onsdag 4 mars 2009

Jag bor där redan...

Jag ska säga precis som det är.

Igår stod jag mitt i rummet i torpet, tillsammans med vännen som bott där.
Det blev helt tyst. Tystnaden på landet är en helt annan än här i staden.
Och jag tänkte på de som bott här innan, tänkte på skomakaren med fem barn...
Alla som kom efter och eventuellt kan jag vara den sista som bor där.

Alla dessa människor, jag undrar om de stått som jag, tittat ut över åkern och bara varit i tystnaden.
Stadsmänniskorna som bott där på somrarna och som på hösten återvände till staden.
De som bodde där permanent.

Jag tänkte "Kan jag bo här?" och egentligen så visste jag att jag redan gjorde det.
När jag tittar ut mot grannhuset är det inte det jag ser, utan åkern utanför fönstret i rummet där det känns som att tiden går lite saktare, är lite eftertänksammare och hasar fram i lurviga snälla tofflor istället för med skarpa skor mot asfalten.

Och jag bor där redan.

8 kommentarer:

Baronessan sa...

Det låter helt underbart! Själv bor jag redan på landet och älskar det. Inget dock för personer som har anlag för lappsjuka.

Ursula sa...

Oh, sköna solitära Shirouz - jag är så himla glad för din skull! Du kommer att få många ljuvliga stunder vid ditt torp, och jag hoppas att du delger oss många av alla tankar och funderingar som du får där i grönskan och tystnaden!
Och du, jag hoppas du vill så luktärter eller något annat som doftar och prunkar - har du tänkt göra det?

Tack för krya på-kommentar - jag snorar fortfarande, och hostar, men jag har återfått medvetandet och har rentav fått så mkt energi att jag funderar på att börja plantera om pelargoner och fuchsior de närmaste dagarna... Vårkänslorna börjar vakna! ;-)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, jag tror banne mig att det kan bli just det, underbart, menar jag.
Landet har alltid haft en dragning på mig, sedan återstår det att se om jag drabbas av lappsjuka, man vet aldrig. Men jag tror inte det.

Shirouz sa...

Hej Ursula!
Jag tror det kommer att bli många härliga stunder jag med.
Och herrejösses om du hade en aning om hur mycket jag funderat på blommor och grönska överhuvud taget nu... Luktärter bara måste jag ha, det är en sak som är säker.
På vägen ut till torpet kommer jag att passera ett växthus, jag misstänker att jag får hålla mig hårt i styret för att inte ramla in där varenda gång jag egentligen ska förbi där...
Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna delge mina tankar därute i torpet, jag får väl ta mig in till den lilla staden och härbärgera över lånedatorn på biblioteket kanske. Det enda som bekymrar mig är att jag har märkt att jag sitter och smågarvar själv här ibland när jag skriver, det kan ju kanske uppfattas som märkligt bland de andra biblioteksbesökarna. :)
Härligt att höra att influensan är på väg bort, och ja visst börjar vårkänslorna att vakna!

Cicki sa...

Vad underbart det låter. Du kommer att få det underbart där. Glada trasmattor på golven, pelargoner i fönstren, katterna som jagar möss och trivs, luktärter och krasse vid husväggen. Man kanske skulle komma över på en fika någon sommardag.....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, jag tror det kommer att bli bra, och självklart, har du vägarna förbi där jag är så är du välkommen :)

badgear sa...

Jag tänkte på det här med att inte bo där man bor. Att vara hemvill.

Du kanske var det innan du hittade ditt torp, fast du bodde hemma.

Jag har landat med en fot i det andra, att inte bo där man bor.

Funderat många varv på var jag vill bo i en framtid. I nån österlensk by nära havet. Vik, Baskemölla eller nånstans där.

Tills dess kan jag alltid ta en och annan weekend på något b&b. Det räcker långt, men tyvärr längtar jag tillbaka illa kvickt.

Lycka till med skomakartorpet.

Shirouz sa...

Hej Bad Gear.
Hemvill.... Vilket bra ord!
Jag tror att det kan vara så, jag blev nog ordentligt hemvill förra sommaren när jag var husvakt och insåg hur det faktiskt kan vara att bo. Att vara nöjd och trivas eller att känna att man hör hemma någonstans är två helt skilda saker. Svårt att sätta ord på men jag tror du förstår.

Och, Österlen är magiskt. Jag vet inte vad det är, men något där nere gör att man ständigt längtar dit igen. Jag tror att själen mår bra där, så det är helt enkelt därför man vill tillbaks igen och igen.
Troligen kommer det bara att klicka till en dag när du vandrar omkring i fiskelägena och då vet du var du ska bo. :)
Och tack, hur det än blir med skomakartorpet så har jag en känsla att vad det än blir så lär det inte bli träligt. Det är en bra start.