lördag 8 augusti 2009

En jävla cirkus.

... Förresten... Vilken jävla cirkus det var här igår...
Min vilde far skulle få besök av kommunen för att reda ut hur mycket hemhjälp han behövde, jag skulle åkt in, men hann inte, så jag pratade med dem på sjukhuset och sa att i och för sig hade min far och jag redan diskuterat att han behövde så mycket hjälp han kunde få, så sköterskan sa att det skulle nog ordna sig.
Sedan ringde kommunen till mig (nej, inte hela kommunen men du begriper nog hur jag menar) och kvinnan i andra änden sa att "Jodå, han skulle få hjälp morgon och kväll, men maten vill han inte ha, mitt på dagen."
"Nej, det vet jag..." sa jag eftersom min vilde far varit övertydlig på den punkten när han sa på torsdagen att "Den där jäkla plastmaten vill jag inte ha, det smakar inte mat över huvud taget, det går rakt i soporna!" vilket ledde till att jag och min kusin (som kommer förvånansvärt väl överens just nu, vete fan vad det beror på?) sa att vi fick rycka in och fixa det.

"Men..." sade kvinnan på kommunen och suckade lite, "Trygghetslarm vill han inte ha."
"Va!?" andades jag.
"Nej. Det kom inte på frågan."
"Va!? Men, vad i ...."
"Nej. Din far är ju något, hmm, ja, han är ju väldigt envis... Trygghetslarm kom inte på tal om. Båda arbetsterapeuten och jag försökte."
"Men!?" andades jag.
"Nej. Absolut inte. Vi sa att det var ju en trygghet om han skulle ramla igen..."
"Ja?"
"Men han tänkte inte ramla mer, sa han."
"ÅÅååååh..." morrade jag.
"Han är ju som sagt var väldigt envis."
"Hm.. Nåväl. Det är jag med."
"Du kanske kan prata med honom och så ringer jag när han kommit hem?"
"Lita på det!" morrade jag.
"Jag tror att det kan vara en fråga om kostnaden av larmet..."
"Skulle inte förvåna mig alls, när det gäller andra kan han vara generös men när det gäller honom själv ska det inte kosta för mycket..." morrade jag vidare. "Men då betalar jag det, så ska det nog gå."
Och så lade vi på.

Sent kom jag in till sjukhuset och där satt min vilde far tämligen glad och nöjd, eftersom han också skulle bli utskriven nästa måndag, eftersom han piggat på sig så enormt...

Jag gick in som Clint Eastwood som när han ska möta en revolverman på en dammig bakgata, harklade mig och sa "Hör du du... Det här med trygghetslarm."
Min vilde far stramade upp sig och sa barskt "Det ska jag inte ha!"
Jag morrade "Jo!"
"Nej!" morrade min far.
Sedan stirrade vi varandra i ögonen och ingen vek av ett ögonblick.
"Du s k a ha trygghetslarm! Jag betalar det!"
"Jag behöver inget!"
"Du ska ha det!
"Nej!"
"Det är en trygghet både för dig och för oss runt omkring dig, är det kostnaden du tänker på, så betalar jag!"
"Hmm...."
"Det skulle kännas så mycket bättre både för mig och kusinen och alla andra."
"Jaha? Okay då."

Smått förvånad över att han gav med sig så lätt dunsade jag ner på stolen som en hög potatis,
det är inte ofta jag vinner över min far i envishet, men det är lika härligt varje gång.
Men sista ordet fick jag givetvis inte.
För när jag satt där så trumpetade min far, med utskjuten haka och örnblick "Men den där maten, den kommer inte in genom min dörr, bara så du vet det! Jag vill ha kåldolmar och riktig mat. Så det så!"
"Ja, ja, ja farsan... Du ska få kåldolmar..." suckade jag matt.

6 kommentarer:

Mad World sa...

Js,de är lite snåla mot sig själva de där gamlingarna. Och envisa som synden. Lagar han maten själv, eller ska han bara ha kåldolmar (som nån annan lagat)?

Shirouz sa...

Hej Bitten,
ja, det är så jäkla märkligt det där... När det kommer till andra är han hur generös som helst, men han själv ska inte ha något extra.
Han lagar maten själv, det är ett av hans stora intressen, matlagning, så det är nog därför han är ganska kinkig med maten misstänker jag. Men nu lär det väl bli vi som får fixa kåldolmar, och jag bävar redan, jag är urdålig på allt med kött... Får nog låta kusin ta hand om den biten... :)

Cicki sa...

Vad skönt att han gav med sig. Jag kan också känna en viss oro när jag vet att pappa är ensam i stugan. Men Lizzan ringer varje dag till honom och jag ringer så ofta jag kan. Hittills har allt gått bra i alla fall.

Jag kan förstå att han inte vill ha den där plastmaten. Det skulle inte jag heller vilja ha, när jag väl kommer till det beroendet.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jaa, det var så skönt att han gav sig, för hur det än är, så är det en trygghet både för mig och kusin och för honom själv.
Fast... I helgen berättade en bekant att han tjatat på sin ömma moder att skaffa trygghetslarm, vilket hon hade gjort. Det kändes ju tryggt och bra.
När han kom dit fann han trygghetslarmet hängande i ett rådjurshorn...
Så nu funderar jag på att klistra fast larmet på min vilde far. Med superlim.
Det är skönt att ha en viss koll, samtidigt är det en balansgång, man vill ju inte att ens förälder ska känna sig övervakad, men jag tror att de också förstår att man oroar sig och är glada att man bryr sig, eller hur?
Jag kan förstå oron när din far är i stugan, då är det ju jätteskönt att ni kan ringa och se hur det är och prata bort en stund, och det är säkerligen uppskattat också.
Nej, den där plastmaten skulle inte jag heller vilja ha, så jag kunde inte säga mycket mot det, till min far. Det är bäst att det blir sådan mat som han gillar och brukar laga själv.

Ursula sa...

Jag gillar Barbro Lindgrens Vilda Bebis - och jag gillar din Vilde Far! ;-)

Tack för ditt Välkommen tillbaka, det värmer!

Shirouz sa...

Hej Ursula,
åh, Barbro Lindgren, jag gillar hennes böcker med, jag tror det var hon med dagböckerna också, "Dödshemligt" och allt vad de nu hette.
Jag gillar min vilde far med, men han är otrooooliigt envis mellan varven... ;)
Och det är jättekul att se att du är tillbaka!