måndag 8 juni 2009

Payback-time!

Sedan har vi Asta Katt.
Hon är inte glad över att vara ensam. Varje gång jag varit ute så blir jag utskälld.
Hon kan för sitt liv inte förstå varför hon ska lämnas ensam, varför matte måste gå ut och fick hon bestämma skulle jag vara hemma hela tiden.
Jag förstår henne, hon har aldrig varit helt själv förrän nu och jag klappar henne mellan öronen och säger "Efter sommaren, efter sommaren får vi se. Då kanske vi träffar en kattpojke som passar in här." och hon tittar på mig som hon tänker att det var det dummaste hon hört.
Hon vill ha Diesel här, inte någon annan skruttkatt som hon inte känner.

Det märkligaste är att hon lagt sig till med en del av hans sätt, börjat sova där han sov, på kudden i sängen, äter av trädet på balkongen och sätter sig och stirrar vid matskålen som han gjorde. Det är minst sagt märkligt att se.

En sak som är säker är dock att hon behöver sällskap, jag vet, jag har sagt det förut, visst är jag bra att ha som matte, men katt är jag ju inte.
Så, efter sommaren får det bli en katt till, jag är ganska bestämd att det ska vara en kattpojke, gärna röd, men jag vet ju hur det brukar gå till. Man ser en helt annan katt, kanske t.o.m. en kattflicka som inte alls varken ser ut eller är som man tänkt och helt plötsligt har man en katt.

Jag minns när Diesel flyttade in, honkatten jag hade då blev helt till sig i trasorna, blev skendräktig och föste omkring Diesel runt i lägenheten som om han var hennes egen kattunge.
Hon tvättade honom, fann sig i att han hängde i hennes öron och kravlade över hennes rygg allt medan han bet allt vad han orkade med de där små sylvassa tänderna.
Vad han än gjorde så kom han undan med det.
Och man ska veta att han var riktigt odräglig mot henne...

Sedan kastrerade vi Diesel, tog hem honom och lade honom på en filt på golvet medan han fortfarande sov.
Då kom Sanna gående, som hon hette, från hallen, studsade till lite smått när hon fick se Diesel ligga utsträckt på filten, hon tassade försiktigt fram, nosade på honom och sedan...
Sedan laddade hon från höften och gav honom en sittopp rakt i huvudet, allt vad hon orkade, vände på tassen och gick!

Det är väl sådant som kallas payback-time?

6 kommentarer:

Bitten sa...

Hahaha! Katter är för härliga!

Jackan, åter på livets gångbana sa...

O nej men hej o hej o hej på dej.

Inne en vända och skrollar lite sakta förbi för att titta till så länge hjärnan orkar och så ser det ut som den käre Diesel har gått ur tiden.

Nu känns det som jag varit borta ett helt liv...

Tråkigt i alla fall och det är konstigt. Finns inga varelser som kan behandla en så som en katt och så gråter man ändå miljoner tårar när de går bort.

Shirouz sa...

Hej Bitten,
ja, de är ju det :)

Shirouz sa...

Men hej Jackan!!
Roligt att se dig igen!
Ja, Diesel blev sjuk och gick bort i slutet av mars, tyvärr.
Visst har du rätt, katter kan behandla en precis som de vill, det är bara så och jag tänker att det blev tretton härliga år med honom, och det är värt guld.

Baronessan sa...

Ha, ha katter är bra roliga. Men man kan aldrig vara säker på att dom kommer att gilla varandra. Men visst ska man prova. Nu säger ju alla "experter" att katter är ensamdjur och behöver inte sällskap. Trams säger jag och mina tre katter!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
nej, man vet aldrig hur de ska reagera ihop, jag har haft tur så de katter jag har haft har gått bra ihop, en del mer, en del mindre, men de har alltid tolererat varandra.
Experter säger så mycket, jag tror att om katten är ensam så är han glad för den vet ju inte om något annat, och har man fler katter så är de glada för det, vad jag har märkt är att katterna definitivt saknar när någon av dem försvinner, som Asta här nu, hon är ju van vid en kompis, och hon är inte riktigt glad över att vara själv. Det är väl inte jag heller, hur det än är så har jag vant mig vid att ha två pälsbollar omkring mig, så något saknas definitivt. Tre katter skulle ju vara ännu roligare, men ack, det får vara en dröm tills jag hittar det ultimata stället på landet att bo på. :)