söndag 17 maj 2009

Mycket blir inte som man tänkt...

Igår...
Det är mycket möjligt att en dam i sin medelålders fulla blom inte ska dansa runt i ett rum och yla med av hjärtans lust när Lundell sjunger "Levande och varm."

"Jag förbanner mina minnen
Som aldrig lämnar mej ifred
Du tror jag är nostalgisk
Men jag tärs av en idé.
Av en dröm som kanske var för bra
För att någonsin bli sann
Jag vill vänja mej vid världen här
Men jag tror inte jag kan

I den varma sommarnatten
Med bara armar om varann
Kanske är det allt, sen inget mer
Det är vad jag tror ibland."

Men, den här damen gjorde precis det igår.
Jag gillar den låten, mycket, mycket.

Kanske för att jag på ett sätt känner igen mig, men ändå inte.
Han sjunger också, i samma låt:
"Det finns en död i medelåldern
Och rebellen själv han vet
Att han borde brunnit upp för längesen
Nu är det mesta ensamhet
Nu är dagarna så långa
Och nätterna en snårig skog
Full av hästar, full av ansikten
Dom som älskade, dom som dog."

Jag håller inte riktigt med om det, men ändå håller jag med.
(Ja, jag kan höra dig. "Kan hon bli luddigare?" och jag svarar, "Jo då, tro mig, visst kan jag det.")

Jag tror, och det är fullt möjligt att jag har helt fel, men för en del kanske medelåldern är en död, ni vet, saker och ting börjar hända, baken börjar sträva mot knäna, hakan börjar sträva mot brösten, som strävar mot magen. Allt strävar på något sätt neråt. Det är ren magi hur mycket som kan sträva neråt på en kropp. Förutom magen då som strävar utåt. Jag vetefan hur det kommer sig, men det är en av medelålderns många mysterium...

Håret blir grått och folk inser att allt de planerat kanske aldrig blir av.
Förhållanden går åt skogen, jobb försvinner och folk går hädan.
Man blir kanske mer medveten om att tiden här inte är för evigt.
Och den tiden man planerat att spendera på ett visst sätt får helt plötsligt en ny riktning.
Man får plocka ihop sig själv. Som ett lego. Med jämna mellanrum.
Plocka ihop sina vänner också för den delen.
Mycket blir inte som man tänkt, så är det.
Då kanske man blir bitter, tänker att ens drömmar var det bara skit med...
Men jag tror, att om man kommer till freds med drömmarna och i stället kanske drömmer nya drömmar, alltså, inte lägger av att drömma, så är medelåldern inte så jävla illa ändå.

Allt blir ju inte som man tänkt sig, det blir det aldrig, ibland blir det faktiskt ganska bra ändå, ibland går det helt käpprätt åt skogen, utan vare sig karta eller kompass.
Det är livet. Som det är.

Ibland tänker jag, när allt känns riktigt för jävligt att gudarna, (om sådana till äventyrs finnes) ibland sitter och spelar tärning, så får de då syn på mig och säger "Hmm.. Har hon inte haft det lite för lugnt och skönt ett tag? Ska vi hitta på något?"
Och sedan blir det ett riktigt åla-race ett bra tag, livet känns som man oupphörligt försöker fånga ålar i en tunna och bära dem till havet.
Jag misslyckas.
Jag klantar mig.
Jag blir missförstådd.
Jag blir sur.
Tvär.
Riktigt ilsk.

Det jag finner riktigt intressant med det hela, när jag är uppe i ett åla-race, är att allt händer samtidigt. Jag vet inte hur det funkar, om jag blir som en magnet för dåliga händelser eller vad det är. Men det känns så.
Sedan brukar det plana ut, jag antar att det är när gudarna (om sådana finnes, som sagt..)hittat någon ny att trixa med.

Och ja. Jag vet. Jag har tappat tråden som vanligt.
Egentligen skulle jag pratat om torpet och vad jag hade för mig mer där ute...
Jag återkommer...

4 kommentarer:

Mad World sa...

Ibland är livet som det är med hushållsmaskiner. Allt går sönder på en gång och det är jäkligt svårt att få till det på en och samma gång. Men med tiden brukar det faktiskt ordna sig ändå.

Shirouz sa...

Hej Bitten,
jaa!! Det var en jäkla bra liknelse, för några år sedan gick nästan allt sönder här, det började lite vackert med cd'n, följdes sedan av tvn för att sedan avslutas med micron...

Det är faktiskt tur att det lugnar ner sig emellanåt, både vad det gäller maskiner och livet, så man hinner återhämta sig och ta nya tag när det jäklas igen.

Baronessan sa...

Fantastisk liknelse där med åla-race. Visst är det så emellanåt men det var väl inte så jävla lätt när man var yngre heller. Det är väl det att man mest minns det som var roligt. Det där med nedåtsträvande kroppsdelar kan man ju undra över, men jag tror att det är för att man har rört sig så mycket så skinnet liksom blir rymligare och rymligare. Det är skönt tycker jag. Tänk dig om skinnet skulle sitta spänt - som på en ål. Låt volangerna fladdra!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
nej, det är ju faktiskt ingen marsch på röda rosor (det var en förbaskat konstig liknelse jag fick till där, hm, dans på röda rosor kanske är bättre) att vara ung heller.
Troligen är det väl som så, man minns det roliga och det tråkiga bleknar i viss mån bort och blir på distans.

Ja, usch'aaan (som vi säger här i Östergötland), tajt som en ål går bort, jag gillar den där förklaringen att det blivit rymligare för att man rört sig så mycket.
Och absolut, volangerna ska svängas! :)