009

Jag slår huvudet i väggen.

Jag är lurad. Totalt blåst.
Och ganska gramse kan man säga.
Jag vet inte om du minns, men min vilde far och jag hade en duell på sjukhussalen huruvida han skulle ha trygghetslarm eller inte?
Kanske minns du min förvåning över hur lätt han gav med sig?

Allt jag kan säga, är "Ack, jag arma, arma, förvirrade får!"

Jag borde ha anat ugglor i mossen. Jag borde inte ha trott på att en av jordens mest envisa personer helt plötsligt bara ger med sig, bara sisådär.
Men det gjorde jag. Som det förvirrade får jag tydligen är.

Pratade med min vilde far i telefonen igår, allt var solsken, han får hem mat från en lokal firma "där de kan laga mat som mat ska lagas" och till yttermera visso så körs den ut av en före detta pojkväns moster.
Vi pratade om torpet och vi pratade om ditt och datt och så säger jag "Har du trygghetslarmet på dig?"
Det blir tyst i telefonen och så säger min far i oskyldig ton "Va?"
"Trygghetslarmet? Du har det på dig?"
"Trygghetslarmet, ja..." ekar min far.
"Ja? Du har väl tagit ett larm?"
"Njaee..."
"Men det kom vi ju överens om?"
"Joo..."
"Så, du har väl ett larm?"
"Det kan jag ju inte ha jämt..."
"Men du har väl ett?"
"Neeej... Du förstår jag tycker nog det är onödigt."

Sucken jag gav av i telefon skulle ha kunnat blåsa huvudet av vem som helst.
Givetvis hade min vilde far inte haft för avsikt att ha något trygghetslarm över huvud taget, givetvis hade han bara gått med på det för att jag skulle sluta tjata.
Givetvis har han gjort precis som han vill.

Så vi är tillbaks på ruta ett.
Där jag försöker förklara att det inte bara är en trygghet för honom utan för oss närstående.
Varvid han förklarar, envis som en gammal getabock att "Men jag behöver inget, jag ska inte ramla igen."

Likheten med att stånga huvudet i en dörr när jag konverserar med honom är tydlig.
Jag får till och med huvudvärk.

Och jag kan inte låta bli att undra, hur det kommer sig, att när en del föräldrar blir gamla, så tar de så lättvindligt på saker och ting?
Jag kan inte begripa hur de kan vara så säkra på att saker inte ska inträffa igen, när de levt så länge att de borde veta att precis vad som helst kan hända, och inte bara en, utan flera gånger?

Nu vet jag också, att jag tänker inte ge mig.
Så min vilde far och jag kommer att ha en massa givande diskussioner den närmsta framtiden.
Någonstans tänker jag att "Visst. Han får göra som han vill. Han är vuxen."
Samtidigt som jag tänker att "Men jag är orolig för honom. Han blir inte yngre med åren."

Det märkliga är att han håller med mig om att han inte blir yngre, och visst kan han förstå att man är orolig och bryr sig, men samtidigt går det inte att få in i hans ganska tjurskalliga hjärna att trygghetslarm är en bra grej.

Det lär bli en viljornas kamp igen. Och igen...
Härligt.

Inga kommentarer: