onsdag 6 maj 2009

Hur är man när man är "som man ska"?

Mitt huvud är upptaget av ett syskonpar.
Jag såg dem i lördags, vi stannade vid macken för att tanka och där kom de.

Två gamla tanter, klädda i brun parkas, under parkasen rödvitrandiga blusar, beiga byxor, vita strumpor, lika långa, likadana frisyr, den ena hade glasögon, den andra inte, och den enas skor var bruna, den andras svarta...

De gick nära varandra, in på macken och jag som skulle köpa glass gick in efter dem.
Den ena ställde sig i kön med en tidning och den andre stod en bit bort och väntade.
Jag stod vid glassboxen och skulle välja glass, men givetvis var mina tankar mer intresserade av dem, jag sneglade på dem, funderade...

Sedan gick de ut, jag också och jag sa till vännen i bilen "Såg du dem? De var nästan likadant klädda!"
"Ja."
"De måste vara tvillingar?"
"Nej. De är systrar, de är inte riktigt som de ska."

Jag blev tyst en stund. "Vilken tur att de har varandra..."
"Ja."

Sedan var det inte mer med det, men de dyker upp i bakhuvudet ibland.
När började de klä sig likadant?
Hade ingen av dem någonsin känt att "Idag vill jag ha kläder som skiljer sig från min syster!"
Hur är man när man "inte är riktigt som man ska?"
Är inte vi alla egentligen inte riktigt som man ska ibland?

Jag tänker på dem och undrar hur de lever, är det tryggheten i att känna att någon annan är lik en själv, samma flockmentalitet som de flesta av oss också faktiskt känner, jag menar, se bara på mode, se bara på alla försök att "passa in", är vi så olika systrarna, egentligen?

Och jag funderar, när blev det viktigare för dem att vara en i en liten grupp, mer viktigt än att vara en unik person var för sig?

De märks mer, men vet du... Jag undrar.... Är de så olika? De syns mer. Visst.
Men ändå, inte så olika vare sig dig eller mig..
Bara tydligare.


Hmm...
De här systrarna... Jag får lägga till lite här, jag är inte färdig med dem...

Jag funderar, jag skulle vilja veta deras liv, har de alltid levt tillsammans, vem bestämmer vad som ska bäras, när började de klä sig nästan likadant, tänker de lika, eller är en av dem en riktig "storasyster" som bestämmer och en av dem en "lillasyster" som fogar sig, har de varit förälskade någon gång (och något inom mig säger, "Klart de har, alla har varit det, någon gång, Amors pilar, eller Eros sting går ingen säker för....) har de aldrig vaknat en dag och känt att "I dag sticker jag, till en helt främmande stad, helt ensam, dit där ingen vet vem jag är och där ingen tittar på mig, mer än i förbigående!", äter de samma saker, läser samma böcker och gillar samma tvprogram, är deras hem ett tyst hem där inga samtal hålls, eller har de livliga diskussioner om allt och ingenting, tänker de på att folk pratar om dem som "systrarna som jämt har likadana kläder", bryr de sig om det eller skiter de högaktningsfullt i det? Och, det viktigaste av allt, är de lyckliga? Jag tänker på dem och jag vet att jag aldrig får veta. Men de sysselsätter min fantasi och i min fantasi så bestämmer jag att det är de, riktigt lyckliga till och med...

2 kommentarer:

Cicki sa...

Man kan ju fundera över vem som bestämmer om hur det ska vara. Det är det där med normalitet. Det har jag skrivit inlägg om för jag avskyr allt vad som heter normalt, där man stoppar in folk i olika fack beroende på hur normala de är, enligt vissa.

Jag tror de är systrarna vara trygga i att ha varandra och de är kanske till och med lyckliga. Vem vet.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, jag håller med.
Ibland tror jag att folk gärna vill ha fack att kategorisera både sig själv och andra, för att slippa fundera över mångfald och olikheter.
Jag tror också de har en stor trygghet i varandra, och jag både tror och hoppas att de är lyckliga, både vardagslyckliga och ibland riktigt euforiskt lyckliga.