fredag 5 juni 2009

Vaskarubli?

"Vad ska du bli när du blir stor?
Ska du bli som far och mor?
Ska du bli en boss, en försäljare, eller disponent nånstans?
Kanske nöjer du dej med vilket jävla skitjobb som helst.
Du bara bryr dej inte alls, det får gå som det går.
Vad ska du bli?
Nu är du ung och rebellisk som fan, du sätter hårt emot hårt.
Du vet precis vad du vill och du vill inte bli en av dom där."

Jo, visst är det Ebba Gröns text, gu' vet hur många gånger jag sjöng den när jag var ung och arg.
Och nu är vi där igen.
Åren har gått, jag har lite mer silver i håret, man kan nog knappast kalla mig ung, men arg, det blir jag fortfarande mellan varven.
Rebellisk är jag nog också, guskelöv, som vi säger här...


Men. Vad ska jag bli?
Saken är den att jag är aktuell för arbetsträning.
Vad vill jag jobba med?
Vad är jag bra på?
Det är några frågor att fundera över.

Det jag var bra på förr, som att domptera folk som om jag vore lejondomptör, hålla tal och bringa ordning i leden, hur ska jag kunna veta om jag fortfarande är bra på det?
Vill jag det förresten?
Vill jag överhuvudtaget jobba med människor igen?
Inom ett serviceyrke, alltså?

Jag var bra på det, förbannat bra till och med.
Det fanns inte en utmaning som jag inte kastade mig över som en terrier över en pipleksak och jag släppte inte taget förrän saker och ting var lösta och folk påfösta vart de än månde vara på väg.
Ett tag var jag också som den flygande holländaren, jag for från stad till stad och emellan varven hade jag ingen aning om i vilken stad jag vaknade.
Kanske låter kul men efter ett tag infinner sig ledan. Ett hotell är fortfarande bara ett ställe där man sover och får frukost, det är inte hemma, aldrig hemma, utan bara ett bevis på att man är på väg, hit eller dit.
Som en påminnelse att man inte är där för att stanna.

Vill jag tillbaks dit? Fara fram genom dagar och kvällar och se städer passera revy allt mellan saker och personer far fram och tillbaka också?

Nej, fan. Det vill jag inte.
Hur roligt det än är, så vill jag nog inte det...

Eller vill jag hålla på med papper och bokföring och vara pedant ända ut i fingerspetsarna som jag var förr?
När jag kunde ryta som ett lejon med klon i kläm om någon penna eller någon pärm fattades?
Vill jag det då?

Nej. Det vill jag inte heller.

Hur det än är nu, så är jag väldigt annorlunda mot hur jag var då.
Jag älskade mitt jobb, jag älskade kunderna, (okay, inte alltid, för emellan dig och mig, det finns kunder som är något ända in i hästväg åt helvete otrevliga... men merparten var trevliga.), jag älskade att aldrig veta vad som skulle hända.

Jag älskade stressen, att det ringde på två kundlinjer, två rikslinjer och två internlinjer samtidigt.
För att inte tala om det allra hemligaste av hemliga nummer. Ibland sken telefonen som en julgran när alla lampor blinkade.
Och jag njöt. Det hände saker hela tiden.

Jag njöt av att aldrig veta om jag skulle komma hem i tid eller inte, att komma en halvtimme tidigare till jobbet var en självklarhet för att hinna ikapp.
Det kan ha varit det roligaste jag gjort, samtidigt som det var det mest destruktiva jag någonsin sysselsatt mig med.
Efter några år, när personalnedskärningar och stress började ta ut sin rätt, då var det inte roligt längre, och ja, du kan nog gissa, efter ett tag dundrade jag in i den berömda väggen, med besked.

Så, tillbaks till allt det där, det vill jag inte.
Det vet jag nog. Om jag tänker. Men visst har det en lockelse fortfarande.

Så, när den vänliga damen frågar mig på FK, vad jag vill göra, så säger jag med en stor suck och stor inlevelse "Jag har inte en aning!"
Vad jag var bra på förr, kanske jag är bra på fortfarande.
Och hon säger att "Ja, det är klart, det är ju inte lätt att veta."
Vi kommer fram till att vi ska ha ett möte längre fram, då får vi se, om jag kommit på vad jag vill bli.
Nu när jag är stor och allt....

4 kommentarer:

badgear sa...

Egentligen är det ganska befriande att undra vad man ska bli när man blir vuxen, detta vid en ålder när man kan börja skryta om att man snart är femtio.

Det var lättare att veta vad man ville bli som vuxen när man var femton.

Jag ska ta och kavla upp ärmarna och se ifall det finns något roligt som väntar mig runt hörnet.

God helg önskas!

Shirouz sa...

Hej BadGear,
ja, egentligen är det nog det. :)

Och hu, ja... När jag var femton visste jag precis allt...
En annan sak jag minns är också syokonsulenten som sa att enligt testerna skulle jag passa utmärkt som begravningsentreprenör...
Det är nog det märkligaste råd jag någonsin fått.

Runt hörn brukar det alltid dyka upp saker, det är något jag dock är helt övertygad om,
ha det gott du med!

Baronessan sa...

Låter som mig det där. Fast jag har aldrig varit någon domptör. Men jobbat som en slav har jag gjort och jag gick också in i tapeten. Och aldrig har jag vetat vad jag vill bli. Inte ens idag. Men varöför frågar dom vad du vill göra? Det finns ju knappast något att välja på

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
det är lite otäckt, hur lätt det är att dundra in i väggen, egentligen. Allt för att man vill vara effektiv och duktig, eller vad sjutton det är för krav man själv, arbetskamraterna eller arbetsgivaren ställer.

Det är skönt på något sätt att höra att du inte heller vet vad du vill bli. Jag vet ganska väl vad jag inte vill men vad jag vill, det är en helt annan femma.
Jag har funderat på det med, varför de frågar, för precis som du säger, det är ju inte som arbetsmarknaden är hungrig på folk... Kanske de försöker visa en positiv syn, eller något. Själv tänker jag också försöka vara positiv så långt det går, men, som sagt... Det är inget smörgåsbord därute. Man får väl se vad som händer.