onsdag 29 april 2009

Ge mig en whisky och en rocker!

Jag tänker på äldsta vännen, hon är inne på sjukhuset för att ta prover för forskningens fromma, eller vad man ska kalla det.
Om jag begripit det rätt, ska de kolla att hennes stent fungerar, (och fråga mig inte vad stent är, men det är mycket viktigt om man fått hjärtinfarkt att det fungerar, så mycket har jag begripit.)

Jag fick ett mess av henne i morse, hon satt och tog det lugnt i solen, "Inte likt mig, va? Du kanske tror jag är sjuk, ha ha!" skrev hon, och jag log, för hon är knappast personen som sitter och solar och tar det lugnt, även om hon jobbar på att försöka ta det lugnare.

Vi är varandras motsatser i nästan allt, hon är pedant, (Ja, ni minns väl mattfranskamningen?) jag är mer bohemisk kan man lugnt säga, hon klär sig som det anstår en dam, kan till exempel titta på dräkter och även gå i land med att ha en sådan på sig, medan du finner mig bland t-shirts och jeans, och okay, även bland kläder som blänker och glittrar lite. (Ja, du vet ju, det bor en brodwaydiva i mig som tydligen vill ut och lufta på sig ibland...)

Hon är välkammad och välfriserad medan jag ofta ser ut som om jag sprungit rakt förbi hårborsten, hon färgar och tonar och plockar och lockar medan jag låter håret växa bäst det vill och alltid (eftersom hon förutom att vara en av mina bästa vänner också är min frisör) skriker "NEJ, ta inte för mycket av håret, det ska vara LÅNGT!"

Hon går i pimpinetta skor och jag lufsar fram bredvid i mina älskade joggingskor.
Hon dekorerar maten och anser att ett hem ska ha ett färgschema och en idé.
Jag dekorerar lite som det blir och mitt hem är nog en ganska stor beskrivning av hurdan jag själv är. Fast, när jag tänker efter, precis så är ju hennes hem också, som hon är....

Hon blir förbannad av heavymetal, "De skriker ju så förbannat! Jag blir så uppretad när jag lyssnar på sånt!" och lyssnar helst på dansband och Roger Pontare.
Hon äter kött hela tiden, och kan nästan gå en omväg på en mil för att slippa ett salladsblad, och säger ofta till mig "Ja, du som inte äter kött..." med en misstänksam blick på mig, varvid jag suckar och säger "Jamen... Jag äter kött. Bara inte så ofta. Du vet ju det. Eller hur?" varvid hon säger "Ja, just det. Så var det ju."

Hon älskar guld och glimmande smycken. Jag älskar svarta läderarmband och vargkors.

En dag sa hon "Nu har jag köpt hem socker, så nu kan vi baka ihop!"
"Jaha, bara det inte är sol, för då blir det inget." sa jag.
"Det kvittar väl, visst kan det bli varmt, men man kan öppna ett fönster!"
"Men jag menade inte så... Jag menar att om solen skiner så vill jag inte vara inomhus." sa jag.
"Åhå..." sa hon, för hon tycker att baka är det roligaste som finns, oavsett väder.

Ja, ni märker ju. Vi är väldigt olika på väldigt många olika sätt.
Men det spelar ingen roll.
Längst in, så är vi väldigt lika, men inte så lika att vi inte kan tillföra varandra något.
Vår vänskap har överlevt mycket.
Jag tror, eller rättare sagt trodde inte att det finns något som kan riskera den.

Men...
Härom dagen när vi träffades åkte vi i hennes bil.
Ut genom högtalarna strömmade vad då?

Smurfhits....

Jag tänkte för mig själv att det var nog hennes killes barns musik och att hon glömt att byta.
Men skivan fortsatte. Och fortsatte.
Till slut sa jag.
"Hrm... Är det smurfhits?"
"Ja!"
"Det är barnets cd, va?"
"Ja."

Jag andades ut, ganska lättad. Du vet nog vid det här laget att musik är allvarliga grejer för mig.
En del saker tål jag helt enkelt inte. Eller låt oss säga att jag har lägre toleransnivå för en del saker. Medan en del saker jag tål önskar jag att jag inte tålde. Ja, du vet hur det är... Om du gillar musik. Gillar du inte musik så begriper du antagligen ingenting....

Men...
Åter till oss i bilen.
Skivan spelade på.
Vännen trummade med fingrarna på ratten och ta mig tusan, efter en stund sjöng hon med.
Jag glodde som ett vilset får på henne.
Sedan sa jag
"Hmm.. Gillar du det här?"
"Jag älskar smurfhits! Jag blir så glad av det!"

Jag drog efter andan och stirrade på henne som om jag var en galen professor som upptäckt en helt ny människostam.
"Du gillar det här!?"
"Jaaa!" log hon.
"Jag har aldrig hört på maken.." muttrade jag. Både skakad och helt matt i pälsen, av bara tanken att någon vuxen faktiskt kan tänka sig att tortera öronen med smurfhits.

Så nu sitter jag här. Jag har en vän som älskar smurfhits.
Det är som att helt plötsligt se en vandringssägen bli sann.
Jag har hört om vuxna som sägs tycka om smurfhits.
Men jag har aldrig träffat en vuxen som faktiskt säger att de gör det.
Tills alldeles nyligen.
Jag är inte säker på att vår vänskap kan överleva detta lustdåd på allt vad musik heter.

Smurfhits.
Jag ryser.
Jag blundar och tänker på Rob Halford, Angus Young och John Mellencamp, jag tänker på Axl Rose och Slash.
Men det jävligaste av allt, när jag blundar, mitt emellan alla dessa rockchampioner så ser jag en liten blå figur som studsar och sjunger "Saft, saft, hallonsaft!"

Tänk om jag blivit smittad också?
Fort!
Ge mig en whisky och en rocker!



Och ja... Jag vet.. Det står championer. Jag kan inte komma överens med mig själv just nu om jag just kallat Rob och de andra för rocksvampar eller inte.
Några av dem röker ju som röksvampar, det vet jag.
Så kanske det är rocksvampar de är.
Hur som helst, alla antydningar om raderna är ett ytterligare bevis på hur influerad jag blivit av smurfarna och deras kultur kommer jag att slå ifrån mig.
Det ligger ingen som helst sanning i det påståendet.
Nu ska jag gå och dricka saft.
Hallonsaft!

4 kommentarer:

Baronessan sa...

Visst är det underbart med en vänskap fast man är olika som blåbär och mossa. Men det kan ju också vara påfrestande. Själv ska jag ut med ett gäng nu i helgen och jag vet att en av dom kommer att släpa med sig DANSBANSMUSIK. Jag HAAAAAATAR dansbandsmusik. Så jag ska nog ta med mig min lilla spelare för att plugga in i öronen om hon sätter igång. Men jag tror och hoppas att hon blir stoppad. Annars lurar jag ut henne på en lång promenad på en kort brygga.
Ha en skön Valborg!

Cicki sa...

Nu känner jag att jag verkligen är hemma igen och att det mesta börjar återgå till det vanliga. Tack för dagens stora leende. Du skulle sett mitt ansiktsuttryck när jag läste. Munnen öppen som drogs mer och mer uppåt ute i ändarna. Jag tror det kallas smil....:-)

Shirouz sa...

*garvar*
Hej Baronessan, det här med lång promenad på kort brygga, tack för en himla bra idé! :)
Ja, det är ju så, när man är så olika som hon och jag är, att ibland betraktar både hon och jag varandra som om vi upptäckt en ny art, ibland är det bara härligt, ibland så blir man helt frustrerad, fast kan man bara snacka om saker och ting så löser det sig i slutändan.
Jag hoppas det inte blir för mycket dansband för dig och ha en skön Valborg du med! :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
tack så mycket, det är förbannat roligt att få folk att le, och välkommen hem igen! :)