måndag 4 maj 2009

Nej, jag har aldrig läst en mumin...

Baronessan nämnde Mumin i en kommentar här nedan och jag fick skamset tillstå att jag aldrig läst en enda Muminbok i hela mitt liv.
Började försöka komma ihåg vad jag läste som barn, egentligen.

Pelle Svanslös, med den där otäcka Måns, för att inte tala om Bill och Bull, Pippi förstås och Wahlströms böcker, både röda och gröna, Lotta, Kitty, MaryLou och Dante och Tvärsan och Tvillingdetektiverna...

Sommarmorgnarna var heliga, med Trazan och Banarne och ScoobyDoo som var så otäckt så att jag rös så stor jag var när gänget jagade allsköns otäcksheter.
Kråkguldet och Vita Stenen och Kullamannen och minns ni den där serien med barnen som går in i en spegel i ett slott och hamnar bakåt i tiden?
Något med korpar, tror jag det var...

Och "Från A till Ö" med Hedvig som är så karsk och sjunger "Som om jag inte skulle klara så enkla saker, jag bara frågar... Kom och skriv mig det på näsan, kom och skriv mig det på näsan, den som våååååågaaar!"
Den sången sjunger jag fortfarande för mig själv ibland när jag inte är säker på om jag ska reda upp situationer och så knycker jag med nacken, precis som hon.

Och Beppes godnattstund med dockan som var "FÄÄÄRDIG!" och Herkules Jonssons storverk, och senare upp i åren, Puss, och en bok som hette Kram, men vem författaren var minns jag inte.

När jag blev lite äldre läste jag Starlet, jag förstod att det här med kärlek, det var allvarliga grejer, tydligen kom det som en hel storm och tog över ens hela personlighet och sedan fick man gråta som en ledsen iller för att sedan, längre fram bli så lycklig så att hela världen verkade befolkad av rosenströdda människor.
Det kallades passion.

Något som jag inte riktigt förstod och tittade jag på granngrabben kände jag inte den minsta passion överhuvudtaget, han verkade lika retlig som vanligt och blotta tanken på att jag skulle vilja dåna i hans armar var skrattretande.

Det slår mig nu, när jag sitter här, att varje grabb jag sedan dånat för, i praktiken måste varit någon annans granngrabb...
Det tänker man inte på när man är yngre och ser grannens odåga till grabb stå och le och vägra att ge tillbaks bollen. Att någon en dag ska tänka att just han är den finaste mannen på jorden, menar jag. Det verkar lika troligt som att det ska regna tussilago från himlen. Men så är det. Det vet jag ju nu.

8 kommentarer:

Bitten sa...

Tänk, det skulle vara jag som skrivit inlägget. Kullamannen, Hedvig och Starlet, det var tider det!

Baronessan sa...

Dånar. Ett sånt underbart litet ord. Ganska så väl använt i dom skrattattackframkallande Danteböckerna. Så härligt att fler än jag har läst dom. Snacka om sjuk humor.

Anonym sa...

Apropå program från barndomen, kommer du ihåg Löjliga familjerna? Fam Jajjamensson, fam Ingalunda, en familj som hette Påstubben och en som hette Nannandag? Jag kan t o m minnas hur signaturmelodin lät. /Godnatt, sa Fimpen/

Shirouz sa...

Hej Bitten,
ja, det var ju det! Och Disney en gång om året på julafton :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
du läste Dante också? Jag älskade de där böckerna och försökte komma ihåg uttrycken de använde och prata likadant som de, det minns jag, hm, det är inte utan att jag funderar på att dra fram de där gamla böckerna ur gömmorna. :)

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
hm, jo, det ringer en klocka någonstans, men jag minns inte riktigt, var det tecknat, eller är jag helt fel ute då? Eller, vänta, det var dockor, va?
Jag minns något konstigt program från barndomen som utspelades på en annan planet, alla figurer gick omkring och bara "blubbade", de sa inte ett vettigt ord, och var fruktansvärt tråkigt, i svartvitt tror jag det var t.o.m. om jag inte minns fel.

Elisabeth Önnerby Pettersson sa...

Det fanns en kortlek med familjerna att klippa ut, vi spelade en hel del med dem.

Shirouz sa...

Hej Elisabeth,
åh, ja, man kunde ju spela kort med löjliga familjen, det hade jag glömt, jag undrar om jag blandar ihop dem för jag minns någon Svarte Petter nu också.