onsdag 25 februari 2009

Världens snällaste katter.

Vi var hos veterinären igår...
Först tillbringade jag tio minuter med att försöka få in Diesel i kattkorgen. Åh vad en katt kan spreta med tassar så han ser ut som en utlagd björnfäll i kroppen, åh vad en katt kan krumbukta, åla sig och i största allmänhet kämpa emot.
Jag var röd, svettig och bra frustrerad efter de tio minuterna, Diesel var även han röd, men det är ju hans normala färg, inte ett dugg svettig, däremot mäkta ilsken.

Du vet, han har ju inte ätit som han ska, men efter den wrestlingmatchen, rond ett alltså, så gick han till matskålen, kavlade upp pälsärmarna och åt.
Jag blev lite glad, mitt i frustrationen, sedan monterade jag i sär hela kattkorgen, tog nya tag och försökte ställa honom mitt i korgen och sedan få på locket.
Diesel var inte dummare än att han smet ut genom dörren medan jag låg och svor över små pluttar till plastlås i bakkanten av korgen.

Det kändes som att brottas med ålar i en tunna att få in katten, till slut fick jag också in honom, jag vet inte hur det gick till men jag tror att han helt enkelt resignerade.

Sedan färd till veterinären som bor på landet, i väntrummet var två otroligt söta små hundar som låg platta som pannkakor på golvet. Dörren öppnades och en stor gul labrador tittade in, varvid de två små pannkakorna raskt hoppade upp och bevisade att det har absolut inget att göra med storleken när det kommer till hur högt hundar kan skälla.

Samtidigt tittade veterinären ut och röt "NI KAN KOMMA IN MED KATTEN HÄR!"
eftersom ljudnivån som sagt var tämligen hög.
Så vi väntade i mottagningsrummet, Diesel kom ut och stod på britsen, fällde hår och var svettig om trampdynorna. Sökte stöd hos oss, buffade med nosen och verkade inte allt för rädd efter ett tag.

Veterinären kom in och undersökte honom, det var en lättnad när hon sa att hon inte trodde det var något allvarligt fel på honom. Han fick en antibiotikaspruta så får vi se hur det går. Blir det inte bättre inom en vecka så får jag ta kontakt igen. Vidare ska hans mat smörjas med smör, något jag testade när jag kom hem, det var mumma tydligen...
Han åt och jag log.

Antagligen har jag också världens snällaste katter, eller stryk det. Jag har världens snällaste katter. Det har veterinärerna sagt varje gång jag varit inne med dem.
Eller kanske inte att de sagt "Världens snällaste."
De har sagt "Oj, det var en snäll katt."
Och jag har fyllt i "Ja, det är världens snällaste katter jag har."
För så är det ju. För varje kattägare. Men mina är allt lite snällare ändå... ;)

4 kommentarer:

Cicki sa...

Det är möjligt att du har världens snällaste katter. Vi har i alla fall världens underbaraste Elvis. Totte han är bara dum i huvudet, eller möjligtvis börjar han bli senil......:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag tror dig, och hoppas bara att Asta Katt och Diesel inte smygkikar över axeln för då får jag svårt att förklara mig... ;)
Diesel börjar bli senil här också, går och sätter sig på mig på kvällarna och småpratar, det gjorde väl inget om det inte vore som så att svarar jag inte så blir han tämligen högljudd och tar till brösttonerna och vrålar fram sina iakttagelser om dagens händelser.

Cicki sa...

Totte går jamande kring benen och uppmanar mig att fylla på matskålen. När jag väl gjort det så tittar han dumt på mig, precis som om han inte vet vad han ska göra. Jag brukar lyfta fram honom till matskålen och köra ner hans nos där. Då först fattar han att han ska börja äta.....:-) Men så länge han äter bra, för det gör han när han väl hittat matskålen. Han gör sina behov som han ska och verkar trivas rätt bra med livet. Så länge som det är så får han vara kvar. Han är femton år nu så han har väl rätt att vara rätt gaggig.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag har samma filosofi, så länge katterna verkar vara glada och nöjda så är jag glad. Diesel verkar lite bättre, (det här med smör i maten var populärt...) men jag hoppas han blir ännu piggare och äter som han brukar.