tisdag 5 maj 2009

Jag är storleken som inte finns.

Jag har börjat känna mig spolformig på sista tiden.
Dvs, det trodde jag att jag kände mig som tills jag läste det här:

SPOL-FORMIG. [jfr t. spulför­mig]som har formen av en spole l. spollik form. Spolformig kropp, särsk. (i sht hippol.) hos häst, liktydigt med: välfödd l. väl utbyggd o. musku­lös. Den travaren har en spolformig kropp. MARK- LIN Illiger35 (1818).

Försöker nu känna efter om jag känner mig som en häst, välfödd och muskulös, men sanningen ligger närmare en säl.

Eller något annat halt spolformat djur.
Halt måste det vara, för det är själva essensen i hur jag känner mig.
Hal.

Det är nämligen något med mina jeans. Jag vete fan vad det är som händer, men har jag min normala storlek så tar det bara en snabb språngmarsch nerför trapporna till tvättstugan varvid mina jeans börjar hasa ner mot knävecken.
Det kan gå an om man är en enastående rappare att yra omkring med jeansen vid knävecken, men nu är jag varken enastående eller rappare.

Provar jag en mindre storlek i jeans så kommer jag inte i dem!
Det kvittar hur mycket jag knycklar, trixar och åmar mig som en salongsberusad boaorm, det går helt enkelt inte!
Sist kändes det som en smärtsam påminnelse om jeansen som jag i mina tonår var tvungen att ligga ner för att få på.
Dit vill jag inte igen.

"Skärp!" kanske du säger och jag säger "Visst. Tror du inte jag har skärp? Det spelar ingen roll, det är som om någon varje natt såpar mina jeans och på morgonen tar jag på mig dem, med skärp och så är jag i gång som vanligt med mitt hissande och dragande i byxlinningen."

Ibland tror jag det är något fel på stretchen i jeansen nu för tiden. Eller om det är den här bootcut-versionen som jag råkar vara förtjust i som inte är lika förtjust i min kroppshydda.

Men, i alla fall. Jag har hamnat mellan två storlekar? Vad ska jag göra?
Hur kan jag helt plötsligt verka att ha en egen storlek som inte finns?
Är det månne mina bitska kommentarer om mode och trender som retat upp modegudarna så att de tänkt "Nå, hon ska allt få ett eget litet privat jeanshelvete, ha!"
Ska jag börja "Sy mina egna kläder..." (med småländsk accent, jo då...)
Ska jag börja kliva omkring i jeans utan stretch? Så obekvämt.
Har man nått medelåldern lite lagom så här så ska man väl ha några privilegier?
Som stretchjeans?
Eller är det gabardin för hela slanten som jag ska draperera mig med?
Hu.

4 kommentarer:

Cicki sa...

Vad jag känner igen mig. Och så måste man ha något långt över som skyler att byxorna kanar neråt ifall man inte kan dra upp dem just då. Hur klarar gubbarna att ha dem under magen åtdragna med ett bälte?

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, precis!!! För har man inte något långt över så kan man ge sig den på att jeansen börjar hasa som om de fått betalt för det. Det är ju inte alltid det är läge att gå och hissa upp jeansen var som helst.
Men jag begriper inte varför det är som det är, de borde kalla det för hissjeans, för det är tamme sjutton precis vad det är.

Hur gubbarna bär sig åt för att ha byxorna kvarsittande under magen är ett komplett mysterium! Jag har tänkt på det med ibland, och jag begriper inte hur det går till.

Cicki sa...

Hänglsen kanske vore nåt?...:-)

Shirouz sa...

Hej igen,
vi är online samtidigt ser jag :)
Hmm, jag har faktiskt ett par hängslen, skogsgröna med älgen Helge på. Jag ska fundera på om de inte ska ut och lufta på sig... :)