fredag 1 maj 2009

Det är skönt att säga ifrån!

Ibland kan man känna att en del saker borde ställas till rätta, eller på sin spets.
Senaste tiden har jag känt att jag utövat en "låt-gå-mentalitet" med vissa saker och personer, inte orkat bry mig, tänkt "Äh, jag skiter i det och i henne eller honom."
Det har varit så mycket annat som hänt i livet just nu, ja, du vet ju, om du följt med mig..
Diesel. Torpet. Livet. Ja, du vet ju, om du lever själv, hur livet är, eller hur?


Men nu.
Nu börjar jag komma tillbaka.
Det började långsamt i helgen, pratade med en gammal f.d. vän som ägnat sig åt att göra en idiot av sig själv, och andra. Det har varit mycket skitsnack som kommit fram, vad hon sagt, vad hon tänkt och jag har å min sida tänkt "Skit samma. Jag bryr mig inte. Det ska ignoreras."
Så jag pratade med henne, talade om vad jag tyckte, vad jag tänkte, frågade hur det kom sig att hon blivit så förbannat elak, frågade om hon mindes förr, när hon var en av de personer jag litade på, jag frågade vad fan som hänt.

Jag fick inte så mycket svar, men det är inte det viktiga, jag fick min chans att tala om precis vad jag tänkte och tyckte. Jag gjorde det inte för att liva upp någon gammal bekantskap, inte för att medla, inte för att gjuta någon som helst olja på några som helst vågor.
Det kändes bra.
När jag vände på klacken och gick sa något inom mig att "Fan! Det där kändes skönt!"
Och nu är jag färdig med det. Med henne. Som hon är nu.
Ett avslut.

Sedan. Igår...

Vi var ett litet fint gäng som åkte till den stora valborgsmässoelden, jag, äldsta vännen, hennes bror, hennes grabb och två kids.
Kids gillar mig, av någon outgrundlig anledning, antagligen för att jag fortfarande är ett barn själv, så vi drog iväg, vi gick och tittade på motorcyklarna, äldsta tjejen och jag gick iväg och snackade och lyssnade på musik. Det är fint att höra vad kidsen av idag tänker, inte mycket förändras genom årens lopp, det är samma bekymmer i nya kostymeringar, men fortfarande, det är inte lätt att vara ung.

Sedan kommer jag tillbaks till äldsta vännen och hon säger "Mötte du henne?"
"Vem?" sa jag.
"Ja... Pia.. Hon kom förbi och pratade, jag sa att du var här, och jävlar vad nyfiken hon är på ditt civilstånd!"
"Jaså?"
"Jodå. Det är tydligen högintressant. Om du träffar någon eller inte. Om du är singel eller inte. Jätteintressant verkar det vara..." sa vännen.
"Mhm..." sa jag.

Till saken hör att Pia är en väldigt nyfiken människa. Vill gärna veta. Vill gärna nosa omkring.

Jag kände hur något inom mig ilsknade till. Jag kände också hur något inom mig sa "Äsch, låt det vara. Bry dig inte."
Men jag brydde mig. Jag tänkte "Om mina förehavanden är så intressanta, varför inte fråga mig i stället?"
Och något (jo, det är mycket något, i mig, ja...) sa "Det är ju mitt privatliv, vad har hon med det att göra?"
"Nåväl..." sa jag efter en stunds funderande, "Nästa gång du träffar henne, så hänvisa till mig om hon frågar..."
"Det ska jag göra." sa äldsta vännen.

Det gick en stund, sedan fick jag syn på Pia, en bit framför oss, plötsligt vänder hon sig om, får syn på mig och kommer fram.
Och jag backar och säger "Ja. Jag är fortfarande singel. Är det intressant, eller?"
Hon fick inte fram ett ord utan stammade bara lite förläget.

Och vet du vad? Det kändes förbannat skönt att säga precis vad jag tänkte.

Ett tag har jag tagit plats i bakgrunden, men nu känns det som att jag är tillbaka,
jag ska inte gå så långt som att parafrasera Arnolds "I'm back!" men så mycket kan jag säga, för att imitera en gammal favorit som råkar heta Clint Eastwood;
att från och med nu, så slänger jag upp saloondörrarna på vilket ställe jag än må vandra in, jag kliver in, ställer mig bredbent och tar plats igen.
Det känns som att jag varit kattunge lite för länge, men någonstans inom mig bor ett lejon, som numera kommer att luftas oftare.

Det är skönt att säga ifrån.
Det är skönt att ställa folk mot väggen,när orsak finns.

Det är skönt att säga ifrån.
Det är förbannat skönt att säga ifrån.

6 kommentarer:

Ika sa...

Ord och inga visor!!! Fantastiskt bra inlägg! Jag känner mig inspirerad att slänga upp saloonsdörrar jag med... Ska på middag idag, kanske ska börja med värdparets ytterdörr? *funderar vidare*

Cicki sa...

Jag förstår att det måste känts skönt. Jag vill också vara en sådan som säger ifrån. Tyvärr så blir det oftast så att jag tappar målföret och kommer på långt efteråt vad jag borde sagt och gjort. Men ibland lyckas jag och då blir jag så glad över min egen förmåga och fattning. Jag hade ju för ett tag sedan en konflikt med hon som jag berättade om. Till slut sa jag ifrån och det kändes så skönt inombords och jag mår så bra utav det. Dessutom fick jag de riktiga vännernas stöd efteråt för att jag vågat vara modig.

Det finns ingen annan än du själv som har med ditt liv att göra, om du inte ber om råd eller hjälp. Annars ska de bara skita i det.

Shirouz sa...

Hej Ika,
tack, och ja, vet du, det känns förbaskat skönt att slänga upp saloonsdörrar lite då och då, inte bara släpper det in ny frisk luft, man känner sig också riktigt upplivad av det :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, det var förbannat skönt, det är inte alltid jag heller finner orden, men när man väl gör det, så är det bara så skönt!
Jag förstår det måste känts så bra att säga ifrån till henne, jag tror, att varje gång man faktiskt säger ifrån, så är det en liten seger för en själv.

Och de sista raderna, absolut, jag håller med!

Baronessan sa...

Åh så underbart. Du är att gratulera. Själv har jag inte kommit till den punkten än. Jag är mer "bättre fly än illa fäkta". Jag håller mig undan och håller käft. Å andra sidan bryr jag mig inte så mycket... för det mesta. Men det kommer en dag...

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, som sagt, det var så förbannat skönt!
Ibland är det ju bättre att inte fäkta, utan att försöka hålla sig undan och hålla käft, (som jag med min ofavorits-kusin, du vet...) men ibland, jäklar vad skönt det är att säga ifrån riktigt ordentligt.