fredag 27 februari 2009

Utan känslovaccin går det så mycket bättre.

Eftersom jag inte är uppdaterad på dagens nyheter (det var onsdagens tidning jag läste om ni till äventyrs är nyfikna...) och därför inte har en aning om jorden har passat på att gå under så tänkte jag härmed att jag skulle ägna mig åt lite oorganiserat svammel.
Klara?
Jag har en teori nämligen...

Jag har en bekant som har en pojkvän (eller vad vi nu ska kalla det nu när man snart skall spränga femtioårsvallen med flygande hår och begynnande bakdel som försöker möta knävecken. Det kallas tyngdlagen, va?) Gubbvän? Mansvän? Mannen i mitt liv (för närvarande i alla fall?) Nå. Låt oss lämna det problemet. Gubbvän låter inte kul. Karlvän? Nej, jag ger upp.

I alla fall.
Mannen som bekanten tyckte om sa nästan aldrig att han tyckte om henne. Det vet vi ju alla att är det något vi vill höra i relationer så är det just det. Inte "Kan du göra en kopp kaffe?" eller "Ja, visst är du fin." (på direkt fråga om "Tycker du om mig, du lilla sötnusse?")
Han hade svårt med spontana kramar och överhuvudtaget kände sig kvinnan mer som en krukväxt som råkat hamna i ett hem med en tankspridd krukväxtägare. Ibland blev hon omskött, fick vissna blad omhändertagna, lite vatten och lite blomstergödning. Då blommade hon. Men mest slokade hon.

Så hon gjorde slut. Och då förstod mannen att han saknade henne i sitt liv. Helt plötsligt blev mannen trädgårdsmästarnas trädgårdsmästare. Han överöste henne med betygelser om hur mycket hon betydde. Hur han saknade henne. Hur tomt livet var. Hur dum han varit.
Det gick en tid och kvinnan ville inte riktigt tillbaka, hon visste inte om hon skulle tro att det här var sanningen.

När de pratade en kväll sa han att han hade avskärmat sig, trott att om han inte sa de här tre orden som är laddade med känsla, så skulle han inte bli sårad om det gick åt helvete.
Han trodde, att om han inte visade hur mycket hon betydde, så hade han en liten rustning på sig ifall det skulle gå åt skogen.
Han trodde också att det gick att vaccinera sig mot känslor, genom att försöka känna lite mindre än han egentligen gjorde.
Hur fel han hade...

Det är ( eller det här är vad jag tror...) helt omöjligt att försöka vaccinera sina känslor, i hopp om att känna mindre ifall allt blir till grus. Hur försiktigt man än tagit det, hur mycket man än försökt undertrycka vad man känner, när och om det går åt skogen så är känslan av förlust och sorg lika stor. Det kvittar nämligen om man tassar fram i filttofflor eller bränner fram i 120 knyck på kärlekens vingar.
Man slår i som en padda ändå.
Så är det bara.

Skillnaden (och igen, det är vad jag tror...) är att om man bränt fram i 120 knyck och tagit för sig, brett ut vingarna som en örn och seglat fram så har man inget att ångra. Då var man där. Då tog man för sig. Då var man med. Utan hjälm eller livlina eller fallskärm.
Har man däremot tassat lite försiktigt med hjälm, livlina plus cementboots så har man dels oglädjen att tänka att "Oj, om jag bara tagit ut svängarna lite till, och i alla fall vågat kännna hur det är att surfa på vindarna." plus den häpna känslan att "Men nu gick det åt skogen i alla fall. Och jag känner mig hemskt övergiven. Även om jag var så försiktig... Hur gick det till?"

Nu undrar du kanske hur det gick... Tog hon honom tillbaka?

Ja. Hon gjorde det. Och mannen har kapat alla förtöjningar i försiktighetens väg, nu överöser han henne med alla sina känslor, han pussar henne adjö på morgonen, han skriver till och med på kylskåpet (för det såg jag när jag var där häromdagen...) "Kom ihåg, I love you!"
De blomstrar bägge två, som ostyriga vilda maskrosor skiner de så här i ett grått Februari.
Och jag, jag bara ler när jag ser dem...

9 kommentarer:

Bitten sa...

Fint skrivet, men det är nog så. Dina teorier stämmer. Tyvärr är nog många inställda på att det kommer att gå åt skogen också, i alla fall.

stella sweden sa...

U jag ler åt det du skriver...så sant U rörande...pojkvän duger bra hur gammal man än är...liksom flickvän! Det är fina ord tänker jag...

Shirouz sa...

Hej Bitten,
jo, jag tror också jag har rätt, men jag tänker, om det ändå mot all förmodan skulle gå åt skogen varför inte ha sett till att njuta av resan på väg mot skogen.

Shirouz sa...

Hej Stella Sweden,
ja, det kanske duger med pojkvän, men jag skulle vilja ha ett ord som är "mer", men jag kommer inte på något hur jag än tänker och vrider på tankarna. Så det får kanske bli pojkvän och flickvän. :)

Cicki sa...

Pojk-eller flickvän i vår ålder. Svår fråga. Det är alltså knepigt när man kommer dithän och ska beskriva det hela. Älskare låter också dumt. Vi får med gemensamma ansträngningar komma på något.

Jag håller med fullt och fast att man ska leva ut passionen. Det har jag svarat i något tidigare inlägg. Idag gör jag det. Men.....Jag har varit den som vaccinerat mig, tidigare. Jag byggde murar omkring mig så att ingen skulle lära känna mitt innersta. Jag flydde när det var fara å färde. Under många år i mitt äktenskap levde jag med tanken, att blir det alltför outhärdligt så drar jag. Aldrig att han skulle kunna överge mig utan det var jag som hade kontrollen.

När jag skilde mig bestämde jag mig för att leva ut passionen. Men jag rev inte murarna ändå och jag flydde när det blev jobbigt. Jag minns en gång när jag sa till en man att jag ville vi skulle sluta träffas för jag hade börjat få känslor för honom. Det var jättefarligt.

Sambon fick utstå många flyktattacker. Jag till och med skruvade ihop mina möbler en gång, färdig att dra. Skillnaden var bara att han hade börja krypa under skinnet på mig. Han hade fått mig att börja riva murarna. Gud så skrämmande det var och så ont det gjorde. Men jag vågade. Idag är jag skitlycklig över det och lever verkligen mitt i passion trots att vi bott ihop i nio år.

Cicki sa...

Jag glömde ju säga att det var skönt att de hittade tillbaka till varandra igen och att mannen vågade släppa loss sina känslor. Det är väl sånt här som kallas ett lyckligt slut.....:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, jag vet inte, jag skulle vilja ha ett annat ord, hmm, käresta kanske?
Det är ju det, det här med känslor, att de blir så stora och så överväldigande och det är skitjobbigt att sluta försöka kontrollera sina känslor. Jag tror när man försöker kontrollera sina känslor tror man också att man kontrollerar skeenden och händelser i sitt liv. Fast så är det ju inte. Den dagen man inser det så är man en bit på väg, tror jag.
Jag brukade också försöka kontrollera mina känslor förr, och det är som du säger, det gör förbannat ont och är svårt att riva ner murar och kliva över dem, men det är värt det, definitivt!
Grejen är väl så här också, när man väl lever mitt i passion och är med i känslolivet så kan man inte fatta varför man valde att försöka vara åskådare i sitt eget liv förut.
Jag ler stort när jag läser att du lever mitt i passionen, det är ett av de bästa sätt man kan leva sitt liv på, tror jag. :)

Och ja, det verkar som det blev ett lyckligt slut för paret jag skrev om, nu vet man ju aldrig hur det går, men det är ju i alla fall en lycklig fortsättning. :)

Ursula sa...

Ack, vad det där karl-rädd-för-känslor är välbekant! Men så underbart att mannen ovan faktiskt vågade ändra sig! Jag gjorde slut med mitt ex mycket av just det skälet, och han lovade att försöka ändra sig, och så gav jag förhållandet en ny chans - men det blev inte bättre, så det blev definitivt slut...

Jag tycker oxå att det känns litet fånigt att kalla en man i mogen ålder för "pojkvän" - kan "kavaljer" vara ett alternativ? Själv gillar jag det ordet, det har en gammaldags elegans över sig och får mig att tänka på wienervals och rosenbuketter och kyssar i månsken...
Jäkla Shirouz, det här måste jag nog också skriva om...

Shirouz sa...

Hej Ursula,
ja, jag tror, att om man frågade honom skulle han kanske säga att han inte förstår varför han höll tillbaka sina känslor så länge. Nu är det en glädje att se dem, framför allt min väns smått förtjusta/förvånade uppsyn över att helt plötsligt vara uppskattad och veta om det. Hon skiner som en sol. :)

Det fungerar ju inte i en relation om en part hela tiden håller inne med sina känslor, som om de vore några slags viktkänslomästare.
Och egentligen gör de ju sig själva bara en otjänst, genom att aldrig våga visa rakt ut hur de är och vad de känner. Man är ju då tillsammans med en slags tillrättalagd version av den mannen. Inte med den han egentligen är.

Hmm. Kavaljer låter fint men jag röstar nog sjutton på käresta än så länge. Allra helst ska det dock sägas på danska, det låter så kärt, tycker jag.:)

Och åh, wienervals och kyssar i månsken, jag väntar med spänning på vad du ska skriva om!