måndag 13 april 2009

Påsk, med vedträ som slagträ, volym, spindlar och hon som är lik mig...

Jo...
Du undrar kanske vad jag gjorde mer än att tillfoga mig själv skador under min torpvistelse.
Du kanske till och med undrar varför jag slog mig själv med ett vedträ?

Det är sådant som händer när man späntar ved lite väl entusiastiskt.
Jag lovar dig att sällan har nog ett torp hört så flammande eder...
Är det något jag kan så är det att svära och jag anser att i varje mans och kvinnas ordförråd skall det finnas minst några flammande eder, annars är det ett torftigt ordförråd i mina öron...

Så jag svor och jag sa till mig själv, efter första smällen över knogen "Det där var väl fan så onödigt?"
Tydligen tyckte jag inte det var onödigt nog eftersom jag sedan, några minuter senare klappade till mig själv så att en blodblåsa uppstod.
Då släppte jag det illvilliga vedträet och kniven och imponerade ytterligare på torpet med några väl valda fraser och ord.


Hur det än är, så kan jag säga som så här, man har aldrig tråkigt med livet på landet. I alla fall inte om man är jag.
Första kvällen, efter att jag slutat med att slå mig själv så gick jag in i rummet och satte på stereon.
Med vanligt grann-nivåljud.
Traskade sedan mot förstugan för att plötsligt stanna upp och hade någon till äventyrs sett mig så hade någon kanhända sagt att jag såg ut som en busfrö som plötsligt fått en ingivelse...
Det slog mig nämligen, att "Hmm... Jag är ju ensam här... Helt ensam.... Jag kan dra på stereon hur högt jag vill!"

Jag vände på en femöring, vred upp ljudet och studsade sedan ut i takt på den lilla farstubron och satte mig på bänken allt medan John Mellencamp ylade som en magnifik varg över nejden.
Asta Katt hoppade upp på en högtalare och sov, hon är en sann rock-katt och trivs med musik.
Där satt jag sedan, försökte ta in att jag äntligen var här, himlen mörknade och du vet nog att på landet så lyser stjärnorna så mycket klarare.
Det var en fin första kväll, även om jag inte fick eld i kakelugnen, som tur var fanns element, men jag sa på fredagen till en vän att nästa gång skulle jag köpa ett konvektorelement.
Senare kom samma vän ut, med just ett sådant, jag har sagt det förut och säger det igen, jag har, de bästa vännerna i världen. Så är det.

Och det kom mer vänner till mig, äldsta vännen och jag satt och fikade på baksidan och såg ut över åkrarna, pratade mycket allvar och mycket skratt, Kia kom ut igår, en annan vän tittade förbi och det var gott.
Kvällarna var sköna och lugna, spindlarna störde mig inte, att rörelsesensorn på lampan vid logen gick i gång sent på kvällen berörde mig inte heller "Mhm..." tänkte jag "någon går där ute. Nåväl. Ingen anledning till oro förrän det knackar på dörren. Om ens då."

Jo, jag är faktiskt förvånad själv att jag inte jagade upp mig. Jag antar att det bevisar att man inte vet hur man ska reagera förrän man själv är i en situation och verkligen blir prövad.
Någonstans är jag tydligen så rationell (vilket förvånar mig storligen) att jag tänkte att chansen att det var en människa var lika stor som att det skulle regna smultron från himlen.
Och spindlarna gjorde mig inte något förnär så länge de höll sig en bit bort i från mig.
Det var liksom bara att antingen gilla läget eller freaka ut. Och freaka ut hade jag ingen lust med när det var så mysigt i övrigt. Det verkade onödigt på något sätt.
Det var som sagt bara Ace, (eller Vince, menar jag) som irriterade med lite för stora lovar i närheten av mina fötter. Men de andra fick vara.

Lördagen ägnades åt räfst och rättarting i trädgården. Nåja. Räfsning i alla fall.
Jäklar vad roligt det kan vara och jäklar vad effektiv jag kan vara.
Bara jag vill.
På kvällen när jag kom in, (övermaga stolt och med gång som om jag plöjt en hel åker, det enda jag saknade var hängslen att sprätta med och en nubbe att skölja ner maten med allt medan jag begrundade mitt dagsverke...) så öppnade jag en Hof med andakt allt medan musiken sköljde över mig och Asta Katt.
Messade lite med Fimpen, de kalasade på klubben och hade det gott, jag hade det gott, allt var gott, " i de bästa av världar", detta sagt helt utan den ironin som Voltaire åsåg.
Stupade i säng ganska tidigt, och vaknade ganska tidigt, sprang ut med räfsan och räfsade ytterligare tills blåsan på den andra handen dök upp, samtidigt som Kia alltså dök upp och räddade mig från överarbete.

Allt som allt så har det varit en förbannat skön helg.
Men jag tänker på Thoreau, hade han hälften att göra som jag har haft, vilket med förlov, han måste ha haft, eftersom han både byggde sitt hus (with a little help from his friends) och odlade jorden, jag tänker som sagt på honom och undrar hur i helsike han dessutom hade tid att tänka sina tankar och kanhända skriva ner stödnoter.
Det är inte utan att jag är imponerad av hur han hann med....


Och, ja, just det!!!
Den barska grannen som jag tydligen är lik, kom vandrande igår på vägen.
Vi tittade barskt på varandra och hälsade, som två revolvermän i gryningen...
Kanske det finns vissa likheter mellan oss, jag vet inte.
Eftertänksam verkar hon vara, hon svarar inte utan att ha tänkt på vad hon svarar,
det märkte jag i alla fall.

4 kommentarer:

Cicki sa...

Det låter som om du och torpet kommer att trivas bra tillsammans. Det lovar gott för framtiden. Asta vänjer sig nog så småningom hon också om hon bara får koll på det där med tidsmaskinen.

Och du, svordomar berikar språket, inte tvärtom. Det har jag vetat hela tiden....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jo, jag tror det med, och igår fick jag en riktig späntkniv också, så nu ska det bli ordning på torpet...
Absolut, som jag brukar säga, svordomar i språket tyder på ett rörligt intellekt! :)

Baronessan sa...

Visst är det härligt när det kommer vänner på besök - på RÄTT TID! Bara dom inte kommer rännande i OTID också för då kan det bli plågsamt. Men sätt en räfsa i näven på dom så kanske dom kan göra lite nytta.
Den barska grannen kanske också bor på landet för att vilja ha det lugnt och skönt.
Sen ska du köpa dig ett par fina ordentliga blommiga handskar som du ska ha på dina hansingar för undvikande av blåsor. (Som om jag någonsin tänker på sånt... ha!)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, absolut, jag håller med! Du vet, jag var ju tvungen att prata med min vilde far om släktingar och så, så jag tror att nu kommer ingen oanmäld förhoppningsvis.

Jag tror hon gör det med, bor där för att ha det lugnt och skönt, menar jag.

Heh, ja, jag tänkte ett tag på sådana däringa handskar, men nu tänker jag att jag kanske får valkar snart så problemet löser sig av sig självt. :)