tisdag 17 februari 2009

Vad man önskar och vad man får. Två skilda saker. Eller?

(Ett ord i varningens tecken. Det här är synnerligen oredigerat och skulle handla om Lundell men det blev istället om kärlek och idealbilder. Hur fan det nu gick till...)

Jag är den enda jag känner inom min bekantskapskrets som tycker om Lundell.
Jag vet. Jag har sagt det förut.
Men det är synd på ett sätt.
En del säger att han sätter kvinnor på piedestal, att han inte förstår kvinnor, att han är en mansgris och så vidare och så vidare ända in i evighet...
Pretentiös säger en del..
Då har de inte begripit ett dugg.
Säger jag.
Som tycker mig fattat en del...

Saken är, som jag ser den, att egentligen är inte frågan om man förstår sig på kvinnor eller män överhuvudtaget. Förstår man sig på människor så pass att man förstår att man inte kan förstå så förstår man bra mycket än alla andra besserwissiga vimsenissar som yrar omkring här i mänsklighetens menageri.

Förstår man så mycket som att bli kär handlar om att ge upp både förnuft, vett, sans och kalorikräkning (om man till äventyrs håller på med sådant) och kasta sig rakt ut i det okända. I det okända som innebär att se om man duger nog som man är i en annan människas ögon.
Med tvivel och rädsla och hela baletten som en kanske inte så säker livboj men ändå, de är givetvis med om man inte råkar vara en sådan person som är övertygad om att hela världen älskar en, det kallas väl att vara uppblåst av sig själv och efter vad jag förstått så är det en icke helt oangenäm känsla för individen som upplever den.
För de som råkar befinna sig i närheten är kanske upplevelsen inte helt magnifik.
Men vad vet jag? Det kanske spiller över och blir till en känsla som omfamnar allihop.
Det kan hända. Precis som det kan hända att det blir tre måndagar i en vecka.


Men i alla fall, så man kastar sig ut, rakt ut i det okända och hoppas på att landa i en fast famn. Eller mjuk famn. Eller i vart fall välkomnande. Man ger fullständigt fan i att hålla koll på allt som man normalt sett håller koll på. Eller i alla fall tycker jag att man ska göra det.
Förälskelse ska avnjutas som det rus det är. Utan förnuftiga sneglingar åt vare sig det ena eller andra hållet. Bara för att rusa av sig. Som kalvarna på vårängen, du vet.
Rädd får man givetvis vara, men inte så rädd att man låter den känslan ta överhanden.
Visst får man oroa sig att det kan gå åt helvete, men en sak vet jag, och det är det här.
Går det åt helvete men man ändå gav allt man hade, då är det inte mycket att ångra.
Jag står hellre sju gånger sju gånger i ruinerna av ett uppbrutet förhållande, där jag vet att jag gjorde vad jag kunde, vad jag ville och gav vad jag ville ge än att jag står och dunkar huvudet mot en dörrpost och säger "Men tänk om, om jag bara hade gjort si eller så."
Det fungerar inte så, livet. Man får inte en automatisk chans att gå tillbaks och göra vad man tror skulle varit rätt.
Bättre då att göra det som känns rätt på en gång. Ångra sig kan man hålla på med tills fan hämtar hem en, efterklokhet kan man vispa ner i varje maträtt man någonsin kommer att äta men som Janne Goldman säger "Efterklokhet ger vi inte mycket för."

Hellre spenderar jag min tid att fundera över hur märkligt det ändå är att det sker att man blir förälskad, kanske eventuellt kär också om det vill sig väl.
Vad är det som gör att man har sinnebilden av en mörk stilig man (okay då, med cowboyhatt om jag riktigt ska få som jag vill...) som har talets gåva, en humor som är lika sjuk som ens egen (dock inte så sjuk att den dött. Tack Oscar Wilde eller vem som sa det...), en man som läser, en man som tänker, gillar samma musik, en man som klär sig i slitna jeans, inte bryr sig om vad folk tycker, har långt hår och är allmänt överjävligt snygg...
Vad är det som gör att man istället en vacker morgon vaknar upp och inser att den man vill ha liknar Karlsson på Taket, aldrig skulle öppna en bok ens under pistolhot, att han avskyr i stort sett all musik du har, att han inte är speciellt talträngd, att han inte äger ett enda par jeans, plus att allt han är intresserad av är saker som du inte är intresserad av?
Det är väl klart att man blir mållös. Det är väl klart att hela världen snurrar, enbart just för den här mannen, som inte alls är vad man tänkt sig men ändå så mycket mer rätt än man någonsin kunde tro?
Det är självklart när man väl inser att man har egentligen ingen idé om vad man egentligen vill ha, vem man själv är, och vart man själv är på väg.


Det är det (bland annat) jag gillar med Lundell, han är förvirrad, han har frågor, han vet inte allt men han är inte rädd för att uttrycka tvivel om allting heller.

Själv är jag vid det här laget så klart förvirrat upplyst att jag skulle vilja att näste man i mitt liv skulle vara lång, mörk, cowboyhatt (eftersom det är något som jag trots min motvilja gillar)ha en vidunderlig humor, läsa samma böcker som jag som vi givetvis sedan diskuterar livligt under långa mörka vinternätter samtidigt som vi tar oss en öl och ser in i brasan på mitt torp. Han ska även vara lagom pedant (dammsugning ska vara en hobby för honom om jag får önska) en mästare i köket, samt sensuell, snäll och tycka att jag är en riktig klippa till kvinna. Han ska vara musikalisk och lära mig spela gitarr till fulländning, samt tycka att allt jag hittar på är vettigt. Han ska (och här kommer det bästa) till och med tycka att jag är odrägligt gullig när jag har PMS... Den är fin, den...

Men jag vet hur det blir jag. Jag kommer att falla för en kort man, i keps. Hans humor kommer nog att vara ganska lik min.
Böcker läser han inte, däremot kataloger. (Vad är det med män och deras kataloger egentligen?)
Han kommer att dricka vin med glädje och öl kommer han att fnysa åt.
Dammsugning kommer han att tycka är intressant på håll.
Att laga mat kommer han inte att tycka om. Däremot att äta.
Sensuell så pass att han ger mig en blomma (tills han blir upplyst om att jag inte vill ha döda snittblommor då han börjar ge mig kaktusar istället...)
Han kommer nog tyvärr att se mig precis som jag är. En klippa ibland och ett veritabelt monster när jag har PMS....
Han kommer även att ha synpunkter på när jag beter mig synnerligen fårskalligt och låta mig veta det.

Allt det här är jag säker på. Men jag är också säker på att det inte kommer att spela någon roll att han inte är som jag tänkt. Jag lär inte vara som han tänkt heller, när han sett sin favoritkvinna.
Det är jag säker på. Också.

Så egentligen, vad man önskar och vad man får. Det kan se ut som två skilda saker, men det är inte det, egentligen, eller? Bara att objektet skiftar. Till precis vad det vill. Eller vem det vill, menar jag...


Ett litet tillägg som jag såg nu när jag kom hem.
Det ska givetvis inte stå "kalorikräkning" utan kaloriräkning.
Men, till mitt försvar säger jag att hade ni hälften så många som sökte på "kalorikmaskiner" så skulle ni måhända också i blotta förskräckelsen skriva kalorikräkning....
Dock. Mysteriet kvarstår. Vad folk tänker göra med kalorikmaskinerna.
Det är skönt att ha något att fundera över på småtimmarna...

6 kommentarer:

Cicki sa...

Du är så klok att jag blir sjukt imponerad. Och så rätt du har. Du vet ju hur det blev för mig. "Hade tänkt dit lång"......osv. Och så kom han då ...."med hakan i nedvikt krage och en början till mage"....

Jag hade tur. Vi har samma knäppa humor, vi gillar att diskutera allt, har väldigt många gemensamma intressen, han lagar mat som en gud, gillar någorlunda att dammsuga, är snäll mot djur och får mig att känna mig som en prinsessa. I och för sig, något avdankad och överviktig, men ändock en prinsessa.

Kärleken är inte förståndig. Så glöm att försöka tänka förnuftsförhållanden. Det funkar inte så. I alla fall inte om man är en levande och kännande människa. Nej, man ska kasta sig handlöst ut i passionen. Ibland bränner man sig, ibland inte.

Här måste jag ju citera Lord Tennysons kloka ord som är lite av mitt valspråk: Det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, klok och klok vet jag inte. Men lagom klok kanske. Klok nog att inse mina begränsningar. Eller något sånt... ;)

Jag tänkte på faktiskt på dig och mindes den förra diskussionen vi hade och hur mina "idealbilder" av män nästan alltid visat sig vara precis olika mot vad jag trott.
Det är fascinerande att tänka på.

Och du, rackarns så fint, det du skriver om att han får dig att känna dig som en prinsessa, det är ju det som är grejen, (eller en av grejerna?) att känna att någon tycker att man är fin precis som man är. Utan att behöva ha någon slags mask eller göra om sig för att passa. Det är äkta kärlek banne mig!
Jag menar, att våga visa någon annan hur mycket de betyder för en själv, det är äkta styrka om något. Jag vet, en del ser det som att blotta sig, eller visa sig svag, men jag säger bara det. Ger man och får tillbaka så vet man att det är *så* värt det.
Skulle det mot förmodan visa sig att "mottagaren" inte är receptiv (eller vad sjutton det heter)eller om han försöker ändra om en så att man inte känner igen sig själv så är det bara att packa sina väskor och rida iväg i solnedgången. (jag vet, jag måste sluta med de här cowboygrejerna...)
Och man ska inte se det som man förlorat ett dugg, utan veta att man växt, och blivit starkare. För så tror jag att det är.

De raderna du skriver om kärleken är sanna. Det har inte ett dugg med sans och förnuft att göra, det ska det inte heller ha. Det ska brännas, man ska känna att man lever, precis här och nu, vad ska man annars med kärleken till?

Jag gillar Tennysons ord, det var en klok man. Undrar månne om han hade cowboyhatt? ;)

Cicki sa...

Jag vet inte om Tennysson hade cowboyhatt eller inte. Däremot är jag helt säker på att han är mycket död, så att försöka fria till honom kan du lägga ner på en gång.....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
*ler* jo, jag vet det, men jag tänkte att en sådan klok man helt enkelt måste ha burit cowboyhatt någon gång i livet :)

stella sweden sa...

...den man du beskriver liknar ju min nye som än så länge får stå lite i bakgrunden tyvärr för jag har såååå jävla mycke U ordna upp med mitt förra liv...men lång mörk U med långt hår i hästsvans...skäggstubb U en hårdrockare som är mjuuuk som lenaste silke iklädd jeans kan kvinna mer begära...neheeejda men det är litt hemligt än så skriv inget om det på min blogg...
U visst finns rädslan där som en liten ärta ibland att det här är inte på riktigt men den där lillajävlaärtan får väl sitta där då för jag ger allt jag kan U skiter i om det skiter sig för då kan jag ifall det värsta skulle hända ändå tänka att jag gjorde vad jag kunde...åhhh du är sååå klok U vis...du måste ha levt hundra liv tror jag! Nu trillar jag ner i kungadottirbädden...

Shirouz sa...

Hej Stella Sweden,
jag blir glad när jag hör att du hittat någon som är som så som du beskriver och jag säger givetvis inget :)
Och ja, precis, skulle det gå åt skogen så har du i alla fall gett allt du kunde, vad finns det att ångra då, jag menar, glädjen och allt man upplevt, den kan ingen ta ifrån en, den har man varit med om, så den finns kvar som ett bra minne. Det är väl det som gör att man vågar kasta sig ut om och om igen att man minns hur bra det känns också.
Hundra liv vet jag inte, jag ska gå och fråga mina buddhor i vardagsrummet, men de gör väl som vanligt, bara flinar och säger ingenting...