måndag 18 maj 2009

Jag är bäst när jag inte behöver tänka.

... Och sedan tänker jag, "Det var ju också ett förbannat konstigt sätt att skriva "det här är inte så deppigt som det kan låta", precis som om jag behöver tala om det för mig själv.
Ungefär att "Jo då, nu är det okay, nu tänker jag inte på honom i deppiga termer."
Fast jag vet så väl att det händer, med jämna mellanrum, inte jämt, eller deppiga termer är inte rätt heller, men i saknadstermet. Så är det, så ska det vara. Det är inget mer med det. Jag älskade den där lilla katten, så är det. Inget mer med det. Punkt liksom.

För övrigt gillar jag inte ordet "liksom" men nog använder jag det ibland ändå.

Men jag tänkte på en annan sak, det här med intuition, jag sa förut att jag är bäst när saker bara händer och jag reagerar, jag tror det har att göra med att då hinner jag aldrig tänka "Om..."
När man inte hinner det så finns det ingen anledning att ångra något.
Något händer, man reagerar och agerar.
Sedan blir det som det blir, men blir blir det ju alltid.
Utan ånger eller de här fruktlösa tankarna att "Om jag gör si så kanske så händer men om jag gör så så kanske det händer i stället."

De bästa sakerna i mitt liv har hänt. Utan kringelikrokar och utan någon uppkörsväg där händelsen kommit körande i sakta mak så att jag fått tid att dra på mig grubblarhuvan.
Helt plötsligt har händelsen stått där, "Nu är jag här! Vad ska du göra? Fort! Bestäm!" och jag har bestämt.
Jag vet inte hur det gått till, för det mesta har det blivit bra.
Bra mycket bättre än de gånger jag fått tillfälle att lunka runt händelsen och fundera och tänka både logiskt och kvadratiskt och rektangulärt och så vidare.

Det är likadant med kärlek. Jag har ingen förståelse för de som planerar kärleken, hur folk ska se ut, och när jag hör någon berätta om sin drömman eller kvinna så ser jag nog lika intelligent ut som en ko som presenteras för Rubiks kub.
Jag menar, hur ska man kunna veta vem man vill ha? Det stämmer ju aldrig ändå!
Kärleken kommer precis när fan den vill, som Lundell sjunger, och som vanligt är man långt ifrån beredd, (ja, han sjunger det med, det är en klok man.) och när den väl kommer då står man där lika försvarslös och oförberedd som en nyfödd baby.

Och kärleken ser också ut precis hur fan den vill, du kan säga att du vill ha en mörk lång främling med stålar i plånboken och intellektuell som få, en humoristisk och strålande sällskapsmänniska...
När i stället kärleken kommer så är det en kort, ljus, ganska fattig och bohemisk människa som skyr sällskapsliv, och jag tror inte du tackar nej ändå. Inte om du har något vett i huvudet, vilket i och för sig vi alla vet, att när man blir förälskad så är vett något man inte har överhövan av.

Numera säger jag att jag har inte en aning om hur folk ska vara för att jag ska gilla dem.
Jag har ju inte det. Jag har insett det.

Vänner har jag som är så diametralt mina motsatser så att såg jag dem på stan skulle jag inte tro att vi skulle ha något att tala om.
Men när jag kommit inpå dem, in i det inre så är de (nej du, du tror att jag ska skriva att de är lika mig, men nej...) så intressanta, så varma och så fulla av gåtor att jag vore en idiot om jag lät mina fördomar om folk hindra mig från att träffa nytt blod.
(Och där lyckades jag låta som Dracula, men du fattar hur jag menar, va?)

För fördomar har man, vare sig man vill eller inte. Grejen är nog att veta om dem. Och att utmana dem. Hela tiden. Oavbrutet.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Jag förstår inte heller det där att utseende ska vara så förbannat viktigt. En vän till mig är singel. Hon har många gånger varit inne på datingsidor. Dom som kollar in henne är alltid för gamla, fula eller hårlösa. Hon bryr sig inte ens om att prata med dom. Men så går hon ju på pumpen väldigt ofta också eftersom hon stirrar sig blind.
Och att vi är olika, vi människor, det är väl hela grejen. Läs min lilla vers:
http://www.baronessan.se/texter_ramsor.html#Skillnad

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
först ska jag bara säga en sak, jag läste inte bara den versen, jag läste allihop och en sak vill jag säga direkt, fy fan (i positiv bemärkelse alltså) vad du skriver vers bra!!!
Helt enkelt strålande, så att jag såg människorna du berättade om och jag nickade och höll med och jag log och berördes, jag hade ingen aning om att du skrev verser så målande och så träffsäkert!

Sedan, det här med utseendet är förbaskat märkligt, att folk hänger upp sig på det menar jag.
Precis som om det syntes utanpå hur folk är inombords, visst, iofs är utseendet det första man ser på människor, men så fasen heller om man skulle låta ett utseende hindra sig från att ta reda på hur personen är.