torsdag 14 maj 2009

Allt det där tänkte jag skriva om...

Ja. Jag vet. Jag blir förbannad och då agiterar jag.
Men det är helt enkelt inte rätt. Så enkelt är det...

... Egentligen hade jag tänkt skriva om torpet och gräsmattan och almen som exploderat och maskrosorna som skiner som små solar i gräset och fråga om någon mer än jag tycker att det är lite jobbigt att behöva köra över dem med handjagaren?
Och jag hade tänkt säga att det händer något i rabatterna där jag ägnat mig åt spontansådd!
Jag vet inte vad som är på väg upp, men något kommer!

Och så hade jag tänkt att skriva om deja-vu.
Fast det var nog inte deja-vu jag var ute efter egentligen, mer den här känslan man ibland kan få när man är på ett ställe men känslan är densamma som när man varit på ett helt annat ställe.

Som igår, när jag cyklade in i grannbyn på väg till torpet.
Helt plötsligt kändes det som när jag var barn, i byn jag tillbringade mina somrar, den där känslan av av sommarvärme, trygghet och en by som för betraktaren ser ut att sova sin törnrosasömn och där man lätt kan vaggas in i tron att "Här händer inget!" men har man en gång bott i en sådan by så vet man att allt händer här.

Byn jag bodde i på somrarna när jag var barn kan ha haft de busigaste invånare som någonsin funnits, själva sa de skämtsamt att "Vi bor i de laglösas land!"
Alla kände alla, på gott och ont, men mest på gott tror jag, man tittade efter så tant Karin mådde bra och var hon inte ute på morgonen på gården ringde alltid någon på och såg att allt stod rätt till.
När fåren bröt sig ut var hela byn ute och jagade får på vägen och när den stora schäferhannen blev jagad långt bort till skogs av den lilla smärta kattfröken Lina var vi ute och ropade hem hunden.
Schäfern kom hem, med svansen mellan benen och vägrade efter den dagen att ens slänga en blick på katten Lina, som var ungefär 20 cm hög och smäckert byggd, hon däremot svassade efter den dagen alltid förbi honom med hög svansföring. Gärna så nära den stackars schäfern som det bara gick.

Hmm, ja, allt det där tänkte jag skriva om innan jag läste nyheterna och blev ilsk.
Men det blev visst lite om det med, ser jag nu.

1 kommentar:

Cicki sa...

Mina barn växte upp i en sådan by. Visserligen en något större by men där många brydde sig om varandra. Det skapar trygga barn och trygga vuxna.