tisdag 18 augusti 2009

En riktig vän.

Jag läste ett inlägg hos Bitten om amerikansk sjukförsäkring och blev lite dyster till sinnet,
eller dyster kanske inte är rätt ord, nostalgisk och lite smått sorgsen för jag kom att tänka på en av mina äldsta vänner här på internet.
96, när nätet var tämligen nytt, i alla fall för mig så skaffade jag och dåvarande pojkvännen internet och började surfa.

Vi hamnade i en 3D-värld, där folk från alla världens hörn träffades och byggde hus och ja, allt du kan tänka dig.
En av de första jag mötte var Christie, "I'm a homemaker" presenterade hon sig och min engelska var inte så god vid den tiden så jag blandade ihop det med heminredare och levde länge i villfarelsen att det var det hon var.
Hon levde i West Virginia och ju mer vi pratade, hon och jag, desto mer upptäckte vi likheter med varandras liv.
På varsina kontinenter satt vi, bägge i relationer som inte var bra, bägge med dåligt självförtroende, bägge hade sprungit in i den så berömda väggen och bägge visste att något måste göras.
Det blev många sena nätter, i skenet av datorskärmarna lärde vi känna varandra både utan och innan, vi växlade hemadresser och skickade varandra paket, vi hörde varandras röster via nätet och jag minns hur jag garvade åt hur typiskt amerikansk hon lät och hur hon skrattade åt min svenska brytning och sa något om "You sound like the Swedish chef in the Muppet show!"

Det kom en tid sen, när jag inte var så mycket online, jag bröt upp från mitt förhållande, gick och talade med en terapeut och började smaka på livet igen, vi höll kontakten via mail, och en dag fick jag ett där det stod att hon låg i skilsmässa.
Jag loggade in till den gamla 3d-världen och vi tog upp kontakten mer ihållande igen, ett liv på egna ben, efter år av tro att man inte klarar sig själv, är både spännande, jobbigt och roligt, än en gång delade vi samma erfarenheter på olika kontinenter.
Träffar med män, där vi kunde konstatetera att hur det nu än var, så skiljer sig inte män så mycket åt, var de än råkar befinna sig, många nätter satt vi och funderade över varför vi aldrig tagit steget tidigare till ett annat liv, en del nätter var ganska deppiga och en del nätter slutade vi aldrig att garva, med varandra, åt livet, och alla kullerbyttor och snavsteg som vi tog.

Hon var en av mina bästa vänner, som en syskonsjäl jag aldrig sett in real life, vi hade likadan humor och hon stöttade mig när jag behövde och gav mig en spark i baken när så behövdes.

I mitten av 2000-talet fick jag ett mail där hon skrev att hon diagnosterats med livmoderscancer, hon skrev också att den troligen inte gick att bota. Hon hade ingen sjukförsäkring och hade dragit sig för att gå till läkaren, men kemo skulle sättas in, så fick vi se.
Det var ett märkligt osentimentalt mail, där hon konstaterade mer hur det var och att hon gärna ville höra från mig, men att hon kanske inte orkade svara så ofta längre.
Givetvis hörde jag av mig, hon skrev någon gång att hon log när hon läste men att hon var mycket trött av behandlingen och att hon inte orkade skriva så mycket.
Ett år senare gick hon bort och jag saknade henne mycket, det gör jag än.
På min fönsterbräda sitter en nalle hon skickade en gång, han heter Travis, står det på adresslappen, när jag ser på honom tänker jag på henne.
Jag tror att mycket av styrkan att resa mig och gå vidare, som jag gjorde då, mycket av den styrkan fick jag från henne.
Och du vet, det är inte utan att jag tänker tanken att om hon hade haft sjukförsäkring så hade hon gått till läkaren så mycket tidigare, och då hade förloppet varit ett helt annat.
Men sådana tankar leder ingenvart, men ändå, de kommer ibland.

Så nu när Obama håller på med sitt förslag så tänker jag, att visst fan ska det genomdrivas.
Det borde vara en självklarhet för alla att kunna gå till doktorn.

Och jag tänker på hur märklig vänskapen är, ibland behöver man aldrig se personen på riktigt, klickar man så spelar det ingen roll var folk råkar befinna sig.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Så sorgligt, men ändå... sååååå underbart!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, hon kom precis när jag behövde en vän som bäst, nog för att jag hade vänner här hemma, men hon förstod så bra, antagligen för att hon upplevde samma saker själv. Jag är enormt glad att jag fick vara hennes vän.