måndag 18 maj 2009

Jag får väl vänta och se...

Först, det här är inte så deppigt som det kanske kan komma att låta, men jag måste reda ut det här för mig själv.

En vän till mig kanske får kattungar runt midsommar, och jag är tveksam. Inte till att katten ska ha ungar men helt plötsligt skulle jag kunna få en kattkompis till Asta Katt någon gång efter sommaren.
Och jag tänker att "Ja, det skulle vara bra, hur det än är, skulle man fråga Asta om hennes matte har några fel skulle hon nog säga att jag är bra men har ett allvarlig fel, jag är inte katt.."

Sedan tänker jag att det är på tok för tidigt. Jag vet inte om jag vill. En ny katt är en ny personlighet och tänk om det är en katt som varken Asta eller jag tycker om. Inte för att jag någonsin mött en katt jag inte tyckt om, men någon gång ska vara den första, säger pessimisten i mig.

Sedan tänker jag på hur det skulle kunna vara, med en kattunge som travar omkring och vänder upp och ner på lägenheten och jag ler, och sedan tänker jag på hur Diesel travade in i mitt liv och vände upp och ner på hela tillvaron, när han åkte in på sjukhus efter att ha ätit en plastknapp och sedan vaknade efter narkosen och var så förbannad att han nästan tog sig ut ur buren på ren viljekraft.
Och jag tänker på hur han brukade åka cykel, (nej, fullt så fantastisk att han cyklade själv var han inte, men nästan...) när mitt ex hade hand om honom brukade exet komma cyklande med Diesel hängande över axeln á la graciös mjölsäck.
Öronen fladdrade i vinden och jag kan slå vad om hur mycket som helst att han faktiskt log, där han hängde, allt medan ekipaget for fram i maklig takt för att inte skrämma katten.

Och jag tänker på hur han brukade komma och ställa sig mitt i natten ovanpå mig och delge mig sina åsikter om allt från världspolitiken till kattmaten, allt medan han spann som en liten motor.
Hans tjuriga uppsyn när han satt vid matskålen och blickade rakt ut i tomma luften allt medan han väntade på maten.
Hans tolerans mot Asta Katt när hon kom som kattunge, hon svassade som en liten miniatyrboll emot honom, svansen rakt upp och uppburrad och fräste och Diesel vände på huvudet mot mig och såg ut som han tänkte "Men hörru, matte, vad är det här? Kaxig och liten, ja, jösses..."

Och jag tänker att än är minnena lite för nära, samtidigt som jag tänker att så utskälld som jag blev härom morgonen när jag kom hem och Asta varit ensam, det tyder på att hon saknar en kompis.

Men jag tycker det är för tidigt, å andra sidan, slutet av sommaren är inte ens nära, kanske har jag ändrat mig tills dess.
Kanske ska jag vänta och se, och se vad det blir för kattungar, det har alltid varit så med mina katter att jag träffat på en och känt att "Den här katten är rätt!", kanske gör jag det nu med.
Någonstans långt här inne tror jag att det är så det kanske blir, samtidigt som jag inte tror det.
Och inte fan reder jag ut mer med att tänka högt, känns det som.
Jag får göra som vanligt, jag går på känslan.
Just nu är inte känslan helt positiv. Det kan ändras. Det gör väl det.
Jag får vänta och se, något jag aldrig varit förtjust i.
Helst ska saker bara ske, i ett trollslag, då är jag med, även om jag inte vet hur det går till när jag beslutat saker.
Men. Vänta och se.
Så är det nog.

4 kommentarer:

Baronessan sa...

Visst är man tveksam ibland. Jag har själv varit där. Men nog ska man gå på känslan alltid. Frazze, min älskade storkatt, var ett impulsköp. En jobbarkompis hade kattungar och frestade mig att titta. Naturligtvis blev det kärlek vid första ögonkastet. Det var som om han hade bestämt sig redan för att följa med mig hem. Jag hade honom i en korg i bilen och han satt bara lugnt i den och tittade ut genom fönstren. Och - vilken underbar katt han är. Tänk att jag kunde ha missat honom.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
du säger något märkligt där, att det var som om Frazze bestämt sig för att följa med hem, så har jag också känt med en del av mina katter, ungefär som de bestämt sig för mig redan innan jag bestämt något överhuvudtaget.
Jo, det är nog så, känslan får råda, kanske jag ser (om det blir kattungar, vi vet inte än)någon kattunge då som känns helt rätt.
Så, jag väntar väl och ser. :)

Ursula sa...

Lita på din magkäänsla, Sköna Shirouz - den brukar leda en rätt!
Och om magkänslan faller för en liten kisse, så kan du kanske låta Asta Katt träffa den för att se om hon också faller?
I så fall är ju saken biff - nä, katt, förstås! :-D

Shirouz sa...

Hej Ursula,
kul att se dig!
Ja, jag får nog göra så, jag tror bestämt Asta längtar efter en kompis, igår höll hon på att försöka kila sig ner mellan balkongräcket och golvet bara för att komma åt och titta på grannens katt ordentligt...
Efter sommaren tror jag att jag kanske börjar titta efter en ny kompis och låter magkänslan styra.