fredag 1 maj 2009

Dock. Fortfarande bor en softis i mig.

Å andra sidan,
även om jag nu tagit fram min Clint Eastwood-sida, så bor det ju en softis i mig.

Att sitta på en picknickfilt, titta ut över den lilla pölen som grannbyn envisas med att kalla badsjö, att se elden som brinner, för att sedan långsamt se den falna, se den glödande bädden, allt medan kören sjunger, det får mig att bli alldeles bumbibjörnsaktig i hela pälsen.

Det är som ett hopp, som ett löfte att se lågorna och glöden och när mörkret sänkt sig och fyrverkerierna tog vid, så vet jag inte vem av oss, kidsen eller vi så kallade vuxna som jublade högst.
Den yngsta tjejen skrek "Åååh, titta där! Den där går ända upp till månen!!!"
Och så såg det faktiskt ut, som raketen tog extra fart för att svinga sig upp och lysa upp månen lite extra.

Sedan, halvsnavande tillbaka till bilen i becksvart mörker, frusna som glasspaket, sedan en varm bil och tystnad.
Asta Katt här hemma som sjavade fram och tillbaks över golvet, allt medan hon skällde på mig för att jag varit borta så länge, när jag egentligen borde varit hemma och kliat hennes mage.
Hon drösade ner i sängen sedan, med sin gamla vanliga grace á la mjölsäck som dumpas från hög nivå och sparkade ilsket med baktassarna tills jag kliat henne till bättre humör.
Sedan gick hon med hög svansföring ut i köket och det sista jag hörde var hur det lät som om en liten minikulspruta avfyrades därute.
Ingen anledning till oro, dock.
Torrfoder låter så, när det tuggas med intensitet.

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Det är oftast dom små stunderna som är dom största!

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, visst är det märkligt, men så är det.